Close

Tag Archive for: folkrätt

by

Extremhögern hotar minnet av Novemberpogromen

Judeförföljelserna kulminerade i Förintelsen men stegrades först i och med Novemberpogromen

Den 9 november påminner vi oss om Novemberpogromen, också känd som Kristallnatten. Den innebar en dramatisk stegring av judeförföljelserna i Nazityskland, och är ett av de viktigaste datumen att hålla fast vid för att hålla medvetenheten levande om antisemitismens faror.

Tidningen Sändaren skriver i sin pappersupplaga att Polens president Andrzej Duda nu är på väg att under nationalismens täckmantel göra något som i dagligt tal kallas historierevisionism. Han vill dra tillbaka en stor officiell utmärkelse från den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross, på grund av dennes forskning om polackernas antisemitiska dåd under Andra världskriget. Gross är känd för att i sin bok Neighbours ha avslöjat att en pogrom 1941 utfördes av polacker och inte av nazister, som man tidigare hade antagit.

Denna sorts forskning anses skadlig för Polens anseende, och därmed anser det ultrakonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) att det är legitimt att motarbeta den. Nationens intresse går före.

När svenska Yle nyligen frågade Duda om Polens problem med att följa europeiska värderingar, stämde presidentens svar till eftertanke: Polen respekterar medborgerliga rättigheter. När mänskliga rättigheter knyts till medborgarskapet är det dags att ringa i samtliga larmklockor. För en viktig idé hos den nygamla radikala nationalism som har etablerat sig i flera länder i Europa är att medborgarskap ska kunna villkoras. Exempelvis pekar Sverigedemokraterna i sitt partiprogram ut lojalitet med nationen som ett grundvillkor för svensk nationstillhörighet.

Vad betyder den luftiga frasen ”lojalitet med nationen” översatt i konkret politik? I Polen översätter SD:s partisläkting PIS lojalitet till nationen med att man inte ska svärta Polens goda namn genom att berätta om landets djupt antisemitiska historia. På så sätt bänder partiet i en grym manöver isär nationens intressen från den judiska minoritetens intressen, och tvingar befolkningen att välja sida.

Så löd nazisternas skoningslösa antisemitism: Den ”kosmopolitiska juden” var i kraft av en slags inneboende statslöshet ett hot mot nationens gemenskap, alltid misstrodd och genom nedärvd karaktär oförmögen att känna äkta lojalitet till den nazistiska staten. Därmed var juden alltid misstänkt, och ”kosmopolit” blev ett skällsord.

The European jewish congress (ECJ) uttrycker idag oro över den starkt ökande antisemitismen i Polen, och de högerextrema slagorden som hörs i parlamentet.

Måtte varningen ringa från varje klockstapel.

Mattias Irving
Politisk sekreterare

by

Ta våldet mot muslimer på allvar

Ulf-Bjereld-STS-Foto-Emma-Fredriksson-större-format-e1485773089420 (1)Natten till måndagen sköts sex personer till döds i en moské i Quebec. ”Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar”, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Nattens attack mot en moské i Quebec har av myndigheter och premiärminister Justin Trudeau kallats för en terrorattack. Sex är döda och åtta skadade. Vi tänker idag på och ber för offren och deras familjer.

Denna attack mot troende muslimer i bönerummet kommer samma dag som Trudeau offentligt bemötte det nya Trumpska inreseförbudet, som av många redan har dubbats ”muslimförbudet”. Trudeau hade under söndagen sträckt ut en hand och bjudit inresande från de berörda länderna att komma till Canada.

En snabbt tilltagande hatisk retorik riskerar att eskalera våldet. Samma natt som inreseförbudet trädde i kraft i USA brann en moské i Victoria, Texas. Bara tre veckor tidigare brändes ett moskébygge i Austin.

Statsminister Stefan Löfven har redan fördömt attacken i Quebec. Dådet understryker att troende muslimer i världen i dag är en mycket utsatt grupp. De har ställts i en korseld av dödliga attacker och trakasserier från islamofoba krafter i väst, och från terrorgrupper såsom IS.

Även i Sverige finns omfattande säkerhetshot mot många moskéer. Sabotage och trakasserier är vanliga. Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar även här. Det är vi skyldiga våldets offer, som medmänniskor och som demokrater.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Spara

Spara

Spara

Spara

by

Låt aldrig likgiltigheten vinna

taggtråd

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

by

Inget erkännande av Västsahara – nu måste andra påtryckningar göras mot ockupationen

Nej, Sverige kommer inte att erkänna Västsahara som självständig stat. Det tydliggör UD på fredagseftermiddagen.

Vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet är förstås besvikna över detta. Det var ett helt annat beslut än det som varit väntat och önskvärt.

Vår rödgröna regering och utrikesminister har med erkännande av Palestina och kritik mot Saudiarabien m m gjort sig kända som starka förespråkare för internationell rätt. Och Marocko bryter tydligt mot folkrätten genom att ockupera Västsaharisk mark. Vi utgår därför från att Sverige, trots dagens besked, kommer att erkänna den Västsahariska staten i ett senare – men ändå snart – skede.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har länge drivit frågan om ett erkännande och kommer självfallet att fortsätta tala om vikten av att erkänna Västsahara. För omvärldens erkännande av Västsahara som en suverän stat tydliggör ockupationen. Att inte erkänna staten blir på samma sätt ett indirekt accepterande av ockupationen.

Västsahara gick 1975 direkt från spansk kolonisering under Franco till marockansk ockupationsmakt. Stora delar av Västsaharas befolkning lever sedan dess i flyktingläger, de flesta i Algeriet. Västsahara har därmed varit under ockupation i över fyrtio år. Generationer har fötts, levt och dött i flyktingläger. Det räcker nu. Det räckte för länge se’n…

Riksdagen beslutade för fyra år sedan att Sverige snarast bör erkänna den sahariska arabiska demokratiska republiken som en fri och självständig stat. Sverige bör även verka för detta inom EU, sade riksdagen då på uppmaning av bl a regeringspartierna. Några år tidigare (2009) beslutade Socialdemokraternas kongress att partiet ska driva frågan om erkännande. S-kongressens krav återkom 2013.

Men idag kom alltså beskedet att den rödgröna regeringen inte kommer att fatta beslut om ett erkännande. I alla fall inte i dagsläget.

Margot Wallström säger idag att de folkrättsliga förutsättningarna för ett erkännande av Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken/Västsahara inte är uppfyllda. Så sent som i höstas påpekade dock tre av våra främsta folkrättsexperter att så inte alls är fallet. Att Västsaharierna tvärtom har en statsbildning som hade varit effektiv om det inte varit för Marockos olagliga ockupation – att den svenska regeringen bör kunna erkänna staten. (Bring, Mahmoudi, Wrange, DN 6 nov 2015.)

Nu måste Sverige och regeringen snabbt se till vilket lidande och vilka brott mot internationell rätt som eventuellt kan mildras genom andra internationella påtryckningar. Och vilka dessa påtryckningar kan vara. Relativt lättfunna exempel bör vara att biståndet och stödet till FN-processen ökas och att partiarbetet intensifieras för att stärka möjligheterna till ett fritt Västsahara framöver.

by

Vi står bakom Margot Wallströms rakryggade försvar för folkrätten!

Utrikesminister Margot Wallström står rakryggat upp för allas mänskliga rättigheter. I veckan påtalade hon vikten av att misstankarna om israeliska utomrättsliga avrättningar av palestinier utreds. För detta får hon det officiella Israel att gå i taket och porta henne från landet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare med kraft ställt oss bakom Margot Wallström och hennes idoga försvar för folkrätten (bl a här och här i Expressen).

Alla staters användande av oproportionerligt och olagligt våld måste kritiseras. Flera oberoende rapporter från människorättsorganisationer som Amnesty International, B’Tselem m fl beskriver flera fall av vad som liknar rena gatuavrättningar av misstänkta. Israelisk militär har alltså skjutit ihjäl palestinska barn, ungdomar och vuxna – när de istället rimligen borde ha arresterat, åtalat och dömt i domstol. Om brott begåtts, vill säga.

Det är dessa händelser som Margot Wallström med rätta reagerat på, redan i höstas i riksdagen. Även FN och EUs Federica Mogherini har reagerat på liknande sätt. Men när Wallström nu svarar Liberalernas Jan Björklund att ”det är centralt att det görs grundliga och trovärdiga undersökningar kring dessa dödsfall i syfte att bringa klarhet och få till stånd möjligt ansvarsutkrävande” reageras det som om hon sagt något fullständigt otillbörligt.

Utrikesministern framhåller upprepat att hon självklart fördömer terror och allt våld mot Israel. Ändå framställs det i debatten både i Sverige och i Israel som att utrikesminister Wallström ”står bakom terror”, ”motarbetar Israel” och ”ensidigt stöder Palestina”.

Det är ohederligt och fel.

I sammanhanget är det värt att påminna om att Carl Bildt som utrikesminister även han blev portad från Israel, på liknande grunder. Om de två ministrarnas olika könstillhörighet spelar in i reaktionerna låter vi vara osagt. Det är dock intressant – och sorgligt – att följa de senaste dagarnas svenska debatt:

Mot bakgrund av sextrakasserier och kvinnovåld i bl a Köln och Stockholm har mängder av ”sverigevänner”, SD-anknutna och deras svans, varit lika högljudda som plötsliga jämställdhetsförespråkare. Men kvinnors frihet och rättigheter är som väntad bara viktiga om det gäller att få elda på sin hatbrasa med män från Afrika och Mellanöstern.

För när vår kvinnliga utrikesminister orubbat talar om vikten att efterleva internationell rätt låter kommentarerna inte vänta på sig på SDs facebooksida. Där flödar just nu könskodade tillmälen till Margot Wallström, det ena grövre än det andra. Så mycket var deras jämställdhetsiver alltså värd…

Vi ser det som viktigare än någonsin att tydligt solidarisera med Margot Wallström och hennes beslutsamma arbete för mänskliga rättigheter och för en feministisk utrikespolitik, världen över.

by

När 13-åringar dödas ökar våldet i Israel och Palestina

Våldet eskalerar igen i Palestina och Israel. Idag skedde på morgonen en rad samtidiga attacker mot israeler i Jerusalem och Ra’anana. I söndags dör en gravid kvinna och hennes tvååriga barn under rasmassor i Zeitun när en israelisk bomb slår sönder deras hus. En palestinsk 13-åring skjuts samma dag till döds av israelisk militär på Västbanken. På måndagen knivskärs en annan 13-årig pojke av palestinska ungdomar i Jerusalem när han cyklar på gatan.

Minst 4 israeler och 23 palestinier rapporteras ha dödats de senaste två veckorna. Hur många ytterligare som avlidit av dagens händelser vet vi i skrivande stund inte.

De senaste dagarnas uppmärksammade bilder på döda barn och tonåringar chockar igen västvärlden. Vi kan alla relatera till en liten kille med sneakers och jeans. Vi mår illa av att hans ben är vikta bakåt på ett märkligt sätt och att det är blod av ett medvetet skott från en militär vi ser i hans tunna bröst. Men i Palestina och i Israel är bilder som dessa något av en vardag.

Barn som ser familj och kompisar dödas växer upp till arga vuxna. Barn som ständigt hotas blir rädda vuxna. Barn som växer upp med känslan av orättfärdighet blir till sårade vuxna. Barn som blir skrämda och traumatiserade växer upp till arga, rädda, sårade vuxna. Hämndlystnad och oförsonlighet blir inte sällan resultatet.

I Israel växer många barn också upp med en rädsla. En rädsla att när som helst kunna attackeras, bli offer för raketer, bomber, explosioner, skottlossning. Eller för att jämnårig pojke plötsligt ska hugga dig med en kniv när du cyklar.

De här barnens upplevelser är sannolikt den allra sämsta grunden för fred. För liv i gemenskap och jämlikhet.

I Gaza är förödelsen efter förra sommarens krig fortfarande total. Nästan inget har kunnat byggas upp igen, i huvudsak för att Israel inte tillåter att byggmaterial förs in i Gaza. All död, all förstörelse, alla skador för livet kriget innebar förändrade ingenting. Ockupationen kvarstår, blockaden är kvar, bosättningspolitiken fortsätter, palestiniers frihet är ännu kraftigt kringskuren, hot och trakasserier fortgår.

Palestina och konflikten med Israel är ett öppet sår med mycket blod. Att folk fördrivs mot sin vilja har vi tyvärr sett alltför ofta i historien, inte minst i Europa. I många fall ger det sår som sakta läker, när världen och samhällen förändras. Människor förändras. Men i Palestina har alltför lite förändrats för att såret ska kunna läka, ens långsamt. Det finns människor som kallar sig palestinska flyktingar i upp till fyra- fem generationer.

Intifada innebär uppror. Önskan om uppror är inte förvånande. Men en regelrätt tredje intifada skulle innebära en förfärlig upptrappning av våld från båda sidor. Vi är ännu inte där, även om Hamas ledare påstås ha deklarerat att det är en intifada vi ser.

Allt folkrättsstridigt våld från båda håll måste nu omedelbart upphöra. Våldsspiralen vi sett så många gånger förut måste stoppas innan den dödliga kraften växer sig alltför stark för att kunna hejdas.

Israel bär som den starkare parten och som en demokrati ett särskilt ansvar. En stat med särskilda rättigheter för det judiska folket bör låta det även finnas rimliga möjligheter för en palestinsk stat på jämlika grunder. Israel måste därför omedelbart överge sin bosättnings- och murpolitik. Blockaden av Gaza och ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem måste hävas.

Israels militära styrka borde användas till att hjälpa både palestinska och israeliska barn att känna sig trygga och få hopp om framtiden – istället för att som nu bidra till att fler generationer växer upp i rädsla och hämndlystnad. Då först kan vi se förutsättningar för fred.

by

Krim: Sverige kan agera med folkrättlig trovärdighet

Rysslands militära agerande på Krim-halvön är den allvarligaste krisen i vårt närområde sedan det kalla krigets slut.

Därför är det på sin plats att Sveriges utrikesminister Carl Bildt är tydlig med att Rysslands agerande strider mot folkrätten och FN-stadgans våldsförbud. Inget land – stort eller litet – har rätt att våldföra sig på ett annat land.

Stormakter har dock inte samma relation till folkrätten som små och medelstora, och i synnerhet inte militärt alliansfria länder. För Sverige är folkrätten vår första och viktigaste försvarslinje och vi måste värna den med konsekvens.

När USA och västvärlden i stort kritiserar Ryssland för folkrättsbrott, blir den självklara jämförelsen Irak 2003 eller Kosovokrisen 1999 eller att man gick längre än vad säkerhetsrådet gett mandat för i Libyen-krisen 2011. Trovärdigheten är ordentligt urvattnad.

Sverige har i dessa sammanhang agerat med större konskevens. Vi deltog inte i Natos bombningar av Serbien 1999 och valde att betrakta dem som legitima, om än inte legala. Regeringen tog tydligt avstånd från den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Vi deltog i Libyenaktionen, men bara i uppgifter som med ordentlig marginal låg innanför säkerhetsrådets mandat.

Därför kan Sverige som nation argumentera med trovärdighet. Men, säger den minnesgode, hur är det då med Carl Bildt som person? Argumenterade inte han för kriget 2003 och var t o m kopplad till den amerikanska krigslobbyn Kommitteen för Iraks befrielse?

Så var det. Det finns en skillnad mellan Carl Bildts agerande som moderatledare 1999, då han var folkrättligts principiell, som fri tyckare 2003, då han argumenterade maktpolitiskt och som utrikesminister 2011, då folkrättsargumenten är tillbaka.

I Krimkrisen, när folkrättsargumenten också kan kombineras med en mer maktpolitisk kritik av Ryssland bärs de också av ett starkt engagemang.

Statsminister Fredrik Reinfeldt fick på söndagen också en tillrättavisning av utrikesministern för att han uttryckt viss förståelse, inte för det ryska agerandet, men för den ryska oron för den ryska minoriteten i Ukraina.

Det Fredrik Reinfeldt uttryckte var ganska likt det Tyskland utrikesminister Steinmeier sa. Tyskland har både historiska erfarenheter av konflikt med Ryssland och är beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det gynnar en viss eftertanke, och en naturlig strävan att söka dialogöppningar i kriser.

Det är, ur ett MR-perspektiv, alltid mycket allvarligt att utifrån nationalistiska motiv ge sig på en minoritet. Är minoriteten dessutom i ett bredare geografiskt och historiskt perspektiv del av en majoritet är det dessutom dålig säkerhetspolitik.

I går bytte dock Fredrik Reinfeldt spår och sällade sig till ledamöterna i Riksdagens försvarsutskott som med anledning av Krimkrisen vill lägga mer resurser på det svenska försvaret.

Krimkrisen är allvarlig. Men den kan inte mötas militärt, vare sig från Sverige eller Nato. Den kan heller inte lösas genom att isolera Ryssland. En viktig orsak till Ryssland agerande är just upplevelsen av isolering och marginalisering. Samtidigt som man militärt är en stormakt. Det är ingen bra kombination.

Sverige har självklart en roll ett spela i detta. Vi kan med trovärdighet stå upp för de folkrättsliga argumenten. Som militärt alliansfritt land har vi andra möjligheter att nå dialog och samspel med Ryssland, som inte är präglat av den kalla krigets logik som alltjämt omgärdar Natos relation till Ryssland.

Det är i år 25 år sedan muren föll i Berlin. Vår uppgift idag är att se till att den inte byggs upp längre österut, utan förpassas till historiens skräpkammare en gång för alla.

Det kräver en trovärdig kombination av tydlighet för att vi inte kan acceptera övergrepp mot folkrätten, med en långsiktig strävan till samarbete, samspel och samhörighet mellan Europa och Ryssland där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är grunden för samlevnaden.

Peter Weiderud

 

by

Vad görs för att stoppa Israels blockad av Gaza?

I maj 2010 stoppades Ship to Gaza på internationellt vatten på väg för att bryta den olagliga blockaden av Gaza. Världen protesterade mot Israels våld, men världen ger samtidigt ännu sitt tysta medgivande till Israels blockad av Gaza. Hur kan blockaden hävas? Vad gör politiker, du och jag?

Medverkande: Mattias Gardell, talesperson Ship to Gaza och professor i religionshistoria, Dror Feiler, talesperson Ship to Gaza samt konstnär och musiker, Viktoria Strand, talesperson Ship to Gaza och överläkare, Anita Brodén, riksdagsledamot (FP) och Viola Furubjelke, fd ordförande (S) för Riksdagens utrikesutskott.
Moderator: Ulf Bjereld, Socialdemokrater för tro och solidaritet samt professor i statskunskap.

Se hela seminariet i efterhand här:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=hb-UmeN1uwY?rel=0&w=500&h=281]

Detta var det sista seminariet från årets Almedalsvecka som förbundet genomförde.

Bli medlem - klicka här!