Close

Tag Archive for: flyktingpolitik

by

Jonas Magnusson om de ensamkommande: ”Det handlar om socaldemokratins själ”

Jonas Magnusson, ledamot i Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet och distriktsordförande i STS i Jönköping höll på lördagen tal vid Medborgarplatsen, till stöd för de utvisningshotade ensamkommande.

Talet spelades in av liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjär och kan ses här.

Du kommer som en flykting över bergen,
Du följer oss dit ingen annan når,
Du är den sång om livet som jag glömde
Den sanning jag förrådde dag för dag
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde
Bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bliv kvar hos mig, det mörknar!
Och kanske ljusnar det på nytt igen,
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast,
Som sjunger timman innan gryningen
– Ylva Eggehorns kloka ord i det som blivit en svensk psalm.

Det handlar ytterst om socialdemokratins själ när våra medlemmar nu går hen ur huse och reagerar. Det är värderingar om rätt och riktighet, om alla människors lika värde, om att alltid se människan som riskeras. Hos oss är det inte längre bara Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, S-kvinnor, SSU, och S-studenter som reagerar. Det är vanliga socialdemokrater, våra S-föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Det är fackliga föreningar. Kort sagt kärnan i det socialdemokratiska engagemanget som står på spel.

De ställer sig sida vid sida med er idag. Det civila samhällets organisationer och kyrkor. Rädda Barnen, Amnesty International, Unicef Sverige, BRIS, Sveriges stadsmissioner, Svenska Kyrkan, Equmeniakyrkan, Pingströrelsen, Godemansrörelsen, socialsekreterare, lärare och förskolelärare, vårdarbetare, och rättsläkare, poliser.

Vi i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet välkomnar stödet i denna fråga och i denna kamp från Liberaler, Centerpartister, Miljöpartister och Vänsterpartister och enskilda aktiva i Kristdemokrater från exempelvis Jönköpings län.

Ett särskilt tack idag här och nu till den liberala riksdagsledamoten Christina Örnebjär. Särskilt gott, detta år, då det är 100 år sedan vi från Socialdemokraternas och Liberalernas sida, i starkt motstånd från dåtidens makthavare i den svenska högern, tillsammans kämpade igenom den allmänna och lika rösträtten i Sverige. Tack, Christina!

Vi säger alla samfällt: I denna fråga har regeringen gjort fel. Som socialdemokrat är det då min skyldighet att säga: Vi har gjort fel, nu måste vi göra rätt!

Kärnan i frågan handlar om följande:

Barn, människor, kom till Sverige under en mycket tuff tid i sina hemländer, i Afghanistan, men även i världen som helhet, som 14-15-16- 17-åringar. Pga en stor och tuff arbetssituation hos Migrationsverket, våra myndigheter och välfärdsinstitutioner, för så var det, hinner många fylla 18 år innan processen är klar.

Då bedöms de, inte som varande den ålder de hade när de sökte, utan enligt den ålder de hade när bedömningen var klar. Och detta påverkar. Det utgör i själva verket en katastrofal skillnad. En skillnad på en framtid med ljusnande möjligheter i ett på alla sätt växande Sverige, eller en framtid av desperation, utsatthet och hot mot liv, tro, hälsa och utveckling. En skillnad från att runt 80-90% får stanna, eller om hen är 18, 15-20%. Detta är problemets kärna.

Naturligtvis finns det många andra aspekter, med i sig långa handläggningstider och väntan, osäkra försök till bedömningar av vilken ålder människor har, bristande kunskaper i det svenska samhället om tro, som drabbar exempelvis konvertiter och deras hotbild i sina hemländer och här, men även i vid mening situationen för judar, muslimer och kristna i ett av världens mest sekulariserade länder, där ovanan vid religiösa människor vuxit sig stark. Vi har det djupt allvarliga säkerhetsläget i Afghanistan för de flesta där.

Låt oss göra några saker klart:

Det är inte tillfälliga opinioner som ska få människor att stanna
Det är inte de som etablerar sig framgångsrikt på svensk arbetsmarknad som ska få stanna.
Det är inte ett fixt antal människor som ska få stanna.

Det är humanismens princip, nedkokad i den individuella asylrätten som ska ges uttryck för. Det görs bäst genom ett domstolsförfarande, som ska ges de bästa förutsättningar vi kan uppbringa, som är det bästa sätt vi idag har, som ska avgöra vilka enskilda människor som ska få stanna. Här finns, milt uttryckt mycket att göra av förbättring!

Men politiken har ett ansvar att ge rätt förutsättningar. Det är därför vi har folkstyre. Regeringen är den yttersta garanten för att det ska fungera att göra rätt oftare än vi gör fel. Att ta det ansvaret är regeringens, mitt partis, och Miljöpartiets just nu. I förtroende givet av folket.
Vi i socialdemokrater för Tro och Solidaritet är sökare. Som kristna, muslimer och judar, ser vi att Gud är den ende som har och äger sanningen. Vår uppgift är att ständigt söka den. Inte äga den. Det ger oss en stabil kärna av ödmjukhet. Också i dessa tider då den viktiga frågan om ensamkommande ska lösas. Vi behöver klokskap.

Vi har en uppgift att medan vi går här på jorden, på samma jordklot, sittande i samma globala båt, att göra livet för oss själva och varandra så drägligt det kan bli. Att se alla fantastiska människor, var och en som hen är. Att bidra. Att lyfta människan och varandra. Att se det som en del kristna kallar helvetet, redan där det finns idag på jorden, och göra vad vi kan för att lindra nöd. Så gott vi kan. Varken mer eller mindre. Detta är trons kärna.
Därför avslutar jag med den helige Franciskus bön om sinnesro. Och tackar därmed för min möjlighet att vara närvarande bland er idag. Alla härliga människor fyllda av kamp, men klokskap. Dessa två. Kamp och klokskap. Något som min partiledning också har förmåga till. Låt oss nyttja det möjlighetsfönster som en samlad folkrörelse öppnat på vid gavel. Nu.

Gud, ge mig sinnesro,
Att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan,
Och förstånd att inse skillnaden.

by

Ta våldet mot muslimer på allvar

Ulf-Bjereld-STS-Foto-Emma-Fredriksson-större-format-e1485773089420 (1)Natten till måndagen sköts sex personer till döds i en moské i Quebec. ”Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar”, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Nattens attack mot en moské i Quebec har av myndigheter och premiärminister Justin Trudeau kallats för en terrorattack. Sex är döda och åtta skadade. Vi tänker idag på och ber för offren och deras familjer.

Denna attack mot troende muslimer i bönerummet kommer samma dag som Trudeau offentligt bemötte det nya Trumpska inreseförbudet, som av många redan har dubbats ”muslimförbudet”. Trudeau hade under söndagen sträckt ut en hand och bjudit inresande från de berörda länderna att komma till Canada.

En snabbt tilltagande hatisk retorik riskerar att eskalera våldet. Samma natt som inreseförbudet trädde i kraft i USA brann en moské i Victoria, Texas. Bara tre veckor tidigare brändes ett moskébygge i Austin.

Statsminister Stefan Löfven har redan fördömt attacken i Quebec. Dådet understryker att troende muslimer i världen i dag är en mycket utsatt grupp. De har ställts i en korseld av dödliga attacker och trakasserier från islamofoba krafter i väst, och från terrorgrupper såsom IS.

Även i Sverige finns omfattande säkerhetshot mot många moskéer. Sabotage och trakasserier är vanliga. Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar även här. Det är vi skyldiga våldets offer, som medmänniskor och som demokrater.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Spara

Spara

Spara

Spara

by

Låt aldrig likgiltigheten vinna

taggtråd

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

by

Public service har ett särskilt ansvar att värna demokratins principer

På fredag avlägger Donald Trump presidenteden i USA. Därmed inleds ett nytt och historiskt ovisst skede i landets historia. Men Trumps väg till makten är inte en isolerad händelse. Den retorik som bar honom till Vita huset går igen över hela västvärlden.

Trumps retorik har skapat en genomgripande villrådighet på många håll i samhället – inte minst på mediernas redaktioner, men även i politiken. Som politisk organisation är det inte vår roll att recensera den generellt goda medierapporteringen i Sverige. Men som antirasister reagerar vi på språkbruk och ämnesval som trängt in i nyhetsrapporteringen och i politiska utspel.

Svensk debatt behöver bli bättre på att hålla emot de krafter som gör politik av att piska upp ogrundade farhågor och hetsa mot enskilda utsatta grupper, inte minst asylsökande och människor som tigger. En anständig diskussion misstänkliggör inte hela grupper utifrån deras ursprung, etnicitet eller tro.

Snart börjar valrörelsen inför valet 2018. Nu är det viktigare än någonsin att vi alla som ägnar oss åt att påverka och beskriva vår samtid drar vårt strå till stacken för att inte ge näring åt den skadliga Trumpska retoriken. Det är naturligtvis viktigt att Sverige inför valet 2018 även diskuterar frågor om migration, integration och kultur. Både medier och politiker har ett stort ansvar för att utforma frågorna och bjuda in brett till samtalet, så att inte debatten ska få en rasistisk slagsida.

Inte minst public service har en viktig uppgift, som vi förväntar oss att man tar på fullaste allvar. Vi vill särskilt påminna om den så kallade demokratibestämmelsen i Radio- och tv-lagen, som säger att programverksamheten inte får förhålla sig opartisk i frågor om människors lika värde, och de demokratiska grundidéerna. Därtill ställs villkor i sändningstillståndet för public service, som säger att public service ska kontrollera sakuppgifter i sina program och ta sikte på vad som är relevant och väsentligt i sina ämnesval och framställningar.

by

Riksdagen debatterar försämringar på internationella flyktingdagen

Idag den 20 juni är det den internationella flyktingdagen. Samtidigt debatteras nu i riksdagen det förslag som kommer att radikalt lägga om svensk flyktingpolitik, i alla fall de närmsta tre åren. Imorgon, tisdag 21 juni, fattas beslut i riksdagen i samma fråga. Beslut som om de fattas kommer att kraftigt försämra möjligheterna för människor på flykt, riskera arbetssituationen för asylsökande, förvärra för barn som flyr och splittra familjer.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är kritiska till lagförändringarna. Vi ställer oss också tveksamma till om det behövs en ytterligare försämring, med tanke på att höstens gränskontroller och EUs avtal med Turkiet redan fått allt färre människor att lyckas söka asyl i Sverige.

Nu kampanjar Rädda barnen, Amnesty m fl och svenska kyrkans biskopar har också vädjat för att hindra lagen att gå igenom.

Vårt förbundsårsmöte hölls förra helgen. Gemensamt uttalade Socialdemokrater för tro och solidaritet då krav på att barn- och kvinnoperspektiv, liksom arbetsrätt stärks. Om de nya reglerna inom flyktingpolitiken röstas igenom ska de avvecklas snarast. En human svensk flyktingpolitik måste återskapas. Läs hela uttalandet här.

by

Inför riksdagsröstning: Öppna muren – gör en human flyktingpolitik självklar igen!

Nästa vecka röstar riksdagen om en radikal omläggning av asyl- och migrationspolitiken. Socialdemokrater för tro och solidaritet ser stora risker och kräver att barn- och kvinnoperspektiv, liksom arbetsrätt stärks. Om de nya reglerna inom flyktingpolitiken röstas igenom, ska de avvecklas snarast. En human svensk flyktingpolitik måste återskapas.

Världen rymmer idag fler människor på flykt än någonsin tidigare. Krig, terror, förtryck, förföljelse och hunger har drivit 60 miljoner människor från sina hem. Alltfler söker sig också ett annat sätt att leva, på en annan plats, i en värld där 1% äger mer än alla andra tillsammans. Det var därför stort, men också självklart när statsminister Löfven utropade att hans Europa inte bygger några murar.

Europa byggde ändå murar. Höga murar. En av de få öppningarna i muren var Sverige, med lång, stolt tradition av solidaritet. En tradition som vi bar väl, genom att per capita ta emot flest människor på flykt av alla EU-länder. Men att vara det sista hoppet i Europa blev till slut ett för stort ansvar. Politik och retorik skiftades i höstas snabbt till något hårdare. Signaler och kontroller var upptakten. Det gav effekt, långt färre söker idag asyl i Sverige än förra året. Nu kommer ändå fortsättningen.

Den 21 juni röstar riksdagen om en radikal omläggning av den asyl- och migrationspolitik som tidigare fungerat väl. Politiken, men också bilden av Sverige – det land som associerats med generositet, öppenhet och solidaritet – ska nu förändras.

Som många andra ser vi stora problem med den nya stramare politiken. Den hotar att direkt motverka andra politiska ambitioner, t ex om övergripande barn- och jämställdhetsperspektiv. Rättssäkerheten riskeras vad gäller sådant som ursprungsland, åldersbestämning och asylskäl: Otillräckliga eller i värsta fall felaktiga språk- eller ålderstester får inte avgöra en människas liv. Inte heller misstro mot eller bristande förståelse för t ex HBTQ-personers utsatthet. Samkönade par, men också andra, kommer nu drabbas hårt eftersom de inte omfattas av en mer konservativ syn på familjeåterförening.

Redan idag händer att människor inte kan avvisas p g a statslöshet, utvisningsdom till fel land, att tänkt mottagarland vägrar ta emot osv. – samtidigt som de förvägras uppehållstillstånd och rätt till bistånd och bostad. Dessa fall ser ut att bli fler. Risken att människor hamnar i detta limbo måste hävas, inte öka.

En human svensk flyktingpolitik måste återskapas och bli självklar igen! En politik som ger alla människor chans att bidra till vårt välfärdssamhälle, inte stängas ute från det. Som förstärker medkänsla och solidaritet, inte sätter murar runt den. Sverige kan bättre. Samtidigt måste klargöras att EU inte kan förlita sig på Sverige – alla medlemsstater måste ta ett långt större ansvar och pressas hårdare för att leva upp till den gemensamt beslutade asylpolitiken.

Socialdemokrater för tro och solidaritet kräver att:

Barnperspektivet stärks. Barn drabbas hårdast när familjer splittras. Rädda Barnen bedömer att med de nya reglerna kommer upp till två tredjedelar av barnen som fått uppehållstillstånd inte ha rätt att återförenas med sina föräldrar och syskon . Barnets bästa bör vara vägledande vid all tillståndsprövning; barns asylskäl utredas individuellt och barn inte placeras i utlänningsförvar.

  Kvinnoperspektivet stärks. Bristande möjlighet till anhöriginvandring och tillfälliga uppehållstillstånd hotar förvärra situationen för utsatta kvinnor här och i hemländer – det nya regelverket saknar en grundlig genusanalys. Kvinnor hotar att drabbas dubbelt, bl a genom att invandrade kvinnor ofta har större svårigheter att få anställning. Kvinnor på flykt som utsatts för sexuellt våld och trauma måste också få snabbare hjälp än de får idag.

Oseriösa arbetsgivares möjligheter att utnyttja systemen minimeras och immigrerade arbetstagares rättigheter stärks. Nya lagtexter medger endast permanenta uppehållstillstånd till dem med anställning och ställer högre krav på egen försörjning. Det öppnar upp för en marknad för falska anställningar och en situation där arbetstagare tvingas acceptera sämre villkor i rädsla för att inte bara förlora jobbet, utan också utvisas. Detta måste motverkas.

De nya reglerna, skulle de röstas igenom, avvecklas så snart som möjligt, dock senast den 1 juli 2019. Permanenta uppehållstillstånd, rätten till familjeåterförening och rätten till sista länken-återförening ska återinföras som tidigare.

 

Detta uttalande antogs av ett enigt förbundsårsmöte den 12 juni och sändes som pressmeddelande den 15 juni 2016.

 

by

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!

Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.

Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Ulf Bjereld STS Foto Emma Fredriksson (större format)Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.

Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!

*

Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.

Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.

Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.

Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.

Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.

*

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.

Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.

Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!

Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.

Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.

Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.

Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.

Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!

*

Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.

Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.

Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

*

 I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.

Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

*

 Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.

Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.

Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

*

Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.

Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!

*

Vänner, kamrater!

Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.

 

Ulf Bjereld 11 juni 2016

(Det talade ordet gäller.)

by

Somar Al Naher: Sverige i Syrien och Syrien i Sverige. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

Somar Al NaherSomar Al Naher är frilansjournalist och ledarskribent på Aftonbladet. Här skriver hon om ”Sverige i Syrien och Syrien i Sverige”:

Jag får ofta frågan hur Sverige bör agera i Syrienfrågan. Eller vad man som privatperson kan göra. De flesta av oss har följt rapporteringen på TV och nyheterna om hur civila dödas och upplevt frustration över att inte kunna göra något. Det har blivit allt svårare att ge ett konkret svar. Syrien bör ses utifrån ett globalt och lokalt perspektiv. I det lokala perspektivet har Sverige en unik möjlighet att skapa en framtida fred med hjälp av syrierna som finns här. Detta ska jag återkomma till men först ska vi backa bandet lite.

Intresset för Syrien har pendlat fram och tillbaka. Men under sommaren 2015 chockades världen och inte minst Europa av drunkningsolyckorna i Medelhavet. Människor som flytt från krig dog utanför Europas stränder. Och när bilderna på den drunknade treåriga pojken Alan Kurdi från Kobane publicerades kunde vi inte längre låtsas som att barnens öde inte var vårt.

Jag har genom åren ofta skrivit om barnen. För det är ingen slump att just barnen kommit att symbolisera Syriens tragedi. Barnen har både utgjort hot mot diktaturen – men också, eller kanske just därför – varit den främsta måltavlan i regimens krig mot sin egen befolkning.

Det var i staden Daara i södra Syrien som allting började. Den 5 mars 2011 sprejade en ung skolpojke slagord på högstadieskolans vägg. Han skrev: ”Ner med regimen”, på arabiska. Slagord som han hade lärt sig från utländska tv-kanaler. Under den perioden pågick flitig medierapportering från Tahrirtorget i Kairo och från upploppen i Tunisien. Kraften från arabiska våren inspirerade syrierna och inte minst barnen.

När säkerhetstjänsten i staden upptäckte graffittin straffades femton barn från byn, de var mellan tretton och femton år gamla. Under en veckas tid utsattes de för brutala förhör och tortyr. När föräldrarna fick tillbaka barnen, var kropparna märkta av misshandel, en del barn saknade naglar på fingrarna.

Från den punkten förändrades allt. Berättelsen om barnen spred sig som en löpeld genom Syrien. I staden Daara hade något plötsligt brutits. Rädslan var inte längre ett hinder. Nu började allt er människor att samlas utanför säkerhetstjänstens kontor.

Tio upproriska veckor senare fick upploppen ett nytt ansikte. En trettonårig pojke vid namn Hamza Al Khateeb misshandlades till döds av regimstyrkor. Hans död skulle utgöra skräckexempel för andra familjer. Bilderna på hans uppsvällda sargade kropp spreds över nätet.

För att förstå hur en diktatur fungerar måste man förstå dess ideologi. En diktatur styr över sin befolkning med hjälp av våld, tvång och rädsla för att åstadkomma lydnad. Men vad gör en regim när människor ändå trotsar den? Man trappar upp brutaliteten ännu mer i syfte att kuva sin befolkning. Om det inte fungerar tas nästa steg: utrensning. Döda barn insvepta i filtar blev därför ett av regimens främsta signum. Ett tydligt meddelande adresserat till folket.

Tittar man på vilka områden i Syrien som straffats och tömts på befolkning ser man ett tydligt mönster. Det är platser som bebos av människor som uttryckt stöd för upproren eller som tagit emot flyktingar: Yarmouk, Douma, Daara, Idlib och Saraqeb, för att nämna några.

Radhika Coomaraswamy, FN:s särskilda sändebud för barn i väpnade konfikter, sa efter sitt besök i landet 2012 att hon aldrig tidigare har sett en sådan brutalitet mot barn som i Syrien. Unga flickor och pojkar greps, torterades, avrättades och användes som mänskliga sköldar. Några barn berättade om hur de har kidnappats och förts till en militärbuss. Där fick de sitta invid fönsterrutorna så att inga rebeller skulle våga skjuta på bussen. På så sätt kunde militären transportera utrustning igenom rebellfästen medan barnen tittade ut genom rutorna.

Även fotojournalisten Robert King, som arbetat tjugo år som krigsfotograf och som begav sig till Syrien 2012, vittnade om en exempellös brutalitet mot barn. Han följde läkare som arbetade på ett sjukhus i en stad i västra Syrien nära gränsen till Libanon, dit skadade och lemlästade barn fördes i en strid ström. Trots det brutala våldet blev King förvånad och bestört när han märkte att hans bilder knappt väckte några reaktioner i omvärlden. I en intervju med CNN sa han:

– Jag blev förundrad. Jag har fotograferat barn i Sarajevo och fått nationer att agera. Men här i Syrien har du sårade barn varje dag och ingen verkar bry sig. Det är fasansfullt.

Det som sker i Syrien är inte en etnisk rensning, men definitivt en politisk. Eller som Robert King också sa: det verkar som att regimen håller på att rensa ut revolutionärerna och deras barn.

Små pojkar och flickor har varit måltavla i Syrien sedan dag ett. Att barn flyter upp i Medelhavet är därför inte en slump. Det är ett resultat av en kallblodig strategi.

***

Assads mål var att kväva protesterna i sin linda. Armén beordrades att skjuta rakt in i demonstrationerna. Men alla soldater lydde inte order. Avhopparna samlade sig och bildade i juli 2011 Fria Syriska Armén, FSA. De tog som sin huvuduppgift att skydda civilbefolkningen och upproren.

Tidigare hade regimens taktik gått ut på att skapa rädsla kring ”det okända”. Alla har varit rädda för att hamna i klorna på regimen och dess säkerhetstjänst. Få visste exakt vad som skulle kunna inträffa. Vissa hamnade i fängelser, blev torterade. Många bara försvann och kom aldrig hem igen. Regimen lämnade inga spår efter sig. Det saknades kroppar, bilder, bevis och dokumentation. Allt som fanns var tomrummet, sorgen. Och rädslan.

Men efter 2011 insåg regimen att de gamla skrämselmetoderna inte skrämde medborgarna nog eftersom upploppen tilltog i styrka och spred sig över hela landet. Därför ändrades skrämseltaktiken i syfte att tvinga folk att stanna hemma. Nu skulle människor istället bli rädda för ”det kända”. Regimen började därför medvetet lämna lemlästade kroppar synliga. De såg även till att filma dödsoffren för att sedan sprida bilderna på nätet.

***

Syriens politiska historia har varit relativt okänd i Sverige. Innan upploppen 2011 fanns det knappt någon litteratur på svenska. Aron Lunds bok Drömmen om Damaskus från 2010 var den enda som berörde Syriens moderna politiska liv. Detta återspeglades i den svenska nyhetsrapporteringen, inte minst under de första åren.

Även relationerna mellan progressiva krafter i Sverige och oppositionen i Syrien har påverkats av anonymiteten. Hur bygger man en bro till en syrisk opposition man vet så lite om?

För att förstå den syriska oppositionen måste man titta historiskt och geografiskt på landet. Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike delade i början av 1900-talet Mellanöstern mellan sig med hjälp av en linjal och några pennstreck. Inga hänsyn togs till människorna på marken. Fransmännen såg till att kontrollera syrierna genom att stycka upp regionen i mindre orter. Det viktigaste målet var att undvika att syrierna skulle bli en stark enad part som kunde hota ockupationslandet Frankrike. Än i dag syns effekterna från den tidens politik när man studerar dagens splittrade Syrien.

Efter den franska eran kantades Syrien av militärkupper och maktkonflikter. När Baathpartiet tog över makten i Syrien år 1963 – som sedan leddes av Hafez al-Assad från 1970 – tog maktskiftena i landet slut. Undantagstillstånd infördes och konkurrenter rensades ut. Den politiska makten koncentrerades till ett fåtal.

Oppositionen har haft mycket svårt att utvecklas och operera på grund av den hårda kontrollen och repressionen. Olika grupper i landet har av Assadregimen spelats ut mot varandra. Trots det har det alltid funnits ett levande motstånd och människor som varit beredda att offra sina liv för att åstadkomma förändring.

År 1982 kom det första stora bakslaget för regimmotståndarna i Syrien. Det uppror som hade brutit ut under slutet av 1970-talet nådde sin kulmen i staden Hama. Där och då krossades upproret brutalt av den syriska regimen. Mellan 10 000 och 40 000 människor beräknas ha dödats. Eftersom Muslimska brödraskapet deltog i protesterna beslöt regimen att förbjuda organisationen och allt samröre med den – ett sätt att hålla sunnimajoriteten under strikt kontroll.

En annan grupp som spelat en avgörande roll i kampen mot regimen är kurderna. Under 1980- och 1990-talen utsattes kurderna för hårda attacker och diskriminering från regimen. Bland annat ändrades de kurdiska ortsnamnen till arabiska. Butik- och vägskyltar på kurdiska – Kurmandji – förbjöds. Föräldrar hindrades från att registrera barnens kurdiska namn. De kunde inte heller fira nyår, Newruz, utan att trakasseras av regimen. Den syriska grundlagen innehåller många restriktioner mot kurder när det gäller ägande av mark och arvsrätt.

I mars 2004 utbröt kravaller under en fotbollsmatch i den kurdiska staden Qamishli i nordvästra Syrien. På läktaren satt ett gäng Baath-anhängare som provocerade fram en reaktion bland kurderna genom att vifta med bilder på den irakiska diktatorn Saddam Hussein. Efter händelsen spred sig upploppen till andra delar i regionen. Men liksom tidigare uppror lyckades syriska säkerhetstjänsten krossa allt motstånd och den kurdiska intifadan rann ut i sanden.

***

När Bashar al-Assad år 2000 tog över makten efter sin far såg syrierna en ljusning. Den nya ledaren lovade förbättringar och liberaliseringar. Bland annat tilläts internet för privatpersoner. Visserligen var man tvungen att registrera sig hos säkerhetstjänsten, men ändå. Den lilla öppning som uppstod kom att kallas ”Damaskusvåren” och gav syre och nya krafter åt oppositionella. Det skulle äntligen bli annorlunda nu, tänkte många. Ungdomar som aldrig tidigare deltagit i politiska aktiviteter gjorde det och formades under den här kortlivade perioden. Många av dem kom att spela en viktig roll senare under protesterna år 2011.

Det dröjde inte länge innan syrierna insåg att det inte skulle ske några större förändringar i landet. Oppositionella tvingades att återigen gå i exil. Men de här åren genererade ändå vissa framgångar, inte minst år 2005 när den så kallade Damaskusdeklarationen undertecknades. Ett dokument som mejslades fram av både sekulära oppositionsgrupper och religiösa. Det muslimska brödraskapet, assyrier och kurdiska organisationer fanns med. Deklarationen anses vara ett av de tydligaste uttalandena mot diktatorn Bashar al-Assads regim och samtidigt det farligaste, eftersom den samlade så breda grupper. Dessutom har rådet för deklarationen letts av en kvinna, Fida al-Horani, läkare och människorättsaktivist.

Kraven från oppositionen handlade bland annat om en gradvis demokratisering av landet. Man krävde att de politiska fångarna skulle släppas, att undantagstillståndet i landet skulle upphävas samt att yttrande- och tryckfrihet skulle införas.

Två år senare, i samband med ett möte kring Damaskus-deklarationen, greps mellan 30 och 50 deltagare. Flera fängslades. Detta var spiken i kistan för deklarationen och den progressiva oppositionen. Samtalen mellan olika grupper hade återigen krossats av regimen.

Oppositionen hade ingen gemensam plattform när protester åter blossade upp 2011. De som deltog var en blandning av missnöjda landsbygdsbor – som i fallet Daraa – vänstergrupper och intellektuella, gamla oppositionella, kurder, assyrier, alawiter och unga människor i städerna. Oppositionen var fragmenterad eftersom varje försök till samling dittills hade krossats.

Kurderna var lite avvaktande och splittrade internt liksom många andra grupper. Skulle oppositionen erkänna de kurdiska rättigheterna? Samtidigt ledde upploppen i Qamishli till att kurdiska och arabiska oppositionsgrupper närmade sig varandra i kampen mot Assad. Det här sågs givetvis som ett hot. Därför gjorde regimen det den kan bäst: splittra. I samband med att protesterna tilltog 2011 meddelade regimen plötsligt att kurderna skulle få vissa rättigheter. Bland annat skulle det bli tillåtet att ra Newruz och tusentals kurder fick syriskt medborgarskap.

Under de senaste fyra åren har det framförallt bildats två paraplyorganisationer i syfte att samla oppositionsgrupper. Syriens nationella råd, SNC, som var först, nådde få reella framsteg. Rådet bestod av bra och erfarna människor men majoriteten var exilsyrier och levde i utlandet och hade väldigt lite kontakt med revolutionärerna på marken inne i Syrien. Det har mer eller mindre hela tiden funnits en spricka mellan aktivisterna och exilsyrier just på grund av de förras känsla av att ha övergivits. I Syrien o rar aktivisterna sina liv medan exil-syrierna går på na internationella möten, har det hetat.

I takt med att Assadregimen tog till allt tyngre vapen mot civila blev det svårare för oppositionen i Syrien att hålla ihop. Och när utländska beväpnade aktörer med egna intressen blandade sig i blev läget ännu värre. Revolutionen som började fredligt blev snabbt militariserad. Ickevåldsförespråkarna inom oppositionen framstod som orealistiska och kraven på självförsvar och vapen ansågs allt viktigare bland aktivisterna. I slutet av 2012 bildades en ny koalition under namnet Syriens nationella koalition för oppositionen och revolutionära styrkor, med syfte att samla bredare grupper och med närmare anknytning till syrierna i landet. Tanken med den nya koalitionen var att bygga en grund för en övergångsregering erkänd av omvärlden.

Daish, eller Islamiska staten, och andra terroristorganisationer, har länge opererat inne i Syrien. Deras mål är att krossa oppositionen, kuva befolkningen och bygga ett kalifat. Det nns dock många indikationer på att regimen medvetet har använt Daish i kampen mot oppositionen. Den har låtit terroristerna härja och döda människor i områden som befolkas av regimkritiker.

Exilförfattaren och alawiten Samar Yazbek, skrev redan 2013 i en artikel i Svenska Dagbladet: ”Parallellt med kampen mot Assad-regimens terror måste det syriska folket nu kämpa mot jihadistiska grupper. Den folkliga resningen från 2011 har hamnat i en kamp mellan stridande diktaturer”.1

Sommaren 2014 intensierade Daish sina attacker mot civila och riktade in sina mål på norra Syrien inte minst mot Kobane. Terroristerna Islamiska staten har begått grova brott mot mänskligheten och drivit tusentals människor på flykt. Därför är det vår skyldighet att stå upp för de drabbade civila. Samtidigt kan den ena kampen inte isoleras från den andra.

Jag har försökt att förstå varför händelserna i Syrien inte uppbådar till handling. Eller ens ett erkännande. Varför förmår inte progressiva rörelser i västvärlden och i Sverige ge stöd, ens ett verbalt sådant? Rapporter, som avslöjar regimens brutalitet, från tunga aktörer som FN och Amnesty International har avlöst varandra. Liksom otaliga bilder och vittnesmål. Vi känner till att halva befolkningen är på flykt. Hittills har minst 200 000 människor dödats. Regimen misstänkts ha använt kemiska vapen vid ett ertal tillfällen.

Vi vet allt det här. Ändå är det som om vi ingenting vet. Upploppens egentliga motiv har varit ifrågasatt sedan dag ett. Inte minst i västvärlden. Jag som följer händelseutvecklingen med ena foten i Sverige och den andra i Syrien kan chockas över diskrepansen i rapporteringen. Det är komplicerat, säger en del. Vi vet inte vem vi ska heja på, säger andra. Som om syriernas liv vore en fotbollsmatch.

***

Hela mitt liv har kretsat kring Baathpartiet. Jag föddes 1981 i centrala Damaskus. Min familj tillhörde en irakisk oppositionsrörelse som hade flytt från Saddam Hussein under 1970-talet. Ironiskt nog växte jag upp på Baghdad Street i Damaskus. En huvudgata som sträcker sig ända fram till Sabaa Bahrat Square där flera centrala myndigheter ligger placerade. Gatan ligger i utkanten av gamla staden och alldeles i närheten finns heliga kristna platser som Bab Touma, Sankt Tomas port, uppkallad efter Tomas, en av Jesu lärjungar.

På tio minuters gångavstånd ligger Umayyadmoskén som är en av de äldsta och största moskéerna i världen. I dessa områden lever kristna, shiamuslimer, armenier, grekisk ortodoxa – ja alla möjliga människor. Det var inte ovanligt att se kvinnor med hijab gå i armkrok med välsminkade kvinnor i tajta kläder.

Damaskus är, eller åtminstone var, en smältdegel i ordets rätta bemärkelse. Därför fann jag det en smula onyanserat när Per Jönsson från Utrikespolitiska Institutet redogjorde för händelserna i Syrien 2011. Han skrev: ”Liksom i Egypten utgör de kristna i Syrien cirka en tiondel av befolkningen. Och när egyptiska kristna nu far illa efter det relativt fredliga störtandet av Mubarak har syriska kristna all anledning att frukta det värsta om regimen Assad skulle störtas i ett blodigt inbördeskrig.”2 Vem vill stödja ett störtande av regimen om de kristnas säkerhet inte kan garanteras? Ingen vettig person så klart. Men detta påstående – utan diktatur så kommer allt att gå åt helvete – är inget naturgivet faktum. Det har dessutom varit ett av diktaturens främsta propagandavapen i syfte att söndra och härska.

Men det finns helt motsatta bilder. Skribenten Malika Browne, själv kristen och tidigare bosatt i Damaskus, beskrev till exempel i The Guardian tvärtom Assad som den splittrande kraften: ”Mitt gamla kvarter i Damaskus, det livliga Bab Touma-distriktet, för samman människor från alla religioner – det är den gemenskapsanda som Bashar al-Assad försöker krossa.”3

Frågan om etniska konflikter och sekterism är något som Assadfamiljen utnyttjat skickligt i syfte att framställa sig själv som det enda vettiga alternativet. Människor ska frukta dik- tatorns fall: Försvinner den nns det inget som kan garantera minoriteternas säkerhet. Men det är inte så enkelt. Det nns också en historisk tradition i Damaskus och andra platser i Syrien där grannar levt sida vid sida utan att överhuvudtaget re ektera över varandras bakgrund eller trostillhörighet.

Sekterism och spänningar nns givetvis i landet och måste tas på allvar. Däremot är inte svaret på dessa utmaningar en hårdför diktatur. I själva verket drabbar den auktoritära re- gimen även minoriteter i opposition. Assadfamiljen tillhör gruppen alawiter, men det betyder inte att alla alawiter är fria att uttrycka sina åsikter och kritisera regimen. Tvärtom har många alawitiska aktivister vittnat om hårdare repressalier från regimen eftersom man betraktats som förrädare.

Samma gäller även kristna i Syrien. Paolo Dall’Oglio, en sextio år gammal italiensk präst, är en av dem som vet. För trettio år sedan yttade han till ett kloster i norra Damaskus för att driva och restaurera den historiska byggnaden. När upproren inleddes 2011 manade han till fred och kritiserade regimens angrepp på civila. Samtidigt lät Dall’Oglio klostret bli en plats för dialog mellan olika grupper. Det här ck regimen att se rött och slängde ut honom ur landet i juli månad 2012.

När jag växte upp var Damaskus ett sekulärt samhälle, modernt i vissa avseenden och inte särskilt konservativt på ytan. Men under ytan var vi otrygga och ofria.

Jag kan inte minnas att vi talade om politik i min familj under min uppväxt. Men vi talade desto mer om fruktan. Eller snarare om strikta regler. ”Prata inte högt, titta inte dit”, sa de vuxna till mig varje gång vi gick förbi militärposterna som var utstationerade längs med gatorna. Moukhabarat, säker- hetstjänsten, hade ett avancerat system för angiveri. Även en lärare, en frukthandlare, en apotekare i kvarteret kunde vara en avlönad angivare åt regimen. De ville upptäcka farliga tankar. Oppositionella tankar.

På 1980-talet styrdes landet av Hafez al-Assad, alltså Bashar al-Assads far. Presidentens ansikte syntes överallt. I skolor, i böcker, på byggnader och givetvis i media. TV-sändningarna påminde om de bilder vi är vana att se från Nordkorea. Det är alltid den vinkande diktatorn omgiven av glada friska barn och en uppsjö av blomarrangemang. Den totalitära maktens estetik.

En gång när jag var liten frågade jag min far varför Hafezs ansikte syntes överallt. Vi var på en offentlig plats och min far greps av panik, skrattade bort frågan och sa högt: ”Hon är bara ett barn”. Han tog min hand och gick därifrån med snabba steg.

Förutom det där ständiga hotet om våld fanns också andra makthierarkier som kuvade människor. Till exempel att bli utsatt för förnedrande behandling av polis och andra statligt anställda. Det gick inte att vinna mot en regimvän eller tjänste- man. Många av oss var tvungna att muta oss igenom samhället för att få vardagen att fungera. Unga akademiker ck inte jobb om de inte kände rätt personer. Frustrationen bubblade under ytan.

Som barn förstår man inte att man är hjärntvättad eftersom man inte känner till något annat. Det är egentligen först i vuxen ålder jag har insett graden av det mentala övergreppet som vi utsattes för i det vardagliga livet. Att Syrien styrs av en av världens mest hänsynslösa diktaturer är nog de esta överens om. Ändå var det få som förutsåg att regimen skulle slå tillbaka så hårt och hänsynslöst mot de fredliga demonstrationerna 2011.

Delar av min familj levde kvar i Damaskus fram till 2013. Under den tiden talade vi aldrig öppet om protesterna. Vi pratade bara om hälsa, vi talade i ett kodat språk om händel- serna. Men läget förvärrades allt mer. Så en natt bestämde de sig för att packa ihop sina saker och ge sig av. Först åkte de mot Jordanien och sedan vidare till Libanon.

När de kom till en säkrare plats kunde vi börja prata. Mina anhöriga berättade att de kände glädje över upproren. Och en stolthet över Fria syriska armén, FSA. ”Det var de naste ungdomarna som gick med” sa min släkt. Men i Damaskus infiltrerades FSA allt mer av andra krafter. Till slut visste man inte vem som bar vapen och i vilket syfte. Därför var flykten komplicerad. Å ena sidan gällde det att undvika syriska mili- tären och å andra sidan gällde det att inte fastna hos en okänd beväpnad grupp.

Samtidigt har jag också varit rädd under den här tiden, fastän jag lever många mil bort. När jag skrev artiklar och ordnade demonstrationer tänkte jag hela tiden på mina anhöriga. Det var få syrier som uttalade sig öppet i svenska medier. Dessutom påverkades vi oppositionella i Sverige av det faktum att den syriska ambassaden i Stockholm fortsatte att vara verksam. Det nns starka misstankar att den ägnar sig åt underrättelseverk- samhet och spionage på syrier i Sverige.

Det är mot bakgrund av sådant som man måste se hur rebeller och opposition har agerat. För givetvis har rädslan också spelat roll för organiseringen bland syriska oppositionella i

Sverige. De första två åren bjöd vi aldrig in till öppna möten. De flesta syriska aktivister hade fiktiva namn på sociala medier och bar solglasögon på manifestationer. Mod är en sak, men ingen vill utsätta sina nära och kära för lidande för att man handlat dumdristigt.

***

Två och en halv timmes bilfärd nordväst om Kobane ligger staden Saraqeb. Här bor barnfamiljer, flyktingar och civila. Saraqeb har historiskt – och än i dag – bebotts av blandade etniska grupper.

Området har frigjort sig från diktatorn Bashar al-Assad. Men regimen fortsätter att attackera från luften, ofta med så kallade ”barrel bombs”. Och IS/Daish och andra militanta grupper försöker att tränga sig in och terrorisera befolkningen.

Så fort staden kommer på fötter och får ordning på någon form av vardaglig tillvaro kommer nya flyganfall från regimen. Det här gör att staden ständigt är sårbar för attacker från Daish på marken.

En del lärare och läkare har ändå valt att stanna kvar för att bygga upp ett civilt samhälle. Och detta trots att just sjukhus och skolor ofta är måltavlor för regimen.

Läget ser allt dystrare ut och de goda krafterna håller på att ge upp, en efter en. Men städer som Kobane och Saraqeb kan utgöra embryon till framtidens Syrien och Kurdistan.

Som exilsyrier med erfarenhet av Assadregimens hårdföra diktatur är det svårt för mig att begripa omvärldens passivitet gentemot regimen. Det är en skam att världssamfundet inte agerat trots vetskapen om massakrerna som äger rum inne i landet. Syrien befolkas till stor del av muslimer och det är svårt att låta bli att undra om det inte har spelat roll. Västvärldens förhållande till Syrienfrågan har genomsyrats av misstänk- samhet: Går det att vara säker på att oppositionen har goda intentioner? Det kanske är lika bra att den nuvarande regimen får sitta kvar så länge vi inte vet vad alternativet är? Men det kan och får aldrig vara arbetarrörelsens alternativ. Här måste ställningstagandet vara tydligt antiauktoritärt.

Jag har svårt att förstå de som å ena sidan säger sig vilja bekämpa terrorismen och på samma gång visar sitt stöd, direkt eller indirekt, för Assadregimen. Hur ska kampen mot terro- rism och sekterism kunna förverkligas så länge Syrien fortsätter att styras av en diktatur?

***

Men det finns saker vi kan göra. Både globalt och lokalt. I det akuta läget bör omvärlden kräva flygförbudzoner för att stoppa regimens flygattacker och bomberna som dödar civila. Den bör även kräva säkra zoner för flyktingar i Syrien, skyddade av fredsbevarande styrkor. Vi kan också kräva att humanitära korridorer öppnas och att hjälpsändningar når in till civila i rebellkontrollerade områden.

I andra hand kan vi stötta städer likt Kobane och Saraqeb genom att bidra med resurser till sjukhus och skolor. Förutom krigsskador är vården i akut behov av mediciner och förnö- denheter mot ”vanliga” sjukdomar som diabetes och polio. Människor dör på grund av sjukdomar som hade kunnat åtgärdas enkelt om bara rätt medicin och sjukhusutrustning funnits på plats. Eller varför inte rikta ett särskilt stöd till bar-nen och deras skolor med allt sådant som kan ge dem någon meningsfullhet i livet?

Ibland tycks vi glömma att världen har kommit till oss i Sverige. Det bor syriska författare, journalister, poeter och politiker här som kan bygga broar mellan Sverige och Syrien.

Poeten och journalisten Faraj Bayrakdar är en av dem som överlevt längst i den syriska regimens tortyrkamrar. I fjorton år misshandlades han i fängelset. I dag är han fristadsförfattare i Sverige. Kurd-syriska Abdulbaset Sieda blev ledare för Syriska nationella rådet (SNC). Han har trä at världens alla ledare och är djupt insatt i Syrienfrågan. Han bor i Uppsala.

Arbetarrörelsen kan därför se till att bygga broar mellan olika grupper. Hjälpa människor genom att skapa plattformar där människor kan mötas. Satirtecknarna och konstnärerna Saad Hajo och Sahar Burhan har flytt Syrien och bor sedan några år tillbaka i Norrköping. De är några av Mellanösterns mer kända tecknare. De har träffat kollegor runt om i världen och haft stöd av tecknarna på Charlie Hebdo.

Detta är några av de betydelsefulla personligheter som lever och verkar i Sverige. Samtidigt kommer många syriska barn att växa upp här. Kan alla dessa äldre och yngre utgöra en grund i ett bygge av ett framtida fredligt Syrien? Här kan arbetarrörelsen spela en avgörande roll genom att via olika plattformar se till att människor fortsätter att mötas över etniska och religiösa gränser.

 

Fotnoter:

1 Samar Yazbek, ”Ett monster med tio huvuden”, Svenska Dagbladet, 3 sept 2013.

2 Per Jönsson, ”Syriens opposition är diktatorn Assads styrka”, UI- bloggen, 12 oktober 2012. Tillgänglig via www.ui.se.

3 Malika Browne, ”Syria bombing is a blast against social harmony”, Guardian, 25 oktober 2012.

by

Välkomna välfärdssatsningar i vårbudgeten – men klimat och bostäder kräver högre röst

Det gäller att veta när man ska ge beröm och när man ska ta fram plakaten. Idag ger vi mest beröm till vår regering. För idag har finansminister Magdalena Andersson lagt fram regeringens vårbudget. Och visst är det förslag i god socialdemokratisk anda vi får se. En rödgrön budget.

Stora satsningar på välfärden. Samhällets svaga gruppers intressen försvaras. Ambitioner inom jämlikhet, jämställdhet och klimat.

Solen skiner och det går väldigt bra för Sverige. Ekonomin rullar bättre än tåget och arbetslösheten sjunker. Det finns anledning att le ikapp med Magdalena Andersson.

Men så talas det flyktingar förstås. ’Samhällsbygget. Trygghet, ansvar och utveckling’ är rubriken på årets vårbudget. Tryggheten kunde gärna i högre utsträckning fått gälla också dem som flytt till Sverige undan krig och terror, de vars trygghet nu kringskärs genom bl a tillfälliga uppehållstillstånd och minskade möjligheter att återförenas med sina familjer. (Detta har vi skrivit mycket om tidigare; läs här).

På pressträffen imorse handlade i princip alla frågor Magdalena Andersson fick om just flyktingar och migrationspolitik. Den samlade journalistkåren ville veta vilka kostnader, vilka beräkningar och vilka prognoser. Finansministern gav svar: 50 miljarder kronor kostar flyktingmottagandet, enligt henne. Hon klargör dock tydligt att de stora humanitära insatser Sverige gjort innebär en tillfällig kostnadspuckel – inte en långsiktig. Därför ska vi ha en fortsatt stram finanspolitik och därför ska vi inte heller höja skatter, menar finansministern.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet kan nog däremot se att det funnits skäl att öppna plånboken lite mer. Det är trots allt regeringen Reinfeldts ohemula 140 miljarder sänkta skattekronor som vi har att ta igen i välfärdssystemen. Ojämlikheten ökade så kraftigt under Alliansens åtta år, att det utan att hämta in mer intäkter blir svårt att få ett mer jämlikt samhälle. Risken är att vi får reformer som gör gott i marginalen, snarare än den kraftfulla förändring som skulle behövas – om målet är ett sammanhållet, rättvisare samhälle för alla.

Vi uppskattar verkligen insatserna som ska ge mer anställda i äldreomsorgen, bättre matchningar mellan arbetssökande och dagens rekordstora antal arbeten, en mer jämlik skola, ökad jämställdhet mellan könen, insatser mot rasism och extremism och för att kunna öka inkomsterna för de 40 procent som tjänar minst.

Ett par plakat måste dock också höjas, där bakom berömmet:

Att budgeten ger riktning åt ansträngningar för minskade utsläpp, en fossilfri framtid och fler bostäder är mycket bra. Men det är långt ifrån nog. Behoven är så stora att regeringen hade behövt ta i från tårna och vråla. Det gör man inte. Det talas vidare i lugn stämma. Synd. Både bostadspolitiken och klimatpolitiken är ödesfrågor. För en regering. Och för samhället.

Regeringen följer utvecklingen inom miljö och klimat och kommer att presentera åtgärder för att nå miljömålen, lovas det. Varför inte nu? Och varför inte styra utvecklingen lite mer själv?

Även inom bostadspolitiken hade regeringen behövt skynda på lite och driva utvecklingen ännu mer framåt. Fler bostäder kan ge jobb och ökad tillväxt, det påtalas i budgettexten och det är sant. Men vi efterlyser fler reformer och en rödgrön regering får gärna poängtera att en bostad är en rättighet, ingen handelsvara.

Sammanfattningsvis innehåller vårbudgeten rätt stora välfärdssatsningar, men behoven är långt större. Vi får alltså vänta vidare på höstens budget – och hoppas på att då få se skillnad på riktigt. Att det där samhällsbygget får ta fart ordentligt. Annars kan det kanske bli svårt att få en valrörelse inför 2018 med rätt förutsättningar för ett fortsatt rödgrönt samhällsbygge.

 

/Regeringens vårbudget finns att läsa här.

by

Fem år av uppror och krig i Syrien: Sveriges ansvar i hoppets ögonblick (tal vid manifestation)

Socialdemokrater för tro och solidaritet deltog tisdagen den 15 mars i en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm, som anordnades av Föreningen Syrien Sverige för att uppmärksamma femårsdagen av det syriska folkets uppror mot diktatorn Bashar al-Assad och för att visa solidaritet med det syriska folket. Cirka 250 personer deltog.

Monica Fundin Pourshahidi, politisk sekreterare på förbundets kansli, var Tro och Solidaritets talare på plats. Bland andra talare fanns riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Amineh Kakabaveh, Assyriska Demokratiska Organisationens Sait Yildiz och Syriska koalitionens Abdulbaset Sida. Konferencier för kvällen var journalisten och Syrienkännaren Somar Al Naher. (Somar medverkar också i vår nyligen utgivna antologi ’Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död’, där hon skriver under rubriken ’Sverige i Syrien och Syrien i Sverige’.)

Somar Al Naher sade bl a att manifestationen inte bara handlar om sorg – utan också om stolthet över att ha startat en revolution, att ha trotsat den 40 år gamla diktaturen.

Här kan du läsa talet Monica Pourshahidi höll (det talade ordet gäller):

Hoppets ögonblick. Nu är hoppets ögonblick. Så sade FNs medlare Staffan de Mistura igår, när Ryssland lovade att sluta bomba. Hoppets ögonblick. Och, kamrater, att stå här med er ikväll – det gör att jag kan känna att det finns hopp.

Men häromdagen rapporterade UNICEF att var tredje syriskt barn inte har upplevt något annat än krig under hela sin livstid. Att rekryteringen av barnsoldater i Syrien har ökat, att allt fler syriska barn tvingas arbeta och fler barn blir bortgifta. Flera miljoner syriska barn lever som flyktingar, många i djupaste misär.

Att detta krig, detta förtryck, syrienmanifestation15mars16detta helvete, har fått pågå, dag efter dag, år efter år – att omvärlden har tillåtit det att eskalera hela vägen hit – det är ett enormt svek mot de här barnen. Barnen som nu präglats av krig under hela sina liv.

Vem blir man när man bara upplevt krig? Vem blir man när man varit barnsoldat? När man som barn tvingats arbeta för att försörja familjen, istället för att gå i skolan. Vilken framtid kan dessa barn vänta sig – och vilken framtid kommer de att skapa?

Nu är hoppets ögonblick, sade Staffan de Mistura igår. Och hoppas gör vi. Hoppas måste vi!

Sveriges största ansvar har varit och är att ta emot asylsökande från Syrien. Men borde också vara att hjälpa till att förbereda ett nytt Syrien. Ett demokratiskt Syrien. Att hjälpa er som är i exil att få tillbaka kraften att skapa en bärkraftig opposition och ett starkt civilsamhälle. Att lyssna på alla rösterna, alla berättelserna. Att hjälpa alla syrier som tvingats på flykt.

Den senaste tiden har vi istället sett motsatsen: Vi låser porten till Europa – och ger bort nyckeln till ett land som just nu gör sitt bästa för att kväva det fria ordet… Europas länder tävlar om att stänga dörren hårdast, tätar gränserna och överger flyende människor till att falla mellan gränsstolarna. Eller på överfulla grekiska öar och flyktingläger…

I Sverige, ett av världens rymligaste och rikaste länder, har en rödgrön regering föreslagit hårdare krav för asylsökande, tillfälliga uppehållstillstånd och indragen rätt att kunna få även sin familj hit, till tryggheten.

Fler och fler och mer och mer röststarka flyktingfientliga och ärkenationalistiska partier i hela Europa har till slut fått gehör. Även här.

Så – här i Sverige, i Europa, måste vi fortsätta kampen för att låta solidariteten och humaniteten vinna över misstänksamhet, hat och egoism.

”Hoppets ögonblick”. Det är inte militära lösningar som kommer att kunna lösa konflikten i Syrien. Som i alla konflikter är den viktigaste drivkraften för fred, övertygelsen om att det finns en förhandlingslösning. Den övertygelsen måste omvärlden också ha. Den måste vi i Sverige ha.

Under tiden måste Sverige:

– öka flyktingkvoten,

– hjälpa de människor som nu sitter fast i den grekiska, makedonska leran,

– den svenska regeringen måste göra om eller riva upp det liggande lagförslag om hårdare asylregler, som bara kommer att öka byråkratin och skapa otrygghet,

– öka det humanitära biståndet till Syriens flyktingar,

– och agera för att alla de som ska, kan ställas till svars för begångna krigsförbrytelser,

– Sverige bör också ge både ekonomiskt och praktiskt stöd för en demokratisk utveckling – och för uppbyggande av ett civilsamhälle.

Och när vi gör det, måste vi bevaka alla minoriteters rättigheter, kvinnors rättigheter, flickornas och alla barns rättigheter.

För även Syriens barn måste nu få känna ”hoppets ögonblick” – det ögonblick som är deras liv. Det är dags nu för syriska barn att en framtid. En ljus framtid. En trygg framtid. En framtid utan krig, utan flykt. Oavsett om den framtiden är i Stockholm eller i Aleppo.

Det kommer bättre tider, det gör det. Det måste det. Där borta i Kungsträdgården, där pågår ikväll Eldfesten, Chaharshanbeh Soori. Kurder och iranier och andra firar snart nyår. Nytt år. Nytt hopp. Nytt hopp för Syrien. DET tror jag på.

Bli medlem - klicka här!