Close

Tag Archive for: bostadspolitik

by

Hur nya regeringen kan sprida rödgrön jämlikhet, jämställdhet och solidaritet över världen

Välkomna att delta i samhällsbygget för ett Sverige som ska hålla ihop! Stefan Löfven talade vid regeringsombildningen idag om att nu gäller investeringar istället för skattesänkningar – samhällsbygget ska fortsätta. Den svenska modellen ska behållas och utvecklas. Socialdemokrater för tro och solidaritet instämmer, gratulerar och välkomnar regeringens nya ministrar. Vi passar också på att skicka med några tankar och önskningar:

Isabella Lövin blir nu vice statsminister och både klimat- och biståndsminister. Det är områden som i många stycken hänger samman och vi tror att det är klokt att föra samman klimat- och biståndspolitik. Samtidigt är det viktigt att inte tappa fokus på fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling.

Vi hoppas att Lövin kan bidra till en nystart för biståndsfrågan och för målet att bruka 1 % av statsbudgeten till internationella utvecklingssamarbeten. Vi vet alla att världen ser fler människor än någonsin på flykt undan krig, terror och förföljelse. Klimatförändringar kommer sannolikt att tvinga ännu fler att bli flyktingar. Med en klokt bedriven bistånds- och klimatpolitik minskar skälet för många människor att behöva fly sina hem.

Om statsministern ska ange färre flyktingar som en av sina politiska framgångar, vill vi hellre att det ska bero på en framsynt klimat-, bistånds- och fredsfrämjande utrikespolitik, än som han gjorde idag, pga av vår regerings alltmer restriktiva flyktingpolitik.

Den feministiska utrikespolitiken nämndes inte idag, men är självklart central för att både Isabella Lövin och Ann Linde, ny EU- och handelsminister, ska kunna nå resultat. När konservativa krafter visar musklerna över hela Europa och patriarkalt förtryck biter sig fast i stora delar av världen, är det oerhört viktigt att lyfta kvinnors och HBTQ-personers rätt, inte minst sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Med Margot Wallström, Ann Linde och Isabella Lövin har vi förhoppningsvis en dynamisk trio som kan samarbeta för att ge svensk, rödgrön jämställdhet, jämlikhet och solidaritet eko över världen.

Peter Eriksson är ny bostadsminister och Stefan Löfven lovar en långt mer offensiv bostadspolitik än vi sett under det senaste decenniet. Ett mycket välkommet löfte! Bostadsbristen är akut i en majoritet av landets kommuner och hotar utvecklingen av välfärden. Dessutom skapar bostadssituationen trångboddhet och hämmar social rörlighet.

Statsministern menar helt sant att den utbredda segregationen är en av regeringens allra viktigaste uppgifter att motverka. Ibrahim Baylan får därför nytt ansvar som samordningsminister och ska bl a stötta fattiga och socialt utsatta områden. Det känns tryggt att både Baylan och Löfven idag talade om klass och ekonomi som skäl till segregation – inte migration, hudfärg, religion eller etnicitet.

För att underlätta jobbet för både Ibrahim Baylan och för Peter Eriksson, vill Socialdemokrater för tro och solidaritet gärna påminna om att bostaden är en rättighet, inte en marknadsvara.

Vi hoppas att de ’enkla’ jobben statsministern idag talade om att införa, mer handlar om att ta långtidsarbetslösheten på allvar, långt mindre om att kapitulera inför högljudda krav på enklare – och lågavlönade – jobb till unga och nyanlända. Allt som andas risk att skapa ett etnifierat låglöneproletariat, dvs att tvinga på redan utsatta grupper jobb där lönerna förblir låga, är något som aktivt måste motverkas. Annars har vi också motverkat Baylans kommande viktiga arbete.

Nästa förhoppning från oss är att orden som fick beskriva vår nya miljöminister Karolina Skog stämmer väl: En visionär realist. Det är egenskaper som kan krävas för att få till den gröna omställning vi så väl behöver. En rekommendation är att Karolina Skog får börja med att helt stoppa försäljningen av Vattenfalls miljövidriga brunkolsverksamhet.

by

Välkomna välfärdssatsningar i vårbudgeten – men klimat och bostäder kräver högre röst

Det gäller att veta när man ska ge beröm och när man ska ta fram plakaten. Idag ger vi mest beröm till vår regering. För idag har finansminister Magdalena Andersson lagt fram regeringens vårbudget. Och visst är det förslag i god socialdemokratisk anda vi får se. En rödgrön budget.

Stora satsningar på välfärden. Samhällets svaga gruppers intressen försvaras. Ambitioner inom jämlikhet, jämställdhet och klimat.

Solen skiner och det går väldigt bra för Sverige. Ekonomin rullar bättre än tåget och arbetslösheten sjunker. Det finns anledning att le ikapp med Magdalena Andersson.

Men så talas det flyktingar förstås. ’Samhällsbygget. Trygghet, ansvar och utveckling’ är rubriken på årets vårbudget. Tryggheten kunde gärna i högre utsträckning fått gälla också dem som flytt till Sverige undan krig och terror, de vars trygghet nu kringskärs genom bl a tillfälliga uppehållstillstånd och minskade möjligheter att återförenas med sina familjer. (Detta har vi skrivit mycket om tidigare; läs här).

På pressträffen imorse handlade i princip alla frågor Magdalena Andersson fick om just flyktingar och migrationspolitik. Den samlade journalistkåren ville veta vilka kostnader, vilka beräkningar och vilka prognoser. Finansministern gav svar: 50 miljarder kronor kostar flyktingmottagandet, enligt henne. Hon klargör dock tydligt att de stora humanitära insatser Sverige gjort innebär en tillfällig kostnadspuckel – inte en långsiktig. Därför ska vi ha en fortsatt stram finanspolitik och därför ska vi inte heller höja skatter, menar finansministern.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet kan nog däremot se att det funnits skäl att öppna plånboken lite mer. Det är trots allt regeringen Reinfeldts ohemula 140 miljarder sänkta skattekronor som vi har att ta igen i välfärdssystemen. Ojämlikheten ökade så kraftigt under Alliansens åtta år, att det utan att hämta in mer intäkter blir svårt att få ett mer jämlikt samhälle. Risken är att vi får reformer som gör gott i marginalen, snarare än den kraftfulla förändring som skulle behövas – om målet är ett sammanhållet, rättvisare samhälle för alla.

Vi uppskattar verkligen insatserna som ska ge mer anställda i äldreomsorgen, bättre matchningar mellan arbetssökande och dagens rekordstora antal arbeten, en mer jämlik skola, ökad jämställdhet mellan könen, insatser mot rasism och extremism och för att kunna öka inkomsterna för de 40 procent som tjänar minst.

Ett par plakat måste dock också höjas, där bakom berömmet:

Att budgeten ger riktning åt ansträngningar för minskade utsläpp, en fossilfri framtid och fler bostäder är mycket bra. Men det är långt ifrån nog. Behoven är så stora att regeringen hade behövt ta i från tårna och vråla. Det gör man inte. Det talas vidare i lugn stämma. Synd. Både bostadspolitiken och klimatpolitiken är ödesfrågor. För en regering. Och för samhället.

Regeringen följer utvecklingen inom miljö och klimat och kommer att presentera åtgärder för att nå miljömålen, lovas det. Varför inte nu? Och varför inte styra utvecklingen lite mer själv?

Även inom bostadspolitiken hade regeringen behövt skynda på lite och driva utvecklingen ännu mer framåt. Fler bostäder kan ge jobb och ökad tillväxt, det påtalas i budgettexten och det är sant. Men vi efterlyser fler reformer och en rödgrön regering får gärna poängtera att en bostad är en rättighet, ingen handelsvara.

Sammanfattningsvis innehåller vårbudgeten rätt stora välfärdssatsningar, men behoven är långt större. Vi får alltså vänta vidare på höstens budget – och hoppas på att då få se skillnad på riktigt. Att det där samhällsbygget får ta fart ordentligt. Annars kan det kanske bli svårt att få en valrörelse inför 2018 med rätt förutsättningar för ett fortsatt rödgrönt samhällsbygge.

 

/Regeringens vårbudget finns att läsa här.

by

Klassisk sossepolitik och mer välfärd får högern att gå i taket

Så har finansminister Magdalena Andersson nu gått sin budgetpromenad med ”nådiga luntan”. Följd av ett digert pressuppbåd gick hon Drottninggatan fram, från Finansdepartementet för att lämna regeringens budget till riksdagen. Den budget som genom Decemberöverenskommelsen ska kunna passera riksdagen och bli verklighet, till skillnad från förra årets.

Budgeten innebär en investering i Sverige. Den innebär enligt Magdalena Andersson framför allt fler jobb, bättre skola och satsningar på smart miljöteknik. Grundperspektivet är att ökad jämlikhet är bra för alla, bra för Sverige. Att satsningar på att minska klimatpåverkan är akuta.

Reformer uppges göras på runt 44 miljarder kronor. Bland dessa finns väldigt välkomna infrastruktursatsningar, framför allt på järnväg och kollektivtrafik i landsbygden, den största bostadssatsningen på 20 år, mer pengar till pensionärer genom skattesänkningar, fri sjukvård och mer personal på äldreboende, fri tandvård och glasögon för barn och unga samt resurser för att hantera flyktingsituationen.

Moderaterna räknade i sin kommentar till budgeten upp skattehöjningarna till 154 miljarder, vilket fick dem att upprört tala om att ”utanförskapet” kommer att öka. Att RUT- och ROT – bidragen som i hög utsträckning utnyttjas av redan välbeställda – minskar (långt ifrån upphör, som man skulle kunna tro), det kallar Ulf Kristersson för ”rent destruktivt”. Vidare upprörs Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson över att det görs satsningar för ökad jämställdhet – ”män påverkas mer än kvinnor”, säger han med darr på rösten.

KD snurrar in sig i en fartygsmetafor och menar att ”besättningen nu gör revor i seglet och borrar hål i skrovet”. Detta bland annat mot bakgrund av att pensionärer inte längre ska behöva betala skatt.

I Svenska dagbladets ledare kallades i morse insatser för att människor som är sjuka och arbetslösa ska få det lite bättre, efter Alliansens politik som tvingat cancersjuka att söka jobb och arbetslösa att utnyttjas som gratis arbetskraft i Fas 3, för att det görs mer attraktivt att vara arbetslös och sjukskriven.

SvD skriver sedan om hur svårt det blir för höginkomsttagare – de som tjänar mer än 50.000-120.000 kronor/månad – som nu får mindre jobbskatteavdrag. Bakvänt, tycker SvD. Utan att förstås nämna ett ljud om att de som har betydligt mindre inkomster än så, nu får det bättre…

Företagarnas VD Günther Mårder toppade det hela genom att tala om en ”ytterlighetspolitik” och att regeringen med budgeten gör en ”överdriven vänstergir”.

Det är alltså bakvänt, en överdriven vänstergir och ett hål i skrovet att göra livet bättre för de som idag har det sämst i samhället. Att anta ett solidariskt perspektiv är ytterlighetspolitik. När kvinnor får det bättre och jämställdheten mellan män och kvinnor blir bättre, finns skäl att uppröras. Att höja taket i arbetslöshetskassan och förbättra sjukförsäkringarna är att öka (inte minska) utanförskap.

Aj då. Jag som trodde det handlade om klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik. En ganska beskedlig svensk välfärdspolitik. Sossepolitik som den alltid sett ut. Lite Robin Hood som tar lite mer från de rika och ger lite mer till fattiga. Gott så.

Det var precis en sådan fördelningspolitik som vi efterlyste i Aktuellt i politiken i slutet på augusti. En tydlig fördelningspolitik motverkar alla slags samhällsklyftor och segregation, skrev jag då. Här får vi äntligen en budget som har just detta som mål. Det är mycket tacknämligt.

Här finns t ex en stor satsning på billiga hyresrätter, som en rättvisereform för att fler ska kunna nå allas rätt att få en bostad. Mer än 15.000 hyresrätter/år som utlovas kommer vara långt från nog, men det är i alla fall en god början. Med direkt stöd till kommuner för att kunna ta fram byggbar mark tas ett par steg framåt för att kunna komma ikapp bostadsbristen.

Tidigare har vi Socialdemokrater för tro och solidaritet velat att reformer för fler bostäder kombineras av insatser för att minska segregation, en social bostadspolitik. Att satsa på hyresrätten är återigen en början, men mer bör komma.

Vi har också velat se ökade satsningar på global solidaritet: När världen brinner och fler än på många decennier tvingas lämna sina hem för att söka trygghet i Europa och Sverige måste det finnas goda möjligheter att ta emot dessa människor. I budgeten ser vi nu att resurser tillförs bland annat civilsamhället och kommuner, för bättre mottagande av flyktingar. Det är mycket bra.

Jag reagerar dock på Magdalena Anderssons lugnande svar till journalister på pressträffen – att det mesta av de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet räknas av mot biståndet. De oseriösa partier och debattörer som talar om att det kostar samhället för mycket att emot fler flyktingar kan alltså i princip pusta ut.

Komikern Henrik Schyffert räknade i ett välspritt inlägg i sociala medier, drastiskt men pedagogiskt, att det skulle kosta ett netflix-abonnemang, en pizza och en läsk om året att kunna solidarisera oss med fler människor som flyr. Det gör det nu inte. Väldigt få behöver alltså offra sitt netflix-abonnemang. Det är istället de fattiga i vår omvärld som står för det mesta av kostnaderna för att hjälpa andra fattiga.

Biståndet används demokratiutvecklande och fattigdomsbekämpande. Att sänka det, även på detta vis, är enligt mig mindre lyckat. Det innebär t ex i förlängningen färre möjligheter att kunna bidra till att minska skälen att fly länder med förtryck.

Att kungafamiljens apanage höjs med nära 8 miljoner kronor känns mot den bakgrunden än mer illa.

by

Bostad en rättighet – sluta subventionera dem som har mest

Varje anständigt välfärdssamhälle ser till att alla har rätt till en bostad. Bostaden är inte en vara vilken som helst. Att bo tryggt och bra är ett absolut grundläggande behov. Det är därför inte rimligt att driva bostadspolitiken allt mer till den marknadsfundamentalistiska branten.

På en marknad löser sig nämligen situationen så, att de allra flesta blir hyfsat tillgodosedda, de med tjock plånbok välförsedda, men de med tunn eller ingen plånbok blir utan. Den svarta marknaden för hyresrätter i Stockholm torde av marknadsivrarna kallas fri. Den är ju inte statligt reglerad, utan där hanteras allt genom att med priset balansera utbud och efterfrågan. Och just nu är, enligt Dagens Industri, priset för att få ett hyreskontrakt mer än 200 000 kronor. Per rum!

Bostadsrättsmarknaden, liksom småhusmarknaden, är också i köp/försäljningstillfället en fri marknad, även om den ju ingår i den vita ekonomin. I somras var normalpriset på en bostadsrättslägenhet 1,7 miljoner kronor. Det är således inte en marknad för vem som helst. Man måste helt enkelt ha pengar eller vara kreditvärdig för att kunna finnas där. Och det kan inte alla.

En bostadspolitik som har marknaden som enda lösning kan helt säkert fungera både smidigt och bra. Ur ett marknadsekonomiskt perspektiv. Men det innebär långt ifrån att alla människor därmed får möjlighet att bo tryggt och bra. Professor Erik Clark skriver klokt om detta på SVT-debatt. Han hävdar att vi är mitt inne i en bostadspolitisk katastrof. Jag skulle vilja säga att vi i alla fall med stormsteg faktiskt tar oss till den situationen. Men på en del sätt är situationen än värre, faktiskt.

Statlig reglering av 2014 leder istället till att subventionerna främst riktas till dem med mest pengar, och de med små resurser blir de som står för subventionerna. 2012 subventionerade staten privatlåntagarna med mer än 30 miljarder kronor i form av skattelättnader för räntekostnader. Tidigare balanserades detta upp av fastighetsskatten, men den tog ju den moderatledda regeringen bort. För villor och bostadsrätter. För mig framstår det som helt orimligt att staten ska subventionera räntekostnaderna. Det är fördelningspolitiskt huvudlöst och det mest klockrena sättet att tydliggöra ”omvänd Robin Hood-politik” på.

En del av dessa 30 miljarder kronor borde istället användas för klokt avvägda subventioner till byggande av hyresrätter. För det finns det för få av i Sverige. Enklast vore att ge en lika stor subvention per lägenhet. Därigenom kan ingångsvärdet på en nybyggd hyresfastighet sänkas, vilket kan leda till såväl lägre hyror som en högre upprustningstakt.

En annan del av dessa omfördelade subventioner borde därefter riktas till det befintliga bostadsbeståndet, för att öka reinvesteringar och upprustningar.

Så långt, och mycket förenklat, om direkta pengar.

Dessutom tror jag att den näringslivsstödda ”Nybyggarkommissionen” har en god poäng i att byggreglerna borde utvecklas. Det vore på sin plats att kunna öka konkurrensen för byggare genom gemensamma byggregler för hela Norden/Östersjöområdet. Men det förutsätter samtidigt att våra svenska byggregler skärps och moderniseras, så att de kommunala särkrav som idag finns inte längre behövs.

När SSU tar tag i bostadspolitiken, brukar det bli rätt bra. Så har det varit tidigare i historien, och den rapport SSU gav ut häromdagen innehåller flera riktigt bra idéer. Bland annat:

  • En behövlig förstärkning av det regionala samhällsplaneringsansvaret.
  • Krav på tydliga policies för kommunernas markanvisningsarbete.
  • Likformig stämpelskatt för alla upplåtelseformer.

Flera av debattörerna som nu är aktiva stryker också under behovet av aktivare kommunalt engagemang i boendet. Jag delar helt den uppfattningen. Bostadsfrågan löses bäst med starkt lokalt engagemang. Vid sidan av ett kraftfullare bostadsförsörjningsansvar måste, tycker jag, också de allmännyttiga bostadsbolagens möjligheter att vara just allmännyttiga bli bättre. Ta därför bort möjligheten för kommuner att ta ut annat än utdelningar motsvarande ränteintäkter för aktierna, och förstärk bolagens ställning som hyresledande på den lokala marknaden.

Jag tror på en generellt utformad bostadspolitik. En bostadspolitik som gör det onödigt med ”social housing”. Men då måste vi lämna övertron på att marknaden ska se till att alla har någonstans att bo, och definitivt sluta subventionera dem som har mest.

Lars G Linder
ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Sörmland
tidigare politiskt sakkunnig på inrikesdepartementet

Bli medlem - klicka här!