Close

Tag Archive for: antirasism

by

Verkningslöst att förbjuda konfessionella friskolor

Debatten om konfessionella friskolor förs nu på såväl DN debatt som i Människor och tro i P1, där STS styrelseledamot Thomas Strand ger sin syn på frågan.

Diskussionen som har förts om konfessionella friskolors vara eller icke vara, ger anledning till kommentarer. För det första ska skolans verksamhet naturligtvis och i enlighet med Skollagen vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Skolan ska lika naturligt vara öppen för alla och vara en mångfaldsplats där elever med olika bakgrunder och livsåskådningar möts.

Genom det rådande friskolesystemet finns det utrymme för friskolor med konfessionell inriktning, och idag finns det 60-70 sådana skolor i Sverige, av vilka en är judisk, ett dussintal är muslimska och de övriga kristna. Dessa skolor utgör en viktig trygghet för många elever, inte minst den enda judiska friskolan i Sverige. Att stänga dessa skulle därmed riskera att få långtgående konsekvenser. Vi kan inte bortse från Europakonventionens skrivning om mänskliga fri- och rättigheter.

Det finns därtill ett antal exempel där systemet har rundats genom att man har ansökt om att bli aktiebolag sedan man fått avslag på ansökan om att bilda konfessionell friskola. Då blir insynen mindre medan problemet förblir olöst. Därför vore ett förbud mot konfessionella friskolor för allt väsentligt verkningslöst utan en samtidig översyn av hela friskolesystemet.

Konfessionella friskolor ska följa skollagen, vilket betyder att man ska ha en icke-konfessionell undervisning, följa läroplaner, kursplaner och timplaner samt vara öppna för alla. I detta avseende bör kvalitetskontrollen öka på friskolorna från skolinspektionens sida, vad gäller efterlevnad av skollagen, uppfyllandet av grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, inte minst vad gäller jämställdhet.

 

 

 

 

Ulf Bjereld, förbundsordförande STS

 

 

 

 

Thomas Strand, Styrelseledamot STS

Spara

Spara

by

Ta våldet mot muslimer på allvar

Ulf-Bjereld-STS-Foto-Emma-Fredriksson-större-format-e1485773089420 (1)Natten till måndagen sköts sex personer till döds i en moské i Quebec. ”Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar”, säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Nattens attack mot en moské i Quebec har av myndigheter och premiärminister Justin Trudeau kallats för en terrorattack. Sex är döda och åtta skadade. Vi tänker idag på och ber för offren och deras familjer.

Denna attack mot troende muslimer i bönerummet kommer samma dag som Trudeau offentligt bemötte det nya Trumpska inreseförbudet, som av många redan har dubbats ”muslimförbudet”. Trudeau hade under söndagen sträckt ut en hand och bjudit inresande från de berörda länderna att komma till Canada.

En snabbt tilltagande hatisk retorik riskerar att eskalera våldet. Samma natt som inreseförbudet trädde i kraft i USA brann en moské i Victoria, Texas. Bara tre veckor tidigare brändes ett moskébygge i Austin.

Statsminister Stefan Löfven har redan fördömt attacken i Quebec. Dådet understryker att troende muslimer i världen i dag är en mycket utsatt grupp. De har ställts i en korseld av dödliga attacker och trakasserier från islamofoba krafter i väst, och från terrorgrupper såsom IS.

Även i Sverige finns omfattande säkerhetshot mot många moskéer. Sabotage och trakasserier är vanliga. Det ökande våldet mot muslimer måste nu tas på större allvar även här. Det är vi skyldiga våldets offer, som medmänniskor och som demokrater.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Spara

Spara

Spara

Spara

by

Låt aldrig likgiltigheten vinna

taggtråd

På Förintelsens minnesdag påminns vi om den systematiska ondskan i koncentrationslägren. Ingen flyktingkonvention skyddade de judar som undflydde nazisternas frammarsch. De var helt utlämnade åt andra människors känsla för mänsklig anständighet och rättvisa. Av detta måste vi lära än idag.

30-talets antisemitism yttrade sig ofta i barbariska övergrepp, men ett mer raffinerat och ofta förbisett uttryck för hatet mot judarna stod att finna i den utbredda folkliga likgiltigheten inför deras öde. Förintelsen började inte med gaskamrar, utan med offentliga trakasserier inför passiv publik och hatretorik som tilläts stå obesvarad.

Det är bara två år sedan de romer som mördades av nazisterna fick en egen minnesdag, den 2 augusti. Men de EU-medborgare som på grund av systematiskt hat i sina hemländer drivs att tigga för sitt uppehälle på svenska gator i dag, möts ofta med just likgiltighet.

Detsamma gäller i stor omfattning de människor som idag flyr från krig och förföljelser i bland annat Syrien, Irak och Afghanistan. Högerextrema brandattacker mot svenska asylboenden och romska läger riskerar att legitimeras om de möts av en ljummen hållning från polis, allmänhet och politiker.

Trots protester från judiska församlingen i Stockholm har polisen vid upprepade tillfällen låtit nazistanstrukna Folkets demonstration manifestera utanför synagogan på sabbaten. Säkerhetssituationen för judar i Sverige och i övriga Europa gör att judiska församlingar får allt svårare att genomföra arrangemang då säkerhetskostnaderna kraftigt ökat. Sveriges andre vice talman menar att det finns en motsättning mellan att vara jude och svensk. Bland hans partikollegor är övertrampen för många för att enkelt överblicka, och attackerna riktar sig tydligt mot främst muslimer och romer i Sverige.

Vår samtids högerextrema krafter hotar våra etniska och religiösa minoriteter. Historien ålägger oss att solidariskt stå upp som allierade för varandra mot deras retorik och de övergrepp som den driver fram. Frasen ”aldrig igen” har varit ledord för efterkrigstiden. Då måste vi hålla Förintelsen i levande åminnelse och inte låta den reduceras till en kalenderdag som bara angår de närmast sörjande.

Spara

by

Public service har ett särskilt ansvar att värna demokratins principer

På fredag avlägger Donald Trump presidenteden i USA. Därmed inleds ett nytt och historiskt ovisst skede i landets historia. Men Trumps väg till makten är inte en isolerad händelse. Den retorik som bar honom till Vita huset går igen över hela västvärlden.

Trumps retorik har skapat en genomgripande villrådighet på många håll i samhället – inte minst på mediernas redaktioner, men även i politiken. Som politisk organisation är det inte vår roll att recensera den generellt goda medierapporteringen i Sverige. Men som antirasister reagerar vi på språkbruk och ämnesval som trängt in i nyhetsrapporteringen och i politiska utspel.

Svensk debatt behöver bli bättre på att hålla emot de krafter som gör politik av att piska upp ogrundade farhågor och hetsa mot enskilda utsatta grupper, inte minst asylsökande och människor som tigger. En anständig diskussion misstänkliggör inte hela grupper utifrån deras ursprung, etnicitet eller tro.

Snart börjar valrörelsen inför valet 2018. Nu är det viktigare än någonsin att vi alla som ägnar oss åt att påverka och beskriva vår samtid drar vårt strå till stacken för att inte ge näring åt den skadliga Trumpska retoriken. Det är naturligtvis viktigt att Sverige inför valet 2018 även diskuterar frågor om migration, integration och kultur. Både medier och politiker har ett stort ansvar för att utforma frågorna och bjuda in brett till samtalet, så att inte debatten ska få en rasistisk slagsida.

Inte minst public service har en viktig uppgift, som vi förväntar oss att man tar på fullaste allvar. Vi vill särskilt påminna om den så kallade demokratibestämmelsen i Radio- och tv-lagen, som säger att programverksamheten inte får förhålla sig opartisk i frågor om människors lika värde, och de demokratiska grundidéerna. Därtill ställs villkor i sändningstillståndet för public service, som säger att public service ska kontrollera sakuppgifter i sina program och ta sikte på vad som är relevant och väsentligt i sina ämnesval och framställningar.

by

Monica Pourshahidi: Hatet ska inte följa oss längre. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

monica-pourshahidi2015foto-aurora-pirrakuMONICA FUNDIN POURSHAHIDI är politisk sekreterare hos Socialdemokrater för tro och solidaritet. I antologin Framtidsarvet skriver hon om rasism, antirasism, feminism, migration – och om sin morfar och sig själv, ’Hatet ska inte följa oss längre’:

 

Mina första riktiga minnen av Olof Palme, mer än någon vag koll på att han var statsminister, är klistermärkena. Affischerna på stan. Klistermärkena på bakrutan på bilar.

Jag minns att de var så skrämmande, trots att jag förstod att de var tänkta att vara roliga. Roliga för någon. Inte för Palme förstås. Olof Palme avbildad med en enorm krokig karikerad näsa. Jag reagerade för precis en sådan näsa hade min mamma, min syster, min bror, min morfar – ja, jag.

”Det föds en Palme varje dag – använd kondom”. Skratten som liksom var elaka. Dockan som skulle föreställa Palme som sparkades, stampades på. En löpsedel för en kvällstidning – eller vad var det? – med Palmes ansikte som en piltavla. Man skulle kasta pil på Olof Palmes ansikte.

I mitt minne satte någon i min familj upp den, på skämt. Min familj var inte socialdemokrater. Jag tyckte det var olustigt, piltavlan. Den där karikatyren. Näsan. Den krokiga. För vi hade ju också den där näsan? Och hatet skrämde mig. Redan då.

***

Varför hatades denna man så mycket? Vad var det de hotades av, de som hatade?

Någon hatade tillräckligt mycket för att ta fram pistolen den där februarikvällen 1986. Då var jag fjorton år. Mamma väckte mig och syskonen. Vi lyssnade på radio. Vi väntade på att rapporter skulle komma. Det spelades sorglig musik medan vi väntade. Hela svenska folket väntade. Sedan kom pratet. En allvarlig röst. Vi minns det alla. Statsministern var död.

Många år senare dök de upp, männen som säkert hade de där dekalerna då för länge sen. Eller deras pappor och bröder. Systrar kanske. Mammor? Nu är de män som för fem-sex år sedan sjöng ”Olof Palme gick på bio, shalalalala. Han kom ut strax efter tio, tra la la la laa, tra lal lal laa. Skottet brann, blodet rann, Olof Palme – han försvann.” De sjöng den och någon filmade. Det var riksdagsmän och partiledare som sjöng sången. Kommunpolitiker. Det var Moderata ungdomsförbundet som 30 år tidigare stampade på Palme-dockan. På en scen. Med partiledaren i rummet. Det filmades det också.

Vad hände däremellan?

Mellan dekalerna med nidbilderna av Palme och hatsången om honom? Mellan männen som körde bilar med kondomdekaler på 80-talet och männen som sjunger Palme-nidsånger och ”jimmie ååååkesson – sha la la la la” idag?

Hans motståndare, de hatiska, uppfattade Olof Palme som allt från judisk konspiratör till rysk infiltratör. Lögner spreds. Rasistiska lögner och påhittade historier. Som nu. Men nu är det andra som drabbas. Och nu sprids de rasistiska och påhittade hathistorierna med vindens hastighet. Fortare. Och längre.

Hatet följer oss.

Hatet mot socialdemokratin. Sossehatet når kanske sin vidriga kulmen när Anders Behring Breivik utför sitt fasansfulla terrordåd. När han kallblodigt mördar socialdemokratiska barn och ungdomar. För att han hatar deras sätt att se på världen. För att de var socialdemokrater. För att de som socialdemokrater stod upp för alla människors lika rätt och värde. För att de som socialdemokrater stod upp för internationell solidaritet. För mångfald. För ett mångkulturellt samhälle. Det Breivik hatade mest av allt. Det som socialdemokratin kom att symbolisera.

Hatet följer oss och sprider sig.

***

Jag skriver detta när sommaren 2015 just passerat. Den brukar kallas the summer of love, sommaren 1967. Nästan femtio år senare upplevde vi något av the summer of hate. Troligen har hatet aldrig tidigare varit så intensivt och kunnat färdas så långt. Den digitala revolutionen innebar en kommunikations- revolution. Kanske överraskade det oss alla att den till så stor del innebar en helt ny vid värld att hata och sprida sitt hat i.

Samma sommar som antalet döda, drunknade, flyende från krig och terror chockade en yrvaken europeisk allmänhet – samma sommar firade näthatet nya triumfer. Massivt och oresonligt hat riktades mot människor på flykt, mot de fattiga migranter som tigger i våra gathörn, mot de som slåss för asylrätt och mänskliga rättigheter, mot de journalister som vill berätta om hatet och hoten.

Konspiratoriska och apokalyptiska idéer formligen flödar på nätet. Ofta under täckmantel av yttrandefrihet. En tolkning av yttrandefriheten som skadar densamma. De digitala hoten leder inte sällan till fysiska hot, särskilt mot offentliga personer och journalister som tvingas ändra sina livsmönster. Det digitala hatet matar en utbredd misstro, cynism och egoism.

Tusentals har dött för att det har saknats lagliga vägar att ta sig in i Europa, men hatet har fortsatt. Misstro, hetsande och förakt har spritts. Rasistiska lögner och påhittade konspirationer. De når långt.

Samhällsdebatten förändras fort nu. Opinionen svängde synbart efter en peripeti under någon enda septembervecka 2015. Nu ville fler än någonsin hjälpa människor på flykt, välkomna asylsökande, ta emot ensamkommande i sina hem, vara faddrar, ge pengar, samla in kläder, skor, sovsäckar till människor förtvivlat strandade i Östeuropa eller till flyktingläger i Grekland.

När hatets apostlar så fick färre öron som lyssnade, färre huvuden som nickade instämmande, triggades vissa att vara ännu mer öppna med sitt hat. När resten av samhället enades i medkänsla för människor bakom stängsel, kallade andra samma människor för lyxflyktingar. När en hel värld sörjde en treårig drunknad kurdisk pojke på en strand, hånade andra ”en mindre att försörja”.

Rasismen göds av okunskap. Av egoism. Av rädsla. Av lögner, rykten, vantolkningar, misstänksamhet, missunnsamhet. Av nationalism.

För ett par decennier sedan var det vanligt med ”lyxflyktingar” – det vill säga de som flyttade från Sverige för att slippa betala den skatt Sverige krävde av dem, till vår gemensamma välfärd. Idag flyttar vi härifrån främst för att få jobb. Och för att slippa Sveriges kalla klimat.

Just nu emigrerar så många människor från Sverige att det bara kan mätas med åren då en tredjedel av landets befolkning lämnade för nya liv i Amerika och Australien.

Idag emigrerar sannolikt ingen enda från Sverige på grund av svält eller armod. Som man gjorde då, vid artonhundratalets slut och nittonhundratalets första år. Idag är vi välfärdsemigranter. Lyxemigranter om vi så vill. Vi flyttar till Thailand (20 000 svenskar bor där), till Spanien, Storbritannien och Norge (90 000 svenskar vardera) och till USA (där det idag bor cirka 150 000 svenska medborgare).

Under den stora emigrationsvågen då 1,5 miljoner människor lämnade landet var orsakerna fattigdom, klassklyftor, konservativ politik som inte gav alla rösträtt, bristande framtidstro, religiös förföljelse och drömmen om ett bättre liv.

***

Min morfar, Eric Albert Forsberg (han som liksom Palme hade en stor tjusig krokig näsa) föddes 1901 i Värmland, nära norska gränsen. Hans bröder reste alla till Amerika. De bosatte sig som så många svenskar före dem i USA:s nordvästra hörn, i trakterna kring Seattle. Eric Albert var på väg även han. For till Göteborg för att stiga på fartyget från Amerikakajen, ungefär där Nordstan ligger idag. Han var nyss fyllda 17 år. Han höll på att dö redan innan han klev på någon båt. Våren 1918 hade nämligen spanska sjukan kommit till Göteborg, från England, med ångfartyget Thorsten sägs det.

Nära 38 000 svenskar beräknas ha dött i spanska sjukan under de två år den härjade. Eric Albert, min morfar, var nära att bli en av dem. I ett litet hyrt rum i Göteborgs hamnkvarter låg han ensam i flera dygn och svettades ut sjukdomen. När han tillfrisknade, ännu utmärglad, lade han i ren förskräckelse Amerika på hyllan. Eric Albert, min morfar, flyttade istället till södraste Östergötland för att bli traktens första omnibussägare. Jag tror inte att han någonsin ångrade sig. Eric Alberts lika värmländska bröder stannade i Washington, USA.

Tre generationer. Mer än så behöver vi alltså inte färdas i tiden för att hamna i svenska emigrantöden. Tre generationer. Min familj har fler berättelser om att byta land. Andras flykt, andras emigration. I denna generation. Flykt från krig i Iran och Irak. Emigration för att undkomma förföljelse. Emigration för att undkomma när pest blev kolera efter revolutionen i Iran. Emigration för att undkomma förtryck. Emigration för att livet blev omöjligt att leva. Emigration för att ge säkerhet och skapa bättre livsförutsättningar för barn och barnbarn. Flykt över bergen till Turkiet. Tacksamheten över det land familjen råkade hamna i och välkomnades av – Sverige. Mina barns far kom från Iran till Sverige samma år som Olof Palme sköts till döds, 1986.

Vad hände däremellan?

Mellan svensk massutvandring och den påstådda ”massinvandringen” till samma land? Mellan Värmland-USA och Iran-Sverige?

I samband med andra världskriget tog vi emot ett stort antal människor i behov av säkerhet, däribland runt 70 000 ensamkommande flyktingbarn och 100 000 lapplänningar bara från Finland. Nu beräknas antal asylsökande bli rekordstort, men om vi ser till invånarantalet var omfattningen större då. Strax därpå kom arbetskraftsinvandringen och från 1980-talet började asylsökande komma. Iran-Irak-kriget. Balkankriget på 90-talet. Krig i Irak och Afghanistan på 00-talet. Krig och förtryck på Afrikas horn. 2010-talets krig i Syrien.

Idag kan människor inte längre komma i flygplan och bilar. Idag flyr människor i båtar som inte för dem till säkerhet, utan till död. Idag emigrerar människor i desperation på jakt efter ett bättre liv, i båtar som inte för dem till det förlovade landet utan till döden. Idag fastnar människor som vill bort – från fattigdom, från förtryck, från förföljelse, från krig – i taggtråd.

År 1986 kunde en mor och en far någon gång ta sin minderåriga son och med hjärtat konstant i halsgropen, men ändå, ta sig från Iran till Sverige utan att resa med någon båt alls. Och i medmänsklighet få stanna här.

Vad hände däremellan?

Mellan möjligheten att resa mellan Teheran och Göteborg och omöjligheten att ta sig någonstans från Mellanöstern till någonstans i Europa?

Hatet följer oss.

***

Fem år efter mordet på statsministern, 1991, skjuter den så kallade Lasermannen sitt första offer. Det skulle komma att bli ytterligare tio innan han greps. Alla med det gemensamt att de hade svart hår och mörkare hy än vad blonda människor har.

Vi vet att Lasermannen – en av vår tids värsta seriemördare i Sverige – var påverkad av de nationalistiska och främlingsfientliga strömningar som fanns under den här tiden. Det tidiga 1990-talet var en tid då en moderat var statsminister och då rasismen flödade.

Lasermannen säger själv att han var som förblindad av hat. Hat mot invandrare, mot alla med mörkare hår än hans eget förvisso ganska mörka. Lasermannen säger själv att han var influerad av samma man som idag driver asylboenden – Bert Karlsson och hans parti Ny Demokrati. Han säger själv att han var influerad av jimmie-åkesson-sha-lalalala och hans Sverigedemokraterna.

Lasermannen influerades i sitt hat, i sitt mördande, av samma parti som idag sitter i riksdagen och i många kommunhus. Sverigedemokraterna med sina då tydliga kopplingar till bland annat Bevara Sverige Svenskt, en rörelse som var som kanske allra mest aktiv vid tiden för Palmes död.

Våren 1986 går jag ut åttan. En svår tid. Pubertet och adolescens och betyg och osäkerhet. BSS – Bevara Sverige svenskt – står det klottrat i min skolas korridorer. Överallt. På klassfotot från åttan har jag rosa och lila tröja med tryck, blont tuperat hår, nästan inget smink men ljuslila läppstift och ett osäkert leende. Det var 80-tal och jag försökte smälta in, vara som de andra, se ut som tjejerna i pastellfärgade kläder. Det gick sådär.

Redan året därpå hade jag accepterat att andra ändå såg mig som annorlunda, så jag bejakade det udda istället. Klädde mig i helsvart, i 20-30-talskläder från second hand, morfar Eric Alberts gamla gubbkavajer, mycket svart smink och tunga halsband. På skolfotot från nionde klass har jag en trasig svart frackjacka, massa svart smink och en svart hög hatt.

Det som då sågs som provocerande – ja, jag fick inte komma in i vissa butiker, delar av omgivningen var öppna med sitt förakt och det hände att unga killar spottade på mig på stan (vilket förstås bara stärkte mig i mitt självpåtagna utanförskap) – precis det blev några år senare ett mode som andra. Helsvarta kläder den nya normala outfiten för medelklassens akademiker. Och ingen alls provoceras längre av ungdomarna som idag hänger runt i sina stora svarta kängor, svarta kläder och vitmålade ansikten med svartsotade ögon.

Vad som provocerar oss varierar. Men en sak verkar hålla över tid. Vissa säger att det rentav är genetiskt betingat: vårt förakt för det annorlunda. För den som kan ses som svag. Eller stark på ett eget vis, inte på gruppens. Föraktet mot det som bryter normerna.

Men normerna varierar förstås.

Då i åttan, nian bodde jag i Linköping. Där var nazi-skinsen ett vanligt och obehagligt inslag i stadsbilden. De var väldigt unga, de klottrade BSS på väggarna, de söp, de stökade, de bar bomberjackor, doctor marten-kängor och fanor med hakkors, De var självklart själva högst normbrytande, såg långt ifrån ut som tidens andra pastellfärgade unga. Ändå var det de som allra högst och allra mest hatade de normbrytande. Sådana som mig, svartklädda. Några år senare bodde jag i Göteborg, där fick jag flera gånger springa ifrån nazi-skinsens vilja att slå ihjäl mig.

Men allra mest hatade nazi-skinsen förstås invandrare, alla svarthåriga, alla med mörkare hy än filmjölk och alla bögar. Alla de som inte själva valt att stå utanför normerna. Det är de som aldrig kunnat välja hur andra skulle kunna uppfatta dem, det är de som då liksom nu möter det största hatet.

Man kan kalla nazi-skinheadsen för en marginell grupp, men de var ändå en stark subkulturell grupp. Framför allt var de spjutspetsen för tidens hat. Att de överhuvudtaget existerade var ett uttryck för att det fanns utbredda tankar i samma vegetation. Även om skinheadsen var det enda som syntes ovan jord.

John Hron mördas 1995 utanför Kungälv av samma sorts unga män. Unga män med ett glödande hat mot invandrare, alla med mörkare hår än de själva, mot socialister. Ett glödande hat mot egentligen alla som inte delar deras hat. John Hron blev bara fjorton år.

Hatet följer oss.

***

Våren 2014 attackerades en ung antirasist och feminist av samma sorts män som mördade John Hron. Nynazister knivhögg och slog så när ihjäl Showan Shattak. Men han överlevde. Hans skalle krossades, men Showan Shattak överlevde och blev under sin tid i koma en symbol för en kamp mot nazism, rasism, hat. När Showan Shattak senare fick pris av Malmö stad var hans egentligen enda uppmaning att stadens politiker måste fördela resurserna rättvist.

Vad hände däremellan? Mellan en ung människas kamp för sitt liv och en annans? Showan Shattak föddes två år efter mordet på Palme. John Hron bara fem år tidigare. De hade i en annan värld kunnat vara vänner.

Rasism föds inte i ett vakuum. Rasismen göds av politiken. Tydliga politiska högergirar och borgerligt regeringsinnehav föregick både 1990-talets framgångar för invandrar entliga Ny Demokrati och 2010-talets muslimhatande Sverigedemokrater. De kunde båda tacka borgerliga nedskärningar av välfärden för sina framgångar.

Palmes död sammanföll grovt sett med den nyliberala omsvängningen i Sverige och i världen. I Sverige började det från slutet på 80-talet att avregleras och privatiseras. Mycket av det var en absolut nödvändighet – att betala 102 procent i skatt är väl till exempel inte rimligt att begära ens av Astrid Lindgren, som skrev en uppmärksammad berättelse om att hon gjorde just detta. Få av oss tycker väl heller idag att det är en bra idé att ha statliga hotell och hamburgerkedjor. Eller att enbart ha tillgång till två statligt stödda tv-kanaler.

Men under samma period – från 80-talet och framåt – har de ekonomiska klyftorna också ökat, för att under det åtta år långa alliansstyret öka snabbare än i något annat OECD-land. Fattiga har idag blivit fattigare och rika mycket rikare.

”Fördela resurserna rättvist”, var Shattaks uppmaning för att förhindra rasism. Inget urholkar solidariteten och humanismen så mycket som ökade klassklyftor.

***

I takt med ökad immigration och ökade skillnader mellan rik och fattig kan klassklyftorna sägas ha etnifierats. Med en grov förenkling är den rika idag blond och den fattiga svarthårig. Makt och resurser har samtidigt centraliserats: I centrum bor de resursstarka, i småorter och i förorten de resurssvaga.

Problem som uppstår där resurser saknas, när det är fattigt och maktsvagt, kan istället för att skyllas på ett ojämlikt samhälle, skyllas på ”invandrarna”, på förortsborna. Den som helt saknar maktanalys och klassperspektiv kan bekvämt landa i ”kulturskillnader” som förklaringsmodell. Parat med rasistiska myter blir det en farlig cocktail.

Hatet följer oss.

***

Sommaren 2015 satt en magsur tidigare DN-journalist i en stuga i skogen utanför den välbärgade lilla staden Vaxholm och spydde galla över det ”mångkulturella samhället”, ”invandrare”, politiker och etablerad media – eller ”eliten”. Under pseudonymen Julia Ceasar nådde hennes hat en stor skara anhängare. Det nns en stark symbolik i att hon själv suttit i sin slutna internet-bubbla på landsorten och klagat så högljutt på livet i storstädernas förorter.

Vaxholm är idag en av landets sämsta kommuner när det kommer till att ta ansvar för asylsökande. Trots att Julia Ceasar därmed svårligen kan ha haft daglig kontakt med yktingar och andra invandrade återkom hon till sina påstådda insikter om orter där normen är långt mörkhårigare än Vaxholms. Julia Ceasars djupt rasistiska och konspiratoriska texter delas itigt av nätets arméer av hatare.

I en bubbla av likasinnade föder hatet mer hat. Männis- kan och samhället utvecklas först i mötet med andra, aldrig i slutenhet.

***

För mer än tjugo år sedan blev Sverige medlem i den Europeiska unionen. I september 2003 stod Sverige inför folkomröstning om vi skulle ta nästa steg, om vi även skulle ingå i EU:s gemen- samma valutaunion. Jag jobbade då på Kulturdepartementet.

Tidigt på morgonen den 11 september, bara dagar före omröstningen, möter jag en av mina chefer på gatan utanför vårt kontor. Hon var vän till utrikesminister Anna Lindh. Nu är hon vit i ansiktet, rusar framåt och upprepar chockat ”Hon dog. Hon dog. Anna är död, Anna är död…” Kvällen innan hade Sveriges utrikesminister stuckits ner med kniv på ett varuhus. Vi var många som hoppades och tog för självklart att hon skulle överleva. Vi fick fel.

Hatet följer oss.

Anna Lindh ville föra Sverige närmre omvärlden, närmre den europeiska unionen. Få oss att fortsätta utveckla vårt land i mötet med andra EU-länder. Hon ck betala med sitt liv. Som ansiktet utåt för den stundande folkomröstningens Ja- sida, på a scher över hela landet, blev hon en måltavla för sin mördare.

Vad hände däremellan?

Vad hände mellan begravningen av statsminister Olof Palme – där SSU-ordföranden Anna Lindh fäller de ofta citerade orden om att man kan mörda en människa, men aldrig hennes idéer – och begravningen av utrikesministern Anna Lindh?

En människas idéer kan inte mördas. Det är sant. Tolv år efter Anna Lindhs död är Sverige ett öppnare land. Vi gick inte med i eurosamarbetet som Anna Lindh ville, men landet fortsatte att internationaliseras.

År 2045 beräknas var fjärde svensk vara stockholmare. Stockholmaren är redan nu oftast någon som velat eller tvingats möta en ny verklighet och vardag. Stockholmaren har flyttat in från Linköping, från Göteborg, Tidaholm, Arvidsjaur, Storfors eller Bromölla. Stockholmaren kommer från Iran, Serbien, Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien. Precis som svensken i gemen.

Aldrig har våra städer, vårt land varit så internationellt. Trots det tycks intresset märkligt svagt för internationella frågor. Utrikespolitiken är aldrig med på topp fem-listor över områden väljarna lägger störst vikt vid. Kanske var det utrikespolitiska intresset större på Palmes tid. Kanske har en ökad individualism, ett nyliberalare samhällssystem, även påverkat synen på världen – som i tanken ”det har inte med oss, det har inte med mig att göra”.

I eftermälet efter Palme vill vi gärna lyfta den stora inverkan Palme hade på utrikespolitiken. Och hur det påverkade hemmaopinionen. Utrikespolitiken är inrikespolitik. Palmes utrikespolitiska engagemang och mod stärkte ideologisk glöd hos generationer av socialdemokrater. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. USA:s bombningar av Hanoi som Guernica.

Sex år innan jag föddes höll Olof Palme tal på Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Gävle. (Eller, ja, Broderskapsrörelsens kongress). Temat för talet var, med Palmes egna ord efteråt: ”att vi måste ha förståelse för de fattiga folkens strävan till nationell och social frigörelse”. Västmakternas påverkan på fattigare länder. Han säger att västvärldens syndaregister i Asiens och Afrikas länder sträcker sig långt tillbaka i tiden, att friheten i västliga länder drevs fram på bekostnad av ett förtryck någon annanstans.

Genom att tala om drivkrafter och strävan efter utopier byter Olof Palme inför Broderskaps kongress geografisk till tidsmässig jämförelse och glider elegant över på samtidens inrikespolitik. Strävan efter ett bättre liv som universell.

Utrikespolitiken är inrikespolitik. 1965 och idag mer än kanske någonsin. Sverige och världen sammansvetsas med många fogar.

Emigrationen. Immigrationen. Migrationen. Vi rör oss. Allt rör sig. Men vi är inte gränslösa. Vi har så många gränser. Allt flyter inte. Massdöden i Medelhavet chockade Europa. Båt på båt som sjönk. Lastbilar med kvävda människor i låsta lastutrymmen. Drunknade barn på våra stränder.

Både mängden flyktingar och mängden död chockade trots att ett brutalt krig utspelats hos vår granne i Syrien under många år. Trots att västlig invasion av Irak bidrog till att skapa monstret IS. Trots att EU mycket medvetet lagt sten på sten i sin försvarsmur runt kontinenten.

Välkommen att få asyl i vår europeiska gemenskap. Men bara om du kan. Lämna krig och terror och kom hit! Men simma först över våra hav, klättra först över våra murar, kryp först under vår taggtråd. Vi bjuder in till kalas, men låser dörren när gästerna kommer. Fort Europa. Medelhavet, Europas evigt älskade Medelhav, blev ett dödens hav.

***

Under hösten 2015 stod Stefan Löfven bredvid Tysklands Angela Merkel i fronten för en human flyktingpolitik. Sverige lovade asyl och uppehållstillstånd för alla flyktingar från krigets Syrien. Så blev utrikespolitiken inrikespolitik – och domen mot denna medmänsklighet är hård. Domen mot internationellt solidarisk, socialdemokratisk politik allra hårdast.

För hatet följer oss.

På sociala medier får statsminister Löfven betala genom att mordhotas om och om igen av hatets predikanter. Bilder på palmemördaren Christer Pettersson med ord som ”Ni vet vad vi måste göra” eller ”Christer, kom tillbaka!”.

Utrikespolitiken är inrikespolitisk. En generös flyktingpolitik används som en ny hävstång för en gammal rasism. Svartskallarna tog våra kvinnor, våra jobb – nu tar de inga jobb, bara våra bidrag. De våldtar och mördar våra kvinnor och tar våra pensionärers pengar. Europa har gränser, men hatet är gränslöst. Högerextremerna har mobiliserat under åratal i hela Europa, så ock i Sverige.

Ingen vinner val på en bra utrikespolitik, men alla kan förlora på en dålig. För den ger också en dålig inrikespolitik.

Vi som är unga behöver tro på framtiden, sade Anna Lindh, SSU-ordföranden, på Olof Palmes begravning. Vi behöver visioner, sade hon. Olof Palme hade på Anna Lindhs begravning kunnat säga något om hur Anna Lindh tog vidare hans vilja till ett öppet och fritt Sverige, utan rasism och främlingsfientlighet.

Socialdemokratin är vävd av många människors trådar. De tvinnas i varandra.

***

När Margot Wallström blev utrikesminister hösten 2014 var det som en liten vink genom tiden från hennes goda vän Anna Lindh. Elva år tidigare talade Margot Wallström till sin väns söner på minnesstunden för deras mamma, den mördade utrikesministern. Margot Wallström sade att hon trodde Anna Lindh skulle sagt att framtiden skapar vi tillsammans, att det goda måste vinna inom oss och dela med oss av. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan, avslutade Margot Wallström sitt tal, har vi känt så mycket kärlek.

De var något av en socialdemokratins supertrio. En kvinnlig supertrio. Anna Lindh. Margot Wallström. Mona Sahlin.

En fjärde stark kvinnlig socialdemokrat ur samma generation som Anna, Mona, Margot är Marita Ulvskog. Jag är några generationer yngre än dem. I olika tidsepoker var dessa fyra kvinnliga sossar förebilder för mig, också långt innan jag själv blev partimedlem. Som politiker. Som kvinnor. Som feminister. Jag gick med i partiet först när jag jobbade som tjänsteman för Marita Ulvskog och hade Grupp 8-feministen Gunilla Thorgren som statssekreterare.

Jag gick inte med i Socialdemokraterna, jag gick med i Olof Palme, sade Mona Sahlin. Liksom Anna Lindh har hon fört vidare hans vaksamhet mot rasism.

Mona Sahlin har själv sagt att hon är den politiker som blivit hårdast ansatt i sverigedemokratiskt anknutna kanaler. Under valrörelsen 2010 markerade hon benhårt mot sverigedemokrater och rasistiska fördomar. Hon har tydliggjort sambandet mellan rasism och klass och hon tillsatte som minister en stor utredning om strukturell diskriminering. Få har förknippats så mycket med socialdemokratisk vilja till ett öppet och ”mångkulturellt” samhälle som Mona Sahlin. Men kanske var hennes kön till syvende och sist ändå den allra största provokationen.

Inte ens på 2010-talet verkar Sverige ha varit redo för vare sig sin första kvinnliga socialdemokratiska partiledare eller för landets första kvinnliga statsminister. Många, om inte alla, politiker gör mänskliga misstag. Mona Sahlin fick betala oerhört dyrt för sina. Även om skälen till Mona Sahlins fall varit många är det tveklöst så att det faktum att hon är kvinna och slagits för jämlikhet och jämställdhet tycks ha inverkat negativt. Mona Sahlin har hatats, hotats, bombhotats – men överlevt. Både som människa och som offentlig person.

När Mona Sahlin nu är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism är det en stor ironi i att de svenska näthatarna och den mordiska sekten IS/Daish hatar precis samma sak: kvinnors rättigheter och feminism.

***

Margot Wallström mötte jubel när hon direkt efter valvinsten 2014 lanserade begreppet ”feministisk utrikespolitik”. Målen ska vara att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor och därigenom bidra till fred och utveckling.

Samma år, 2014, tilldelades Malala Yousafzai Nobels fredspris, för hennes kamp för flickors rättigheter. Den tidigare brittiska utrikesministern William Hague argumenterade för att ”det främsta strategiska målet under 2000-talet är att försäkra oss om att överallt öka kvinnors ekonomiska, sociala, och politiska makt”. Hillary Clinton, möjligen Amerikas nästa president, uttryckte att kvinnors rättigheter och deltagande är en strategiskt mycket viktig fråga.

Åratal av feministisk forskning och kamp tycks alltså äntligen ha slagit ordentlig rot bland makthavare.

Kvinnor drabbas hårdast, proportionerligt sett, av både krig, klimatförändringar och katastrofer. Kvinnor deltar trots det nästan aldrig i fredsförhandlingar eller i återuppbyggnad efter krig. Vi kan se kvinnors rätt som värdemätare för ett samhälles mänskliga rättighetsstatus överlag – att stå upp för kvinnors rätt är att stå upp för allas rätt.

En feministisk utrikespolitik betyder inte en ”mjukare” politik, utan handlar om att genderperspektiv inte bara ger en mer jämlik, utan också en säkrare värld.

Att Socialdemokraternas Sverige är det land som vill gå längst och 2015 utropar sin regering till ”världens första feministiska regering” är kanske inte förvånande. Här finns vår långa tradition av kamp för kvinnors rättigheter och för jämställdhet. Men det krävdes en Margot Wallström, som varit FNs särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, för att komma dit.

Det krävdes en Margot, Mona, Anna. Inte en Olof, inte en Ingvar, inte en Göran, definitivt inte en Fredrik och inte heller en Stefan.

Margot Wallström har nåtts av applåder från hela världen för sin rättframhet och sitt utmanande av patriarkala makter. Margot Wallström har inte varit okontroversiell, men har ändå lyckats hålla vågskålen med kärlek tyngre än hatets. Hon avslutade sitt tal till Anna Lindhs söner med att de veckan efter mordet känt så mycket kärlek.

Margot Wallström kommer aldrig att bli en piltavla, inte en docka att trampa på, aldrig ett klistermärke som skrämmer små barn.

Kanske är det delvis för att hennes politiska gärning till största del varit utanför Sverige. Svensken är som sagt inte så bekymrad om utrikespolitik eller utrikisk inrikespolitik, ens den i vår egen europeiska union.

Men att stå upp för människors lika värde, för medmänsklighet och solidaritet med människor som flytt länder långt från vårt, det har idag blivit en ny slags folkrörelse. Överallt syns engagemanget för att hjälpa människorna i vår tids folkvandringar. Flyktens. Desperationens. Fattigdomens. Förföljelsens.

Svenskar fullständigt utrymde landet mot Amerika. Finländare kom i hundratusentalet över gränsen mellan Torneå och Haparanda. Nu kommer irakier, eritreaner, syrier in över våra gränser. Och så många vill hjälpa.

Människors lika värde manifesteras i utrikespolitiken, syns i inrikespolitiken.

***

I Göteborg samlades år 2001 EU:s ledare för ett toppmöte som kantades av kravaller. Svenska Attac-rörelsen som startat och vuxit lavinartat samma år förknippades med kravallerna och dog sotdöden kort därefter. Attac ville mobilisera människor för att internationellt samla alternativa ekonomiska lösningar.

När USA invaderade Irak 2003 skedde troligen de största demonstrationerna västvärlden skådat. Tio miljoner människor tågade världen över för fred. I Sverige samlades fler än under Vietnamkriget.

Tio år senare blev den sömniga stockholmsstadsdelen Kärrtorp en ort på allas läppar, när närmare 15 000 personer reagerade mot nazistiska anfall på en tidigare väldigt liten antirasistisk demonstration och mot rasism. Sommaren därpå, 2014, blev en antirasistisk sommar när tiotusentals markerade mot Sverigedemokraternas framgångar och nationella valturné. När vi nått 2015 slås rekordet i Kärrtorp av samlingarna landet runt under parollen ”Refugees welcome”, flyktingar är välkomna.

Kanske kommer hatet att sluta följa oss nu.

1968-rörelsen satte avtryck. Den ledde till något av en ny världsordning, med kvinnors frigörelse som den kanske största synbara effekten. Även om det tog lång tid. Vi har fortfarande att upptäcka och se effekterna av samtidens folkliga rörelser. För fred, för jämlikhet, för solidaritet och för mänskliga rättigheter.

Folket drar politiken framåt.

Intrycken och impulserna av situationen i världen är många, de skiftar snabbt som mönstren i ett kaleidoskop, sade Palme där i Gävle på Broderskapsrörelsens kongress. Ja, intrycken och impulserna och hela världens situation och kaleidoskopen och mönstren finns varje dag här nu, på Sveriges gator och torg.

Frågan är hur politiken kan samspela med det. Hur politiken svarar. Det finns mycket kvar att bevisa. Och Stefan Löfven har mycket riktigt sagt att regeringen ännu bara börjat resan mot ett samhälle som håller ihop.

Fördela resurserna rättvist, sade Showan Shattak. Palme sade att hans tids stora dilemma var att försöka förena fred och social frigörelse, utan att det sker på den sociala rättvisans bekostnad. Därför att just fattigdomen och missförhållandena är en så väsentlig orsak till oron i världen.

Så vad har hänt däremellan? Mellan Palmes 60-tal och Shattaks 10-tal? Mellan Broderskap i Gävle och den feministiska utrikespolitiken, mellan fredsaktivisterna och den antirasistiska folkrörelsen? Allt och inget. Strävan efter ett bättre liv är universell.

Margot Wallström sade för länge sedan och vi lyssnar än: Framtiden skapar vi tillsammans. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan har vi känt så mycket kärlek.

Den senaste tiden har vi känt så mycket kärlek. Hatet ska inte följa oss mer.

 

 

 

 

 

 

by

Snart partikongress: Arbetarrörelse, folkrörelse, framtidsrörelse

150px-Red_rose Fram till valet 1994, i över 60 år, hade socialdemokraterna mer än 40 procent av väljarstödet. De senaste tjugo åren har vi tappat ända ner till de runt 30 procent vi ser idag. I samma takt har hela det folkrörelsesverige som socialdemokratin varit en så stor del av också krympt. Traditionstyngda organisationer och förbund har svårt att få medlemstalen att stiga och medelåldern är hög. Detsamma gäller det socialdemokratiska partiet – och för den delen även de andra traditionella politiska partierna.

Samtidigt tycks det politiska intresset vara starkt. Hos gamla som unga syns intresset starkt inte minst för sakfrågor som antirasism, feminism och minoriteters rätt.

Vi ställer oss nu frågan hur vårt parti kan ta större del av det politiska intresset. Av människors önskan att arbeta för solidaritet och jämlikhet. Hur vi kan uppfattas som mer relevanta även hos människor som inte har sin bakgrund i de gamla folkrörelserna, t ex yngre och inflyttade till Sverige.

Allt fler människor i samhället saknar en egen relation till svensk arbetar- och folkrörelse. Trots det bygger vårt parti fortfarande i hög utsträckning sin organisation och politik på arbetarrörelsens traditioner.

Som socialdemokrater är våra ambitioner att vara öppna, med en politik som lyfter hela samhället. Socialdemokrater för tro och solidaritet har under lång tid arbetat för mer inkluderande politiska strukturer. Vårt arbete bygger ofta på dialog med olika samhällsgrupper, för att undersöka och hitta former för samhällsförändring. I sådan dialog noterar vi att vissa frågor kan saknas på den politiska agendan och att vissa individer och grupper upplever att de har få politiska identifikationsmöjligheter.

Sverige är idag ett mångkulturellt, ett mångreligiöst, ett mångsekulärt samhälle: Många definierar sig utifrån minoritetsbegrepp som handlar om den egna individens förutsättningar.

Parallellt med en utveckling mot ännu högre individualism och rentav egoism, där även främlingsfientlighet kan växa sig stark, ser vi att solidaritetstanken är stark i samhället. Många vill som vi se ett mer inkluderande samhälle. Och många fler kan och vill vara med och forma det. Det arbetet måste kunna ske tillsammans med socialdemokratin. För att nå dit – och för att kunna fortsätta vara Sveriges största parti – behövs en ökad öppenhet och beredskap att ge fler egen makt.

Vi ser behov av att vårt parti, socialdemokraterna, representerar och representeras av fler. Vi vill se en förnyad folkrörelse, en framtidsrörelse, med ett starkare fokus på mångfald, inkludering och öppenhet. En rörelse som ser bredd som en styrka.

Om precis en vecka väntar socialdemokraternas kongress. Framtidspartiet har framtiden för sig. Vi tror att fler vill och kan vara med. Vi måste bara låta dem.

/Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Döm ett samhälle efter hur det behandlar minoriteter

TIDEN_1_2015_QIOZK_Page_39

Det är bra att Klas Gustavsson skriver om antisemitism inom socialdemokratin. Historiskt finns en del att reda ut. Som statsbärande parti format i samma era som antisemitismen växer sig som starkast, gick partiet knappast fri från tidsandan. Historikern Håkan Blomqvist har till exempel gjort en utmärkt genomgång av 1900-talets rasism och antisemitism inom socialdemokratin.

Även om svensk socialdemokrati till sin grund är antirasistisk, så har det funnits en ovilja att stanna upp vid rasistiska strukturer som finns även hos oss. Allt från kvardröjande antisemitiska tankespår, decennier av diskriminering och förtryck av romer, långvarig strukturell diskriminering av människor med ”annorlunda” namn, hår- och hudfärg, till misstänkliggörande av människor med en synlig tro.

Att som socialdemokrat vilja ha ett samhälle där alla får plats och har lika rätt och värde, innebär att vi måste tala om över- och underordning. Vare sig det handlar om klass, kön, etnicitet, hudfärg. Eller religion. En aspekt som ofta glöms inom antirasismen.

I svensk arbetarrörelse finns en historisk ambivalens till religion. Samtidigt har många socialdemokrater alltid varit troende och arbetarrörelsen växer fram gemensamt med den lika antiauktoritära frikyrkorörelsen. I det vägskälet föds Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi har sedan 1929 samlat troende socialdemokrater. De som då sågs som alltför troende för partiet och alltför röda för kyrkan fann hos oss en gemenskap.

I dag har misstänksamhet mot religiösa fått ett uppsving. Också i vårt parti. Nu handlar det oftast inte om kristna, utan om andra. Socialdemokrater för tro och solidaritet samlar nu människor ur alla trosuppfattningar (också icke troende) och har en lika stark relevans nu som då för 80 år sedan. Av samma skäl.

För Sverige – och socialdemokratin – är starkt sekulärt. Den synligt religiöse bryter mot normen. Tydligast blir misstron hos dem som anser att en gudstro rentav är ”osvensk”: När rasister och xenofober talar om ”invandrare” menar de ofta inte någon vem-som-helst som ”invandrat”. Nej, de menar alla med mörkare hud- och hårfärg och den med helskägg, turban, hijab – eller kippa. Även om dess bärare är födda i Sverige. Den som bär yttre attribut som röjer religiös tillhörighet blir en lätt måltavla för diskriminering och våld.

De fasansfulla händelserna i Paris, i Köpenhamn, sommarens krig i Gaza, det pågående blodbadet i Syrien, Irak och på andra platser, gör inte livet lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Att tillhöra en religiös minoritet i vårt annars så trygga samhälle gör dig till måltavla inte bara för misstro, diskriminering och rasism med historiska europeiska rötter. Utan också för ilska, uppdämd sorg och missriktat hat, som ringar på vattnet från världens samtida oroshärdar och krig. Mellanöstern är också här. Konflikter är globala. Även om våldet huvudsakligen sker någon annanstans.

Antisemitism är alltid lika förhatlig, men för att kunna bekämpa den måste vi förstå att den kan ha olika drivkrafter. Till skillnad från djupt rotad, historisk och ideologisk europeisk antisemitism, är den arabiska antisemitismen i hög grad politisk, kopplad till den arab-israeliska konflikten. Även Netanyahu politiserar antisemitismen när han efter de senaste terrordåden uppmanar Europas judar att flytta till Israel och bygger sin politik på att det finns ett hot mot judar som folk, inte mot den stat han regerar över. Han har kritiserats av många judiska företrädare för detta.

Att som Klas Gustavsson slå fast att ”antisemitismen måste diskuteras separat från frågan om Israels politik”, är därför inte helt görligt. Till skillnad från Gustavsson ser vi att konflikten Israel/Palestina är en nyckel. Till problem i hela Mellanöstern, till terror i Europa, till ökat muslimhat och delvis till växande och återfödd antisemitism. För den drabbade spelar givetvis ursprunget ingen roll – hot, våld och terror är lika vidrigt och farligt oavsett – men politisk antisemitism kräver ett annat politiskt angreppssätt.

Denna skillnad i synsätt är en förklaring till att Klas Gustavsson av lösryckta citat gör långtgående felaktiga tolkningar och missar sammanhang. Påståendet om Gilad Atzmon är dessutom felaktigt: Vi har aldrig bjudit in Atzmon eller ens talat med honom. Däremot bjöd abf vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund att vara moderator i en debatt där Gilad Atzmon spelade klarinett i pausen.

Tro och Solidaritet tillhör annars en tradition inom socialdemokratin som inte räds dialog även med oliktänkande. Det fick oss att för drygt 40 år sedan söka dialog med PLO, som ett led i vårt långa arbete för att bidra till konfliktlösning mellan Israel och Palestina. Att tala med ”fienden” i syfte att bättre förstå kräver stor trygghet, professionalism och uppriktighet. Ofta, som i fallet med PLO, leder det till både ifrågasättande och politisk förändring.

Under samma period som vi på folkrättens grund värnat framtiden för judar och palestinier i Mellanöstern, har vårt förbund arbetat lika aktivt för rätten att fullt ut få vara jude i vårt eget land, baserat på religionsfrihet och minoritetsrätt.

Vi har till exempel tagit initiativ till ett forum i Malmö, där judiska, muslimska, kristna och socialdemokratiska företrädare träffas för gemensam dialog. Syftet är att hitta gemensamma svar på hur Sveriges största parti konkret kan arbeta för mångfald, mot antisemitism och islamofobi. Hur vi kan gå från vackra ord till handling. Två konkreta frågor gruppen lyft är manlig omskärelse och religiös slakt – båda grundläggande traditioner för judar och muslimer, båda ifrågasatta av majoritetssamhället. Det är frågor där vårt förbund även tidigare varit aktivt, genom motioner i riksdagen och i politisk debatt.

Sverige har som ett av få länder totalförbud mot religiös slakt. Förbudet infördes 1938 och kan ses som en antisemitisk handling i tidens anda. Att förbudet kvarstår är dock snarare uttryck för okunskap än antisemitism. Likväl försvårar det för en bekännande jude eller muslim, precis som hotet att inskränka rätten till manlig omskärelse.

Ett demokratiskt, inkluderande och sammanhållet samhälle kräver att majoritetssamhället tar ansvar för alla minoritetsgrupper. Att dela makt och inflytande innebär att släppa ifrån sig något eget, vilket kan vara smärtsamt. Den processen har Socialdemokrater för tro och solidaritet länge verkat i och bidragit till i hela partiet. Vi har konsekvent tagit ställning för den självklara rätten att få leva som minoritet på lika villkor som majoriteten – även när det skavt i relation till vårt parti. I denna kamp har vi ofta befunnit oss i politikens centrum, liksom i vår kritik av staten Israels ockupationspolitik.

Vi lyfter båda perspektiven samtidigt, för självklart måste Israel som stat, sionismen som ideologi, judarna som folk och judendom som religion hållas isär. Liksom förstås muslimer och terrorism i islams namn. Men efter den 11 september 2001, med ökad globalisering, migration och åsidosättande av minoriteter, växer tendensen att ”religiofiera” maktförhållanden, politiska skeenden, krig och kriser. Så sker vid aktuell terrorism och så sker i Israel/Palestinakonflikten.

En sådan världsbild leder till att muslimer avkrävs ansvar för terrordåd över hela världen och judar för staten Israels agerande. Befängda och djupt orättfärdiga krav, som när de tar sig formen av våld eller hot om våld blir direkt livsfarliga.

När europeisk antisemitism, lika gammal som europeisk kristendom, paras med politisk antisemitism uppstår ytterligare problem. Därför är det i dag viktigare än någonsin att vi alla blir bättre på att skilja på rättfärdig kritik av förd politik, ren och skär okunskap och på hot mot minoriteter och antisemitism – som alltid är farlig. Farlig för judar och därmed för oss alla. För som den franska premiärministern Manuel Valls sade: Ett Europa utan judar är inget Europa.

Ett samhälle bör dömas utifrån hur det behandlar sina minoriteter. Det gäller Sverige, det gäller Israel och alla länder. Alla mänskliga rättigheter måste gälla lika för alla. Det har varit kärnan i vårt förbunds politiska arbete i över 80 år och kommer så fortsätta att vara.

Peter Weiderud

är förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

 

by

Tal av Peter Weiderud vid Eidfestival i Malmö

Salam Aleikum. Eid Mubarak.

Efter en månad av fasta, umbäranden och andlig reflektion följer glädje med fest, försoning och firande.

Eid al Fitr handlar inte bara om att avbryta fastan. Det handlar om att avbryta dåliga vanor. Att ställa till rätta. Att förlåta oförätter. Att kunna starta på nytt.

Att få möjlighet att vända blad i livet är något vi alla behöver. Vi är alla människor med en blandning av god vilja och tillkortakommanden.

Vi behöver högtider som Eid al-Fitr – eller Yom Kippur, jul eller påsk – för att som människor ställa våra egna liv i ett större sammanhang, att kalibrera vår kompass, att få ny kraft.

I år infallar Eid al-Fitr i den svenska högsommaren. Det ger en särskild rikedom. Det är lätt att samlas. Det är lätt att få ledigt från jobbet och det är skollov.  Två av de viktigaste hindren som många svenska muslimer upplever för att kunna leva ut denna viktiga helgdag är lösta genom Guds försorg.

Varje människa ska ha rätt att få vara sig själv, och fullt ut få leva ut sina traditioner och sin kultur, så länge det inte allvarligt kränker någon annan.

Om alla blommor tillåts blomma, får vi en fantastiskt vacker och rik trädgård. Och i mötet mellan olika kulturer kommer vi att nå en samlat högre kultur.

Men där är vi ännu inte. Muslimer, och andra minoritetsgrupper, diskrimineras i Sverige. Det är svårare att få jobb om du heter Hassan än Hans. När Eid infaller i september är det inte lika enkelt att få ledigt. Antalet hatbrott både mot muslimer och mot judar ökar i Sverige.

Malmö är en del av detta och på många sätt en spegel av framtidens Sverige. En tredjedel av Malmös invånare har sina rötter från andra länder.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill motverka all form av diskriminering och negativ särbehandling. Vi arbetar för ett samhälle för alla, ett samhälle i mångfald. Utan rasism. För att få hjälp att formulera framtidens politiska prioriteringar, har Socialdemokrater för Tro och Solidaritet sedan ett år tillbaka medvetet arbetet i dialog med muslimska och judiska ledare i Malmö om hur vi bäst kan motverka antisemitism och islamofobi.

De religiösa ledarna i Malmö har varit tydliga med att det finns brister i religionsfriheten för minoritetsgrupper i Sverige och att man upplever en växande utsatthet. Man har också visat hur mycket som förenar utsattheten för muslimer och judar i Malmö. Det gäller till exempel förbudet mot religiös slakt eller hot om förbud av omskärelse av pojkar. Samtidigt som man upplever en ökande förståelse bland många svenskar, ser man också en växande intolerans.

De allvarligaste utrycken för antisemitism och islamofobi kommer från höger. Från de rasistiska Sverigedemokraterna och deras mer öppet fascistiska kusiner på den yttersta högerkanten.

Men i den politiska mitten finns också en liberalism som blivit så individualiserad att den glömt värdet av kollektiva uttrycksformer och riter.

Och från vänster har den historiska religionskritiken inte sällan lett till en missriktat modernism, sekularism och lomhördhet till religionsfrihet och därför rymt en svårighet att förstå värdet av religiösa traditioner.

Detta är tre politiska spänningsfält som inte har mycket gemensamt, men som ibland kan mötas i en intolerans mot religiösa minoriteter, främst muslimer och judar.

Därför måste Eid al Fitr vara en manifestation för religionsfrihet. Inte bara för rätten att vara muslim. Utan för rätten att vara människa, alla människor har rätt till sin tradition, oavsett vilken tradition vi själva tillhör.

Eid al Fitr är också en dag av solidaritet, med de fattiga, med de utsatta.

Idag tänker vi särskilt på människorna på Gaza, för vilka årets Eid al Fitr är en mardröm.

Sedan konflikten inleddes för drygt tre veckor sedan har cirka 1500 palestinier, de flesta civila och många av dem barn, mist livet. Antalet skadade är mångdubbelt fler.

I Israel har förlusterna långt överstigit de som dödades under hela invasionen för drygt fem år sedan. Totalt cirka 70 israeliska soldater och fyra civila har fått sätta livet till.

Varje död människa i en konflikt är en tragedi – för den som blir bestulen på sin framtid, för de anhöriga, för samhället. När den som dödats är en civilperson är det att betrakta som ett krigsbrott, till dess det kan bevisas vara en olyckshändelse.

De döda civila israelerna blev offer för det regn av Qassamraketer som Hamas låtit sända över Israel. Det är militärt billiga och klumpiga vapen, som sällan träffar några särskilda mål. Men de skiljer inte på militära eller civila mål och strider därför mot folkrätten. De måste fördömas som ett brott mot krigets lagar. Palestiniernas rätt till självförsvar mot ockupation, blockad, bomber och invasion rymmer inte missiler mot civila.

Detsamma gäller den israeliska militära aktionen. Man har bombat bostäder, sjukhus, skolor och lekande barn. Hela markinvasionen är ett tydligt exempel på bristande proportionalitet. Vi bevittnar ett flagbrant brott mot folkrätten. Israels massaker i Gaza ryms inte i landets rätt till självförsvar.

Konflikten mellan Israel och Palestina är asymmetrisk. En är militärt stark, den andre svag. En är ockuperad, den andre ockuperar. Det kostar cirka 7 000 kronor att skicka iväg en Qassamraket, men åtminstone 700 000 att skjuta ned den. Det går cirka 20 döda palestinier på varje död israel under denna konfliktupptrappning.

I många asymmetriska konflikter vinner den resursstarke. Men vi har sett exempel på motsatsen. I Vietnam, Sydafrika eller i kampen mot kommunismen i Östeuropa, liksom i avskaffandet av slaveriet, avgick till sist den svagare parten med segern, därför att den starke inte lyssnade i tid och gick för långt med sina handlingar. Legitimiteten eroderade.

Det vi bevittnat under juli är ett större hot mot Israels än Palestinas framtid. Israel existerar inte med någon historisk, biblisk eller militär rätt. Israel, som judisk stat, finns som resultatet av ett beslut i FN att ge det judiska folket ett hemland, efter den fruktansvärda behandling som judarna utsattes för i Europa under Andra världskriget.

Det faktum att FN-beslutet tog land från Palestinierna för att göra den judiska staten möjlig, gör oss alla medansvariga i konflikten. Ett enigt världssamfund har accepterat att Israel i 1948 års krig tog mer land än vad som var tänkt i FN:s delningsplan, men accepterar inte Israels ockupation efter sexdagarskriget 1967.

Det finns alltjämt både israeler och palestinier som önskar och hävdar att hela landet borde tillhöra endast dem själva. Men det palestinska politiska ledarskapet, inklusive den nybildade enhetsregeringen, accepterar en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Israels regering måste göra detsamma.

Alla människor som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden har rätt att leva i säkerhet, med demokrati och mänskliga rättigheter.  Det är upp till människorna själva att avgöra om det ska vara som en eller två stater. Men om det ska finnas en stat med särskilda rättigheter för det judiska folket, som var tanken i FN-beslutet, då har vi alla ett ansvar för att det också bildas en palestinsk stat.

Därför kräver vi idag inte bara eld upphör – omedelbart och från båda parter – samt att Israels armé lämnar Gaza. Vi kräver också att Israel upphör med ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem samt häver blockaden av Gaza. Israel måste också omedelbart lämna sin bosättnings- och mur-politik och använda sin militära och ekomomiska styrka till att skapa fred snarare än konflikt med det folk som man ska dela sin framtid.

Vi kräver också en ökad närvaro av FN med stöd av dess säkerhetsråd, för att skydda och hjälpa civila mot ytterligare övergrepp och för att klarlägga de folkrättsbrott som skett under den senaste månaden.

Till skillnad från den borgliga regeringen är vi socialdemokrater tydliga i vår kritik av Israels folkrättsbrott. Att vara konsekvent i kritiken av brott mot folkrätten har under lång tid varit svensk utrikespolitik och en förutsättning för vår trovärdighet. Att Carl Bildt utvecklat en tolkning av folkrätten för Ryssland i Ukrainakrisen och en helt annan för Israel är ytterligare ett utryck för att vi behöver en ny regering om 43 dagar.

Vi fördömer också de antisemitiska övergrepp som följt på olika platser i världen i konfliktens kölvatten. Det judiska folket, dess kultur och religion kan aldrig göras ansvarig för de militära övergrepp och politiska misstag som den israeliska staten gör. Många, många judar runtom i världen har också visat sin avsky mot den Israeliska statens attacker på befolkningen i Gaza, under stora demonstrationer och under parollen Not In My Name.

Identitetspolitik som blandar samman politik med religion och kultur är alltid fel, och i synnerhet i denna konflikt bidrar det till ökat våld, fanatism och oförsonlighet.

Visheten att ”ju mörkare natten, desto starkare lyser stjärnorna” har jag lärt mig från ortodoxa kristna i Mellanöstern. De senaste veckorna har jag läst flera rapporter om fördjupat samarbete mellan kristna och muslimer på Gaza.  Eller som en katolsk präst, fader Manuel Musallam, uttryckte.

”När de bombar era moskéer, välkomna att ropa ut era böner från våra kyrkor.”

Nu under ramadan tänker vi även på det som sker i Irak och den förföljelse som Islamiska Staten (IS) utsätter kristna i Irak för. Vi tror på länder där människor med olika traditioner lever sida vid sida. Irak är ett land med flertusenårig närvaro av kristna och muslimer som levat sida vid sina, men töms nu på kristna genom den Islamiska Statens övergrepp.

Men lika orimligt som det är att anklaga judar som enskilda eller grupp för staten Israels politik får inte muslimer anklagas för vad Islamiska Staten idag gör i Irak. Det är ledarna för den IS som ska hållas ansvariga. De begår fruktansvärda brott och deras idé om ett samhälle i enfald är lika fel som när den framförs av Sverigedemokraterna i vårt eget land.

Precis som judar och muslimer i Malmö kan finna varandra i dialogen när religionsfriheten är hotad, precis som kristna, muslimer och andra traditioner tidigare kunnat leva sida vid sida i årtusenden i Irak, visar exemplet med prästen i Gaza att palestinier kan komma varandra närmare, över religiösa och politiska gränser.

Eid al Fitr handlar ju om just detta. Att bygga gemenskap, att ställa till rätta, att försonas, att börja om.

Enligt Koranen sura 30, vers 30, är fitrah det ursprungliga och inneboende mänskliga tillståndet:

”Ge dig hän med hela din själ, [du som söker sanningen,] åt den rena, ursprungliga tron, den tro som Gud vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan.”

Eid Mubarak.

 

 

by

Borgerlig politik lika passé som Bush

När George W. Bush yttrade sitt ”You’re either with us or against us” reagerade vi världen över. Brutaliteten i det han sade, tänkbara konsekvenser – men också för att det var ett så uppseendeväckande förenklat sätt att se på världen. För eller emot.

Idag talas det i svensk politisk debatt om trängseln i mittfåran, om svårigheten att se vad politiken står för; den s.k. trianguleringen. Men samtidigt – eller kanske just därför? – ser vi en tydlig önskan att förenklat polarisera, inte minst i media. Det är nazister och vänsterextremister, rasister och antirasister, feminister och näthatare, fotbollshuliganer och poliser, kristna och muslimer. Världen ter sig svartvit. Sanningen är sällan så enkel.

Men visst finns det motsättningar för oss demokrater att bekämpa – de som inte ser alla som likar, de som blandar ihop våld och politik. Visst finns det motsättningar vi som socialdemokrater måste motarbeta – de som tror att deras rätt till välfärd och frihet är större än andras.

Våldet, nazismen och fascismen har bytt utseende sedan 1930-talet, precis som Europa självt, men är lika hotfullt. Sverigedemokraternas position understödjer mer våldsamma rörelser i deras kölvatten och svenska nazister mobiliserar. HBT-personer, mörkhyade, flyktingar och synligt religiösa hotas och angrips. Hatbrott ökar, särskilt mot den afrosvenska befolkningen, och hotbilden mot moskéer och synagogor stärks.

Tendenserna går igen i hela Europa. Ultranationalistiska rörelser tar plats i parlamenten, med följd att minoriteter kränks, hotas, förföljs, diskrimineras och misshandlas. Många upplever att det verkligen är ”vi mot dom”, med eller mot mig.

Vi vill såklart inte ha det samhället. Vi vill ha ett bättre samhälle för alla.

Högern har nu styrt Sverige i åtta år, EU i femton. Deras politik har helt uppenbart inte kunnat ge oss ett sammanhållet och inkluderande samhälle. Istället har motsättningarna ökat.

Sverige är det land inom OECD där klyftorna ökar snabbast. Rika blir rikare, samtidigt som fattiga blir fattigare, även om den generella välfärden kan öka. I Europa har vi en anmärkningsvärt hög arbetslöshet med 26 miljoner arbetslösa. Gapet mellan ett ekonomiskt och socialt starkt Nordeuropa och ett svagare söder växer dessutom, precis som segregationen mellan stad och land.

Den sociala och ekonomiska ojämlikhet vi ser idag riskerar de fri- och rättigheter vi ofta tar för givna. Social oro och risken för politiskt våld växer i takt med ekonomisk polarisering. Politiken måste bidra till balans och till att vi får med oss alla. Inte motsatsen.

Vi måste hjälpas åt att förhindra gamle Bush’s logik – med eller mot.

Vår viktigaste uppgift måste därför vara att hålla ihop samhället. Att minska klyftorna. Att värna alla mänskliga rättigheter och stärka minoriteters rätt. Att få en rättssäker och human migrationspolitik. Att se till så att alla kan få arbete och sjyssta arbetsvillkor. Att skolan och vården är likvärdig, så att alla har samma förutsättningar till ett bra liv. Att skapa rättvisa och jämlikhet så att alla kan känna trygghet.

Din viktigaste uppgift måste vara att använda de demokratiska rättigheter du har: rösta i valen! Och engagera dig gärna politiskt du också. Det är tillsammans vi kommer framåt.

För här ÄR sanningen faktiskt sådär enkel: Det är inte du och jag mot de andra. Det är alla vi tillsammans som är Sverige, som är Europa. Vi kan skapa ett modernt samhälle med framtidstro – som gör massarbetslöshet, ojämlikhet, rasism och nynazism lika passé som George W. Bush.

Tillsammans gör vi skillnad.

Anna Hedh, kandidat till Europaparlamentet, Socialdemokraterna

Peter Weiderud, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Lennart Hallengren, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet, Skåne

Inger Nilsson, ordförande S-kvinnor, Skåne

 

Texten publicerades ursprungligen i tidningen Norra Skåne, 30 april 2014, inför Anna Hedhs och Peter Weideruds 1 maj-tal i Helsingborg.

by

Vi har fått nog av nazism och rasism – granska vit makt-rörelsen som terrorister!

Socialdemokrater för tro och solidaritet ser med växande oro på att svenska högerextremister och nazister mobiliserar mer än de gjort sedan 1930-talet. Vi vill se ett sammanhållet och inkluderande samhälle där ingen särbehandlas på rasistisk grund . Att även svenska myndigheter bedömer människor olika skapar ytterligare grogrund för extremism . Nazism och rasism måste tas på allvar – grupper som Svenska motståndsrörelsen bör granskas som terrorister.

Svenska högerextremister och nazister mobiliserar idag mer än de gjort sedan 1930-talet. De provocerar genom att marschera på 1 maj, hissar naziflagg på kommunhus, vandaliserar gudstjänstlokaler och misshandlar folk på öppen gata, även till döds. Häromdagen blev SVT:s Uppdrag granskning en väckarklocka för många som inte redan sett hotet från nazistiska rörelser i Sverige idag. Svenska motståndsrörelsen bedriver vad som måste kallas en paramilitär kamp, hänvisar till Hitler och har som mål att avskaffa demokratin. De bekämpar ”rasblandning” och vill motverka judars, muslimers och HBT-personers inflytande i samhället. Ett flertal av de aktiva är dömda för våldsbrott, som misshandel, vapenbrott och mordförsök.

Svenska motståndsrörelsen som organisation uppfyller i princip alla kriterier i vår terrorlagstiftning, att: »1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, 2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller 3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.«

Trots detta är ingen av Svenska motståndsrörelsens medlemmar fällda för terrorbrott. Terrorlagstiftningen, som antogs efter katastrofen i World Trade Center, har istället enligt amerikansk förebild mest inriktat sig på att eftersöka islamistisk terror.

Flera fall har uppmärksammats då säkerhetsstyrkorna misstänkt och frihetsberövat helt oskyldiga personer med muslimsk tillhörighet. På samma grunder sker rasprofilering på svenska flygplatser, genom polisens REVA och på andra platser.

När 2013 slutade med en enorm uppslutning mot rasism, för ett sammanhållet samhälle, väcktes stort hopp bland många. Detta hopp raserades snart, när 2014 istället inleddes med en våg av nazistiska och rasistiska dåd och våldsamma angrepp över hela landet.

Bredast tänkbara majoritet av landets befolkning är starka motståndare till nazism och ultranationalistiskt våld. En stor majoritet är emot rasism i alla dess former. Manifestationerna landet runt mot våld och rasism fortsätter, tack och lov. Det är dags att visa alla dessa goda krafter att politiken kan göra skillnad. Det är dags att visa att vi kan göra upp med det fåtal som hotar vår säkerhet, vår sammanhållning och våra fri- och rättigheter.

Att blunda för Sverigedemokraternas fascistiska ursprung med hänvisning till deras plats i riksdagen är kontraproduktivt. Det är inte en slump att nu nerlagda högerextrema Nationaldemokraterna uppmanar sina följare att istället rösta på SD. Sverigedemokraterna är visserligen demokratiskt valda, men att använda demokratin för odemokratiska syften gör dem knappast till demokrater. De – liksom Svenskarnas parti, Svenska motståndsrörelsen m.fl. – gör skillnad på människor med grund i kön, sexuell läggning, religiös tillhörighet, ursprung och hudens pigmentering. Sverigedemokraternas position ger mod och kraft åt deras mer våldsamma politiska kusiner.

Nazistiska organisationer, liksom all rasism, måste tas på allvar.

Särbehandling på rasistiska grunder måste helt upphöra – inte minst från svenska myndigheters sida. Att bli misstänkliggjord eller angripen bara för att du är den du är kan självklart aldrig godtas. Att även svenska myndigheter bedömer människor olika skapar ytterligare grogrund för extremism.

Vi vet att social oro och politiskt våld ökar där den ekonomiska ojämlikheten är stor. Med politik måste vi skapa ett sammanhållet och inkluderande samhälle, som motverkar klyftor och motsättningar av alla slag. Och om den terrorlagstiftning vi nu har ska få någon god verkan, så bör grupper och individer som Svenska motståndsrörelsen och liknande granskas som terrorister.

Socialdemokrater för tro och solidaritet vill se:

  • ett sammanhållet och inkluderande samhälle som motverkar klyftor av alla slag.
  • att särbehandling på rasistiska grunder omedelbart upphör, särskilt från svenska myndigheter och polis.
  • att nazistiska organisationer och all rasism tas på allvar. Grupper som Svenska motståndsrörelsen och liknande samt individer med samma mål och brottsbild bör granskas som terrorister.

 

Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet, Kista, 26 april 2014.

Bli medlem - klicka här!