I veckan lämnade Jan Pronk det holländska socialdemokratiska partiet som han tidigare var vice partiledare och innehaft flera ministerposter för. Han gjorde det i protest mot partiets utveckling i allt mer främlingsfientlig riktning och för dess svek i biståndsfrågan.
Jan Pronk är djupt respekterad som professor, politiker och diplomat. Han har ett aktivt förflutet också i Kyrkornas världsråd och holländska ekumeniska organ. Han var ledamot av Kommissionen Our Global Neighbourhood, som Ingvar Carlsson ledde. Han var FN:s generalsekreterares sändebud till Sudan.
Han är kort sagt en stor internationell auktoritet i frågor om miljö, utveckling och flyktingar. Det är en betydande prestigeförlust för det socialdemokratiska partiet i Holland.
Det är två saker han framför allt lyfter upp på sin blogg. Det ena var beslutet att gå under 0,7 procent, FN-normen, för utvecklingsbistånd. Nederländerna har tillsammans med Sverige, Norge och Danmark varit i topp och sedan mer än 30 år legat över FN-normen. Detta är skamligt och inte bara dålig politik, argumenterar Pronk på sin blogg. Det är att förneka en grundläggande princip.
Den andra förändring som fått honom att ta det drastiska steget är kriminalisering av papperslösa. Han kallar det ett förnekande av en grundläggande princip av social demokrati. Pronk betonar att han alltjämt kommer att kalla sig socialdemokrat. Det är partiet han lämnar, inte de idéer han brunnit för sedan han gick med i partiet 1965.
Det holländska politiska klimatet har varit tuffare än det svenska. Högerpopulismen har ätit sig in i de etablerade partierna i mycket större utsträckning, och socialdemokratin har, enligt Pronks analys, inte klarat av att leva upp till sina grundläggande ideal. Vi har sett en liknande utveckling i Danmark och Pronk menar sig se liknande tendenser bland flera europiska socialdemokratiska partier, t ex brittiska labour.
Skulle något liknande kunna inträffa också hos oss i det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet?
Jag tror inte det. Samtidigt ska vi minnas den konservativa 1700-talsfilosofen Edmund Burke reflektion ”Att det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är de goda människors tystnad”.
Vårt partis svårigheter att hantera Omar Mustafa och ställningstagandet att be honom lämna partistyrelsen har släppt loss krafter och värderingar som jag själv inte trodde fanns i partiet. Det har plötsligt blivit legitimt att slå mot muslimer. Samma dag som Pronk meddelade sin avgång så beskyller en socialdemokrat det muslimska studieförbundet Ibn Rushd för att vara extremt islamistiskt och Sverige Unga Muslimer för att stödja antisemitism. Även Förorternas riksdag och Fredsagenterna avfärdas på liknande sätt. I samtliga fall utan källangivelser.
Jag känner dessa organisationer. Jag kan inte lova att det inte skulle kunna finnas en eller annan förvirrad individ i dessa, precis som i alla folkrörelser, inklusive mitt eget parti. Men jag vet att den stora majoriteten av människor i dessa organisationer är hängivna demokrater som jobbar hårt för ge också svenska muslimer hopp om delaktighet och ansvarstagande i det svenska samhället. De är, kort sagt, oerhört viktiga för fortsatt utveckling av social demokrati. Dessutom är många av dem medlemmar i Tro och Solidaritet.
Det finns självklart en risk för att Omar Mustafa-historien kan bli inledningen på svensk socialdemokratis resa i dansk eller holländsk riktning. Vårt parti är självklart inte befriat från vare sig gruppegoism, populism eller kortsiktig röstmaximeringsiver.
Men detta förutsätter att vi som nu har ansvar låter detta ske och passera. Här vilar ett enormt ansvar på Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Vi måste låta våra positiva erfarenheter av integration och samarbete smitta av sig på partiet i stort och på alla nivåer.
Muslimer är inte farliga och inte mer extrema än kristna eller ateister. Det nya mångkulturella samhället är en fantastisk rikedom, men det förutsätter att vi behandlar alla med respekt och låter mänskliga rättigheter vara allomfattande och inte selektiva.
Vi ska också påminna våra partivänner om att anpassning till främlingsfientliga eller islamofobiska tankar och värderingar inneburit att de socialdemokratiska partier som trätt in på den vägen i nästa fas tappat avsevärt väljarstöd. Genom att man svikit sina egna grundläggande principer, har man självklart inte vunnit respekt hos de väljare som söker efter framtidsideal.
Eller för att uttrycka det med hjälp av T.S. Eliot: ”Den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.”
Så låt oss inte slås ned av Pronks ställningstagande, utan se det som en uppmaning till att organisera oss bättre.
Peter Weiderud