Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.
Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.
Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/
Somar Al Naher är frilansjournalist och ledarskribent på Aftonbladet. Här skriver hon om ”Sverige i Syrien och Syrien i Sverige”:
Jag får ofta frågan hur Sverige bör agera i Syrienfrågan. Eller vad man som privatperson kan göra. De flesta av oss har följt rapporteringen på TV och nyheterna om hur civila dödas och upplevt frustration över att inte kunna göra något. Det har blivit allt svårare att ge ett konkret svar. Syrien bör ses utifrån ett globalt och lokalt perspektiv. I det lokala perspektivet har Sverige en unik möjlighet att skapa en framtida fred med hjälp av syrierna som finns här. Detta ska jag återkomma till men först ska vi backa bandet lite.
Intresset för Syrien har pendlat fram och tillbaka. Men under sommaren 2015 chockades världen och inte minst Europa av drunkningsolyckorna i Medelhavet. Människor som flytt från krig dog utanför Europas stränder. Och när bilderna på den drunknade treåriga pojken Alan Kurdi från Kobane publicerades kunde vi inte längre låtsas som att barnens öde inte var vårt.
Jag har genom åren ofta skrivit om barnen. För det är ingen slump att just barnen kommit att symbolisera Syriens tragedi. Barnen har både utgjort hot mot diktaturen – men också, eller kanske just därför – varit den främsta måltavlan i regimens krig mot sin egen befolkning.
Det var i staden Daara i södra Syrien som allting började. Den 5 mars 2011 sprejade en ung skolpojke slagord på högstadieskolans vägg. Han skrev: ”Ner med regimen”, på arabiska. Slagord som han hade lärt sig från utländska tv-kanaler. Under den perioden pågick flitig medierapportering från Tahrirtorget i Kairo och från upploppen i Tunisien. Kraften från arabiska våren inspirerade syrierna och inte minst barnen.
När säkerhetstjänsten i staden upptäckte graffittin straffades femton barn från byn, de var mellan tretton och femton år gamla. Under en veckas tid utsattes de för brutala förhör och tortyr. När föräldrarna fick tillbaka barnen, var kropparna märkta av misshandel, en del barn saknade naglar på fingrarna.
Från den punkten förändrades allt. Berättelsen om barnen spred sig som en löpeld genom Syrien. I staden Daara hade något plötsligt brutits. Rädslan var inte längre ett hinder. Nu började allt er människor att samlas utanför säkerhetstjänstens kontor.
Tio upproriska veckor senare fick upploppen ett nytt ansikte. En trettonårig pojke vid namn Hamza Al Khateeb misshandlades till döds av regimstyrkor. Hans död skulle utgöra skräckexempel för andra familjer. Bilderna på hans uppsvällda sargade kropp spreds över nätet.
För att förstå hur en diktatur fungerar måste man förstå dess ideologi. En diktatur styr över sin befolkning med hjälp av våld, tvång och rädsla för att åstadkomma lydnad. Men vad gör en regim när människor ändå trotsar den? Man trappar upp brutaliteten ännu mer i syfte att kuva sin befolkning. Om det inte fungerar tas nästa steg: utrensning. Döda barn insvepta i filtar blev därför ett av regimens främsta signum. Ett tydligt meddelande adresserat till folket.
Tittar man på vilka områden i Syrien som straffats och tömts på befolkning ser man ett tydligt mönster. Det är platser som bebos av människor som uttryckt stöd för upproren eller som tagit emot flyktingar: Yarmouk, Douma, Daara, Idlib och Saraqeb, för att nämna några.
Radhika Coomaraswamy, FN:s särskilda sändebud för barn i väpnade konfikter, sa efter sitt besök i landet 2012 att hon aldrig tidigare har sett en sådan brutalitet mot barn som i Syrien. Unga flickor och pojkar greps, torterades, avrättades och användes som mänskliga sköldar. Några barn berättade om hur de har kidnappats och förts till en militärbuss. Där fick de sitta invid fönsterrutorna så att inga rebeller skulle våga skjuta på bussen. På så sätt kunde militären transportera utrustning igenom rebellfästen medan barnen tittade ut genom rutorna.
Även fotojournalisten Robert King, som arbetat tjugo år som krigsfotograf och som begav sig till Syrien 2012, vittnade om en exempellös brutalitet mot barn. Han följde läkare som arbetade på ett sjukhus i en stad i västra Syrien nära gränsen till Libanon, dit skadade och lemlästade barn fördes i en strid ström. Trots det brutala våldet blev King förvånad och bestört när han märkte att hans bilder knappt väckte några reaktioner i omvärlden. I en intervju med CNN sa han:
– Jag blev förundrad. Jag har fotograferat barn i Sarajevo och fått nationer att agera. Men här i Syrien har du sårade barn varje dag och ingen verkar bry sig. Det är fasansfullt.
Det som sker i Syrien är inte en etnisk rensning, men definitivt en politisk. Eller som Robert King också sa: det verkar som att regimen håller på att rensa ut revolutionärerna och deras barn.
Små pojkar och flickor har varit måltavla i Syrien sedan dag ett. Att barn flyter upp i Medelhavet är därför inte en slump. Det är ett resultat av en kallblodig strategi.
***
Assads mål var att kväva protesterna i sin linda. Armén beordrades att skjuta rakt in i demonstrationerna. Men alla soldater lydde inte order. Avhopparna samlade sig och bildade i juli 2011 Fria Syriska Armén, FSA. De tog som sin huvuduppgift att skydda civilbefolkningen och upproren.
Tidigare hade regimens taktik gått ut på att skapa rädsla kring ”det okända”. Alla har varit rädda för att hamna i klorna på regimen och dess säkerhetstjänst. Få visste exakt vad som skulle kunna inträffa. Vissa hamnade i fängelser, blev torterade. Många bara försvann och kom aldrig hem igen. Regimen lämnade inga spår efter sig. Det saknades kroppar, bilder, bevis och dokumentation. Allt som fanns var tomrummet, sorgen. Och rädslan.
Men efter 2011 insåg regimen att de gamla skrämselmetoderna inte skrämde medborgarna nog eftersom upploppen tilltog i styrka och spred sig över hela landet. Därför ändrades skrämseltaktiken i syfte att tvinga folk att stanna hemma. Nu skulle människor istället bli rädda för ”det kända”. Regimen började därför medvetet lämna lemlästade kroppar synliga. De såg även till att filma dödsoffren för att sedan sprida bilderna på nätet.
***
Syriens politiska historia har varit relativt okänd i Sverige. Innan upploppen 2011 fanns det knappt någon litteratur på svenska. Aron Lunds bok Drömmen om Damaskus från 2010 var den enda som berörde Syriens moderna politiska liv. Detta återspeglades i den svenska nyhetsrapporteringen, inte minst under de första åren.
Även relationerna mellan progressiva krafter i Sverige och oppositionen i Syrien har påverkats av anonymiteten. Hur bygger man en bro till en syrisk opposition man vet så lite om?
För att förstå den syriska oppositionen måste man titta historiskt och geografiskt på landet. Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike delade i början av 1900-talet Mellanöstern mellan sig med hjälp av en linjal och några pennstreck. Inga hänsyn togs till människorna på marken. Fransmännen såg till att kontrollera syrierna genom att stycka upp regionen i mindre orter. Det viktigaste målet var att undvika att syrierna skulle bli en stark enad part som kunde hota ockupationslandet Frankrike. Än i dag syns effekterna från den tidens politik när man studerar dagens splittrade Syrien.
Efter den franska eran kantades Syrien av militärkupper och maktkonflikter. När Baathpartiet tog över makten i Syrien år 1963 – som sedan leddes av Hafez al-Assad från 1970 – tog maktskiftena i landet slut. Undantagstillstånd infördes och konkurrenter rensades ut. Den politiska makten koncentrerades till ett fåtal.
Oppositionen har haft mycket svårt att utvecklas och operera på grund av den hårda kontrollen och repressionen. Olika grupper i landet har av Assadregimen spelats ut mot varandra. Trots det har det alltid funnits ett levande motstånd och människor som varit beredda att offra sina liv för att åstadkomma förändring.
År 1982 kom det första stora bakslaget för regimmotståndarna i Syrien. Det uppror som hade brutit ut under slutet av 1970-talet nådde sin kulmen i staden Hama. Där och då krossades upproret brutalt av den syriska regimen. Mellan 10 000 och 40 000 människor beräknas ha dödats. Eftersom Muslimska brödraskapet deltog i protesterna beslöt regimen att förbjuda organisationen och allt samröre med den – ett sätt att hålla sunnimajoriteten under strikt kontroll.
En annan grupp som spelat en avgörande roll i kampen mot regimen är kurderna. Under 1980- och 1990-talen utsattes kurderna för hårda attacker och diskriminering från regimen. Bland annat ändrades de kurdiska ortsnamnen till arabiska. Butik- och vägskyltar på kurdiska – Kurmandji – förbjöds. Föräldrar hindrades från att registrera barnens kurdiska namn. De kunde inte heller fira nyår, Newruz, utan att trakasseras av regimen. Den syriska grundlagen innehåller många restriktioner mot kurder när det gäller ägande av mark och arvsrätt.
I mars 2004 utbröt kravaller under en fotbollsmatch i den kurdiska staden Qamishli i nordvästra Syrien. På läktaren satt ett gäng Baath-anhängare som provocerade fram en reaktion bland kurderna genom att vifta med bilder på den irakiska diktatorn Saddam Hussein. Efter händelsen spred sig upploppen till andra delar i regionen. Men liksom tidigare uppror lyckades syriska säkerhetstjänsten krossa allt motstånd och den kurdiska intifadan rann ut i sanden.
***
När Bashar al-Assad år 2000 tog över makten efter sin far såg syrierna en ljusning. Den nya ledaren lovade förbättringar och liberaliseringar. Bland annat tilläts internet för privatpersoner. Visserligen var man tvungen att registrera sig hos säkerhetstjänsten, men ändå. Den lilla öppning som uppstod kom att kallas ”Damaskusvåren” och gav syre och nya krafter åt oppositionella. Det skulle äntligen bli annorlunda nu, tänkte många. Ungdomar som aldrig tidigare deltagit i politiska aktiviteter gjorde det och formades under den här kortlivade perioden. Många av dem kom att spela en viktig roll senare under protesterna år 2011.
Det dröjde inte länge innan syrierna insåg att det inte skulle ske några större förändringar i landet. Oppositionella tvingades att återigen gå i exil. Men de här åren genererade ändå vissa framgångar, inte minst år 2005 när den så kallade Damaskusdeklarationen undertecknades. Ett dokument som mejslades fram av både sekulära oppositionsgrupper och religiösa. Det muslimska brödraskapet, assyrier och kurdiska organisationer fanns med. Deklarationen anses vara ett av de tydligaste uttalandena mot diktatorn Bashar al-Assads regim och samtidigt det farligaste, eftersom den samlade så breda grupper. Dessutom har rådet för deklarationen letts av en kvinna, Fida al-Horani, läkare och människorättsaktivist.
Kraven från oppositionen handlade bland annat om en gradvis demokratisering av landet. Man krävde att de politiska fångarna skulle släppas, att undantagstillståndet i landet skulle upphävas samt att yttrande- och tryckfrihet skulle införas.
Två år senare, i samband med ett möte kring Damaskus-deklarationen, greps mellan 30 och 50 deltagare. Flera fängslades. Detta var spiken i kistan för deklarationen och den progressiva oppositionen. Samtalen mellan olika grupper hade återigen krossats av regimen.
Oppositionen hade ingen gemensam plattform när protester åter blossade upp 2011. De som deltog var en blandning av missnöjda landsbygdsbor – som i fallet Daraa – vänstergrupper och intellektuella, gamla oppositionella, kurder, assyrier, alawiter och unga människor i städerna. Oppositionen var fragmenterad eftersom varje försök till samling dittills hade krossats.
Kurderna var lite avvaktande och splittrade internt liksom många andra grupper. Skulle oppositionen erkänna de kurdiska rättigheterna? Samtidigt ledde upploppen i Qamishli till att kurdiska och arabiska oppositionsgrupper närmade sig varandra i kampen mot Assad. Det här sågs givetvis som ett hot. Därför gjorde regimen det den kan bäst: splittra. I samband med att protesterna tilltog 2011 meddelade regimen plötsligt att kurderna skulle få vissa rättigheter. Bland annat skulle det bli tillåtet att ra Newruz och tusentals kurder fick syriskt medborgarskap.
Under de senaste fyra åren har det framförallt bildats två paraplyorganisationer i syfte att samla oppositionsgrupper. Syriens nationella råd, SNC, som var först, nådde få reella framsteg. Rådet bestod av bra och erfarna människor men majoriteten var exilsyrier och levde i utlandet och hade väldigt lite kontakt med revolutionärerna på marken inne i Syrien. Det har mer eller mindre hela tiden funnits en spricka mellan aktivisterna och exilsyrier just på grund av de förras känsla av att ha övergivits. I Syrien o rar aktivisterna sina liv medan exil-syrierna går på na internationella möten, har det hetat.
I takt med att Assadregimen tog till allt tyngre vapen mot civila blev det svårare för oppositionen i Syrien att hålla ihop. Och när utländska beväpnade aktörer med egna intressen blandade sig i blev läget ännu värre. Revolutionen som började fredligt blev snabbt militariserad. Ickevåldsförespråkarna inom oppositionen framstod som orealistiska och kraven på självförsvar och vapen ansågs allt viktigare bland aktivisterna. I slutet av 2012 bildades en ny koalition under namnet Syriens nationella koalition för oppositionen och revolutionära styrkor, med syfte att samla bredare grupper och med närmare anknytning till syrierna i landet. Tanken med den nya koalitionen var att bygga en grund för en övergångsregering erkänd av omvärlden.
Daish, eller Islamiska staten, och andra terroristorganisationer, har länge opererat inne i Syrien. Deras mål är att krossa oppositionen, kuva befolkningen och bygga ett kalifat. Det nns dock många indikationer på att regimen medvetet har använt Daish i kampen mot oppositionen. Den har låtit terroristerna härja och döda människor i områden som befolkas av regimkritiker.
Exilförfattaren och alawiten Samar Yazbek, skrev redan 2013 i en artikel i Svenska Dagbladet: ”Parallellt med kampen mot Assad-regimens terror måste det syriska folket nu kämpa mot jihadistiska grupper. Den folkliga resningen från 2011 har hamnat i en kamp mellan stridande diktaturer”.1
Sommaren 2014 intensierade Daish sina attacker mot civila och riktade in sina mål på norra Syrien inte minst mot Kobane. Terroristerna Islamiska staten har begått grova brott mot mänskligheten och drivit tusentals människor på flykt. Därför är det vår skyldighet att stå upp för de drabbade civila. Samtidigt kan den ena kampen inte isoleras från den andra.
Jag har försökt att förstå varför händelserna i Syrien inte uppbådar till handling. Eller ens ett erkännande. Varför förmår inte progressiva rörelser i västvärlden och i Sverige ge stöd, ens ett verbalt sådant? Rapporter, som avslöjar regimens brutalitet, från tunga aktörer som FN och Amnesty International har avlöst varandra. Liksom otaliga bilder och vittnesmål. Vi känner till att halva befolkningen är på flykt. Hittills har minst 200 000 människor dödats. Regimen misstänkts ha använt kemiska vapen vid ett ertal tillfällen.
Vi vet allt det här. Ändå är det som om vi ingenting vet. Upploppens egentliga motiv har varit ifrågasatt sedan dag ett. Inte minst i västvärlden. Jag som följer händelseutvecklingen med ena foten i Sverige och den andra i Syrien kan chockas över diskrepansen i rapporteringen. Det är komplicerat, säger en del. Vi vet inte vem vi ska heja på, säger andra. Som om syriernas liv vore en fotbollsmatch.
***
Hela mitt liv har kretsat kring Baathpartiet. Jag föddes 1981 i centrala Damaskus. Min familj tillhörde en irakisk oppositionsrörelse som hade flytt från Saddam Hussein under 1970-talet. Ironiskt nog växte jag upp på Baghdad Street i Damaskus. En huvudgata som sträcker sig ända fram till Sabaa Bahrat Square där flera centrala myndigheter ligger placerade. Gatan ligger i utkanten av gamla staden och alldeles i närheten finns heliga kristna platser som Bab Touma, Sankt Tomas port, uppkallad efter Tomas, en av Jesu lärjungar.
På tio minuters gångavstånd ligger Umayyadmoskén som är en av de äldsta och största moskéerna i världen. I dessa områden lever kristna, shiamuslimer, armenier, grekisk ortodoxa – ja alla möjliga människor. Det var inte ovanligt att se kvinnor med hijab gå i armkrok med välsminkade kvinnor i tajta kläder.
Damaskus är, eller åtminstone var, en smältdegel i ordets rätta bemärkelse. Därför fann jag det en smula onyanserat när Per Jönsson från Utrikespolitiska Institutet redogjorde för händelserna i Syrien 2011. Han skrev: ”Liksom i Egypten utgör de kristna i Syrien cirka en tiondel av befolkningen. Och när egyptiska kristna nu far illa efter det relativt fredliga störtandet av Mubarak har syriska kristna all anledning att frukta det värsta om regimen Assad skulle störtas i ett blodigt inbördeskrig.”2 Vem vill stödja ett störtande av regimen om de kristnas säkerhet inte kan garanteras? Ingen vettig person så klart. Men detta påstående – utan diktatur så kommer allt att gå åt helvete – är inget naturgivet faktum. Det har dessutom varit ett av diktaturens främsta propagandavapen i syfte att söndra och härska.
Men det finns helt motsatta bilder. Skribenten Malika Browne, själv kristen och tidigare bosatt i Damaskus, beskrev till exempel i The Guardian tvärtom Assad som den splittrande kraften: ”Mitt gamla kvarter i Damaskus, det livliga Bab Touma-distriktet, för samman människor från alla religioner – det är den gemenskapsanda som Bashar al-Assad försöker krossa.”3
Frågan om etniska konflikter och sekterism är något som Assadfamiljen utnyttjat skickligt i syfte att framställa sig själv som det enda vettiga alternativet. Människor ska frukta dik- tatorns fall: Försvinner den nns det inget som kan garantera minoriteternas säkerhet. Men det är inte så enkelt. Det nns också en historisk tradition i Damaskus och andra platser i Syrien där grannar levt sida vid sida utan att överhuvudtaget re ektera över varandras bakgrund eller trostillhörighet.
Sekterism och spänningar nns givetvis i landet och måste tas på allvar. Däremot är inte svaret på dessa utmaningar en hårdför diktatur. I själva verket drabbar den auktoritära re- gimen även minoriteter i opposition. Assadfamiljen tillhör gruppen alawiter, men det betyder inte att alla alawiter är fria att uttrycka sina åsikter och kritisera regimen. Tvärtom har många alawitiska aktivister vittnat om hårdare repressalier från regimen eftersom man betraktats som förrädare.
Samma gäller även kristna i Syrien. Paolo Dall’Oglio, en sextio år gammal italiensk präst, är en av dem som vet. För trettio år sedan yttade han till ett kloster i norra Damaskus för att driva och restaurera den historiska byggnaden. När upproren inleddes 2011 manade han till fred och kritiserade regimens angrepp på civila. Samtidigt lät Dall’Oglio klostret bli en plats för dialog mellan olika grupper. Det här ck regimen att se rött och slängde ut honom ur landet i juli månad 2012.
När jag växte upp var Damaskus ett sekulärt samhälle, modernt i vissa avseenden och inte särskilt konservativt på ytan. Men under ytan var vi otrygga och ofria.
Jag kan inte minnas att vi talade om politik i min familj under min uppväxt. Men vi talade desto mer om fruktan. Eller snarare om strikta regler. ”Prata inte högt, titta inte dit”, sa de vuxna till mig varje gång vi gick förbi militärposterna som var utstationerade längs med gatorna. Moukhabarat, säker- hetstjänsten, hade ett avancerat system för angiveri. Även en lärare, en frukthandlare, en apotekare i kvarteret kunde vara en avlönad angivare åt regimen. De ville upptäcka farliga tankar. Oppositionella tankar.
På 1980-talet styrdes landet av Hafez al-Assad, alltså Bashar al-Assads far. Presidentens ansikte syntes överallt. I skolor, i böcker, på byggnader och givetvis i media. TV-sändningarna påminde om de bilder vi är vana att se från Nordkorea. Det är alltid den vinkande diktatorn omgiven av glada friska barn och en uppsjö av blomarrangemang. Den totalitära maktens estetik.
En gång när jag var liten frågade jag min far varför Hafezs ansikte syntes överallt. Vi var på en offentlig plats och min far greps av panik, skrattade bort frågan och sa högt: ”Hon är bara ett barn”. Han tog min hand och gick därifrån med snabba steg.
Förutom det där ständiga hotet om våld fanns också andra makthierarkier som kuvade människor. Till exempel att bli utsatt för förnedrande behandling av polis och andra statligt anställda. Det gick inte att vinna mot en regimvän eller tjänste- man. Många av oss var tvungna att muta oss igenom samhället för att få vardagen att fungera. Unga akademiker ck inte jobb om de inte kände rätt personer. Frustrationen bubblade under ytan.
Som barn förstår man inte att man är hjärntvättad eftersom man inte känner till något annat. Det är egentligen först i vuxen ålder jag har insett graden av det mentala övergreppet som vi utsattes för i det vardagliga livet. Att Syrien styrs av en av världens mest hänsynslösa diktaturer är nog de esta överens om. Ändå var det få som förutsåg att regimen skulle slå tillbaka så hårt och hänsynslöst mot de fredliga demonstrationerna 2011.
Delar av min familj levde kvar i Damaskus fram till 2013. Under den tiden talade vi aldrig öppet om protesterna. Vi pratade bara om hälsa, vi talade i ett kodat språk om händel- serna. Men läget förvärrades allt mer. Så en natt bestämde de sig för att packa ihop sina saker och ge sig av. Först åkte de mot Jordanien och sedan vidare till Libanon.
När de kom till en säkrare plats kunde vi börja prata. Mina anhöriga berättade att de kände glädje över upproren. Och en stolthet över Fria syriska armén, FSA. ”Det var de naste ungdomarna som gick med” sa min släkt. Men i Damaskus infiltrerades FSA allt mer av andra krafter. Till slut visste man inte vem som bar vapen och i vilket syfte. Därför var flykten komplicerad. Å ena sidan gällde det att undvika syriska mili- tären och å andra sidan gällde det att inte fastna hos en okänd beväpnad grupp.
Samtidigt har jag också varit rädd under den här tiden, fastän jag lever många mil bort. När jag skrev artiklar och ordnade demonstrationer tänkte jag hela tiden på mina anhöriga. Det var få syrier som uttalade sig öppet i svenska medier. Dessutom påverkades vi oppositionella i Sverige av det faktum att den syriska ambassaden i Stockholm fortsatte att vara verksam. Det nns starka misstankar att den ägnar sig åt underrättelseverk- samhet och spionage på syrier i Sverige.
Det är mot bakgrund av sådant som man måste se hur rebeller och opposition har agerat. För givetvis har rädslan också spelat roll för organiseringen bland syriska oppositionella i
Sverige. De första två åren bjöd vi aldrig in till öppna möten. De flesta syriska aktivister hade fiktiva namn på sociala medier och bar solglasögon på manifestationer. Mod är en sak, men ingen vill utsätta sina nära och kära för lidande för att man handlat dumdristigt.
***
Två och en halv timmes bilfärd nordväst om Kobane ligger staden Saraqeb. Här bor barnfamiljer, flyktingar och civila. Saraqeb har historiskt – och än i dag – bebotts av blandade etniska grupper.
Området har frigjort sig från diktatorn Bashar al-Assad. Men regimen fortsätter att attackera från luften, ofta med så kallade ”barrel bombs”. Och IS/Daish och andra militanta grupper försöker att tränga sig in och terrorisera befolkningen.
Så fort staden kommer på fötter och får ordning på någon form av vardaglig tillvaro kommer nya flyganfall från regimen. Det här gör att staden ständigt är sårbar för attacker från Daish på marken.
En del lärare och läkare har ändå valt att stanna kvar för att bygga upp ett civilt samhälle. Och detta trots att just sjukhus och skolor ofta är måltavlor för regimen.
Läget ser allt dystrare ut och de goda krafterna håller på att ge upp, en efter en. Men städer som Kobane och Saraqeb kan utgöra embryon till framtidens Syrien och Kurdistan.
Som exilsyrier med erfarenhet av Assadregimens hårdföra diktatur är det svårt för mig att begripa omvärldens passivitet gentemot regimen. Det är en skam att världssamfundet inte agerat trots vetskapen om massakrerna som äger rum inne i landet. Syrien befolkas till stor del av muslimer och det är svårt att låta bli att undra om det inte har spelat roll. Västvärldens förhållande till Syrienfrågan har genomsyrats av misstänk- samhet: Går det att vara säker på att oppositionen har goda intentioner? Det kanske är lika bra att den nuvarande regimen får sitta kvar så länge vi inte vet vad alternativet är? Men det kan och får aldrig vara arbetarrörelsens alternativ. Här måste ställningstagandet vara tydligt antiauktoritärt.
Jag har svårt att förstå de som å ena sidan säger sig vilja bekämpa terrorismen och på samma gång visar sitt stöd, direkt eller indirekt, för Assadregimen. Hur ska kampen mot terro- rism och sekterism kunna förverkligas så länge Syrien fortsätter att styras av en diktatur?
***
Men det finns saker vi kan göra. Både globalt och lokalt. I det akuta läget bör omvärlden kräva flygförbudzoner för att stoppa regimens flygattacker och bomberna som dödar civila. Den bör även kräva säkra zoner för flyktingar i Syrien, skyddade av fredsbevarande styrkor. Vi kan också kräva att humanitära korridorer öppnas och att hjälpsändningar når in till civila i rebellkontrollerade områden.
I andra hand kan vi stötta städer likt Kobane och Saraqeb genom att bidra med resurser till sjukhus och skolor. Förutom krigsskador är vården i akut behov av mediciner och förnö- denheter mot ”vanliga” sjukdomar som diabetes och polio. Människor dör på grund av sjukdomar som hade kunnat åtgärdas enkelt om bara rätt medicin och sjukhusutrustning funnits på plats. Eller varför inte rikta ett särskilt stöd till bar-nen och deras skolor med allt sådant som kan ge dem någon meningsfullhet i livet?
Ibland tycks vi glömma att världen har kommit till oss i Sverige. Det bor syriska författare, journalister, poeter och politiker här som kan bygga broar mellan Sverige och Syrien.
Poeten och journalisten Faraj Bayrakdar är en av dem som överlevt längst i den syriska regimens tortyrkamrar. I fjorton år misshandlades han i fängelset. I dag är han fristadsförfattare i Sverige. Kurd-syriska Abdulbaset Sieda blev ledare för Syriska nationella rådet (SNC). Han har trä at världens alla ledare och är djupt insatt i Syrienfrågan. Han bor i Uppsala.
Arbetarrörelsen kan därför se till att bygga broar mellan olika grupper. Hjälpa människor genom att skapa plattformar där människor kan mötas. Satirtecknarna och konstnärerna Saad Hajo och Sahar Burhan har flytt Syrien och bor sedan några år tillbaka i Norrköping. De är några av Mellanösterns mer kända tecknare. De har träffat kollegor runt om i världen och haft stöd av tecknarna på Charlie Hebdo.
Detta är några av de betydelsefulla personligheter som lever och verkar i Sverige. Samtidigt kommer många syriska barn att växa upp här. Kan alla dessa äldre och yngre utgöra en grund i ett bygge av ett framtida fredligt Syrien? Här kan arbetarrörelsen spela en avgörande roll genom att via olika plattformar se till att människor fortsätter att mötas över etniska och religiösa gränser.
Fotnoter:
1 Samar Yazbek, ”Ett monster med tio huvuden”, Svenska Dagbladet, 3 sept 2013.
2 Per Jönsson, ”Syriens opposition är diktatorn Assads styrka”, UI- bloggen, 12 oktober 2012. Tillgänglig via www.ui.se.
3 Malika Browne, ”Syria bombing is a blast against social harmony”, Guardian, 25 oktober 2012.