Jag vaknade strax före fem i morse av att böneutroparen i den lokala moskén tillkännagav att det är dags att samlas till bön för att möta en ny dag. Moskéerna i Erbil i norra Irak är minst lika talrika som kyrkorna i Stockholm och böneutropen kan mäta sig med kyrkklockorna.
Självklart finns det kyrkklockor också i Erbil. De ringer flitigt i de kristna kvarteren i stadsdelen Ainkawa.
Däremot har vi ännu inga böneutrop i Stockholm. Men den s-styrda kommunen Botkyrka har börjat driva frågan och nyligen beslöt byggnadsnämnden i kommunen att riva upp den bestämmelse i detaljplanen som gjordes inför moskébygget i Fittja 1994 om att inga böneutrop får ske i minareten.
Alla utom KD stod bakom beslutet, vilket rymmer en särskild tragedi. Ett parti som formats utifrån frikyrkliga religionsfrihetskrav, visar sig vara det mest religionsfrihetsfientliga när det handlar om någon annan än dem själva. Dock ska sägas att KD:s partiledare inte delar det lokala motståndet.
Men böneutropen i Fittja kommer inte att drastiskt förändra kulturmiljön, och inte att väcka Botkyrkaborna i soluppgången. Det mest radikala förslaget handlar om utrop i samband med fredagsbönen. Men det kan också handla om första fredagen varje månad eller två gånger per år.
Jag hoppas att Botkyrka vågar ta det mest radikala steget och att fler kommuner kan följa efter. Allt som kan hjälpa svenska muslimer att ta och hitta en naturlig plats i det svenska samhället är en hjälp för integration.
Det är inte första gången Botkyrka plogar i integrationsfrågor. Om tio år kommer förhoppningsvis böneutrop i Stockholm vara minst lika vanliga som kyrkklockor i Erbil.
Idag på morgonen attackerade israelisk militär Ship to Gazas fartyg Estelle. Precis som för två år sedan skedde angreppet på internationellt vatten, vilket innebär ett brott mot folkrätten och synliggör brutaliteten i Israels blockad av Gaza. I rapporter jag fått nu på morgonen tycks det som att ingen enskild individ kom till skada, vilket är en stor lättnad.
Israels blockad av Gaza måste upphöra för att en fredlig och varaktig lösning mellan israeler och palestiniern skall vara möjlig. Vi förväntar oss att utrikesminister Carl Bildt fördömer Israels bordning av Estelle och för saken vidare i alla relevanta internationella sammanhang.
Estelles färd syftade inte enbart till att lindra Gaza-bornas humanitära nöd, utan också till att återupprätta Gaza-bornas grundläggande rätt att importera och exportera varor och att fritt resa in och ut ur området. I denna fråga går den humanitära och den politiska kampen hand i hand. Situationen i Gaza kan inte reduceras till ett humanitärt problem, konflikten är i grunden politisk. Estelles och Ship to Gazas styrka består i att de kombinerar ett humanitärt och ett politiskt uppdrag.
Ship to Gaza har seglat Estelle från Umeå till Gaza. Resan påbörjades i juni och Estelle är nu i mitten av oktober på väg att nå Gaza. Längs vägen har hon med sin slutdestination Gaza City gjort 20 stopp och mötts av stort stöd för Ship to Gazas grundläggande mål: att bryta blockaden av Gaza. Estelle är i sig en symbol för det samhälle och de relationer mellan folk som Ship to Gaza och miljoner vanliga människor vill bygga. Medelhavet är en länk mellan människor. De som bygger murar och inför blockader förstör möjligheten att bygga en bättre värld.
Vi ser med sorg och vrede på Israels olagliga bordning av Estelle och våra tankar är med alla hårt prövade människor i det isolerade Gaza.
Protesterna efter spridningen av den konstnärligt undermåliga filmen ”Muslimers oskuld” har efter några veckor klingat av. Men de har, tillsammans med protester mot publicering av karikatyrer av profeten Muhammed, gett bekräftelse på ett fenomen som kräver ett nytt politiskt förhållningssätt.
Religions- och kulturfrågor har blivit hård säkerhetspolitik. Utrikesministrar tvingas ge röst åt frustrerade opinioner eller gjuta olja på vågorna. Publicister ställs inför frågor om självcensur av ett slag som tidigare bara gällde försvarshemligheter.
Det är lätt att ta avstånd från allt våld och hot om våld, eller hålla med i den kritik av intoleranta muslimer som Omid Agharaji uttrycker i sin Brännpunktartikel. Men precis som publister i arabvärlden tar avstånd från pöbelförsök att begränsa yttrandefriheten, behöver vi i väst anstränga oss för att förstå varför det blir så kraftiga reaktioner på det som för de flesta bara är plumpa konstverk. Vi som värnar yttrandefriheten behöver ta ansvar för att bryta en ond cirkel.
I många länder där protesterna varit starka erbjuder staten inte människor säkerhet, välfärd och mänskliga rättigheter, utan är en repressiv struktur och individens fiende. Demokratiska stater vinner genom fungerande institutioner legitimitet från individen. Annars blir makthavare inte omvalda.
Den arabiska våren var en protest mot diktatur och att staten förtrycker sin befolkning. För den som saknar bröd för dagen kan religiösa gruppers välgörenhet vara det som håller familjen vid liv. Den som i detta läge kränker profeten trampar på den struktur som är den fattiges enda sociala skyddsnät. Även rika i länder utan generell välfärd har skäl att vara tacksamma för islams välgörenhet. Den befriar från plikten att betala den skatt som kunde ha betalt en fungerande stat.
Många muslimer i och utanför Europa upplever sig dessutom, med viss rätt, illa behandlade av just européer. Integrationspolitiken fungerar dåligt, rättigheter beskärs och de behandlas nedlåtande eller rasistiskt. Efter 11 september har de upplevt ökad hets. Europa har därtill koloniserat och sugit ut muslimer i århundraden.
En säkerhetspolitik som hanterar religion som säkerhetshot kan inte byggas på den maktpolitiska logiken att söka säkerhet mot fienden. Det handlar istället om att använda efterkrigstidens insikt: att söka säkerhet tillsammans.
Vår militära alliansfrihet är i detta sammanhang en viktig tillgång. Den uppladdning som idag sker mellan Syrien och Turkiet, riskerar att göra alla Nato-länder mindre säkra, som en konsekvens av Natos artikel fem, och beroende på om Nato söker Syriens militära attacker på Turkiet som en väg att gå runt det ryska vetot i FN:s säkerhetsråd för ett militärt ingripande. Men utöver den folkrättliga bas och handlingsfrihet som vår militära alliansfrihet ger, behöver vi utveckla fyra säkerhetspolitiska områden för att skapa en gemensam säkerhet för Europa och den muslimska världen:
1. Omedelbara hot ska mötas polisiärt och inte militärt. Det misstag USA gjorde efter 11 september, att möta attackerna militärt istället för polisiärt bröt den positiva nedrustningstrenden efter kalla krigets slut och fick islam att ersätta kommunismen som hot. Det finns reella hot, men de måste mötas inom ramen för rättsstaten och med full respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter. Sverige är idag säkrare än några av de grannländer som valde att gå i armkrok med USA i Irak-kriget, men samarbetet med CIA för att utvisa Egyptensvenskarna eller för att delge konstruktionsritningar av svenskbyggda skyddsrum i Bagdad har gjort oss mindre och inte mer säkra.
2. Acceptera ingen diskriminering av muslimer och judar. Europas integrationspolitik har stora brister och den högerpopulistiska motreaktion som växer fram i de flesta länder är idag en säkerhetsrisk. Sverige har lyckats bättre än många grannländer vad gäller försörjning, demokratisk delaktighet och att stå emot krav på generalla förbud av slöja och minareter. Men även hos oss finns subkulturer av permanent utanförskap, som kombinerat med populistiska krav på olika inskränkningar av religionsfriheten kan bli eldfängd.
3. En folkrättsligt konsekvent utrikespolitik. Västvärldens dubbelmoral mot Mellanöstern måste upphöra. Det faktum att Israel medvetet obstruerar säkerhetsrådsresolutioner utan konsekvenser, medan Irak anfölls utan stöd i säkerhetsrådet, vållar djupa sår. Eller att selektivt erkänna val, även om de gått rätt till. Sverige har också här en bättre politik än många grannländer. Vårt traditionella stöd för en palestinsk stat, vår vägran att delta i Irakkriget och vårt deltagande i FN-aktionen för Libyen har stärkt vår säkerhet. Samtidigt ska vi vara medvetna om att vår envisa medverkan i det misslyckade kriget i Afghanistan, vår oförmåga att erkänna det palestinska valet 2006 eller folkpartiets och kristdemokraternas inflytande på regeringen mot ett erkännande av Palestina har ett säkerhetspolitiskt pris.
4. Ta ansvar för yttrandefriheten. Att ha rätt att säga allt, innebär inte att det är lämpligt att säga allt. De filmer, karikatyrer eller konstverk som under senare år vållat så starka känslor är alla medvetna provokationer. De når uppmärksamhet, inte på grund av sina kvalitéer, utan för den provokation de skapar. Media har ett ansvar att skildra den uppståndelse som blir, och en självcensur i detta avseende innebär risker för yttrandefriheten. Däremot har publicister och konstnärer anledning att självkritiskt ställa frågan varför man vill medverka i den plumpa och rasistiska initiala publicering eller utställning av dessa provokationer.
Yttrandefriheten är fundamental för vår demokrati och dess uppgift är att granska makt. Här används den istället för att kränka en utsatt grupp och häda det många människor håller heligt. Det finns en parallell i Sverige på religionsfrihetens område. Pingstpastorn Åke Gréen ägnade sig, i skydd av religionsfriheten, åt att kränka homosexuella och fälldes i tingsrätten för hets mot folkgrupp. Han friades i hovrätten, inte för att de gjorde en mildare bedömning av hans hets, men för att en fällande dom skulle inneburit en allvarlig inskränkning i religionsfriheten.
Domen fungerade för att de som främst har att ta ansvar för religionsfriheten – de religiösa samfunden – stod upp och tog avstånd från innehållet i hans budskap. Kunde vi få samma förhållningssätt från majoriteten av publicister; att värna yttrandefriheten som rätt, men ta avstånd från kränkningar av utsatta i dess namn. Då skulle jordmånen för islamhatande teckningar, filmer och andra konstyttringar vittra bort. Det stoppar inte rasister, men det gör dem ointressanta.
Den stora tragedin är i detta sammanhang inte de onda människornas ondska. Den måste vi lära oss att leva med.
Den stora tragedin är de goda människornas tystnad.
I Berlin demonstrerade i helgen muslimer och judar tillsammans för religionsfriheten i Tyskland.
Efter att en domstol i Köln för en tid sedan förbjöd omskärelse av pojkar, med motiveringen att det tillfogar allvarlig kroppskada. Efter det har ett flertal läkare i Tyskland vägrat utföra ingreppet, eftersom man fruktar juridiska konsekvenser.
I våras initierades en liknande debatt i Sverige. En grupp humanister, med stöd från kristna och politiker, argumenterade för att förbjuda omskärelse av pojkar med hänvisning till barnkonventionen.
Debatten är väldigt europeisk. En tredjedel av världens manliga befolkning är omskurna. I USA har det länge av medicinska skäl varit en rutinåtgärd och fortfarande omskärs drygt hälften av pojkarna och av den manliga befolkningen är 80 procent omskurna. Över 60 procent av Afrikas män är omskurna och majoriteten av Australiens män, förutom de nästan 100 procenten i den muslimska världen på Balkan, i Arabvärlden, Central-, Syd- och Sydostasien. Enbart den judiska gruppen representerar närmare 10 miljoner pojkar och män globalt sett.
WHO rekommenderar åtgärden i Afrika söder om Sahara därför att den bevisat minskar risken kraftigt för överföring av HIV-infektion. Det fick nyligen en grupp parlamentariker i Zimbabwe att låta omskära sig. Man vet från jämförande studier mellan hinduiska och muslimska kvinnor i Indien att det minskar risken för olika typer av cancer i underlivet hos kvinnor.
Det går liksom inte att komma ifrån att enda egentliga skälet bakom debatterna i Sverige och Tyskland är en medveten eller omedveten religionsfobisk hållning. Ett tämligen bisarrt hävdande av att värnet av de mänskliga rättigheterna kräver förbud, som egentligen bara kan motiveras om man utgår från en antisemitisk eller islamofobisk hållning.
Barnkonventionen värnar även barnens rätt till religionsfrihet och föräldrarnas rätt att ge barnet ledning. Barnkonventionen reglerar staternas skyldigheter gentemot barn och deras föräldrar. Att hänvisa till barnkonventionen borde alltså innebära att staten inte får hindra barnen eller deras föräldrar att kunna dela familjens religiösa seder.
Självfallet finns gränsdragningsfrågor, men i detta fall är frågan om inte rentav ett förbud skulle vara det som står i motsats till barnkonventionens intentioner. Individfixeringen är total europisk, eller snarare nordeuropeisk. Kulturell ensamhet torde vara det hot vi behöver värna såväl föräldrar som barn emot.
Att stå upp för de mänskliga rättigheterna som en odelbar helhet är viktigare än någonsin.
För 20 år sedan, när jag var ordförande för Kristna Fredsrörelsen i Sverige, skrev jag tillsammans med biskop Claes-Bertil Ytterberg en debattartikel i DN där vi varnande för att JAS-projektet riskerade att underminera folkförsvarstanken.
Det var efter det kalla krigets slut, ett överdimensionerat försvar behövde minskas och stod inför nedskärningar. Samtidigt skulle Sverige utveckla en ny generation stridsflygplan till oerhörda kostnader. Vi den tiden var det bara Israel och Sverige, vid sidan av stormakterna, som fortfarande närde ambitioner att tillverka egna stridsflygplan. Ett land med annan hotbild och andra militära ambitioner än Sverige.
Allt mer avancerad teknologi hade gjort kostnaderna orimliga för andra länder. Tiden var kommen också för Sverige att inse att världen, hoten och den industriella verkligheten förändrats. Även Viggen, som utvecklats under det kalla kriget, hade sprängt alla ekonomiska ramar och de svenska drömmarna om export, för att delfinansiera projektet, hade inte heller levererat.
Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet
FMV, som hade väsentlig produktion i vår hemstad Arboga, och var del av JAS-konsortiet blev bekymrade av vår artikel, kontaktade oss och bad att tillsammans med SAAB i Linköping få organisera en studiedag för att berätta om projektet.
Vi blev hämtade med SAABs taxiflyg och bjöds på en kvalificerad genomgång av flygplanet. Vi fick inte se det flyga, eftersom det just då hade flygförbud efter att en annan Arboga-son voltat med en testversion inför TV-kamerorna en tid innan.
I den mån vi tvivlat på att det var ett bra flygplan, med avancerad tekologi och väl anpassat till svenska förhållanden, gjorde vi det inte efter studiebesöket. Men vår grundkritik handlade om det reella säkerhetspolitiska behovet, de stora kostnaderna och de samlade konsekvenserna. Den förändrades inte av SAABs charmoffensiv.
Försvaret beställde så småningom betydligt färre flygplan än det var tänkt. Det gjorde styckeskostnaderna högre, men eftersom det säkerhetspolitiska behovet var begränsat, blev det en möjlighet till ekonomisk skadebegränsning. JAS blev större exportframgång än Viggen, men inte minst exporten till Sydafrika har gett en fadd eftersmak.
Sydafrikas regering har precis samma rätt som Sveriges att skaffa flygplan. Men den starka kritiken från fackföreningar och kyrkor i Sydafrika mot affären kunde inte lämna mig oberörd. Man ifrågasatte de säkerhetspolitiska motiven och pekade på de enorma sociala behov som pengarna skulle behövas till, snarare än flygplan.
De uppgifter om mutor, som kommit fram under senare år, tyder på att den Sydafrikanska regeringen inte fattade beslutet om inköp av JAS i full integritet. Detta är dessvärre ofta fallet i större vapenaffärer, där de ekonomiska konsekvenserna är så stora att det är lätt att titta bort från överdrivna kommissioner och andra påtryckningar. Det är bl a därför som strama regelverk, transparens och politisk styrning och integritet är så viktigt i vapenexportpolitiken.
Regeringen har nu annonserat sin ambition att utveckla nästa generation JAS – Super-JAS. Om förra JAS-projektet gick på övertid – säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och industripolitiskt – så är det inte mindre uppenbart denna gång.
Eftersom det av säkerhetspolitiska skäl är svårt att motivera mer än en handfull plan i ett kort eller medellångt perspektiv, kommer det att krävas ett mycket aggressivt exportfrämjande för att få siffrorna att gå ihop. Att Schweiz är första exportmålet är ett begränsat problem – de har råd och är ett i sammanhanget snällt land. Men pengarna är i detta sammanhang så stora att det kan bli alltför lockande att övertyga också utvecklingsländer eller icke-demokratiska länder som bryter mot mänskliga rättigheter.
Vårt partis försvarspolitiska talesperson har bejakat regeringens ambition om Super-JAS, med reservation för att kalkylerna måste granskas. Det var inte alldeles oväntat. Argumenten är att vi långsiktigt måste säkra ett svenskt flygvapen, att egentillverkning värnar svensk suveränitet och att det skulle vara dyrare att köpa franska eller amerikanska plan.
Han har i detta sammanhang, i en ledarartikel i Sydsvenskan, också felaktigt tillskrivits argumentet att export av JAS är viktig för sysselsättning. Som uppväxt i Arboga har jag hört sådant resonemang från lokalpolitiker. Jag har också hört det i partistyrelsen från ledamöter med förankring på orter med betydande vapenindustri. Jag har också hört det från Reinfeldt. En sådan hållning är begriplig hos politiker som företräder ett begränsat politiskt perspektiv.
Men det är viktigt att sysselsättningsargumentet för export inte framförs av en socialdemokratisk politiker som har att ta ett samlat och övergripande ansvar för dessa svåra frågor.
Svensk vapenexportlagstiftning underkänner på goda grunder sysselsättningsargumentet. En legal och reglerad internationell vapenhandel är ofrånkomlig och nödvändig. Men vapenhandeln har också en annan sida, där den bidrar till konflikter, förtryck av mänskliga rättigheter och enormt mänskligt lidande. Den är också, och just därför, ekonomiskt lukrativ på ett sätt som gör att den i sin oreglerade form har mer gemensamt med narkotikahandel än med seriös exportverksamhet.
Det är därför vi har en mycket strikt vapenexportlag i Sverige och att det endast är säkerhetspolitiska motiv som kan motivera export och endast till länder som inte riskerar hamna i konflikt eller bryter mot mänskliga rättigheter.
Svensk vapenexport har under 10 år ökad med 300 procent. När vår överdimensionerade vapenindustri från det kalla kriget inte längre kunnat sälja till vårt eget försvar har industrin för sin överlevnad, och med stöd av regeringen, ökat exporten, inte minst till icke-demokratier.
Sverige är redan världens största exportör av vapen, räknat per capita. En växande opinion ser den svenska exporten till diktaturer som orimlig, omoralisk och olaglig.
En satsning på Super-JAS riskerar dessvärre att föra oss ännu djupare in i denna politiska återvändsgränd. Inte bara det ekonomiska, utan också det politiska priset riskerar att bli alldeles för högt.
Ett beslut om uppgradering av JAS är därför en mycket stor, strategisk och komplex fråga, som måste bedömmas i ett mycket större perspektiv i alla dess säkerhetspolitiska, utrikespolitiska och ekonomiska aspekter.
Oavsett vilket alternativ vi väljer är konsekvenserna betydande. Ett nej innebär på sikt en utfasning av svensk kompetens för att egentillverka stridsflygplan. Ett ja innebär ett fortsatt envist kvarhållande vid gårdagens svenska militärindustriella synsätt, med betydande ekonomiska och utrikespolitiska konsekvenser.
Jag har idag svårt att se att egentillverkning av svenska stridsflygplan åter ska kunna bli modernt och fullt ut politiskt motiverat. Världen har förändrats på ett oåterkalleligt sätt sedan det kalla kriget. Däremot vore det oansvarigt att bortse från behovet att Sveriges försvar även om 30 år behöver flygplan.
Att sysselsättningsargumentet måste underkännas som argument för vapenexport, innebär inte att det är irrelevant. En miljardssatsning för industriell utveckling är självklart jobbskapande. Men den frågan måste bedömmas utifrån vilka jobb som är långsiktigt mest livskraftiga, hållbara och politiskt önskvärda.
JAS-frågan förtjänar därför en fullödig debatt, som kan bidra till största möjliga klarhet i denna komplexitet.
Den 12 juli demonstrerade många i Kairo helt fredligt för att alla politiska aktivister skall släppas fria och demonstrationen riktades även mot de militära domstolarna. Mot denna demonstration ingrep militärpolisen och många demonstranter fängslades. Bland de fängslade fanns tre från ESDP – Egyptens socialdemokratiska parti, vårt systerparti. De tre fängslade från ESDP är: Islam Amin, ansvarig för ESDPs PR avdelning i östra Kairo, Karim El Kenany, ansvarig för ESDPs ungdomsgren i östra Kairo, samt Mohamed Masoud, en ungdomsledare i ESDP. ESDP ställde upp i parlamentsvalet 2011 och har 16 ledamöter i parlamentet. Det är oacceptabelt att militärpolisen fängslar fredliga demonstranter, både de från vårt systerparti och alla andra som fängslats.
Nyligen valdes Mohamed Mursi till Egyptens president. Ett av hans vallöften var att frige alla politiska aktivister. Demonstranterna krävde alltså endast att presidenten skulle uppfylla sina vallöften. Militärpolisens attack mot den fredliga demonstrationen 12 juli visar att President Mursi inte förmår leverera. Orsaken kan vara ointresse från hans sida, eller att SCAF (Supreme Council of Armed Forces) styr utan att President Mursi ges medbestämmande. Båda alternativen är mycket illavarslande.
Läget i Egypten är allvarligt. SCAF har sin makt via det omfattande stöd de ges från USA.
USA, EU och Sveriges regering bör med skärpa tala om för President Muhamed Mursi och för SCAF att det är oacceptabelt att en demokrati som Egypten fängslar fredliga demonstranter.
Om USA inte använder sitt betydande inflytande i Egypten mot SCAF och ser till att alla fängslade politiska aktivister i Egyptens friges betraktar vi USA som medskyldiga till de brott som SCAF begår. Då är USA en kraft som hindrar att demokrati sprids i arabvärlden.
Ett pressmeddelande från ESDP den 12 juli slutar:
”Long live the Revolution”, och det instämmer vi i.
Socialdemokrater för tro och solidaritet står vid de fängslade politiska aktivisternas sida.
Ulf Carmesund, internationell sekreterare i Socialdemokrater för tro och solidaritet
I maj 2010 stoppades Ship to Gaza på internationellt vatten på väg för att bryta den olagliga blockaden av Gaza. Världen protesterade mot Israels våld, men världen ger samtidigt ännu sitt tysta medgivande till Israels blockad av Gaza. Hur kan blockaden hävas? Vad gör politiker, du och jag?
Medverkande: Mattias Gardell, talesperson Ship to Gaza och professor i religionshistoria, Dror Feiler, talesperson Ship to Gaza samt konstnär och musiker, Viktoria Strand, talesperson Ship to Gaza och överläkare, Anita Brodén, riksdagsledamot (FP) och Viola Furubjelke, fd ordförande (S) för Riksdagens utrikesutskott.
Moderator: Ulf Bjereld, Socialdemokrater för tro och solidaritet samt professor i statskunskap.
På temat säkerhet/försvar arrangerades i Almedalen 52 programpunkter. Jag deltog i ett 10-tal av dessa. Sedan länge har ett antal fredsorganisationer tillsammans med Försvarsmakten och andra myndigheter arrangerat Säkerhetspolitiskt sommartorg som alltid är spännande. I år fanns även Försvarspolitisk Arena med bla Saab och Officersförbundet.
Ett vanligt tema var de nya säkerhetshoten, men samtidigt hördes det ofta i panelerna att vi behöver ett starkt försvar och det klagades på de nedskärningar som görs. En som kom ut som försvarsvän var DN:s ledarskribent Erik Helmerson, som samtidigt räknade upp brist på olja, elavbrott, ekonomisk kollaps och resistenta bakterier som stora hot.
Visst kan militären användas vid sådana hot, men det finns betydligt bättre, effektivare och billigare sätt. Vad ska vi då ha militären till? Att försvara vårt territorium anses den inte klara. Däremot har den nya reformen handlat om att bygga en militär redo för internationella insatser.
Förra våren var vi också med i en kostsam sådan, i Libyen. På ett sätt var den NATO-ledda operationen framgångsrik då Khaddaffis regim föll, men läget är fortfarande kritiskt i landet och risken för en humanitär katastrof stor. Eller som Miljöpartiets Bodil Ceballos påpekade: ”Vi går in med militären, men när den militära aktionen är över så åker man hem, utan att ha koll på alla vapen som flödar. Vi skulle inte ha sett utvecklingen i Mali, om vi inte avslutat Libyen så dåligt.”
I många diskussioner, inte minst de säkerhetspolitiska utfrågningarna med ledande företrädare för riksdagspartierna, var det slående att idag handlar säkerhet om så mycket mer än rent militärt samarbete, men det var få som drog några särskilt långtgående slutsatser av detta. Ett alternativ diskuterades dock i seminariet ”Vapen eller väst, vad skyddar bäst?”.
Aron Lindblom från Kristna Fredsrörelsen berättade om det arbete som deras fredsobservatörer gör i Guatemala, Colombia och Mexiko. Närvaron bygger helt på ickevåld och samarbete med lokala partners från civilsamhället. En viktig del är också den politiska påverkan som sker genom att parlamentariker, men också vanligt folk, runt om i världen reagerar när t ex en medföljd blir utsatt för övergrepp från myndigheterna.
Jon Bergeå, också från Kristna Fredsrörelsen, lyfte i ett annat seminarium fram att 80 % som dör gör det inte i väpnad konflikt. Många fler dör av lätta vapen i Honduras och Guatemala än i USA, Irak och Afghanistan. Vapen har en livslängd på ca 50 år och hamnar lätt i orätta händer. Idag är bananer mer reglerade än vapen. Detta är dock på väg att ändras då det just nu pågår förhandlingar om ett internationellt avtal som ska reglera vapenhandeln. Även om detta var det ett seminarium med deltagare direkt från förhandlingarna i New York.
En annan säkerhetspolitisk fråga som lyftes i flertalet seminarier var vapenexporten, se bla Tro och Solidaritets eget seminarium här. Samtalet var spännande där S-kvinnors ordförande Lena Sommestad deklarerade att hon är pacifist. Kritiken mot dagens vapenexport, där över hälften av exporten 2011 gick till icke-demokratier, var omfattande. Det efterlystes också en tydligare hållning från partiet. På en publikfråga om när vi kan vänta oss detta svarade SSU:s ordförande Gabriel Wikström: I april 2013 [då kongressen äger rum].
Främlingsfientlighet uttrycks alltmer i termer av religionskritik. Europa är en kontinent som berömmer sig av demokrati och för att vi
respekterar mänskliga rättigheter. Men håller alla med om detta? Hur omfattande är islamofobin och antisemitismen idag i Sverige och i Europa?
Medverkande: Göran Rosenberg, debattör, Jonathan Leman, EXPO, Omar Mustafa, ordförande Islamiska förbundet, Anton Lannehag, ordförande Ungdom mot rasism samt Lena Andersson, debattör.
Moderator: Anna Ardin, Socialdemokrater för tro och solidaritet
Är argumenten för fortsatt svensk vapenexport hållbara? Efter en eventuell valvinst 2014 kan socialdemokraterna åter komma att vara ansvariga för både rikets säkerhet och hur Sverige agerar i världen. Vilka lärdomar bör i så fall socialdemokraterna dra av saudivapenskandalen?
Medverkande: Peter Wedierud, förbundsordförande
Socialdemokrater för tro och solidaritet, Lena Sommestad,
förbundsordförande S-kvinnor, Gabriel Wikström, förbundsordförande SSU, Magnus Nilsson, förbundsordförande S-studenter samt Sofia Walan, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen.
Moderator: Hanna Hellström, chefredaktör Tro & Politik
Inledare: Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor,
Socialdemokrater för tro och solidaritet
Se hela seminariet i efterhand här:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=YFjeTosc-xU?rel=0]
Vi kommer att lägga ut veckans övriga seminarier här på bloggen under veckan, för att så många som möjligt ska kunna få del av de aktiviteter förbundet genomförde under årets Almedalsvecka.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
