Close

Nyhetstexter

by

Kampen mot den nya högern är en kamp mot populismen

Populismen brukar beskrivas som en urvattnad och polariserad form av politik, där god ställs mot ond, folk ställs mot elit, och komplexa problem ges överdrivet enkla lösningar. Men ”populism” handlar också om att framställa sig själv som någon som tillhör folket och försvarar dess intressen (”populus” betyder ”folk” på latin) mot ”eliten”.

Redan 1995 beskriver författaren Umberto Eco närmast profetiskt i en essä om ”ur-fascismen” att en kommande, internet- eller tv-baserad fascism skulle representera en liten del av befolkningen men påstå sig vara de enda sanna uttolkarna av ”hela folkets vilja”. Identifikationen mellan den egna politiken och folkviljan var helt central för den gamla fascism som Eco upplevde under sina uppväxtår i Italien, och den är fortfarande viktig för dagens nya, auktoritära högerrörelse.

Inte minst Sverigedemokraterna försöker att framstå som ”det vanliga folkets parti”, och partiledaren Jimmie Åkesson har till och med lånat in det socialdemokratiska folkhemsbegreppet i sin egen högerextrema retorik. SD har också lyckats med att få en närmast fanatisk följarskara. I analyser både före och efter riksdagsvalet 2018 stod det klart att SD-väljarna är de i särklass mest svårrörliga, när de väl har identifierat sig med partiet.

Många associerar den gamla fascismen till militärmarscher och förakt för svaghet, och då blir denna besatthet av att vara ”folkets röst” svår att förstå. Är detta bara en retorisk strategi för att behålla makten, fastän man snarare är en elitist vars högsta ideal inte är att vara folklig utan militärisk och kraftfull?

Sammanfattning: Högerpopulismen handlar om att framställa sig som ”folkets röst”.

Fascismen är en ”humanism”

Den italienska fascismen kunde något tillspetsat beskrivas som en ”humanism”, alltså som en ideologi som sätter människan själv i centrum. Men den har inget gemensamt med den klassiska, upplysningshumanistiska idén om den tänkande och jämlika människan, utan handlar tvärtom om den tillhörande och stridande människan.

Fascismens ideala människa bejakar folkmassans logik med stor iver. Hon når inte självförverkligande genom utbildning och reflektion, utan genom underkastelse inför en historieskrivning där evig konflikt mellan nationer och folkgrupper görs till ett grundläggande villkor för människans existens. Den gamla fascismens ideala människa gjorde sig därför till ett villigt instrument i nationens tjänst, vare sig det är som barnaföderska, som heroisk förgrundsgestalt i fronten mot nationens fiender, eller som entusiastisk flaggviftare på militärparaderna.

Det kan uppfattas som en ideologisk spänning inom fascismen, att den både tenderar mot en extremt pessimistisk och krigisk historiesyn, samtidigt som den hyllar ett mytologiskt gyllene förflutet och ser sig som bärare av en historisk återkomst som ska leda till evig lycka (det som fascismforskaren Roger Griffin kallar för ”palingenetisk ultranationalism”). För att förstå den spänningen måste man förstå det eviga krigstillståndets centrala betydelse i fascismens världsbild. Fastän den gamla fascismens historiesyn var djupt pessimistisk, hyllade den ändå bombastiskt den perfekta, nya människa som fascismens projekt skulle utmynna i, en evigt ung medborgare, för evigt en idealist men aldrig en ideolog.

Sammanfattning: Fascismens människosyn bygger på tillhörighet och kamp, inte på självständigt tänkande och jämlikhet.

Från våldsförhärligande till metodisk likgiltighet

Det våldsromantiska idealet om kamp för kampens egen skull, förädlandet av människan i krigets masugn, är nästan helt frånvarande i den breda reaktionära rörelsen idag, utom i de mer sekteristiska sammanhangen, som Nordiska motståndsrörelsen. Därför kan den nya högern överlag knappast kallas ”fascistisk” om man betraktar fascism som en statisk ideologi som inte förändras över tid.

Men alla ideologier förändras över tid, och det vore absurt att mäta samtidens auktoritära krafter efter dåtidens måttstockar, precis som det inte går att dra en obruten ideologisk linje från Karl Staaff till Jan Björklund. Dagens extremhöger vurmar (oftast) inte för militärparader eller ”den nya människan”. Som den italienska fascismforskaren Emilio Gentile varnar: Det är farligt att estetisera fascismen och förse den med en alltför rigorös uppsättning med karakteristiska drag. Då riskerar man att missa hur den förändras.

Det andra ledet i fascismens människosyn finns fortfarande bevarat i den nya högern, nämligen idén om människan inte som självständig, tänkande och jämlik, utan som först och främst tillhörig en viss nation eller folkgrupp. Dessutom finns det utan tvekan många våldsamma inslag, fastän de inte typiskt är knutna till en våldsförhärligande ideologi. Hatet mot främst muslimer, judar, feminister, ”landsförrädare” och transpersoner är grovt, omfattande och innehåller inte sällan uppmaningar till våld. Våldsidealet verkar ha ersatts av en slags metodisk nihilism, en strategisk och utbredd likgiltighet inför våld och konflikter som specifikt drabbar högerns hatobjekt. Dessa förhatliga människor anses inte ens värda att sörja, och berövas därmed sin mänsklighet.

I förordet till Arthur Rosenbergs bok ”Fascismen som massrörelse” (1934, men finns i svensk utgivning från 2016) beskriver historikern Håkan Blomqvist den nya högerrörelsen som ”kontrareformistisk”, där den äldre tidens fascism av vänstertänkare snarare har betecknats som kontrarevolutionär. Kanske är det en träffande beskrivning av vad som har förändrats, och vad som förblir sig likt.

Sammanfattning: Våldsförhärligande har ersatts av metodisk likgiltighet för motståndarna. Men en syn på människan som osjälvständig gruppvarelse lever kvar.

Hur kan vi bemöta populismen?

I samma bok varnar Rosenberg för att försöka gå dessa krafter till mötes, likaså för att som vänsterrörelse förlita sig på att myndigheter och rättsstat ska lyckas hålla dessa populistiska krafter stångna. Utan tvekan är denna varning resultatet av Rosenbergs egen erfarenhet från tiden i Weimarrepubliken, då extremhögerns politiska mord försiggick mer eller mindre öppet och obestraffat, medan den stora merparten av politiska mord utförda av kommunister under samma period reddes ut och bestraffades. Idag utförs i princip inga politiska mord i Sverige av extremvänstern så det är svårt att dra några paralleller, men polisen har under många års tid nu fått mycket hård kritik från många tunga röster i samhället för ett slappt agerande mot den nya extremhögern.

Rosenberg menade att man måste utmana fascisternas anspråk på att vara ”folkets sanna röst”, genom att tvinga dem att bekänna färg. När de tyska socialdemokraterna under 30-talets början tog politisk strid mot sänkta löner lyckades de mobilisera så många arbetare att nazisterna slutligen fann sig tvungna att driva samma linje själva för att inte förlora sin väljarbas. Följden blev att Adolf Hitler under en tid tappade kapitalägarnas förtroende, och nazistpartiets dubbla lojaliteter lades i öppen dager. Nazisternas högersympatier blev desto mer uppenbara under De långa knivarnas natt, som främst var slutet på en intern maktkamp med Sturmabteilung (SA), men då också partister som hade vänsteridéer mördades, bland andra Gregor Strasser som förespråkat åtgärder för att tackla fattigdomen och avsätta den ekonomiska eliten (vilket inte ska tas som intäkt för att strasserismen var något slags ”snällare” form av nazism).

Då som nu var många kapitalägare snabba att omfamna den högerextrema rörelsen. Idag syns inte minst namn som den reaktionära miljardären Robert Mercer bland de viktiga finansiärerna av den nya högern. I Sverige ser vi hur Almegas uppvaktning av SD har lett till politiska resultat, liksom att allt fler företagare sympatiserar öppet med partiet. Då som nu sluter också en bred undre medelklass och arbetarklass upp bakom extremhögern. Det har kallats ”en ohelig allians” mellan arbetare och överklass.

Den nya, auktoritära högern saknar den gamla fascismens mobiliserande krigiska ideal, och har ersatt dem med likgiltighet, cynism och hårdföra ironier. Den kan verka nog så hotfull när den kommer från moderaten Hanif Balis twitterkonto eller från Vita husets presskonferenser, men den saknar den långsiktiga sprängkraften hos gamla tiders bombastiska storslagna nationalism. Det betyder att vi kan ta striden med dessa krafter om synen på människan, och om vilket samhälle som är det goda samhället för människan. Vi måste inte heller underkänna medborgarnas intelligens genom att hemfalla åt vänsterpopulism.

De sista veckorna före valet 2018 steg S med flera procentenheter efter ett halvår av kräftgång i opinionen. Dessa veckor talade S med styrka om ett jämlikt, starkt och inkluderande samhälle för alla, och överröstade till och med Sverigedemokraterna i debatten. Det borde vara en erfarenhet som speglar Rosenbergs berättelse om hur den tyska socialdemokratin skadsköt nazistpartiet genom engagemang för rättvisa och anständighet för dem som har det dåligt ställt. Den oheliga alliansen var bruten.

Sammanfattning: Högerpopulismens ”folklighet” vilar på en människosyn där nation och tillhörighet är centrala, men den saknar den gamla extremhögerns visionära styrka. Därför kan socialdemokratin ta strid på visionernas område och tvinga fram diskussioner om vilket samhälle vi vill bygga, istället för att låta den nya högern sätta debattens fokus på visionslös missnöjespolitik.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Låt det demokratiska samtalet ha en utsida

I del två av bloggserien om den nya reaktionära högerrörelsen tittar Mattias Irving närmare på vad som händer med demokratin när antidemokrater bjuds in till samtalet.

För någon månad sedan bjöd ett bibliotek i Stockholm in Jonas De Geer att i egenskap av högerextremist samtala om demokratin. De Geer har tidigare förnekat förintelsen, och var medlem i nazistiska Svenskarnas parti. Men De Geer tvingades på extremt kort varsel ställa in sin medverkan, och moderatorn Stina Oscarson fick lov att snabbt kalla in en ersättare.

För stiftelsen Expo berättar hon att det i publiken satt ett tjugotal högerextremister som riskerade skapa ”dålig stämning” om de inte fick representation i samtalet, vars övriga panel bestod av tre kända kulturarbetare. Patrik Forsén, ordförande för den våldsamma extremhögerrörelsen Nordisk ungdom, bjöds därför upp på scenen och samtalet genomfördes därefter som planerat.

Kvällens efterspel blev en vild debatt som trots sin intensitet ändå var torftigt förutsägbar för alla som har följt dessa frågor tidigare. Det ”fria samtalet” ställdes mot resonemang om ifall demokratiska institutioner verkligen ska ge utrymme åt odemokratiska aktörer. Debatten liknar exempelvis de många turerna kring Bokmässan i Göteborg, eller de ständiga frågorna om SD ska bjudas in i olika sammanhang.

Men vad är ”det fria samtalet”? Den som försvarar ”det fria samtalet” eller ”det fria ordet” brukar mena att öppenhet och demokrati är samma sak: Ett samtal som inte låter vissa åsikter höras är per definition mindre demokratiskt. Det skulle innebära att det mest demokratiska samtalet är ett som är helt värdeneutralt, där inga åsikter har företräde framför andra. Men blir ett samtal verkligen mer ”fritt” bara för att det tillåter vad som helst att sägas?

Den tyske filosofen Jürgen Habermas menar att alla rationella samtal har inneboende premisser. Exempelvis måste det gå att lita på att deltagarna i samtalet är hederliga. Det går inte att debattera med någon som är öppen med att hen inte gör skillnad på sanning och lögn, och kommer att säga vad som helst som kommer att låta hen vinna debatten. Med författaren Robert Musils ord, om sanning och lögn ställs bredvid varandra så kommer lögnen alltid att vinna, för lögnen kan välja mellan hundra olika skepnader medan sanningen endast har en.

Dessutom måste ett samtal utgå från en grundläggande fred mellan deltagarna: Det går knappast att, möjligen utanför den experimentella teaterscenen, tänka sig en rationell, analytisk dialog om huruvida den ena samtalsparten ska mörda den andra eller ej. När Stina Oscarson rättfärdigar att hon bjöd in Forsén att samtala, så gjordes det inte utifrån ett rationellt övervägande, utan på grund av att det fanns många högerextrema med ett våldskapital i bibliotekets lokal. Vad detta kan ha inneburit för andra biblioteksbesökare som kan tänkas ha utgjort måltavlor för extremhögern, har inte framgått.

Ända fram tills för bara några årtionden sedan var det offentliga rummet mer eller mindre fredat från en viss typ av budskap: Insändarsidornas redaktörer sorterade bort hot och hat. Allt som sändes i tv-rutan hade en upphovsperson som kunde hållas ansvarig. I våra demokratiska församlingar finns det tydliga normer för hur man tilltalar varandra.

I vår tid är ordet friare än någonsin. Det går att skicka ett hotfullt meddelande som landar direkt i en annan persons byxficka. Hundratals personer kan enkelt koordinera sig och använda sitt fria ord till att tvinga bort andra från den offentliga arenan. De flesta av oss är inte byggda för att utstå massiva hatkampanjer, och därför har många progressiva röster tystnat de senaste åren.

Demokratin måste tillåtas ha en utsida, och gränsen mellan det som är innanför och utanför måste få vara tydlig. Och detta är det stora problemet när Stockholms bibliotek bjuder in en nazist som De Geer. Man har visat en brist på förståelse för vad som kännetecknar det demokratiska samtalet. 
Antisemitism, rasism, misogyni eller hat mot hbtq-personer är exempel på åsikter som bryter mot en grundpremiss för demokratin, respekten för allas lika värde och rättigheter.

Likväl har vi sett flera debatter där högerextrema har fått komma till tals. De blir typiskt väldigt ytliga, vilket bland andra författaren och journalisten Johannes Klenell förtjänstfullt uppmärksammar, för man låter ”gästen” sätta samtalet. Och gästen kommer från en antiintellektuell miljö där samtal är ett tecken på svaghet. Extremhögern är i alla dess former för allt väsentligt ointresserade av att hålla sig till alla sanningar som inte passar deras egen agenda. Det betyder också att de spelar med en annan regelbok än de övriga, demokratiska debattörerna. Och när samtalets regler har satts på undantag tillräckligt många gånger, börjar själva strukturen för samtalet att fransas i kanterna. Det hotar vår möjlighet att samtala över huvud taget.

I Hannah Arendts viktiga verk Totalitarismens ursprung, beskrivs den perfekta befolkningen hos en totalitär regim som en för vilken ”sant” och ”falskt” inte längre betyder något. Det är en befolkning som har mist förmågan att sätta ord på vad som pågår i deras liv, för det gemensamma språket har underkastats de totalitära krafterna, och kan inte längre användas för att resonera. Samtalet har brutit samman.

Det finns många olika strömningar inom den nya reaktionära högern, allt ifrån ensamma skrivbordskrigare som mest tycker att ”allt var bättre förr” till övertygade och våldsamma nazister. Därför är det viktigt att hålla reda på vilka vi pratar om. När det kommer till sådana som De Geer och Forsén är det inte några besvikna LO-anslutna som lyfter sina röster från fabriksgolvet, utan fundamentalistiska högerextremister vars enda agenda är att sätta stopp för det samtal som de har bjudits in till.

Det demokratiska samtalet är inte detsamma som det förutsättningslösa samtalet. Förutsättningen är och förblir respekten för demokratin. Demokratin måste få ha en utsida. Den får inte förväntas svälja allt, för då kommer den att förgiftas.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Valrörelsen 2018 största satsningen vi kan överblicka

Socialdemokrater för tro och solidaritet genomförde på förbundsnivå en stark valrörelse i samarbete med lokala föreningar, arbetarekommuner och partistyrelsens valledning. Det var STS största satsning i en valrörelse under den tid vi som är aktiva idag kan överblicka.

Utifrån det positiva gensvar som vårt valbudskap fick anser vi att vi genom vårt noggranna förarbete och många års pågående diskussion om frågor om mångfald, integration, mångkultur, islam, judendom, kristendom, invandring och utanförskap, stod väl rustade med en begreppsapparat som kunde formulera meningsfulla och hoppingivande svar på många väljares frågor, särskilt i grupper som partiet i stort inte med självklarhet lyckas nå.

Vi hade ambitionen att gå i takt med vårt parti, och komplettera partiets huvudbudskap genom att ta upp samma frågeställningar men delvis utifrån en annan problemformulering.

Den ena delen av vårt valbudskap handlade om att Sverige inte först och främst har ett problem med invandring, utan med segregation, social utsatthet och klyftor mellan rika och fattiga. Därför valde vi att fokusera vår kritik mot en finansiell elit som undanhåller den gemensamma ekonomin 46 miljarder om året i skattesmitning. Därmed tecknade vi en tydlig ekonomisk konfliktlinje i vår kritik mot hur samhället dras isär. Vi noterar att de som lyssnade på oss vid offentliga möten uppskattade att vi kritiserade orättvisor istället för att lägga bördor på människor som tvingas fly, något som i hög utsträckning skett i den offentliga debatten de senaste åren.

Den andra delen handlade om att lyfta miljö- och klimatfrågorna. Vi menar att Socialdemokraterna bör ha en egen och offensiv politik för dessa frågor. Här höll partiet en låg profil under valrörelsen (kanske för att ge Miljöpartiet ett utrymme), men STS valde fånga upp miljöfrågan bl.a. med hjälp av vår fossilfria valturné. Miljö/klimat är ett område som kan utvecklas inför kommande val, och bli en än tydligare del av konceptet med ”Vårt gemensamma hem”, det samhälle vi bygger tillsammans.

Viktigt att börja tidigt och engagera flera

Vi var noga med att uppmana våra medlemmar, lokalföreningar och distrikt att engagera sig i Socialdemokraternas lokala valrörelser. Samtidigt betonade vi vikten av att söka målgrupper och sammanhang där vi som sidoförbund kan komplettera moderpartiet. Våra lokala besök under våren, valkonferensen, förbundskongressen och slutligen den omfattande fossilfria bilturnén bidrog till att stärka såväl sammanhållningen inom förbundet som kontakten med andra sidoförbund, arbetarekommuner o dyl. Till det kommer den goda och uppriktiga relation som vi byggde upp med partistyrelsens valorganisation – att inleda det arbetet i god tid bör vara ett uttalat mål också inför kommande valrörelser.

Inför kommande valrörelser bör STS också bidra till att Socialdemokraternas kyrkopolitiker utnyttjas bättre. Dels för att de kan relatera till andra troende, dels för att de med framgång och tydlig ideologisk profil lyckades begränsa Sverigedemokraterna under kyrkovalet 2017. Vi har sedan 2017 fördjupat kontakterna med den kyrkopolitiska gruppen, och dessa kontakter bör nu utökas.

Insikterna från det valrörelsearbete vi under drygt 1,5 år har bedrivit bör utgöra en grund, inte bara inför kommande valrörelser, utan också i utformningen av STS framtida roll i svensk politik. Genom att utveckla våra valrörelseteman kan vi formulera en politisk agenda som stärker förbundets profil och ökar vår relevans i partiets löpande idéutveckling. Detta blir en viktig utgångspunkt i det framtidsprojekt som förbundet nyligen tillsatt för att se över framtida organisation och politisk profil.

Förberedelserna inför riksdagsvalet 2022 bör således inledas redan nu, med att väva samman ett löpande utvecklingsarbete med kommande valrörelser och på så sätt visa att socialdemokratin inte bara är en kampanjorganisation som väcks upp vart fjärde år. Mer konkret bör förarbetet starta redan i samband med förbundskongressen 2020. Förbundet bör välja två, högst tre huvudteman och engagera lokalföreningarna i ett tidigt skede genom utbildning och samtal med de särskilda väljargrupper som STS identifierar som viktiga. Samverkan och samordning mellan de lokala arbetarekommunerna är avgörande. Digitala kampanjmetoder bör prioriteras och användningen av sociala medier planeras i god tid.

I händelse av att det skulle bli ett extra val under nuvarande mandatperiod bör STS hålla fast vid samma budskap som vid valet 2018. Vad gäller EU-valet 2019 bör vi stödja de kandidater som är medlemmar hos oss och om möjligt ge extra stöd till de som uttalat profilerar sig som bärare av vårt budskap från valrörelsen 2018.

Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsstyrelse, Stockholm den 8 december 2018


by

Är fascismen på väg tillbaka?

Är den nya högervågen i världen ett tecken på fascismens återkomst?

 

En nationalistisk och auktoritär våg sveper över världen. I USA, Ryssland, Brasilien, Ungern och Polen har den nått maktens högsta topp. I femton länder runtom i Europa har de nya, högerpopulistiska och nationalistiska krafterna regeringsinflytande. Var fjärde EU-medborgare röstar på ett populistparti, berättar The Guardian.

Mattias Irving är politisk sekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet, och har som journalist bevakat extremhögern sedan 2010. I en ny bloggserie undersöker han denna våg, med nya inlägg varannan vecka. Texterna kommer att vara löst avgränsade, och spänna från den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen till reaktionära och populistiska näthatare. Partier med nazistiska rötter, som Sverigedemokraterna, kommer att diskuteras bredvid mer ordinära populistpartier. Det innebär dock inte ett likställande mellan någon av dessa många olika rörelser.

Vad var fascismen?

Många kallar denna högervind för en återkomst för fascismen. Men är verkligen det vi ser idag samma sak som det som skedde i Benito Mussolinis Italien eller i nazityskland? ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar” är ett citat som apokryfiskt brukar tillskrivas Mark Twain. Den sociologiske nestorn Zygmunt Bauman brukade säga detsamma: Variationer på vissa teman verkar förutbestämda att återkomma genom historien.

Fascismen är, med historikern Roger Griffins ord, en skymningsrörelse (Modernism and fascism, 2007). Den beskrivs som ett tecken på att människor bär på en känsla av att det välkända och trygga drar sig undan, av att civilisationens ljus är på väg att falna.

Mussolini besvarade en gång denna känsla med storslagna visioner om nationell enhet, och samlade till en början folk från alla delar av samhället, fastän främst från arbetarklassen. Analfabeter stod bredvid futurister. Socialister bredvid konservativa. Offer bredvid förövare. Alla samlades kring löftet om ”den nya italienaren”.

Fascismens livsluft har alltid varit att förfalska historien, att skriva om den efter eget kynne. Både Adolf Hitler och Mussolini byggde sina rörelser på att formulera om och försköna den egna nationella eller etniska historieskrivningen och sedan göra sig själva till garant för dessa förskönade tiders pånyttfödelse. Mussolini skulle återupprätta det stolta Rom, och Hitler skulle bevara den överlägsna ariska rasen.

När de gamla fascisterna väl grep makten gick de snart från ”enhet” till ”renhet”. Kriget blev det enda bestående idealet i en regim vars ideologiska ståndpunkter ofta förblev luddiga och föränderliga utifrån hur vinden blåste, särskilt i Italien. Att försöka identifiera och kartlägga en fascistisk ”grundideologi” är som att försöka fånga rök med en håv.

Dagens nedtonade retorik – inte nödvändigtvis mindre farlig

Griffin beskriver idén om nationell pånyttfödelse som central för fascismen. Här skaver jämförelsen mellan dåtidens fascistiska retorik och dagens auktoritära högervåg. Var hörs löftena om en ljusnande nationell framtid och en återkomst av forna tiders hjältemod? Inte från de ryska nättrollen, sällan från högerpopulistiska rasistpartier runtom i Europa. Donald Trumps ”Make America great again” har tydliga drag av detta, inte minst bredvid det ogenerade demoniserandet av politiska motståndare.

Annars verkar de stora gesternas tid från 1900-talets början vara förbi idag. Känslan av förestående undergång besvaras oftare av cynisk antiintellektualism. I exempelvis Polen och Ungern upphöjs värden som styrka och enhet, men utan den gamla fascismens nybyggaranda, medan Sverigedemokraterna aldrig blir mer konstruktiva än att spela på värdeord om trygghet, tradition och folkhem. Borta är de gamla elitistiska drömmarna om att omstöpa människan själv i en ny och ”friskare” form.

Undantagen finns, men består i skrivande stund av rörelser i marginalen, såsom den våldsamma nazistsekten Nordiska motståndsrörelsen som följer äldre tiders fascistiska tankemönster nära i spåren. Jämfört med andra, mer ”uppdaterade” extremhögerrörelser framstår den som en anakronism, en kvarleva från en förgången tid, en livs levande kvastfening.

Undergångsretorik och alarmism är den nya auktoritära rörelsens främsta budskap. Udden är riktad åt två håll. Nedåt, mot marginaliserade minoriteter, muslimer, judar, romer och utsatta hbtq-personer; uppåt mot en intelligentia bestående av ”kulturmarxister”, politiker och journalister som på grund av kosmopolitiska och dekadenta böjelser ska ha ingått en sammansvärjning med de marginaliserade grupperna för att få nationen på fall. På samma vis var det genom att underblåsa och spela på en känsla av yttre och inre hot som Mussolini och Hitler kunde nå framgång. Rädsla var och förblir bensinen i de reaktionära rörelsernas motor.

Hur kan vi göra motstånd?

Fastän det är vanskligt att kalla dagens framväxande rörelser för fascism i klassisk mening så är det ändå möjligt att peka ut tankefigurer som återkommer, främst en bred uppslutning kring auktoritära och reaktionära ideal, en känsla av yttre hot, inre förräderi eller dekadens, och tro på en nära förestående kollaps.

Rädsla motas bäst genom tillit, och tillit är, med Zygmunt Baumans ord (Flytande rädsla, 2007), en muskel som måste tränas för att inte förtvina. I segregerade samhällen minskar tilliten, eftersom exponeringen för den Andre är mindre. Därför är det kanske inte förvånande att dessa nya auktoritära rörelser vuxit fram efter en längre tid av ökande klassklyftor i världen. På längre sikt måste vi som socialdemokrater bygga ihop samhället igen. På kortare sikt kan vi arbeta för att bjuda in de auktoritära rörelsernas hatobjekt i debatten, stötta dessa minoriteter i deras kamp och genom aktiv inkluderande politik agera för att stoppa misstro och rädsla från att spridas i samhället.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Stoppa utvisningarna!

Under dagen väntas ett plan lämna Sverige, med ett flertal människor som ska avvisas till Afghanistan. Detta är rättsosäkert och inhumant i en tid när talibanoffensiven intensifieras och Afghanistans flyktingminister själv säger att de inte kan stå för ett ordnat mottagande.

Enligt flera samstämmiga källor planeras idag en massutvisning till Afghanistan från förvaret i Märsta. Samtidigt har inbördeskriget i landet gått in i en ny och mer våldsam fas, med en eskalerande offensiv från talibanerna.

Vi har vid ett flertal tillfällen kritiserat utvisningarna till Afghanistan. Ett stort antal människorättsorganisationer betonar att landet inte är säkert, och desto farligare är det för etniska och religiösa minoriteter, och hbtq-personer. Migrationsverkets prövningar av asylskäl har kantats av envisa följetongsskandaler, till exempel tveksamma handläggningsförfaranden vad gäller auktoriserad tolkning och religionsförståelse. Rättsmedicinalverkets bristfälliga mätmetoder urholkar rättssäkerheten i Migrationsverkets bedömningar av ungas ålder.

– Den samlade bedömningen är att myndigheterna och beslutsfattare inte lyckats säkerställa det ordnade, humana och rättssäkra asylmottagande som är Sveriges uttryckliga migrationspolitiska ambition. Slutsatsen blir att utvisningarna till Afghanistan bör frysas i väntan på en amnestilagstiftning för unga ensamkommande som levt i Sverige i över ett år. I en rättsstat ska eventuella tillkortakommanden aldrig gå ut över enskilda människor, oavsett varifrån i världen de kommer, säger Ulf Bjereld, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Flyktinggruppernas riksråd (FARR) har nyligen samtalat med Afghanistans flyktingminister Sayed Hussain Alemi Balkhi, och i samtalet kritiserar han de svenska utvisningarna, och motsätter sig helt att internflykt inom Afghanistan skulle vara ett alternativ för dessa människor. Utvisningar ska bara ske om det finns förutsättningar för ett ordnat mottagande i ankomstlandet, och så är inte fallet i Afghanistan.

Afghanistan kan inte erbjuda alla tvångsutvisade det som krävs för att de ska kunna integreras, skriver FARR, och detta är en förutsättning för de återtagandeavtal som finns mellan länderna.

– Det finns starkt vägande juridiska och humanitära skäl för att omedelbart stoppa utvisningarna till Afghanistan. I väntan på en ny regering som har mandat att ta initiativ till beslut i känsliga frågor, faller ansvaret på återhållsamhet i utvisningsärenden än tyngre på de svenska myndigheterna, främst Migrationsverket, säger Ulf Bjereld.

by

80 år senare – Kristallnattens närvaro växer

Bremen: Förstörd synagoga

 

För 80 år sedan, under Kristallnatten den 9 november 1938, kulminerade novemberpogromerna. I vår tid är det särskilt viktigt att förstå förloppet som föregick Kristallnatten. Attackerna beskrevs då som spontanta, men de hade föregåtts av att propagandaminister Joseph Goebbels gått ut och sagt att ”världsjudendomen” legat bakom ett nyligen genomfört politiskt mord. Det nazistiska partiet hade inte planerat några manifestationer mot judarna, men ”om några sådana uppstod spontant skulle de inte hindras”. Det uppfattades av många som en signal att gå ut på gatorna.

Detta sätt att hetsa mot en grupp utan att själv ta ansvar för konsekvenserna är inte en strategi som har dött på historiens skräphög. Tvärtom lever den vidare, i en högerretorik som idag har blivit allt vanligare. Rabbinen för den synagoga i Pittsburgh som nyligen utsattes för ett antisemitiskt terrordåd, vill inte direkt beskylla presidenten Donald Trumps retorik för att ha bidragit till våldet mot judar, men menar att hatiskt språkbruk har blivit vanligare, och är en bidragande orsak till attacken. Samtidigt visar en undersökning av J Street att 72% av tillfrågade amerikanska judar anser att presidenten är åtminstone delvis ansvarig för attacken.

Ett av de viktigaste dragen i såväl den gamla som den nya antisemitiska retoriken är  konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Teorin säger att någon liten inflytelserik grupp ligger bakom en massiv invandring eller på andra sätt uppluckring av samhället, vilket skulle hota det rådande. Detaljerna i detta rådande ser lite olika ut beroende på vem man frågar, men de stora dragen är desamma.

Massmördaren Anders Behring Breivik (numera Fjotolf Hansen) ansåg att ”kulturmarxister” (en uppdaterad version av det nazistiska ordet ”kulturbolsjeviker”) ligger bakom en liberal, humanistisk agenda för att tillåta ett makthungrigt, intrigerande islam att ta över västerlandet. Andra vit makt-extremister, som nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, formulerar främst att det är den ”vita rasen” som är i fara på grund av invandringens tänkta påverkan på demografin. Dessa senare krafter är ofta mer öppna med att de anser ”världsjudendomen” ligga bakom invandringen.

Dessa grundläggande drag i teorin är vanliga i stora delar av den så kallade ”nya högern”, eller ”alt-högern”. Syndabockarna är liberaler och vänsterpolitiker, intellektuella och enskilda människor som blir symbol för dessa uppdiktade försök att bringa västerlandet om intet inifrån. I vår tid har den judiske finansmannen George Soros blivit en av de viktigaste symbolerna för denna teori, som har rört sig från samtalets yttersta marginaler och rätt in i samtidens mittpunkt.

Nu kan högt uppsatta republikanska politiker sitta i nationell teve och säga att Soros ligger bakom flyktingkaravanen till USA. Psykologen Jordan B Peterson kan prata om ”kulturmarxister” som vill luckra upp samhällets fundament genom olika typer av krav på rättigheter, och bli inbjuden till Skavlan i SVT.

Vi lever i en tid då det är svårare än under 30-talet att likrikta kommunikation och styra hela det offentliga samtalet, åtminstone i västerlandet, och åtminstone än så länge. Internets många möjligheter till trots så ser vi hur länder som Ungern och Ryssland blir alltmer framgångsrika med sin statspropaganda, som just genom Internet når även utanför landets gränser. Det mäktiga verktyget för allas yttrandefrihet har visat sig vara tveeggat.

”Althögern” är ett intetsägande namn på en mycket diversifierad rörelse. Det stora flertalet av alla som bekänner sig till den tar avstånd från alla typer av antisemitism, men ju mer man börjar gräva i de föreställningar som genomsyrar rörelsens många olika delar, desto tydligare blir ett mönster, där gamla antisemitiska konspirationsteorier har muterat, fått ny skepnad och nytt liv. Därför är Kristallnatten mer närvarande i år än den var förra året. När vi blickar bakåt så verkar den röra sig bort från oss i tiden, men när vi blickar framåt går den oss till mötes igen, om vi inte ändrar kurs.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Släpp oron – tillsammans kan vi förflytta berg!

Socialdemokrater för tro och solidaritets nya styrelse samt kansli hade sitt första möte den gångna helgen.

Det är dags för S att bejaka en ny, trygg och visionär asyl- och integrationspolitik som ger svar på de laddade frågorna om hur vi ska leva tillsammans.

När Socialdemokrater för tro och solidaritets nya förbundsstyrelse träffades för första gången efter valet och berättade om allas erfarenheter från valrörelsen, blev det tydligt att det gångna året redan innehåller alla de lärdomar som Socialdemokraterna behöver förvalta för att bana vägen för framtiden.

Förutom vårt arbete i sociala medier har vi knackat dörr, pratat med fackliga medlemmar på arbetsplatserna, med medmänniskor på gatan, i förorter och privilegierade områden, på landsbygden, i småstäderna och i storstadsregionerna. En tydlig och samstämmig bild framkommer av våra sammanfattade erfarenheter.

När vi i Socialdemokraterna talar om våra hjärtefrågor så lever folkrörelsen. När vi vågar ta konflikten med SD avslöjar de hur svag deras politik egentligen är. När vi säger det vi tror på, och tror på det vi säger, då kan vi tillsammans förflytta berg.

Lika tydligt är det att S har allt att vinna på att gripa tag i frågorna om migration och asyl med den positiva samhällsbyggande anda som så framgångsrikt har bidragit till att bygga Sverige. En socialdemokratisk grundhållning är att alla människor är värdefulla och har något att bidra med till samhället.

SD-retoriken förråar debatten och utövar ett tryck på andra politiker att förhålla sig till den. Det gäller inte bara frågor om asylpolitik, utan också om miljö och klimat, om jämställdhet och om vem som har rätten att definiera sig som svensk. Det går inte för något anständigt demokratiskt parti att övervinna den retoriken genom att anpassa sig till den.

SD har inte alls gått fram så mycket som många befarade. De har i praktiken fördubblats i varje val sedan 2002, men nu är för första gången den trenden bruten. Likväl står vi inför ett parlamentariskt svårt läge, och Socialdemokraterna står nu inför den dubbla utmaningen att ta ett demokratiskt ansvar för Sverige, och samtidigt förnya sig självt.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har viktiga insikter att bidra med i den förnyelsen. Vi har under hela valrörelsen framgångsrikt talat om precis de frågor där debatten gick partiet emot under våren. Det har vi gjort genom att bejaka vikten av att prata om frågorna, men underkänna den alarmistiska retorik som präglat debatten. Det är dags att återta debatten till vänsterns planhalva och visa att det bara är vi Socialdemokrater som kan bedriva framgångsrik politik för att hålla samman samhället.

by

Kryssa Tro och solidaritet!

Inför valet står många medlemmar i Socialdemokrater för tro och solidaritet på valsedlarna runtom i landet. Här ser du en lista över riksdagskandidater som är medlemmar i Socialdemokrater för tro och solidaritet, och som du kan kryssa ifall du vill se en mer progressiv, mångfaldig och klimatvänlig socialdemokrati.

Det är viktigt att känna till att ett medlemskap hos oss inte innebär att man är förpliktigad att driva alla de frågor som vi driver på förbundsnivå. Det säger bara att medlemmen har en grundläggande sympati med våra värderingar och/eller politik. Förtroendeuppdraget i riksdagen är til syvende og sidst personligt, och det är upp till varje riksdagsledamot att förvalta detta.

Valkrets: Blekinge län

Valkrets: Dalarnas län
10 Mari Jonsson

Valkrets: Gotlands län

Valkrets: Gävleborgs län
1 Åsa Lindestam
10 Daniel Johansson

Valkrets: Göteborgs kommun
5 Shadiye Heydari
9 Cecilia Dalman Eek
10 Rikard Andersson
14 Jesper Eneroth

Valkrets: Hallands län
3 Hans Hoff

Valkrets: Jämtlands län

Valkrets: Jönköpings län
4 Thomas Strand
9 Azra Muranovic
38 Gabriel Marko
39 Ylva Samuelsson
40 Pär A.J. Persson
41 Ingalill Dahlgren Nyberg

Valkrets: Kalmar län
3 Laila Naraghi
10 Ilko Corkovic

Valkrets: Kronobergs län
5 Magnus Carlberg

Valkrets: Malmö kommun
2 Hillevi Larsson
11 Rizwan Elahi
13 Patrik Karlsson
15 Adrian Kaba
17 Sedat Arif

Valkrets: Norrbottens län
3 Fredrik Lundh Sammeli

Valkrets: Skåne läns norra och östra
2 Per-Arne Håkansson
6 Mikael von Krassow

Valkrets: Skåne läns södra

Valkrets: Skåne läns västra

Valkrets: Stockholms kommun
6 Lawen Redar
9 Thomas Hammarberg
15 Salar Rashid
16 Amne Ali
17 Mohamed Nuur
18 Eva Louise Erlandsson Slorach
19 Suleiman Said
41 Daniel Carlstedt
51 Sven Britton

Valkrets: Stockholms län
4 Ibrahim Baylan
21 Åsa Norrman Grenninger
25 Ingrid Markström
33 Viktoria Hjulström

Valkrets: Södermanlands län
1 Hans Ekström
14 Monica Lindell Rylén
26 Åsa Kratz

Valkrets: Uppsala län
8 Viktoria Söderling
12 Pia Wårdsäter
13 Amil Sarsour
22 Linda Johansson

Valkrets: Värmlands län
6 Eva-Lena Gustavsson

Valkrets: Västerbottens län
19 Erik Vikström

Valkrets: Västernorrlands län
15 Mikael Sjölund

Valkrets: Västmanlands län
1 Pia Nilsson
2 Olle Thorell

Valkrets: Västra Götalands läns norra
1 Jörgen Hellman
7 Blerand Haliti

Valkrets: Västra Götalands län södra

Valkrets: Västra Götalands läns västra
5 Patrik Linde
19 Assar Wixe
22 Solveig Hallin
26 Olle Adolfsson
28 Fredrik Schandorff

Valkrets: Västra Götalands läns östra

Valkrets: Örebro län
33 Bengt Storbacka
50 Carina Svedenberg Widqvist

Valkrets: Östergötlands län
1 Johan Andersson
7 Elias Georges
30 Anne-Lie Liljedahl

by

Almedalen 2017

Program för 2017 (klicka på affischen för att ladda ner en pdf-fil för utskrift)
4 juli 14:30 – Nonviolence and International Law – Tools for a Just Peace in the Conflict on Palestine Läs mer

4 juli 15:45 – Vad händer med EU:s migrationspolitik? Läs mer

4 juli 20:00 – Lokala politiska samtal – tillsammans beskriver vi dagens och morgondagens Sverige Läs mer

5 juli 10:00 – Vilka krafter utmanar en öppen och demokratisk folkkyrka? Läs mer

5 juli 11:00 – Gaza i våra hjärtan – om blockaden och 50 års ockupation i Palestina Läs mer

by

”Svenska värderingar” har inget med SD att göra

Det pratas mycket i denna valrörelse om växande främlingsfientlighet och pessimism, och risken finns att diskussionen sätter en bild av Sverige som bara inte stämmer.

Man ska vara försiktig när man pratar om ”svenska värderingar”. Inte alla som bor i ett land måste skriva under på dessa, och det gör dem inte mer eller mindre svenska för den sakens skull. Samtidigt är Sverige ett land som sticker ut i alla internationella värderingsundersökningar, och det borde vi vara stolta över.

Svenskarna är bland världens mest inkluderande, solidariska, sanningsälskande, icke-auktoritära och progressiva folk. Svenskarna respekterar ledare som ser andra, lyfter laget och diskar sin egen kaffekopp.

Jämfört med nästan alla andra länder är vi betydligt mer öppna för att släppa in olika kulturer, religioner och etniciteter i våra liv. Jämställdhet, frihet och rättvisa är urstarka svenska värden, jämfört med andra länder. Detta är något vi ska känna glädje över som en socialdemokratisk, progressiv rörelse. Detta är något vi ska bejaka och fira!

Vi är till och med så övertygade om de universella mänskliga värdena att vi ibland glömmer bort att inte alla i resten av världen håller med oss. I exempelvis USA, Ungern och Polen går reaktionära krafter fram med stormsteg, och tilltron till mänskliga rättigheter avtar.

Inte sällan använder dessa reaktionära krafter våra progressiva värderingar som slagträn i debatten, men bara när det passar dem själva. Sverigedemokraterna försöker göra anspråk på att stå för svenska värderingar och angriper raljant kvinnosynen och moralismen hos minoriteter i samhället, samtidigt som de själva vill göra inskränkningar i aborträtten och har ledande företrädare som är öppna med sin avsky för Pride och hbtq-personer. De skroderar om att bygga ett nytt folkhem, men talar tyst om att de för en politik som spottar på folkhemmets värderingar. Det är klassisk populistisk retorik.

”Sverigedemokraterna är inga sverigevänner, de är sverigefiender i förklädnad”, sade vår förbundsordförande Ulf Bjereld på det torgmöte som inledde Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Jönköping den 9 juni. Deras åsikter är extrema och speglar inte alls den stora merpartens värderingar i Sverige.

Svenskarna älskar naturen. SD har ingen miljöpolitik att tala om. Svenskarna är i regel hoppfulla om framtiden. SD lever på domedagsprofetior. Svenskarnas tilltro till demokratin är stark och långlivad. SD:s partitopp gick med i partiet när de ännu flaggade med nazistfanor, och de har inte väsentligen ändrat partiets budskap sedan dess. När de försöker lägga beslag på ”svenskheten” för att legitimera en osolidarisk politik som sliter isär samhället, då är det dags att avslöja hur tom deras retorik i själva verket är. Det är dags att bjuda motstånd.

Vi ska hålla rent mot försök att sätta exkluderande nationsstämplar på universella idéer som frihet och rättvisa, men det är rätt och riktigt att fira de progressiva värden som är vanliga och starka i Sverige. Istället för att likt Sverigedemokraterna utlova en återupprepning av ett drömt, homogent förflutet som aldrig existerat i verkligheten, tecknar vi visioner för en framtid att se fram emot: Sverige som vårt växande hem, där människor med olika bakgrund bygger en gemensam framtid, som är rättvis, jämställd och hållbar.

Bli medlem - klicka här!