Close

Nyhetstexter

by

Allt detta kunde vara möjligt…

Varje år försvinner 46 miljarder kronor ur den gemensamma ekonomin, vilket motsvarar 128 miljoner om dagen eller nästan hela försvarsbudgeten. Det är gigantiska belopp som egentligen borde gå till att bygga ett rättvist, jämställt och hållbart Sverige.

I denna bonusbudget som är framtagen av Socialdemokrater för tro och solidaritet visar vi hur dessa 46 miljarder hade kunnat användas istället, perioden 2019-2023: För kvinnofrid och färre brott, för ett levande Östersjön, för en politik som hjälper nya svenskar att ta sig in i samhället.

Bonusbudget 2019-2023

by

Tillsammans bygger vi ett bättre Sverige

Vår förbundsordförande Ulf Bjereld höll Socialdemokratiska partiets Första maj-tal i Alingsås, med god uppslutning i tåget och på Lilla torget, trots regntunga skyar och enstaka skurar. Efter talet bjöd Socialdemokrater för tro och solidaritet in till allmänpolitiskt samtal med Ulf Bjereld i Folkets Hus i Alingsås. Det blev fullt i rummet och vi konstaterar med AK:s ordförande Simon Waern att mötet var en succé och ett styrkebesked för STS inför Lilla valrörelsen.

Här finns Ulf Bjerelds tal att läsa i sin helhet.

Vänner, kamrater!

Jag är hedrad och glad för att tillsammans med er få fira arbetarrörelsens högtidsdag, 1 maj, här i Alingsås! Låt oss vara stolta över våra framgångar, låt oss fundera över motgångar och bakslag. Men låt oss framför allt blicka framåt, och samla kraft till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Och det är, i sanning, viktiga uppgifter vi har framför oss. Om bara fyra månader är det val, och det är ett val vars utgång är kanske mer osäkert än någonsin. Det är jämnt mellan blocken, och utgången av detta val blir oerhört viktigt när det gäller att forma vårt lands framtid.

Och det är ju ett alldeles fantastiskt land vars framtid vi har att forma. Sverige. I nästan alla internationella undersökningar som görs över livskvalitet eller hur bra ett land är hamnar Sverige i topp. Det kan gälla välstånd. Det kan gälla jämställdhet. Det kan gälla utbildningsnivå, jämlikhet, den mellanmänskliga tilliten eller individens frihet och rättigheter. Och det gäller faktiskt också integration och inställning till invandring. Inte i något annat europeiskt land är inställningen till invandring och till att ta emot flyktingar så positiv som den är i Sverige. (Jag läste till och med i Aftonbladet i förra veckan om en ny ranking, där Sverige kom ut som det land som bidrar mest till hela mänskligheten, särskilt med avseende på hälsa, välstånd och jämställdhet.) Jag är stolt och glad att bo i ett land som är så fantastiskt bra, och jag är stolt och glad att tillhöra ett parti vars politik präglat bygget av detta underbara land. Och därför är jag också angelägen om att vi alla hjälps åt på vägen till en socialdemokratisk valseger i höstens val!

Det finns många som smutskastar Sverige. Som hatar Sverige och det svenska. De hatar vår öppenhet, de hatar vår jämställdhet, dom hatar vår frihetlighet och dom hatar vår vilja att ta emot och hjälpa människor i nöd. Och det värsta är att de försöker dölja sitt hat mot det svenska genom att kalla sig för ”Sverigevänner”. Men Sverigedemokraterna och olika högerextrema och främlingsfientliga grupper är inga Sverigevänner, de är förklädda Sverigehatare. De riktiga Sverigevännerna, det är vi från demokratiska partier, vi som står här i dag. Låt oss därför hjälpas åt att bekämpa högerextremismen och att placera Sverigedemokraterna på historiens sophög, där de hör hemma.

Visst finns det problem i Sverige. Visst finns det orättvisor och tillkortakommanden. Sjukvårdsköerna är för långa och samordningen inom vård- och omsorg måste bli bättre. Det är svårt att rekrytera tillräckligt med personal till sjukvården, till skolan och till polisen. Även om arbetslösheten är den lägsta på tio år är den ändå för hög, inte minst bland utlandsfödda. Fortfarande tjänar män mer än kvinnor. Stödet och servicen till funktionshindrade måste utvecklas, inte skäras ner. Den gröna omställningen borde gå fortare och det gröna folkhemmet byggas starkare. Gängkriminaliteten, narkotikabrottsligheten och mäns våld mot kvinnor är ett gift i samhällskroppen som måste bekämpas.

Så det saknas inte utmaningar. Men dessa utmaningar måste mötas med en politik baserad på frihet och jämlikhet, och på principen om alla människors lika värde. Låt oss aldrig ställa svaga grupper mot varandra. Låt oss i stället utnyttja vår rikedom och vårt välstånd till att bygga samhällsgemenskapen ännu starkare.

Jag har en dröm, sa Martin Luther King, den amerikanske medborgarrättskämpen som mördades för 50 år sedan i år, i april 1968. Vi har alla våra drömmar. Jag bär på drömmen om ett fritt och öppet samhälle, där alla människors lika värde utgör grunden för samhällsgemenskapen, där ingen ställs åt sidan utan alla får vara med. Och jag tänker tillsammans med er ägna valrörelsen åt att kämpa för en politik som kan förverkliga denna dröm, och där Sverige även fortsättningsvis kommer att vara ett internationellt föregångsland, när det gäller välstånd, social rättvisa, hållbar utveckling och vilja att ta emot och ge skydd åt utsatta människor på flykt från andra länder. I dessa frågor kan en trovärdig socialdemokrati aldrig kompromissa, och en sådan socialdemokrati vill jag vara en del av hela vägen fram till en valseger 2018.

Sverige tog under 2015 emot nära 170 000 människor på flykt. Jag är så stolt över att vi gjorde det, och jag är så stolt över att så många människor av de som kom har fått möjlighet att stanna kvar i Sverige, vårt växande hem. Jag ser också med glädje på det rödgröna lagförslaget som kommer att ge 9 000 unga ensamkommande en ny chans att få stanna i Sverige, i stället för att utvisas till krigets och terrorns Afghanistan. Centerpartiet har ju beslutat att stödja förslaget i riksdagen och därför kommer det också att bli verklighet. Jag är tacksam mot Centerpartiet för det. Det här förslaget har inte kommit till av sig självt, förslaget har formats i en politisk kamp och av en genuin folkrörelse, där så många människor deltagit och där vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet också har spelat en aktiv roll. Jag vill rikta ett stort tack till alla som varit med och kämpat och skapat denna möjlighet för de unga att få stanna i Sverige.

Varje enskild människa på flykt är en medmänniska i nöd. Glädjen över att Sverige tog emot så många medmänniskor kombineras med en vrede över att så många andra stater i Europa svek. EU och FN måste skärpa kraven på andra stater i Europa att också ta emot fler hjälpsökande människor. Samtidigt måste vi gå vi vidare i arbetet med att skapa en humanitär och generös flyktingpolitik, baserad på permanenta uppehållstillstånd och en underlättad anhöriginvandring. Dessa åtgärder lindrar inte bara det mänskliga lidandet, nej, permanenta uppehållstillstånd och anhöriginvandring underlättar också integrationen. Så skapar vi ordning och reda i svensk migrationspolitik!

Vi lever i turbulenta tider. I USA är Donald Trump president, en president som gjort lögn och falska nyheter – Fake News – till sitt kännemärke. I Ryssland skärps repressionen och Rysslands agerande i världspolitiken inger stark oro. I dessa turbulenta tider är jag glad att vi har en regering som under utrikesminister Margot Wallströms ledning bedriver en radikal och feministisk utrikespolitik. Det behövs. Det grymma kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara sjunde år, och civilbefolkningen i landet utsattes för bara några veckor sedan för en avskyvärd gasattack, sannolikt initierad av den syriska regimen – mot sitt eget folk. Kristna och andra minoritetsgrupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Även i Jemen härjar krigets fasor. Våldet i Syrien – och i andra delar av Mellanöstern – måste få ett slut.

Jag är glad att Sverige tog en tätplats i den internationella diplomatin genom att som första EU-land erkänna staten Palestina. Israels ockupation av Palestina och dess olagliga bosättningar måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

I dessa turbulenta tider råder det stor osäkerhet om USA:s och Donald Trumps internationella ledarskap. I detta i högsta grad osäkra läge vill de fyra borgerliga partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet – att Sverige ska avsäga sig sin militära alliansfrihet – en politik som framgångsrikt värnat Sveriges fred och säkerhet under så många år – för att i stället gå med i Nato, med just Donald Trumps USA som den överlägset starkaste makten.

Jag begriper faktiskt inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år. Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet och bidra till avspänning i norra Europa. Därför säger vi nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

Och för att tala om att bidra till avspänningen i världen. Riksdagen har nyligen antagit en ny lag om svensk vapenexport. I den lagen skärps visserligen skrivningarna om svensk vapenexport till diktaturer, men något reellt förbud är det inte fråga om. Det tycker jag är synd. Det finns inga goda skäl till att Sverige ska sälja vapen till diktaturer som Iran, Saudiarabien eller Förenade Arabemiraten. Därför är det viktigt att nu hålla ögonen på hur lagen kommer att tolkas och praxis utvecklas. Nu gäller det att gå från ord till handling. Jag säger: Sätt stopp för svensk vapenexport till länder som inte är demokratier eller som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna – och sätt stopp för det nu!

Sverige gör just nu förtjänstfulla insatser i FN:s säkerhetsråd. Sverige bör också utnyttja handlingsfrihet som vår militära alliansfrihet ger till att så starkt som möjligt bidra till den internationella kampen mot kärnvapen. redan i höst underteckna FN:s avtal om att förbjuda kärnvapen. En kärnvapenfri värld är en bättre och säkrare värld. Därför bör vi stödja utrikesminister Margot Wallström i hennes strävan att se till att Sverige redan i höst underteckna1 FN:s avtal om kärnvapenbud! Nej till kärnvapen – ja till en aktiv svensk nedrustningspolitik!

Jag talade tidigare om Sveriges feministiska utrikespolitik. Och den feministiska kampen är nödvändig, i Sverige och på alla andra håll i världen. Rörelsen #metoo visade med all önskvärd tydlighet att även om vi kommit längre än de flesta länder med att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor så återstår väldigt mycket att göra. Vi ska bekämpa de patriarkala förtryckande strukturerna varhelst vi återfinner dem, i samhället, på jobbet, i skolan, i våra egna organisationer, i familjelivet och inte minst hos oss själva. Socialdemokratin är en frihetsrörelse och kvinnans rätt till samma frihet som mannen är en av dagens viktigaste frihetsfrågor.

För att vi ska kunna åstadkomma allt detta, för att vi ska kunna bygga ett samhälle präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet med dessa våra minsta är det viktigt att valet i höst går riktigt bra för Socialdemokraterna. Om det inte gör det riskerar vi att få en moderatledd regering. Och en sådan vill vi inte ha. Varför vill vi inte det? Nej, därför att en moderatledd regering kommer att prioritera skattesänkningar framför satsningar på välfärden. En moderatledd regering vill införa specifika låglönejobb, vilket riskerar att sänka löneutvecklingen på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Lagen om anställningsskydd –LAS – skulle urholkas, införande av marknadshyror skulle tvinga människor att flytta från sina hem. Vinstjakten i skola och sjukvård skulle få fortsätta. Gränserna till omvärlden riskerar att stängas ännu mer än vad som nu är fallet. Och moderatledaren Ulf Kristerson har sagt att han är beredd att bilda en regering även om Alliansen blir mindre än de rödgröna partierna, vilket i praktiken innebär att Ulf Kristersson skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning i riksdagen i fyra års tid. Ni kan ju själva tänka er vad det skulle innebära för jämlikheten och för friheten, för jämställdheten mellan män och kvinnor, för bygget av det gröna folkhemmet och för de människor i nöd som säker sig en tillflykt till Sverige. Vi kan vara arga på vårt eget parti. Vi kan vara dystra, vi kan vara rosenrasande. Men låt oss inte för ett ögonblick tro att det skulle bli bättre med en moderatledd borgerlig regering!

I stället vill jag se en socialdemokrati som går till val på att utveckla vårt underbara Sverige till ett än mer jämlikt, frihetligt och öppet land, med hållbar utveckling, jämställdhet och ett fortsatt internationellt föredöme för omvärlden. Ett land där politikerna lyssnar till de enskilda människornas förhoppningar och drömmar. Till de drömmar och visioner som finns i den myllrande folkmassan, hos den enskilda människan, bland skolelever och bland industriarbetare. Bland lärare och bland sjukvårdsanställda. Bland arbetslösa, bland företagare och bland pensionärer. Bland asylsökande, bland restaurang- och handelsanställda. Bland kulturarbetare, bland bönder, bland idrottare, bland städare, bland ensamkommande unga och bland ingenjörer. Bland alla dessa fantastiska människor som tillsammans är vårt älskade Sverige – vårt växande hem! och Vi ska politiskt ta striden mot dem som vill dra samhället isär igen. Vi ska stå upp för människors lika värde rätt. Mot främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.

Nu går vi ut i valrörelsen. Vi gör det med högburna huvuden, med insikten att Sverige i dag är ett ännu bättre land än vad det var för fyra år sedan. Vi bygger tillsammans vidare på ett samhälle för alla. På ett Alingsås för alla. Ett Sverige för alla. Vi bygger landet, vi bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!
Tack för ordet – låt oss nu gå vidare mot valseger och tillsammans bygga Sverige ännu bättre!

by

Till stöd för en optimistisk socialdemokrati

Det blåser full storm om de så kallade integrationsfrågorna, och vi måste som parti vara beredda att parera kastvindarna för att inte tappa kursen. För att det ska vara möjligt krävs ett ideologiskt tydligt grepp om frågan. Det är omöjligt att berätta om det progressiva socialdemokratiska samhällsbygget och samtidigt föra en retorik om invandring och integration som riskerar att uppfattas som ideologiskt oförankrad, visionslös eller auktoritär.

”Integration” får heller aldrig bli ett förtäckt sätt att i sken av nationell sammanhållning tvinga på minoriteter majoritetens kultur och seder. Det vore att reducera frågan till att bara handla om kulturkrockar och attityder, till symboliskt laddade uppdelningar i ”vi och dem”.

Det är ekonomisk och social utsatthet som bidrar till otrygghet och kriminalitet, och minskar tilliten till samhället. Om Sverige dras isär så är det för att Sverige har blivit orättvist. Sverige är fortfarande ett av världens tryggaste länder, inte på grund av en lång historia av hårdför repressiv kriminalpolitik utan tack vare en historiskt oöverträffad social reformpolitik som lyft de mest utsatta grupperna in i samhället.

Socialdemokraterna ska vara tydliga med att vi vill bygga det nya Sverige, inte återskapa det gamla. Men vi vill ta med oss det bästa av det som har bidragit till att göra vårt växande hem fantastiskt: En vård som det går att lita på, ett rättvist skatte- och bidragssystem, en arbetsmarknad som bygger på samförstånd och gemensamt framåtsträvande, en utbildning i världsklass, en tydlig politik för jämställdhet i både det privata och det offentliga, och en utrikespolitik som sätter freden och solidariteten i centrum. Det är genom att Socialdemokraterna gör det vi redan är bra på som vi löser de problem med segregationen som vi ser idag, och återställer den tillit och optimism som ska känneteckna ett progressivt demokratiskt samhälle.

Ingen människa som just kommit hit kan hållas ansvarig för att klyftorna började skena iväg och välfärden urholkas redan för tio-tjugo år sedan. Ändå framställs en kraftigt förenklad krav- och förbudspolitik alltför ofta i debatten som ett svar på just frågor om integration och otrygghet. Sådana utspel spär istället på den misstänksamhet mellan grupper, den oro som är en fundamental del av problemet i debatten idag.

En alltför ensidig ordning- och redapolitik har aldrig legat den socialdemokratiska grundhållningen särskilt nära. Vi är som mest trovärdiga och engagerande när vi förankrar trygghetsfrågorna i de sociala investeringar som återfinns i hjärtat på vår människo- och samhällsoptimistiska ideologi: Att varje människa som lyfts ur utsatthet och isolering blir en tillgång för samhället i dess helhet.

Om vi tillsammans lyckas med detta har vi goda möjligheter att mobilisera valarbetare och partimedlemmar. Men om valarbetarna sviker riskerar det bereda vägen för fyra förlorade år med borgerlig politik som återigen fokuserar på att minska statens intäkter och krympa det offentliga istället för att satsa på de grundläggande strukturer vi behöver för att vårt hem ska fortsätta att växa.

Det bästa måttet på lyckad integration är att alla som bor i Sverige känner att de hör hemma här. Integration förutsätter därför rättvisa livsvillkor för alla som bor i Sverige. De ska känna att det är här som de har sin framtid.

Sverige är vårt gemensamma växande hem. Hur vi vårdar och bygger det hemmet är vad Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att valrörelsen ska handla om.

Styrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Israel axlar inte sitt ansvar för freden

Den blodiga militära repressionen mot palestinier som använder sin mänskliga rättighet att protestera, försvårar för fredsprocessen och riskerar att göra Israel isolerat i världen, säger Ulf Bjereld i en kommentar till påskhelgens skeende.

I maj firar Israel sitt 70-årsjublieum medan det för Palestina är 70 år sedan al Nakba, den palestinska flyktingkatastrofen. I Gaza och på flera platser runt om Israel genomförs därför under våren aktioner där flera palestinska politiska grupper deltar för att manifestera nationell enhet för rätten att återvända och rätten till Jerusalem som sin huvudstad.

Men under påskhelgen har de palestinska manifestationerna längs gränsen till Gazaremsan mötts av blodig militär repression. Minst har 17 dödats och ett tjugotal kritiskt skadade. Sammanlagt har mer än 1400 personer skadats i protesterna, där israelisk militär öppnade eld med skarp ammunition.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gör inga försök att dölja sin förtjusning. På Twitter skriver han tvärtom och hyllar den israeliska armén efter den blodiga attacken. Den tragiska förlusten av människoliv i en långvarig och infekterad konflikt får inte hanteras så lättvindigt av en statsman som gör anspråk på att kalla sig demokrat. Då har man också ansvar för att söka demokratiska lösningar och respektera människovärdet.

FN-chefen António Guterres har begärt en oberoende och transparent utredning av den israeliska attacken, men detta har tillbakavisats av Netanyahu. Den israeliska hållningen riskerar därmed att läsas som maktfullkomlig och likgiltig inför palestiniernas lidande. Det innebär en påtaglig risk för att konflikten eskalerar, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för fredsprocessen och för människors liv.

En av världens mest moderna arméer har alla metoder till sitt förfogande för att möta konflikter enligt proportionalitetsprincipen, men underlåter konsekvent att göra så. Det inger inte förhoppningar om en fredlig och demokratisk lösning på konflikten och ökar det moraliska och medmänskliga ansvaret för omvärlden att värna om konfliktens mest utsatta part.

Israels agerande riskerar att göra landet isolerat i världssamfundet och omgivet av fiender. Det är inte en situation som någon kan önska sig. Nedtrappning av våldet är den enda framkomliga vägen för fred. Här bär Israel som den ojämförligt starkare parten ett stort ansvar, som det återigen blivit uppenbart att man inte är beredd att axla. Därför måste världssamfundet protestera kraftfullt mot Israels och Netanyahus agerande, men även konsekvent påminna parterna om vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Stoppa vandaliseringen av moskéer

Vandaliseringen av moskéer riskerar att normaliseras. Det vore ett misslyckande för rättsstaten, skriver Mohamed Nuur och Ulf Bjereld efter veckans attack mot Stockholms moské.

Stockholm moské är bara en av alltför många moskéer som regelbundet utsätts för vandalism med hatiska inslag. På torsdagen skedde det igen, för tredje gången på bara ett halvår. Andra moskéer har tvingats sätta upp galler, säkerhetsfönster och liknande för att kunna bedriva sin verksamhet. Som Mattias Gardell och Heléne Lööw skriver i boken Den ensamme terroristen är moskéer bland de mest svårförsäkrade byggnaderna i Europa. Sverige är inget undantag.

Religionsfriheten är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som ska ge människor möjlighet att utöva sin religion fritt i Sverige. Om kriminella och politiskt extrema krafter tillåts att ostraffat fortsätta trakassera och försvåra för troende muslimer är det svårt att se det som något annat än ett misslyckande för rättsstaten.

Vi oroas över att våldet och vandalismen mot moskéer har normaliserats så långt att det uppfattas som vardagligt och inte alltid ens blir en notis i tidningarna, vilket gör det än svårare att få en sanningsenlig överblick över hur vanlig vandalismen är. Men vi har nu under längre tid kunnat ta del av snarliga berättelser om utsatthet från moskéer runtom i landet. Det är tydligt att detta är ett samhällsproblem.

Det är positivt att konstruktiva krafter i samhället mobiliserar. All heder åt LUF som bemötte vandalismen med en s. k. ”kärleksbombning” av Stockholmsmoskén efter attacken i veckan. Det är viktigt att civilsamhället markerar, men det innebär inte att de som har det yttersta ansvaret kan svära sig fria från det.

Polisen måste börja prioritera bekämpning av hatbrott igen, och utsatta samfund måste kunna räkna med stöd från stat och kommuner för att kunna bedriva sin verksamhet i säkerhet, vare sig det är kyrkor, synagogor eller moskéer. Vi tror också att det är särskilt viktigt att troende står upp för varandras rättigheter över religionsgränserna i denna fråga. Mot hatet och fundamentalismen måste vi stå enade.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Mohamed Nuur
S-riksdagskandidat

by

Elever ska vara fria att forma sin egen uppfattning

Ulf Bjereld, ordförande STS

På tisdagen gick gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström och civilminister Ardalan Shekarabi ut med ett vallöfte om att förbjuda konfessionella friskolor.

Vid S-kongressen förra året beslutades att den svenska skolan ska vara fri från konfessionella inslag och vinstjakt, och vara en plats för öppenhet, demokrati och kunskap. Redan då konstaterade Socialdemokrater för tro och solidaritet att det är viktigt att markera friheten för varje elev att forma sin egen uppfattning och framtid. Det gäller rimligen också friheten att uttrycka sin tro på olika sätt, på och utanför skolan.

Vi vill inte bara stoppa vinstjakten, utan tycker också att det är välkommet att partiet nu säger ifrån mot den segregation som dagens friskolesystem har gett upphov till. Det är viktigt att barn och unga med olika erfarenheter och bakgrund möts i den svenska skolan. Men att ensidigt rikta in sig på religiösa friskolor leder fel.

– Det finns mig veterligen inga belägg för att religiösa friskolor skulle bidra till ökad segregation. Religiösa friskolor attraherar elever med skilda nationaliteter från väldigt olika bakgrunder, säger Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Bekymrande debatt

I oktober förra året lämnade regeringen nya direktiv till utredningen om skärpta krav på konfessionella friskolor. Huvudmän för religiösa friskolor ska enligt dessa direktiv stå för grundläggande värderingar så som jämlikhet och mänskliga fri- och rättigheter. Dessa direktiv torde därmed med fördel kunna expanderas till att gälla för alla huvudmän i svenska friskolor. Religiösa friskolor ska inte åläggas större demokratiansvar än andra aktörer. Alla som vill bedriva skolverksamhet i Sverige ska svära vid de demokratiska principerna.

Socialdemokrater för tro och solidaritet bekymras över att debatten om religiösa friskolor, i vårt eget parti och andra, ibland förs på ett sätt som om religion vore något destruktivt. Det finns tendenser att debatten om konfessionella friskolor slår över i religionsfientlighet.

Skolan ska inte vara en plats för otillbörlig påverkan, och konfessionella aktiviteter ska skötas av de troendes olika gemenskaper. Men elevers religionsfrihet gäller naturligtvis också i skolan. Det är inte religion i sig som är negativt, utan fundamentalism och sekterism.

by

8 mars angår alla

 

Mariam Osman Sherifay, vice ordf, och Adrian Kaba, förbundsstyrelseledamot

Den 8 mars har blivit kvinnorörelsens första maj. En dag som blivit så stor i sin egen rätt, inte på grund av intensiv lobbying från företag som vill sälja kanelbullar eller chokladpraliner, utan för att den behövs. För att den är en dag att mobilisera för verklig politisk kamp.

Oavsett din könsidentitet så angår 8 mars dig också. Kampen för jämställdhet griper in i alla andra kamper som pågår i samhället. Den går inte att bara driva som enskild fråga.

Rätten att slippa trakasserier på arbetet är också en fråga om arbetsrätt, om schyssta villkor och om anställningstrygghet. Rätten att gå klädd som man vill innebär, inte minst för muslimska kvinnor, att tvingas förhålla sig till rasismen och islamhatet i samhället. I en tid där vi påminns om skönhetsidealen nästan varje gång vi fiskar upp mobilen ur fickan är det inte självklart hur vi ska värna varandras självklara rätt att älska våra kroppar, oavsett funktion, vikt eller utseende.

Allting hänger samman. Vi angår varandra.

Ur de konflikter som fläktats på av historisk kolonialism och politisk kortsynthet flyr ännu idag tiotusentals av krigets offer. Flykt medför en särskild utsatthet för kvinnor, vilket inte minst Amnesty International lyfter i flera rapporter om sexuellt utnyttjande och trafficking av flyktingar. Ytterst få av dem som tvingas in i sexslaveri upptäcks och räddas av rättsväsende och sociala myndigheter, och vi behöver ta ansvar för att arbetet mot trafficking blir kraftfullt och leder till förändring.

Orättvisor, förtryck och övergrepp begås dagligen mot kvinnor i alla samhällen. Systematiska våldtäkter är fortfarande verklighet i världens krigszoner. Kvinnor förnedras och förslavas i Syrien och på senare tid även systematiskt i Burma. Kvinnors situation är bister i flyktinglägren i Libyen, i Nigeria och andra delar i världen.

#metoo låter sig inte bortförklaras. Miljontals kvinnor runtom i världen har vittnat om övergrepp och kränkningar. Vi har en möjlighet att lyssna nu, och vi måste ta den. Annars kommer historiens dom att falla hårt över vår tid.

Sällan blir det överlappande förtrycket så uppenbart som när ensamma kvinnor eller hbtq-personer förtrycks av sina egna familjer. Där samhällets närvaro är svag, växer sig andra strukturer starka. Sådana brott med patriarkala förtecken kan inte bekämpas med slagordsretorik som tvingar dessa familjer ännu längre från samhället. Detta handlar inte om att korrigera vilsna attityder, utan om att förse med alternativ, och visa att individens frihet inte måste vara ett hot mot kollektiva familjevärden. Samhället måste visa att det bryr sig, genom att bygga bort segregationen, öka tryggheten i utsatta orter och bryta den sociala isoleringen.

Välfärden ska gå att lita på för alla. Även detta är en kvinnosaksfråga.

Kampen för kvinnors rättigheter är ett historiskt faktum. Den har pågått i århundraden. Vi har ett historiskt facit för vilka strategier som för kampen framåt, och vilka som leder till misslyckande och tillbakagång.

Lyckad kvinnokamp bygger på allianser mellan utsatta grupper. Den bygger på att utvidga kravlistan till något större och mer allmänmänskligt. Av det lär vi oss att bedriva kamper som ger utrymme åt och befriar alla som deltar, vare sig de är muslim eller jude, funkis eller göteborgare.

Lyckad kvinnokamp kan börja på de mest oväntade ställen, som i dåtidens konservativa Svenska kyrkan. Av det lär vi oss att med nyfikenhet välkomna initiativ inifrån dagens samfund och ständigt hålla dialogen levande. Det är bättre att ta vara på de troende än att ta avstånd från dem.

Lyckad kvinnokamp bygger på tusen små segrar som ackumuleras. Av det lär vi oss att ha tålamod när det stormar, och att det är meningsfullt att ta kampen på alla arenor. Kvinnokamp kan föras överallt i samhället, på alla nivåer. Från köksbordet och det egna trossamfundet till facebooktråden, föräldramötet och fackföreningskongressen. Därför är 8 mars en dag som angår alla.

Mariam Osman Sherifay
Vice ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Adrian Kaba
Styrelseledamot, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Populism: Moderat nidbild av Göteborg förråar debatten

Ej heller denna bild är tagen i Göteborg.

Populism urholkar respekten för sanningen i debatten, varnar Socialdemokrater för tro och solidaritet, efter Nya Moderaternas uppmärksammade film om Göteborg. 

När Nya Moderaterna i Göteborg i höstas spred en film som numera har blivit famös och föremål för diskussion i bland annat senaste SVT Agenda, så talade de in i ett Göteborg där debatten dominerats av frågan om nazister som tågade på gatorna, och högerextrema tidningar på bokmässan. De producerade inte sin film i ett ideologiskt vakuum. Av samma skäl blev kritiken skarp och omfattande: Människor ser tendenser i samhällsdebatten, och de tendenserna skapar en djup oro hos humanistiskt sinnade demokrater i vårt vackra land.

Vår förbundsordförande Ulf Bjereld kallar Göteborg sitt hem, och bekymras över budskapet i Nya Moderaternas film.

– Populismen vilar på tanken om ett homogent folk, att det bara finns en slags göteborgare, som bara tycker en sak, och att den göteborgaren förr mådde bra och nu mår dåligt. Jag tror filmen är ett sätt för Moderaterna att dels närma sig de väljargrupper som dras till SD, dels övertyga fler väljare om den här negativa bilden, så att även de ska tycka att det krävs förändring, säger Ulf Bjereld.

Alla partier, även vårt eget, har att ta ansvar för att inte ge efter för populismens lockelser. Tvärtom är det enda sättet att hålla populismen stången att vi hjälps åt att sätta klimatet för den politiska debatten, så att varken förenklade lösningar eller förslag som sätter grupp mot grupp kan få fäste.

Därför är frågan större än en enskild film, och därför måste Nya Moderaternas haveri i Göteborg bli en påminnelse till oss alla som arbetar i politiken. Den politiska tänkaren Hannah Arendt skrev i sin bok Totalitarismens ursprung att den stora faran för demokratin är att få en befolkning för vilken orden sanning och lögn har tappat all betydelse. Nya Moderaternas film är inte sannfärdig. Bilder av bilar i brand är inte ens hämtade från Sverige, visar det sig. Ulf Bjereld beskriver Nya Moderaternas film som en parodi av hans hemstad Göteborg.

– Det är en parodi för att det är så överdrivet – både den förgyllda bilden av att det var så bra förr och den att det är så mörkt idag, är överdrivna. Det är en extrem svartmålning av Göteborg. Vi har allvarliga problem att hantera här, men det är fel att, som Moderaterna, låta de problemen prägla hela bilden av Göteborg. De ger en ensidig bild av staden. Det finns mycket som går väldigt bra i Göteborg också – ekonomin är stark och arbetslösheten minskar till exempel, säger han.

Vi ser fram emot en hård men renhårig valrörelse där partierna går till val på sina visioner om vilket Sverige de vill bygga, inte på att skrämma upp väljarna från sofflocket med dystopiska nidbilder av ett Sverige i brand. I äldre tiders folktro fanns det en rädsla för att den som hörde göken ropa kunde drabbas av vansinne. Vår egen tid gör rätt i att oroas för den politiska dårskapen hos den som lyssnat alltför noga till olyckskorparna.

by

Danskt S-förslag urholkar asylrätten

De danska Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksen gör nu ett olyckligt utspel om att stoppa all asylmottagning i landet. Asylsökande ska interneras i läger utanför landets gränser, möjligen i Nordafrika. Danmark ska istället förbinda sig att ta emot ett litet antal kvotflyktingar varje år.

– Det är en djupt beklaglig utveckling vi ser i Danmark, och det är viktigt att andra socialdemokratiska partier i Europa inte tar efter det danska exemplet. I så fall skulle en viktig röst för asylrätten i världen tystna, säger Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Det danska S-förslaget innebär ett urholkande av FN:s flyktingkonvention och måste ses som ett nederlag i kampen mot de främlingsfientliga och populistiska krafter som vunnit mark i Europa det senaste årtiondet. Det riskerar också att bidra till ökad misstro mellan grupper i samhället, försvåra integrationsprocessen och ge förnyad legitimitet åt en flyktingfientlig retorik.

– Jag kan inte föreställa mig att något liknande förslag vore tänkbart inom S i Sverige. Asylrätten som grundläggande mänsklig rättighet har en djup och bred förankring i partiet, och man har redan tidigt haft en tydlig linje mot rasistiska strömningar i Sverige. Samtidigt måste vi akta oss för att tro att vi är vaccinerade mot den här typen av förslag, i en tid när allt fler politiska frågor löper längs denna konfliktlinje och andra partier som ligger oss nära signalerar kursändring, säger Ulf Bjereld.

by

Vägen till fred i Palestina och Israel går genom dialog

Den 29 januari deltog förbundssekreteraren Hans Josefsson i ett seminarium om Palestina på ABF-huset i Stockholm. Josefsson lyfte vikten av dialog med mänskliga rättigheter som en oavvislig grund. Här publiceras hans talmanus.

Jag har besökt Israel och Palestina, särskilt Gaza, några gånger de senaste åren. Mina resor är ett led i ett långsiktigt engagemang som burits av många i min organisation, bl.a. av vår förre ordförande Evert Svensson som tillsammans med Sten Andersson och Olof Palme bidrog till att samla den palestinska rörelsen till en part att räkna med vid förhandlingsbordet.

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en organisation som tror starkt på dialog. Det är genom att mötas och lyssna på varandras argument som vi kan föra frågor framåt, också där vi är djupt splittrade. Därför har vi också varit kritiska mot omvärldens noncontact-policy gentemot Hamas. Det finns många goda skäl att ogilla Hamas men genom att inte respektera resultatet av demokratiska val har omvärlden snarare fördjupat krisen än bidragit till en lösning.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har en speciell ställning i svensk politik eftersom vi förstår oss på både religion och politik. De flesta av oss är progressiva troende som företräder en progressiv politisk vänster och mot den bakgrunden tror vi oss ha en särskild förståelse för den israelisk-palestinska konflikten. Vi har ett samarbete med Civitas Institute i Gaza, en politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att på olika sätt stärka civilsamhället i Gaza. Civitas arbetar också till stöd för internflyktingarna från kriget 2014.

***

I denna introduktion vill jag därför fokusera på Gaza. Två miljoner människor i vad som brukar kallas för världens största utomhusfängelse. Gränserna till både Israel och Egypten i princip stängda. En arbetslöshet på 45 procent. En vattensituation som gör att Gaza enligt FN riskerar att vara obeboeligt om bara ett par år. Ett stort antal internflyktingar.

Den senaste resan dit gjorde jag i slutet av november, bara några dagar innan Donald Trump gjorde sitt olycksaliga uttalande om Jerusalem, men också några veckor efter det att Hamas börjat lämna ifrån sig makten i Gaza till den palestinska myndigheten, i enlighet med det avtal som skrevs någon månad tidigare. På mina resor har jag träffat politiker av olika slag, FN-medarbetare, människorättsaktivister och inte minst vanligt folk – däribland många unga människor.

Vad ser jag? Jag möter en oerhörd frustration. Frustration över att vara inlåst av en brutal ockupationsmakt. Frustration över det egna ledarskapet som helt saknar visioner och som inte förmår skapa en dräglig situation för sitt eget folk. Frustration över Hamas repressiva styre. Frustration över en omvärld som sviker. Jag möter ungdomar som inget hellre vill än att resa, upptäcka världen, lära sig och lära ut – men som istället riskerar att dras in i radikalisering eftersom det i deras ögon inte finns något annat som hjälper. Jag möter internflyktingar som inte får hjälp med återuppbyggnaden efter Israels oproportionerliga krigshandlingar, senast 2014, som bor i misär och väntar på den hjälp som dröjer. Behovet är stort av internationellt stöd som medför en genomgripande förändring. Det bistånd som lämnas nu blir bara plåster på såren.

Men jag möter också hopp. Även här hos unga människor, som arbetar för kvinnors rätt, som bidrar konstruktivt till ett anständigt debattklimat och som arbetar för mänskliga rättigheter. Jag möter människorättsaktivister som talar väl om Gaza som ett framtida paradis för turism, jordbruk och fiske. Om de bara fick chansen. Och jag möter en stor tacksamhet till Sverige som vågat erkänna Palestina, men också en förväntan om kommande steg i linje med erkännandet.

Tio år efter inbördeskriget i Gaza pågår nu något som vi skulle kunna kalla för en försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har länge förespråkat detta – de stora parterna i palestinsk politik måste på något sätt bli överens om den demokratiska strukturen även om de är djupt oense i sak. De jag talar med uttrycker en försiktig optimism inför överenskommelsen om att Hamas ska lämna över styret av Gaza till palestinska myndigheten – kanske är det sista chansen, den här gången MÅSTE det gå – men det har inte förändrat något för folket ännu. Försoningen gäller inte bara de politiska partierna. Den måste också silas ner till folket. Det kommer att ta tid, tio års splittring läker du inte på tio månader.

***

Samtidigt får behovet av inompalestinsk försoning inte skymma det faktum att det grundläggande problemet finns i ockupationen, blockaden och den olagliga bosättarpolitiken.

Isoleringen av Gaza måste brytas. Människor måste få möjlighet att mötas. Låt mig berätta om FN-tjänstemannen, vars tolvårige son hade fått tillstånd att resa till Jerusalem. Först vägrade han. Han var rädd för att resa in i fiendeland. Han var rädd för att aldrig få komma tillbaka. Men pappan insisterade och sonen åkte. När han kom tillbaka berättade han för pappan om sin stora förvåning över att ha sett israeler utan uniform, vänliga israeler. De enda israeler han hade träffat var soldater som representerar förtrycket. Så skapas bilder av varandra, av den andre. Bilder som bara blir sanna om vi får se varandra.

***

VAD KAN GÖRAS?

Min egen organisation, STS: Fortsätta stötta Civitas arbete med ungdomar, jämställdhet och ledarskap. Föra samman religiösa ledare och andra intellektuella – de religiösa ledarna är nyckelpersoner i freds- och försoningsarbetet. Fortsätta med studieresor och låta unga människor se hur det verkligen ser ut på marken. Knyta kontakter med en alltmer trängd israelisk fredsrörelse.

Mitt eget land, Sverige: Bidra till demokratiuppbyggnad och stöd för infrastruktur. Fortsätt stå upp för vårt erkännande av Palestina och verka för att fler europeiska länder följer efter.

***

I slutändan måste ambitionen vara att människor ska kunna leva sida vid sida, i säkerhet. Man måste inte älska varandra, men man måste respektera varandra och utgå från att mänskliga rättigheter gäller alla, inte bara några.

En önskan om att leva sida vid sida, med ömsesidig respekt, är också vad jag snappat upp att människorna i Gaza, på Västbanken och i Israel bär på. De vanliga människorna, de som är som du och jag. De förtjänar bättre än det som deras ledare ger dem.

Bli medlem - klicka här!