Israels armé har lämnat Gaza. Ett av de mål Israels regering satt upp – att förstöra de tunnlar som förbinder Gaza med omvärlden – har nu uppnåtts. Det ökar förutsättningarna för att få till ett tillfälligt eld upphör.
Det minskar Hamas möjligheter att skjuta Qassam-raketer mot mål i Israel. Det är bra, eftersom raketerna också riktas mot civila mål, vilket är ett brott mot folkrätten.
Men att förstöra tunnlar löser dessvärre inte konflikten. Konfliktens grundorsaker handlar om att palestinierna, genom Israels ockupation av Västbanken och Östra Jerusalem och blockaden av Gaza, saknar förutsättningar för att leva ett värdigt liv.
Genom blockaden kontrollerar Israel allt som passerar in och ut ur Gaza, och håller därigenom Gazas ekonomi i ett strypgrepp. Tunnlarna har visserligen använts för att förse Hamas och andra grupper med delar till dessa primitiva raketer. Men de har också varit en ventil för att få in mat, byggandsmaterial och andra förnödenheter.
Om tunnlarna försvinner, utan att blockaden hävs, ökar strypgreppet och därmed desperationen bland Gazas befolkning. Eftersom det är desperationen som motiverar de militärt obegåvade och folkrättsligt otillåtna raketerna, finns risken för att det inte dröjer så länge innan raketregnet kan uppstå igen.
En varaktig vapenvila förutsätter att grundproblemen om ockupation och blockad får en lösning. Då finns också förutsättningar för ett fredsavtal och att äntligen nå den tvåstatslösning som världen väntat på i årtionden och de upprepade krigen inte förmått skapa.
Agerandet från Israels regering under de senaste veckorna, inklusive uttalanden från regeringschefen Netanyaho, har ökat tvivlen på om Israel verkligen vill ha en tvåstatslösning. Det har också fått en växande grupp israeler att säga att de nu fått nog. De kan inte längre stödja en tvåstatslösning till detta ohyggliga pris, utan förordar en enstatslösning med fulla och lika rättigheter för alla som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden.
Även om jag kan förstå uppgivenheten, kan jag inte hålla med. En enstatslösning kan inte vara en judisk stat. Att Israels regering, genom sin oförmåga att ta politiskt ansvar skulle beröva det judiska folket på det hemland som varit en trängtan sedan Jerusalems förstörelse år 70 och en – om än haltande – verklighet sedan det FN-beslut som följde på nazisternas förintelsepolitik under Andra världskriget, skulle få alltför långtgående konsekvenser.
Därför är det nu nödvändigt att omvärlden hjälper Israels regering att förstå allvaret och ta ansvar för en tvåstatslösning, baserad på 1967 års gränser. Ockupationen och blockaden, som är de grundläggande konfliktorsakerna, måste hävas.
Som viktiga steg på vägen är det viktigt att Israels folkrättsbrott under den senaste dryga månaden utreds och beivras. Här kan också Sverige och svenska rättsvårdande myndigheter ta ett ansvar genom att utreda eventuella brott som de svenska medborgare som stridit i Gaza gjort sig skyldiga till. Här kan också Palestina bistå, genom att ratificera fördraget om den internationella brottsmålsdomstolen ICC, och därmed underlätta för att få den mekanismen aktiverad.
EU bör nu suspendera det förmånliga handelsavtalet med Israel. Det rymmer två klausuler som Israel bryter mot. Det ena att det inte omfattar produkter från bosättningar, vilket Israel kringgår genom att inte ursprungsmärka. Det andra handlar om brott mot mänskliga rättigheter, där den senaste offensiven i Gaza fört det brottet till nya dimensioner.
EU och Sverige bör också stödja den palestinska enhetsregeringen och de inompalestinska försoningssträvandena, så att val kan hållas och den palestinska demokratiska legitimiteten stärks inför de substantiella fredsförhandlingar som världen nu måste kräva att Israel genomför.
Sverige bör också erkänna Palestina och avbryta allt militärt samarbete med Israel, inklusive att dra tillbaka vår militärtattaché på ambassaden i Tel Aviv. Gazaoffensiven rymmer så påtagliga brott mot svensk vapenexportlagstiftning att vår trovärdighet skadas av sådant samarbete.