Regeringens förslag om att sluta ett så kallat värdlandsavtal med Nato har åter fört in säkerhetspolitiken i valrörelsen. Vänsterpartiet går emot, vilket är förutsägbart eftersom de motsatt sig alla steg till samarbete med Nato. Miljöpartiet uttrycker tveksamhet. Vår talesperson i försvarsfrågor, Peter Hultqvist, uttrycker sitt stöd utifrån förvarsberedningens tidigare beslut och då han inte ser någon konflikt med Sveriges alliansfrihet. Men två tidigare FN-ambassadörer, nära medarbetare till Olof Palme och centrala uttolkare av svensk säkerhetspolitik under de senaste 30 åren, Anders Ferm och Pierre Schori, är kritiska.
Oavsett det eventuella framtida avtalets innehåll är regeringens agerande ett uttryck för dålig timing, förmodligen dessvärre medvetet. Av två skäl. Detta är för det första inte en fråga som lämpar sig att diskutera i en stressig valrörelse. Säkerhetspolitiken måste ligga medvetet stadig och att öppna för utspel kan bränna broar och skapa låsningar som kan ta lång tid att reparera.
För det andra riskerar utspelet bli en del av upplevd omorientering av Sveriges säkerhetspolitik i ljuset av Ukrainakrisen. Det saknar dels grund, eftersom detta i sig inte innebär något ökat hot mot Sverige, dels kan det felaktigt ge bilden av att Sverige gör militär armkrok med Nato och vilket underminerar våra möjligheter till ett självständigt agerande i risken för en tilltagande spänning mellan Ryssland och Nato.
Innehållsligt är det viktigt att minnas att den militära dimensionen av svensk säkerhetspolitik sedan Andra världskrigets slut och i synnerhet efter Berlinmurens fall haft sin utgångspunkt i FN-stadgans våldsförbud. Detta förbud är absolut, så när som på två undantag. Rätten till självförsvar (artikel 51) och när FN:s säkerhetsråd fattar beslut om våldsanvändning enligt kapitel sju vid hot mot internationell fred och säkerhet.
Militär alliansfrihet innebär att vi själva, till skillnad från Natos medlemsländer, tar fullt ansvar för det första undantaget. Däremot samarbetar vi med andra länder kring det andra undantag, att skapa fred i världen på FN:s uppdrag.
Det som hände efter det kalla krigets slut var att möjligheterna och behovet till samarbete för internationell krishantering ökade kraftigt. Och därmed nya möjligheter till samarbete också med Nato. Den viktigaste strukturen för detta var det så kallade Partnerskap för fred.
Framgång i detta kräver självklart samarbete i övning, planering och politisk dialog, vilket lett till ett i huvudsak okomplicerat samarbete med Nato de senaste 20 åren. Vi socialdemokrater har varit kritiska till att alliansregeringen lagt i princip alla svenska krishanteringsägg i Nato-korgen, vilket minskat våra möjligheter att delta i FN-uppdrag som inte varit Natos prioritering. Några av oss har också uttryckt tveksamhet till inriktningen på vårt engagemang i Afghanistan. Men det principiella samarbetet med Nato kring krishantering har varit riktigt och korrekt.
Även om det är samma svenska militärer och samma svenska vapen som har till uppgift att försvara svenskt territorium och medverka i internationell krishantering på FN:s uppdrag är det absolut nödvändigt att strikt hålla isär dessa olika funktioner, eftersom de vilar på helt olika folkrättsliga grunder.
Detta gör inte Nato åt oss, eftersom det är en struktur också för kollektivt självförsvar, enligt Natos artikel fem. Det gör heller inte moderaterna åt oss, eftersom de, tillsammans med folkpartiet, vill se en svensk anslutning till Nato. För alliansregeringen är det inget problem om gränserna suddas ut och om vi får en smyganslutning till Nato. Det är ju dit de vill. Därför ska vi inte förvånas över försvarsminister Karin Enström språk om att kunna ge och ta emot militärt stöd vid en konflikt i vårt närområde.
För oss socialdemokrater, som vill värna den militära alliansfriheten, inte för att den har ett egenvärde utan för att den ger oss ökade möjligheter att bidra till en fredlig utveckling, är det nödvändigt att söka en annan hållning. Det är inget principiellt problem att öka samarbete med Nato för krishantering på FN:s uppdrag eller för att kunna hantera civila kriser. Detta stärker vår egen förmåga och bidrar till Nato civilisering efter det kalla krigets slut.
Men det går en mycket skarp gräns för samarbete för att möta eventuella militära kriser och konfrontationer i vårt närområde. Spelar vi bort den rågången har vi också spelat bort den politiska grunden och det politiska mervärdet av vår militära alliansfrihet.
Därför måste denna rågång granskas kritiskt och ordentligt i samband med riksdagsbehandlingen av det beslut som regeringen nu har tagit. Det är i det sammanhanget avgörande att Sverige har den fulla och egna beslutsrätten av när och hur detta avtal ska användas på svenskt territorium.
Sedan ligger det ett stort ansvar på en kommande regering hur detta avtal ska tillämpas. Här är jag inte orolig för hur en rödgrön regering kommer att agera. Det kan möjligen vara en positiv bieffekt att alliansen fattade sitt beslut i valrörelsen. Det ger den majoritet av Sveriges folk som vill värna den militära alliansfriheten ytterligare ett argument till att byta regering.
Sverige firar i år 200 år av oavbruten fred, vilket är längre än något annat land. Det sammanfaller med vårt beslut att inte söka krig med våra grannar och att inte ingå i militära allianser. Även om politiken utvecklats och förfinats med tanke på två världskrig, bildandet av NF och FN, kalla kriget, EU och kalla krigets slut finns det principer som vi inte har anledning att ompröva. Dit hör strukturen på vårt försvar – det ska kosta på att anfalla oss, men det ska inte provocera andra till anfall – och att militärt försvar är vårt eget fulla ansvar.
Det var trots allt militärallianser som blev omoderna vid det kalla krigets slut. Inte frihet från dessa.