SD är inte ett parti som kan motas genom att visa på företrädarnas dåliga beteende. De måste bemötas ideologiskt och deras hatiska berättelse om samhället måste motbevisas, skriver Mattias Irving.
Det sägs att Sverigedemokraterna är ett parti som är immunt mot skandaler. Deras företrädare kan uppträda nästan hur som helst och säga nästan vad som helst utan att det nämnvärt påverkar deras väljarsympatier. Är det ett tecken på att 15-20 procent av svenskarna är övertygade rasister, eller har slutat bry sig om hur de personer som de har valt till sina företrädare agerar?
Det finns många undersökningar av SD-väljaren. Sammanfattningsvis visar de att de personer som dras till partiet har lägre känsla av tillit till samhället, uppvisar färre sociala beteenden, känner mer politikerförakt och i större utsträckning än genomsnittet hyser rasistiska uppfattningar.
De undersökningar vi gjorde under förvalsanalysen 2018 visade också att SD:s väljare identifierade sig mycket starkt med sitt parti. Även S har många väljare som röstar socialdemokratiskt för att det är en del av deras identitet. Men på bara några år har SD byggt upp en ännu starkare identitet hos sina väljare än vad S har gjort på decennier.
Det är en stark indikation på att något sker på en känslomässig och kanske också existentiell nivå hos många som röstar på SD. Det är en viktig insikt för att förklara varför partiet inte berörs så mycket av skandaler eller av plötsliga kovändningar i den förda politiken. Deras väljare röstar inte för att de vill ha en viss politik, utan för att de känner genuin tillhörighet till partiet. Och med tillhörighet kommer lojalitet.
Med hatet som identitet
Den radikala högern har förändrats mycket över tid, och man ska vara restriktiv med att dra historiska paralleller. Ändå är det ändå tydligt att SD:s väljare uppvisar beteenden som i jämförelse med andra partiers väljare ligger mycket närmare de många vanliga tyskar och italienare som aldrig var ideologiskt övertygade, men ändå sympatiserade med sin tids fascistiska rörelser. Sakfrågorna är inte särskilt viktiga. Gemenskap, identitet och den nationella reningen från inkräktare är överordnade.
I det avseendet är delar av den nya radikala högern som en skrattspegel av den våldsbejakande islamism som den har utsett till sin största fiende. Så resonerar i alla fall professorn i religionshistoria Mattias Gardell i boken Den ensamme terroristen?: Om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar (2017). Båda grupperna odlar sina hjältesagor med omöjliga maskulinitetsideal och kvinnorepression, drömmar om nationell och kulturell renhet och revanschistiska idéer om att driva ut de imperialistiska inkräktarna genom att återupprätta den egna nationalistiska eller religiösa karaktären. Det kunde ha varit en ideologisk handbok för IS-krigare.
De moské- och HVB-hemsbrännare som Gardell berättar om i sin bok anser inte att de gör något brottsligt, fastän de begått politiskt motiverade våldsdåd som utsatt andra för livsfara och skapat stor otrygghet. De ser sig tvärtom som hjältar, försvarare av gamla värden och av hembygden, de som vågar göra vad andra bara pratar om. Deras dåd kanske inte backas upp officiellt, men det är inte svårt att hitta hundratals, ja tusentals kommentarer online från SD-sympatisörer som hyllar dessa attacker.
SD har åtminstone fläckvis lyckats skapa ett offentligt samtalsklimat där hat och ängslan råder. I partiets inofficiella propagandakanaler på nätet skriver anhängarna de mest hårresande hotelser och hatutbrott. Inte sällan är det officiella företrädare som påkoms ligga bakom de anonyma hotelserna mot meningsmotståndare, något som historikern Timothy Snyder har påtalat i sin bok Om tyranniet (2017), där han försöker dra lärdomar av historien för att utarbeta antifascistiska strategier för samtiden. Dessa krafter har historiskt verkat för att skapa ett klimat där det blir omöjligt för alla andra att bedriva sin politik. Hatet befäster de svartvita positionerna och bidrar till att befästa en social tillhörighet – och med tillhörighet kommer lojalitet. I det avseendet delar SD tydliga drag med de historiska förlagor som inspirerade partiets grundare.
En höger i vänsterskrud
Sedan presidentvalet i USA 2016 har allt fler lutat åt att förklara den nya högerns framgångar som ett globaliseringsmotstånd, en reaktion på en upplevd förlust av lokalt självbestämmande. Ett folkligt motstånd mot överstatliga aktörer som föddes i den förra finanskrisens kölvatten kom att formuleras i olika sociala rörelser som ”99%”, men dessa lyfte aldrig.
”Vänstern bakades själv in i den ’korrupta elit’ som skulle bekämpas”
Istället smög sig andra ideologier in i motreaktionen. Kritiken mot bankerna förvandlades ofta till konspirationsteorier om ”judiska bankirer”. Kritik mot stagnerad välfärd och ekonomisk otrygghet på grund av ett internationellt, flytande kapital och ”effektiviseringar” som slog mot landsbygd och människor som stod långt från arbetsmarknaden, vändes i nationalistiska amsagor om att allt skulle bli bättre med nya tullar och färre utlänningar. Anständigt folk drog öronen åt sig, och med dem reducerades vänsterns svar på dessa frågor till ett mummel.
Den nya högerns framgångar kan vila på dess förmåga att lägga beslag på och förvanska de vänsterfrågor som vänstern själv misslyckades med att förvalta i finanskrisens fotspår. Till exempel Tea partyrörelsen var något så udda som en borgerlig massrörelse som använde sig av etablerade vänsterstrategier som folkliga möten och allsång för att föra fram sina frågor. En klassisk vänsterpopulistisk uppställning med ”hederligt folk” mot ”korrupt elit” gjordes till högerpopulisternas. Vänstern bakades själv in i den ”korrupta elit” som skulle bekämpas.
Exemplet är från USA, men lärdomarna är applicerbara på Sverige. De som röstar på SD i Sverige uppvisar stora likheter med dem som röstade på Donald Trump i USA: Till övervägande del infödda män på landsbygden, som känner sig svikna och utan inflytande över den egna situationen. När vänstern uppfattas ha allierat sig med kapitalet, avvecklat välfärden på landsbygden, öppnat landets gränser för inkräktare som drar ner lönerna och gör tillvaron osäker, öppnar sig ett stort vakuum för högerpopulisterna att exploatera.
När väl hotet är definierat – en korrupt, globalistisk elit ovanför, och en hotfull marginaliserad inkräktargrupp nedanför – är det lätt att samla de politiskt vilsna kring en ny, föreställd gemenskap under den tigande svenska flaggan, som fylls med nytt innehåll av SD:s retoriska fantasier om ett strålande och okomplicerat förflutet. Minnen från fornstora dar. Hat och rädsla mot gemenskapens fiender blir bensinen i SD:s motor.
Hur kan vi bryta SD:s grepp om dessa grupper?
LO och S har under det senaste året visat att man har uppdaterat sin analys av SD och deras väljare. Det märktes tydligt under valrörelsen, då parollen ”trygghet för vanligt folk” slog igenom. Inför EU-valet har man lånat in sin slogan från Brexit-rörelsen: ”Ta tillbaka kontrollen”. Det är anmärkningsvärt, och med all säkerhet ingen slump, lika lite som det är en slump att Jimmie Åkesson i flera års tid har försökt lägga beslag på vänsterordet ”folkhemmet”.
Ska vi lyckas bryta känslan av tillhörighet och lojalitet till SD så måste vi inte bara underkänna utan också motbevisa den berättelse som SD för fram, om en vänster som har ”svikit”, om inkräktare som hotar det bekanta och kära. Vänstern måste förnya och skärpa kampen mot just de aktörer som har urholkat välfärden, bromsat upp löneutvecklingen och gjort tillvaron otrygg. Folk måste få konkreta bevis på att vänsterpolitik fungerar och gör deras liv bättre.
Å den andra sidan måste vi bli bättre på att berätta om den sammanhållande och befriande ideologi som kan tävla med extremhögerns särskiljande och ofria världsbild. Vi måste berätta om det samhälle som växer med varje ny människa som känner att det är deras hem, och vill och vågar satsa på det, vilket ger en bättre framtid för alla.
Därför går vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet vidare med att utveckla idén om ”vårt växande hem” som blev vår slogan i valrörelsen. ”Vårt växande hem” sammanfattar vår ideologiska övertygelse om ett samhälle där alla behandlas rättvist och får utrymme att växa, men det speglar också vår längtan efter ett Sverige där alla känner att de hör hemma precis så som Gud har skapat dem.
Mattias Irving
Politisk sekreterare