Populismen brukar beskrivas som en urvattnad och polariserad form av politik, där god ställs mot ond, folk ställs mot elit, och komplexa problem ges överdrivet enkla lösningar. Men ”populism” handlar också om att framställa sig själv som någon som tillhör folket och försvarar dess intressen (”populus” betyder ”folk” på latin) mot ”eliten”.
Redan 1995 beskriver författaren Umberto Eco närmast profetiskt i en essä om ”ur-fascismen” att en kommande, internet- eller tv-baserad fascism skulle representera en liten del av befolkningen men påstå sig vara de enda sanna uttolkarna av ”hela folkets vilja”. Identifikationen mellan den egna politiken och folkviljan var helt central för den gamla fascism som Eco upplevde under sina uppväxtår i Italien, och den är fortfarande viktig för dagens nya, auktoritära högerrörelse.
Inte minst Sverigedemokraterna försöker att framstå som ”det vanliga folkets parti”, och partiledaren Jimmie Åkesson har till och med lånat in det socialdemokratiska folkhemsbegreppet i sin egen högerextrema retorik. SD har också lyckats med att få en närmast fanatisk följarskara. I analyser både före och efter riksdagsvalet 2018 stod det klart att SD-väljarna är de i särklass mest svårrörliga, när de väl har identifierat sig med partiet.
Många associerar den gamla fascismen till militärmarscher och förakt för svaghet, och då blir denna besatthet av att vara ”folkets röst” svår att förstå. Är detta bara en retorisk strategi för att behålla makten, fastän man snarare är en elitist vars högsta ideal inte är att vara folklig utan militärisk och kraftfull?
Sammanfattning: Högerpopulismen handlar om att framställa sig som ”folkets röst”.
Fascismen är en ”humanism”
Den italienska fascismen kunde något tillspetsat beskrivas som en ”humanism”, alltså som en ideologi som sätter människan själv i centrum. Men den har inget gemensamt med den klassiska, upplysningshumanistiska idén om den tänkande och jämlika människan, utan handlar tvärtom om den tillhörande och stridande människan.
Fascismens ideala människa bejakar folkmassans logik med stor iver. Hon når inte självförverkligande genom utbildning och reflektion, utan genom underkastelse inför en historieskrivning där evig konflikt mellan nationer och folkgrupper görs till ett grundläggande villkor för människans existens. Den gamla fascismens ideala människa gjorde sig därför till ett villigt instrument i nationens tjänst, vare sig det är som barnaföderska, som heroisk förgrundsgestalt i fronten mot nationens fiender, eller som entusiastisk flaggviftare på militärparaderna.
Det kan uppfattas som en ideologisk spänning inom fascismen, att den både tenderar mot en extremt pessimistisk och krigisk historiesyn, samtidigt som den hyllar ett mytologiskt gyllene förflutet och ser sig som bärare av en historisk återkomst som ska leda till evig lycka (det som fascismforskaren Roger Griffin kallar för ”palingenetisk ultranationalism”). För att förstå den spänningen måste man förstå det eviga krigstillståndets centrala betydelse i fascismens världsbild. Fastän den gamla fascismens historiesyn var djupt pessimistisk, hyllade den ändå bombastiskt den perfekta, nya människa som fascismens projekt skulle utmynna i, en evigt ung medborgare, för evigt en idealist men aldrig en ideolog.
Sammanfattning: Fascismens människosyn bygger på tillhörighet och kamp, inte på självständigt tänkande och jämlikhet.
Från våldsförhärligande till metodisk likgiltighet
Det våldsromantiska idealet om kamp för kampens egen skull, förädlandet av människan i krigets masugn, är nästan helt frånvarande i den breda reaktionära rörelsen idag, utom i de mer sekteristiska sammanhangen, som Nordiska motståndsrörelsen. Därför kan den nya högern överlag knappast kallas ”fascistisk” om man betraktar fascism som en statisk ideologi som inte förändras över tid.
Men alla ideologier förändras över tid, och det vore absurt att mäta samtidens auktoritära krafter efter dåtidens måttstockar, precis som det inte går att dra en obruten ideologisk linje från Karl Staaff till Jan Björklund. Dagens extremhöger vurmar (oftast) inte för militärparader eller ”den nya människan”. Som den italienska fascismforskaren Emilio Gentile varnar: Det är farligt att estetisera fascismen och förse den med en alltför rigorös uppsättning med karakteristiska drag. Då riskerar man att missa hur den förändras.
Det andra ledet i fascismens människosyn finns fortfarande bevarat i den nya högern, nämligen idén om människan inte som självständig, tänkande och jämlik, utan som först och främst tillhörig en viss nation eller folkgrupp. Dessutom finns det utan tvekan många våldsamma inslag, fastän de inte typiskt är knutna till en våldsförhärligande ideologi. Hatet mot främst muslimer, judar, feminister, ”landsförrädare” och transpersoner är grovt, omfattande och innehåller inte sällan uppmaningar till våld. Våldsidealet verkar ha ersatts av en slags metodisk nihilism, en strategisk och utbredd likgiltighet inför våld och konflikter som specifikt drabbar högerns hatobjekt. Dessa förhatliga människor anses inte ens värda att sörja, och berövas därmed sin mänsklighet.
I förordet till Arthur Rosenbergs bok ”Fascismen som massrörelse” (1934, men finns i svensk utgivning från 2016) beskriver historikern Håkan Blomqvist den nya högerrörelsen som ”kontrareformistisk”, där den äldre tidens fascism av vänstertänkare snarare har betecknats som kontrarevolutionär. Kanske är det en träffande beskrivning av vad som har förändrats, och vad som förblir sig likt.
Sammanfattning: Våldsförhärligande har ersatts av metodisk likgiltighet för motståndarna. Men en syn på människan som osjälvständig gruppvarelse lever kvar.
Hur kan vi bemöta populismen?
I samma bok varnar Rosenberg för att försöka gå dessa krafter till mötes, likaså för att som vänsterrörelse förlita sig på att myndigheter och rättsstat ska lyckas hålla dessa populistiska krafter stångna. Utan tvekan är denna varning resultatet av Rosenbergs egen erfarenhet från tiden i Weimarrepubliken, då extremhögerns politiska mord försiggick mer eller mindre öppet och obestraffat, medan den stora merparten av politiska mord utförda av kommunister under samma period reddes ut och bestraffades. Idag utförs i princip inga politiska mord i Sverige av extremvänstern så det är svårt att dra några paralleller, men polisen har under många års tid nu fått mycket hård kritik från många tunga röster i samhället för ett slappt agerande mot den nya extremhögern.
Rosenberg menade att man måste utmana fascisternas anspråk på att vara ”folkets sanna röst”, genom att tvinga dem att bekänna färg. När de tyska socialdemokraterna under 30-talets början tog politisk strid mot sänkta löner lyckades de mobilisera så många arbetare att nazisterna slutligen fann sig tvungna att driva samma linje själva för att inte förlora sin väljarbas. Följden blev att Adolf Hitler under en tid tappade kapitalägarnas förtroende, och nazistpartiets dubbla lojaliteter lades i öppen dager. Nazisternas högersympatier blev desto mer uppenbara under De långa knivarnas natt, som främst var slutet på en intern maktkamp med Sturmabteilung (SA), men då också partister som hade vänsteridéer mördades, bland andra Gregor Strasser som förespråkat åtgärder för att tackla fattigdomen och avsätta den ekonomiska eliten (vilket inte ska tas som intäkt för att strasserismen var något slags ”snällare” form av nazism).
Då som nu var många kapitalägare snabba att omfamna den högerextrema rörelsen. Idag syns inte minst namn som den reaktionära miljardären Robert Mercer bland de viktiga finansiärerna av den nya högern. I Sverige ser vi hur Almegas uppvaktning av SD har lett till politiska resultat, liksom att allt fler företagare sympatiserar öppet med partiet. Då som nu sluter också en bred undre medelklass och arbetarklass upp bakom extremhögern. Det har kallats ”en ohelig allians” mellan arbetare och överklass.
Den nya, auktoritära högern saknar den gamla fascismens mobiliserande krigiska ideal, och har ersatt dem med likgiltighet, cynism och hårdföra ironier. Den kan verka nog så hotfull när den kommer från moderaten Hanif Balis twitterkonto eller från Vita husets presskonferenser, men den saknar den långsiktiga sprängkraften hos gamla tiders bombastiska storslagna nationalism. Det betyder att vi kan ta striden med dessa krafter om synen på människan, och om vilket samhälle som är det goda samhället för människan. Vi måste inte heller underkänna medborgarnas intelligens genom att hemfalla åt vänsterpopulism.
De sista veckorna före valet 2018 steg S med flera procentenheter efter ett halvår av kräftgång i opinionen. Dessa veckor talade S med styrka om ett jämlikt, starkt och inkluderande samhälle för alla, och överröstade till och med Sverigedemokraterna i debatten. Det borde vara en erfarenhet som speglar Rosenbergs berättelse om hur den tyska socialdemokratin skadsköt nazistpartiet genom engagemang för rättvisa och anständighet för dem som har det dåligt ställt. Den oheliga alliansen var bruten.
Sammanfattning: Högerpopulismens ”folklighet” vilar på en människosyn där nation och tillhörighet är centrala, men den saknar den gamla extremhögerns visionära styrka. Därför kan socialdemokratin ta strid på visionernas område och tvinga fram diskussioner om vilket samhälle vi vill bygga, istället för att låta den nya högern sätta debattens fokus på visionslös missnöjespolitik.
Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet