Tal av Peter Weiderud om situationen i Irak vid valupptakt i Arboga
Utrikespolitiken brukar inte vara en stor valfråga i Sverige. Men i år kommer den att vara större än tidigare.
Många svenskar har rötter i andra delar av världen och har familjer, vänner och släktingar i delar av världen där det råder konflikt eller allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.
Tydligast ser vi detta just nu i Irak, där vi riskerar ett folkmord på yazidier, kristna och oppositionella sunnimuslimer från den brutala jihadistgruppen Islamiska staten.
Människor och grupper som levt sida i flera tusen år, tvingas fly hals över huvud. Kvinnor och flickor tas till fånga, våldtas eller säljs som sexslavar. Män avrättas brutalt. Familjer tvingas upp i bergen i olidlig hetta utan vatten och mat.
Islamiska staten är ett monster som måste stoppas. Detta är ett nödläge och det är precis i nödlägen som FN:s säkerhetsråd måste ta sitt ansvar, och även ingripa militärt enligt kapitel 7.
De kristna och yazidierna i norra Irak behöver vår solidaritet. De har inga egna arméer. De har levt som minoriteter i detta område i generation efter generation. De behöver mat, skydd och politiskt stöd. De behöver verklig solidaritet.
En solidaritet som säkerställer att deras närvaro kan finnas i området i framtiden, i de kommande tusen åren.
Då krävs det politiska lösningar som bygger på folkrätt och mänskliga rättigheter. Då räcker det inte att som folkpartiet föreslå att vi ska skicka svensk militär hjälp till de kurdiska styrkorna.
Förutom att det skulle underminera svensk vapenexportlagstiftning, folkrätt och vår politiska integritet, skulle det riskera att injicera mer av det som har skapat de problem vi idag ser.
Kartan att den här regionen ritades upp av framför allt Storbritannien och Frankrike efter det Ottomanska rikets sönderfall för 100 år sedan. Det skedde med en okunnighet och arrogans som byggde in bestående problem i samhällena.
Under Saddam Husseins brutala styre fick framför allt kurderna betala ett fruktansvärt pris för den irakiska sammanhållningen. Även shiterna i syd upplevde sig marginaliserade av den sunnidominans som Saddam representerade.
Efter USAs folkrättsstridiga invasion 2003, som folkpartiet också stödde, såg både shiter och kurder möjligheter till revansch. Kurderna började bygga upp en hög grad av självständighet och den shitiska premiärministern Al-Maliki tog allt hårdare kontroll över centralregeringen.
I den kurdiska regionen blev det säkrare och möjligt att utveckla ekonomi och demokrati. I övriga Irak växte det sekteristiska våldet. De stora förlorarna blev arabiska sunnimuslimer, kristna och andra minoriteter.
Dessutom ständiga motsättningar mellan centralregeringen och den kurdiska provinsregeringen i norr. Kurderna har hela tiden burit på en stark självständighetssträven, men agerat politiskt klokt och pragmatiskt i lojalitet med den federala konstitutionen för Irak.
När barbarerna från den Islamiska staten, IS, tog sig in i Irak fanns det ingen vilja att försvara Irak. Hade de kurdiska och irakiska styrkorna samarbetat hade de stoppat dem omedelbart. Men båda hade intressen av att den andre försvagas och många sunnimuslimer i norr hade tappat sin lojalitet med det shiadominerade Bagdad.
Inte ens parlamentet förmådde samlas de kritiska dagarna och de kurdiska trupperna passade på att inta den oljerika staden Kirkuk, som har kurdisk historia, men blandad befolkning och vars status, som så mycket annat, måste lösas politiskt och inte militärt för att det ska hålla i längden.
När Mosul intogs av IS begärde Bagdad-regeringen militärt stöd från USA, som först såg ut att bejaka detta, men som vid närmare eftertanke villkorade sitt stöd med att regeringen måste samla hela nationen.
Detta vägrade Al-Maliki, vilket till slut ledde till hans politiska exit. Det finns nu en ny premiärminister och hoppet ökar att politiken kan börja fungera igen.
Samtidigt har USA gett militärt stöd till de kurdiska trupperna, vilket några av EU-länderna också överväger och folkpartiet vill att Sverige gör.
Men det är inte mer vapen regionen behöver, utan mer politik, demokrati och mänskliga rättigheter. De kurdiska peshmerga-styrkorna är dessutom inte ansvariga mot den kurdiska provinsregeringen, utan mot de två kurdiska partierna, KDP och PUK. Att i denna politiska och folkrättsliga oklarhet skeppa in ytterligare vapen kan ge mer av de problem som vi sett för mycket av i detta land och denna region under senare år.
IS måste stoppas, också militärt. Men det är ett samlat irakiskt ansvar, eller om detta inte är möjligt, ett ansvar för FN:s säkerhetsråd. En ny utländsk inblandning för att förskjuta de militära balanserna i denna krutdurk riskerar att leda till nya konflikter.
Samtidigt måste vi vara beredda att tänka och agera snabbt för att förhindra folkmord och lösa den nödsituation som är. De humanitära insatserna brådskar. De svårigheter som människor i Syrien upplevt för att kunna söka asyl får inte upprepas. Knutarna som finns i FN:s säkerhetsråd måste knytas upp.
Den kan också vara värt att titta på de förslag om särskilda skyddszoner som kristna politiska grupperingar lyft fram för den kristna minoriteten. Precis som kyrkoledare i regionen hävdat menar jag att den långsiktiga lösningen handlar om att skapa förutsättningar för samlevnad mellan alla folkgrupper i regionen. Här har kristna alltid levt sida vid sida med andra grupper och de måste de kunna göra också i framtiden.
En kristen autonom enklav i Nineve riskerar att tillföra mer identitetspolitik och mer separation. Men i ett läge av brutal etnisk resning och risk för folkmord måste vi också vara beredda att titta på hur det kortsiktiga skyddet kan värnas.