Close

by

Inledningsanförande av Peter Weiderud, årsmötet 2015

‘Politikens musik ska spelas på alla strängar’

Varför pratar ni så mycket om religion, frågade en sekulär, men intellektull, partimedlem som vi bad ge synpunkter på vårt studiematerial.

Ta bort Socialdemokrater för Tro och Solidaritets adjungering till partiets Verkställande utskott, eftersom de främjar religion, skrev några socialdemokratiska kongressombud nyligen i Tiden.

De har båda fel. Vi pratar inte religion, vi pratar politik. Vi främjar inte religion. Vi konstaterar att religion finns och att man inte behöver vara rädd för den.

I Sverige, världens kanske mest sekulariserade land, anser 35 procent att religion är viktigt. Och den siffran växer idag, efter att under vår kraftfulla moderniseringsprocess sjunkit. I världen tillhörde 67 procent av världens befolkning år 1900 någon av de fyra största världsreligionerna – kristendom, islam, hinduism eller buddism. År 2005 var den siffran 73 procent och även den växer. Religion behöver inte främjas.

Vi vill att människor som har en tro tar politiskt ansvar tillsammans med andra människor av god vilja i ett brett, sekulärt och progressivt parti.

Men kommentarerna är intressant, för i sin okunnighet, lomhördhet och sina fördomar, visar de på värdet att vi finns som sidoorganisation och att den moderniseringsresa vi gjort för att kunna möta framtidens Sverige har varit riktig.

Jag älskar politik. Politik är för mig en konst. Det är musik som spelas på tre strängar. Det finns de som bara spelar på en eller två strängar, och man behöver inte vara särskilt musikalisk för att höra att politiken då klingar fattigt, falskt eller farligt. Men när alla strängar används, är politik ljuv musik som får oss att dansa, sjunga eller ger oss mod att förändra.

Den första strängen är en vision. Olof Palme beskrev det som att politik är att vilja. Vilja förändra samhället, upprätta dem som trycks tillbaka, frihet för de bundna, bryta patriarkala strukturer och bana väg för en framtid där rättfärdighet bor.

Den andra strängen är intresse. Tip O´Neill, legendarisk demokratisk talman i den amerikanska kongressen, brukade säga att ”all politics are local”. Politiken måste ha en förankring. Politiken måste företräda något. Intresset kan vara geografiskt, klass- eller genderbaserat eller företräda en annan grupp som behöver politiken för att få sin röst hörd.

Den tredje strängen är förmågan att se det mogna ögonblicket. Insikten när tiden är mogen för förändring. Förståelsen för när opinionen kan fås att tippa över. Känslan för när man som politiker ska ta risken att slå till.

De som bara spelar på visionens sträng, utan att fundera över vad de representerar eller det mogna ögonblicken, blir politikens moralister. De predikar, tjatar och motiverar, men åstadkommer sällan förändring.

De som bara företräder intresset blir politikens tribalister, eller gråsossar. De är förutsägbara och motverkar förändring snarare än driva den.

De som bara styrs av de mogna ögonblicken är politikens populister. De står med fingret i luften för att alltid kunna gå dit vinden blåser. Dessa är de mest förfärliga av politiker, eftersom vinden inte självklart är genomtänkt, progressiv eller ens tolerant.

Men när alla strängar används och är rätt stämda, då frigörs den politiska kraft som kan få murar att falla, folkhem att byggas eller människor försonas med varandra.

Broderskapsrörelsen bildades som en intresseorganisation för de kristna socialister som var hemlösa både i partiet och i kyrkan. Som hade viktiga erfarenheter, insikter och engagemang för att förändra både partiet och kyrkan, men som behövde varandra för att nå framgång.

Visionen var tydlig, inspirerad av evangeliets krav på rättvisa, försoning och jämlikhet eller berättelsen den förlorade sonen, den barmhärtiga samariern eller syndfria stenkastare.

Det tre strängarnas musik spelades inte sällan med framgång. I nykterhetsfrågan på 1930-talet, i kampen för religionsfrihet på 1940- och 1950-talet. Mot atomvapen och för biståndspolitiken på 1960-talet och för fred i Mellanöstern på 1970-talet och framåt. I miljöfrågor på 1980-talet.

Men ska jag vara riktigt ärlig, så var den Broderskapsrörelse jag blev aktiv medlem av i slutet av 1980-talet en politisk rörelse med en mycket stor visionssträng. Konflikten mellan kyrkan och arbetarrörelsen var till stora delar överbrygd och vi väckte främst respekt som en idérörelse i arbetarrörelsen, med en stark profil i internationella frågor och miljöfrågor.

Den resa som inleddes med en systematisk dialog med svenska muslimer för 20 år sedan har förändrat oss som politisk organisation och hjälpt oss att finna och bättre stämma de strängar som ljuder av intresse och insikten om att vi måste skapa och utnyttja den förändringsmöjlighet som finns i det mogna ögonblicket.

Vi bygger inte vår politik enbart på det om vi ser som moraliskt rätt. Vi måste ta ansvar för en politik som är på allvar för våra medlemmar och de perspektiv, grupper och människor vi företräder.

Det ger oss en annan tyngd, kraft och motivation när vi söker påverka både den allmänna debatten och gentemot vårt moderparti.

Det har hjälpt oss att påverka vårt moderparti i Israel-Palestina-frågan, om vikten av erkännande och inompalestinsk försoning. Efter regeringsskiftet i våras förverkligades det krav vi formulerade redan för 45 år sedan.

Det har hjälpt oss att påverka vårt moderparti i asyl-och flyktingfrågor. Tack vare en stark opinion inom svensk socialdemokrati, har vi undvikit att smittas av det främlingsängsliga virus som påverkat så många av våra europeiska systerpartier.

Det har hjälpt oss att påverka vårt moderparti till erkännande av folkmordet mot armenier och andra kristna i det ottomanska rikets sönderfall för hundra år sedan. Försoning kräver dialog, och att komma ur förnekelse är en god början.

Det har hjälpt oss att påverka vårt moderparti till en mer restriktiv vapenexportpolitik. Kongressbeslutet 2013 är en bekräftelse på att en tidigare smal opinion nu blivit bred.

Det har hjälpt oss att påverka vårt moderparti i synen på den ideella sektorns roll i välfärden. Hade vi haft dagens politik – som bejakar brukarengagemang, pluralism och valfrihet – för 20 år sedan hade vi sluppit uppleva implodering av såväl skola, som sjukvård och omsorg.

Det har hjälpt oss att med trovärdighet hos både kristna och muslimer arbeta med religionens roll i fredprocessen på Cypern och söka bidra till en försoning på denna vackra, varma och delade ö.

Det har hjälpt oss att med trovärdighet driva de rättighetsfrågor som kommer att underlätta den svenska resan från enfald till mångfald. Rätten till bostad, jobb och hälsa, som en del av erkännandet av att ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är just rättigheter och inte bara policyfrågor. Och rätten till viktiga helgdagar, koscherslakt eller att bära slöja som ett uttryck för att det moderna samhällets enhet söks i bejakandet av våra rika olikheter.

Den resa vi har gjort har inte varit enkel. Det har kostat på i studier, samtal och reflektioner. Den har fått enstaka medlemmar att tveka, sörja och även lämna rörelsen. Den har väckt till liv fickor av den religionsfobi i partiet som en gång var orsaken till att Broderskapsrörelsen bildades. Den har gjort oss till favoritobjekt på avpixlat.

Men framför allt har resan varit en investering som kommer att bära frukt för framtidens politiska arbete. Den har fått oss att återknyta till våra historiska rötter och skälet till att vi en gång bildades. Den har bromsat medlemsminskningen och öppnat för en framtid där vi växer igen. Den har satt oss i respekt hos de viktiga grupper som behöver och förtjänar vårt stöd.

 

Vänner i Tro och Solidaritet,

Det är med blandade känslor jag håller mitt sista tal som ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Jag har haft förmånen att i mer än 20 företräda och arbeta på nationell nivå för vår rörelse. Som ledarskribent och krönikör för tidningen Broderskap, som internationellt ansvarig i förbundsstyrelse och som ordförande. Under samma period har jag också fått möjlighet att verka centralt i och för vårt parti. Som utrikespolitisk rådgivare i regeringen, och som adjungerad i partistyrelse och verkställande utskott.

Det har varit en oerhört rik tid för mig personligen, en spännande och utvecklande tid för vår rörelse, men en ganska smärtsam, förvirrad och trevande tid för vårt parti.

Socialdemokratin har under de senaste hundra åren haft ett unikt förtroende hos de svenska väljarna. Vid det första demokratiska valet 1921 nådde vi 36,2 procent och höll sedan en växande eller rak kurva till 45,3 procent i valet 1994. Sedan dess har vi haft en fallande kurva.

Vi tappar mellan 2 och 3 procent per mandatperiod.

Det beror inte på att det finns färre arbetare och att befolkningen är bättre utbildad. Bildning kan ju faktiskt bidra till större medvetenhet.

Det beror inte på att vi följer samma mönster som övriga Europa. Vi avvek tidigare och kan göra det igen.

Det beror inte på att det finns fler partier som konkurrerar. Det är snarare ett tecken på att vi misslyckats med att fånga tidens frågor, i alla fall vad gäller framväxten av nya vänsterpartier.

Vi har de senaste 20 åren tappat i vår förmåga att läsa tidens trender och framför allt det som var vårt unika framgångsrecept – att organisera dem som finns på samhällets botten att kräva sin rätt och göra det på ett sätt som väver samman intresset också med en ansvarskännande medelklass.

Vi organiserar idag en lägre medelklass, och driver väl deras intressen, men på ett sätt som ofta upplevs som värnande av de lösningar och modeller som var framgångrika under vår storhetstid. Vi är blockerade av vår historiska framgång.

De nya svenskarna. Unga som inte får fästa på arbetsmarknaden, trots god utbildning, upplever mindre att de är representerade av oss. De röstar i regel inte på våra motståndare, men avstår ofta från att rösta över huvud taget.

Vi läcker i den ansvarskännande medelklassen, som vill ha ett samhälle som håller ihop, som tänker socialdemokratiskt, men inte självklart röstar socialdemokratiskt.

Den klassiska höger-vänster motsättningen mellan arbete och kapital dominerar inte som förut, utan kompletteras också med andra motsättningar; mellan

  • Högutbildade och lågutbildade
  • Stad och landsbygd
  • Kvinnor och män
  • Minoriteter och majoritet
  • Mångfald och enfald
  • Rättighetsvärnande eller majoritetsbeslut
  • Religionsfrihet och sekularism
  • Unga och gamla
  • Cirkulärt och linjärt utvecklingstänkande
  • HBTQ eller heteronorm
  • Individuellt ansvar eller kollektivt
  • Gränsöverskridande och nationellt
  • Frihetlighet och lojalitet

I dessa motsättningar upplever väljarna att socialdemokratin ofta tvekar eller hamnar i ett traditionellt tankemönster, vilket innebär svårigheter att fånga upp den nya mer frihetliga vänstern.

Om vi inte förändras och upplevs som relevanta för en alltmer kompetent, medveten och krävande väljarkår, kommer kräftgången att fortsätta. Då får vi nöja oss med att gå till historien som världens mest framgångrika politiska parti under industrisamhället.

Eller om vi ytligt möter väljaropinionen i ett försök att köpa dess tillfälliga gunster kommer eventuella uppgångar att mötas med förstärkt kräftgång över tiden. För väljarna är inte nådiga med dem som överger sina ideal.

Eller för att tala med T.S. Eliot: ”Den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.”

Det finns inga enkla svar på hur vi återfinner våra historiska framgångsnycklar. Men Socialdemokrater för Tro och Solidaritet behöver bidra med våra erfarenheter.

Och den viktigaste är att det går att organisera det nya Sverige på samma sätt som det gamla. Nerifrån och upp. Det går att engagera och ta strid för de frågor och perspektiv som kan ge ökad frihet för dem som inte får den till skänks.

Men det tvingar oss att tänka utanför boxen, använda vår nyfikenhet och samtidigt se till att vi inte slänger ut några barn med badvattnet.

Det gäller att hålla i de grundläggande värdena om solidaritet, jämlikhet och rättvisa, men att vara beredd att ompröva de politiska redskapen och välkomna de människor som i varje tid kan bidra till att förverkliga de grundläggande värdena.

Här måste vi vara beredda att utmana en partikultur som med tradition, envishet och viss frenesi speglar det samhälle vi är på väg att lämna.

I Storstäderna och på våra universitetsorter är jordmånen för dessa förändringar bäst, eftersom det postindustriella samhällets värderingsförskjutningar blivit så tydliga att de inte längre kan förnekas.

I norra Sverige är partiorganisationen så trygg att det också ger en rimlig jordmån att tänka nytt. Förändringsbehoven är uppenbara, även om de här kan ske under mer kontrollerade former.

Den stora utmaningen ligger i Syd- och Mellansverige, på bruksorter, små orter och i våra mest traditionella partidistrikt. De områden där vi förlorar mest till Sverigedemokraterna. Det är här slaget om framtiden står tydligast just nu och det är här vi är sämst rustade.

 

Vänner i Tro och Solidaritet,

Även om vi med trovärdigheten från vår egen förändringsresa ska göra vad vi kan för att utveckla partikulturen, får vi inte glömma vårt ständiga ansvar för de politiska sakfrågorna. Framför allt de frågor som lägger ut kursen mot framtiden.

Låt mig kort beröra några och börja med Europapolitiken.

Kapitalets internationalisering kräver att delar av politiken också internationaliseras. Detta är ur ett vänsterperspektiv självklart. Det är också förklaringen varför delar av den svenska vänsterns EU-motstånd ägnar så mycket energi åt att förneka kapitalets internationalisering.

Men globaliseringen är som vädret. Den kan inte förnekas, eftersom den baseras på ny teknologi, nya möjligheter och nya värderingsmönster. Men det går att med politikens hjälp fälla upp paraplyer, bygga tak eller fixa regnrockar.

EU är i grunden ett vänsterprojekt, men kan bara utvecklas om vänstern tar ansvar för det. Det har vi socialdemokrater inte gjort. I EU-valet 2009 gick vi till val på en fråga som vi själva inte anser hör hemma i EU – jobben. I valet för ett år sedan gick vi till val på att värna svenska arbetsvillkor mot resten av Europa. Det är viktigt, men istället för att ha en idé om hur vi vill använda denna så viktiga politiska nivå, hur vi mentalt ska bli med i EU, fokuserar vi på hur vi kan hindra Europa från att bli med i Sverige.

Men Europa är här. Det är vi. Det är en välsignelse att vi har rumänska tiggare på våra gator. Det hjälper oss att se verkligheten, vilket är första steget för att kunna ta politiskt ansvar. EU ger oss möjlighet att bygga solidaritet med romer, tyskar och greker. Med britter, portugiser och cyprioter. Låt oss ta vara på detta fantastiska politiska erbjudande, i synnerhet när EU idag befinner sig i kris.

Tack och lov har väljarna sett det vi ännu kämpar med. Därför bestraffade de oss i båda EU-valen. Vi har ställt frågan två gånger och fått samma svar. Nästa gång kan vi göra om och göra rätt.

EU är en politisk allians, men som ger oss möjlighet att bygga säkerhet på ett modernt och framåtblickande sätt. Det ändrar inte vår säkerhetspolitiska grundhållning om militär alliansfrihet.

När Sverige bytte säkerhetspolitisk fot för 200 år sedan och deklarerade att vi ska stå fria från militära allianser var det både för att undvika att dras in i andras krig, men också för att tydligt visa att inte längre hade för avsikt att provocera andra eller att starta i krig.

En politik som successivt förfinats till att låta utrikespolitiken bli vår främsta försvarslinje och försvarspolitiken vara strikt defensiv som den yttersta försäkringen för den händelse vi trots allt skulle bli anfallna.

Vår säkerhetspolitik bygger på folkrätten och FN-stadgans strikta våldsförbud, som bara medger två undantag, artikel 51 i självförsvar och kapital sju, när FN:s säkerhetsråd beslutar att använda våld för att det råder hot mot internationell fred och säkerhet. Som militärt alliansfritt land, med en aktiv utrikespolitik, sköter vi det första undantaget själva, medan vi gärna samarbetar med Nato och andra kring det andra undantaget.

Samarbetet med Nato är viktigt, både för att bidra till Natos civilisering efter det Kalla kriget, och för att bättre kunna genomföra internationella insatser.

Nato har inte denna uppdelning och ser därför säkerhet på ett annat sätt. De borgerliga partier som vill ha med Sverige i Nato gör det inte heller.

Därför kan vi vare sig låta borgarna eller Nato sätta agendan för vårt samarbete med Nato, vi måste göra det själva och med full trygghet och självförtroende. Vi vill nämligen inte samma saker.

Ryssland annektering av Krim och alltmer aggressiva agerande i närområdet gör det ännu viktigare att hålla denna strikta kurs. Annars riskerar vi att underminera möjligheterna med den första försvarslinjen – utrikespolitiken.

STS har protesterat både mot både mot den svenska bestyckningen med nya offensiva vapen och att de Nato-övningar som genomförts under senare tid inte gjort den strikta uppdelningen mellan territorialförsvar – vårt eget ansvar – och internationell krishantering – det gemensamma.

Detta gör det svårare för oss att använda den första försvarslinjen och med hjälp av utrikespolitiken bidra till en annan utveckling i Ryssland. Därför är den militära alliansfriheten både ett svenskt och europiskt egenintresse.

Den framgång vi nådde i vapenexportpolitiken i kongressen 2013 kommer snart att prövas i de beslut som följer av KEX-utredningen.

Här behöver vi påminna om grunden för svensk vapenexport, som också bygger på alliansfriheten. Export är förbjuden och kan bara medges för material som är säkerhetspolitiskt viktiga för Sverige, aldrig av ekonomiska eller sysselsättningspolitiska skäl.

Men undantagen ska inte medge export till länder som riskerar hamna i krig, till icke-demokratier eller till länder som grovt eller allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

Följs den ordningen kommer vapenexporten att fungera. Men om det skäl som öppnar första dörren – det svenska försvarspolitiska intresset – tillåts komma tillbaka för att åter öppna den dörr som stängts på grund av bristande demokrati eller MR-kränkningar, kommer vi att få problem.

Det hindrar inte att vi måste förstå att det i slutändan alltid handlar om en helhetsbedömning. Men i den måste ingå att det ursprungligt mycket hårda försvarspolitiska intresset – att Sverige riskerar att bli avskuret i en allvarlig konflikt – inte längre gäller. Försvarsindustrin är idag internationaliserad och kalla krigets polarisering kommer inte tillbaka.

Om vissa är våra svenskproducerade vapenplattformar inte har en marknad utanför oss själva och de länder som inte ska kunna vara mottagare av svenska vapen, behöver vi ta ett politiskt ansvar för att dessa industrier inte längre kan hållas under armarna. Konsekvenserna kommer annars att bli förödande för de utrikespolitiska mål vi har.

Mänskliga rättigheter blir allt viktigare, inte bara i vapenexporten och vår utrikespolitik, utan också för inrikespolitiken. Här finns dock en socialdemokratisk paradox som vi behöver övervinna.

Mänskliga rättigheter förutsätter demokrati, för att kunna respekteras fullt ut. Men samtidigt sätter mänskliga rättigheter gränser för vad vi kan besluta med politiska majoriteter.

Eftersom mänskliga rättigheter begränsar kraften i politiska beslut har det funnits en viss ambivalens inom socialdemokratin till att låta dem få fullt genomslag i inrikespolitiken – vi ska inte juridifiera politiken. Vi ser oss själva som goda och vill inte begränsa vår egen politiska handlingskraft.

Här skiljer vi oss från vänsterpartier i många andra länder, som ser MR som ett av sina viktigaste politiska redskap.

Utifrån mitt globala MR-engagemang har jag aldrig accepterat denna ambivalens. Men jag har förstått den, utifrån en situation där vi hade majoritet i de flesta politiska församlingar och Sverige var hyfsat homogent.

Idag, när vi är ett 30-procent parti, Sverige är mångkulturellt och det tredje största partiet uttrycker både hot, hån och hat mot de mänskliga rättigheterna är det dags att byta hållning.

Vi har fått gehör för vårt krav att göra barnkonventionen till svensk lag. Vi behöver också driva på för svensk anslutning till tilläggsprotokollet för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Vi kommer under vårt årsmöte att diskutera några viktiga rättigheter vad gäller religionsfriheten.

 

Vänner i Tro och Solidaritet,

Martin Luther definierar Gud som ”den jag sätter min tro och lit till och förväntar mig allt gott utav”.

För 100 år sedan satte arbetarrörelsen sin tro och lit till solidaritet – samarbetet i fackföreningsrörelsen. För 50 år sedan svarade nog de flesta socialdemokrater folkhemmet eller det starka samhället på den frågan. Idag är svaret förmodligen ekonomisk tillväxt.

Tillväxten är ett medel och ett viktigt sådant. När den blir ett mål riskerar den att hamna farligt nära den mammon som genom den religiösa historien varit den främsta av avgudar.

En av de svåraste filosofiska spänningarna mellan våra regeringspartier är skillnaden mellan ett linjärt utvecklingstänkade och ett cirkulärt. Har pratar vi socialdemokrater och miljöpartiet inte samma språk.

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har genom vår historia, tradition och idé lärt oss att tala båda språken. Vi behöver på alla nivåer där vi finns och verkar ta ett ansvar för att den rödgröna majoritet som under överskådlig tid behöver varandra för att föra Sverige in i framtiden finner en gemensam harmoni.

Miljöpartiet behöver bättre förstå klassperspektivet och de ekonomiska realiteter som gäller för människor på samhällets botten. Och vi behöver bättre förstå vad det innebär att ha en ekonomi som fungerar i balans med skapelsen och med möjligheter för framtidens generationer.

Detta är en filosofisk process som går bortom höger och vänster. Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright har beskrivit det som att vi inbillar oss att den ekonomiska krisen består av att vi tror oss befinna oss i en grop och måste ta oss upp. När det i själva verket är så att vi befinner oss strax bortom toppen på en kulle och under ordnade former behöver ta oss tillbaka till markplanet.

Han konstaterade också att de som har svårast att förstå detta perspektiv är högerns industrialister och traditionella socialdemokrater. Medan de som har lättare att förstå perspektivet är vänsterintellektuella och värdekonservativa.

Samtidigt ska vi stolt konstatera att vårt parti har med kraft gripit sig an denna fråga, inte minst i satsningarna på det gröna folkhemmet. Vi har satsat, men inte kommit igenom.

Ett uttryck för svårigheterna noterade jag i mötet med alla utställare vid kongressen för två veckor sedan. Den nya gröna framtidsindustrin var inte särskilt närvarande, medan den traditionella kände sig mer hemma.

Den är också viktig, men möjligen behöver vi prata om nyindustrialisering snarare än återindustrialisering, för att ge jordmån för en tydligare framtidsinriktning i klimatfrågan.

 

Vänner i Tro och Solidaritet,

Vägval till framtiden sker varje dag. Vi i Tro och Solidaritet är lyckligt lottade som har kunnat kodifiera vårt stora vägval med det beslut vi tog på kongressen 2011.

Vägvalet till framtiden för vårt parti står inte mellan de hötappar som blockerat partiet i förnyelsefrågan under de senaste 20 åren. Mellan en nostaligisk vänster, håller fast vid historiska lösningar och talar om återställare, och en förnyande höger, som i bristande fantasi litar till mer av marknadslösningar.

Valet handlar inte om att gå bakåt till vänster eller framåt till höger.

Det handlar om att gå framåt till vänster.

Comments

comments

Bli medlem - klicka här!