Håkan Juholts agerande med bostadstillägget träffar oss socialdemokrater där vi är som allra känsligast – hanteringen av pengar.
Vi socialdemokrater har en materialistisk historia, där bättre ekonomiska villkor för de utsatta, jämlikhet, lön efter förtjänst och ekonomisk hederlighet har byggt en speciell arbetarmoral. Av de klassiska sju dödssynderna, är det främst den andra – avaritia eller girighet – som kan få rörelsen att mullra, indigneras och uppröras.
De båda justitieministrarna Ove Rainer och Laila Freivalds följde på sin tid gällande lagar och regler, men tvingades ändå lämna därför att de ansågs bryta mot den socialdemokratiska synen på vilka pengar som är rimligt att tjäna på skatteavdrag eller lägenhetsaffärer. Mona Sahlin tvingades till en lång sorti som ledande politiker, för en slarvig, om än begränsad och utan uppsåt om bestående egen vinning, hantering av regeringskansliets kreditkort.
Allvaret blir inte mindre av att vi socialdemokrater precis presenterat en skuggbudget där vi argumenterar för höjd sjukförsäkring och a-kassa. Generösa trygghetssystem är avgörande för att hålla ihop vårt samhälle socialt och säkra att också utsatta människor har ett värdigt liv. Trygghetssystem som gör Sverige till ett mönsterland, men som förutsätter att de träffar precis där de ska träffa, och inte missbrukas.
Debatten om partiledarens bostadstillägg kommer också bara någon vecka efter ekots granskning av kommun- och landstingspolitikers missbruk av pensionsavtal. Också den drabbade oss socialdemokrater hårt. Dels är vi det parti som har flest förtroendevalda, dels predikar vi ett budskap som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.
Båda dessa aktuella debatter indikerar också att politikers agerande – och då från i princip samtliga partier – inte självklart är i takt med framför allt den yngre väljarkåren och media. Vi har under de senaste 20 åren upplevt en värderingsförskjutning från ett legalt synsätt till ett mer moraliskt. Det handlar inte bara om att följa gällande regler och lagar, utan också om att ta det personliga ansvaret och göra det som kan anses rimligt och korrekt.
Värderingsförskjutningarna har att göra med att medborgarna har bättre möjligheter att själva informera sig. De bär en större skepsis mot hierarkier och system och betonar en högre grad av personligt ansvarstagande. Det försvar som Björn Rosengren anförde när han kvitterade ut dubbla löner för drygt 15 år sedan – som avgådd TCO-ordförande och tillträdd landshövding – att han endast följde ingångna avtal och att ansvaret således inte var hans, fungerade då, men hade inte gjort det idag.
För det flesta människor är det uppenbart att människor i maktpositioner – vd i företag, ledare i stora organisationer och ledande politiker – befinner sig i styrkepositioner där de har stort inflytande för hur de egna villkoren utformas eller hur reglerna tillämpas och att man inte sällan förhandlar med en svagare eller mer omedveten motpart. Att hänvisa till att man följt reglerna, uppfattas därför som ett sätt att skylla ifrån sig.
Att följa regelverken är alltjämt nödvändigt, men inte tillräckligt. Tack vare en hårdare mediagranskning och mer utvecklat syn på moral, har det personliga ansvaret kommit att bli allt viktigare för det politiska förtroendet.
De politiker som förmår ta till sig dessa nygamla värderingar om moral och personligt ansvar har större möjligheter att finna nåd och förtroende hos väljarna. Inte för att de är bättre människor. Men väl för att de använder den inre kompass de är utrustade med – samvetet – för att i tid upptäcka grynnorna och undvika att gå på dem.
Och skulle de trots allt gå på vissa grynnor, är det personliga ansvaret alltjämt en väg som kan bära vidare. Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.
Men istället för att ta steget in i en sund skuldkultur, riskerar många politiker att hålla fast vid en skamkultur. I en skamkultur är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när liken upptäcks i garderoben hänvisar man till att man bara följt ingångna avtal, eller att man inte visste.
Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas, och vägen tillbaka är obefintlig, lång eller mycket krokig.
Vi behöver därför föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt fasa ut skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.
Samtidigt är detta en resa som i hög grad beror på ett fungerande samspel med media. Å ena sidan är en sund och kritisk granskning en förutsättning för att kunna utveckla ett sunt personligt ansvarstagande. Å andra sidan är mediadrev, som utan nyanser och med bristande källkritik, ett effektivt sätt att nagla fast politiker i en skamkultur.
Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen med bostadstillägget handlar därför inte bara, eller ens främst, om förundersökningens resultat om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk.
Det handlar om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om han trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar i de fel som begåtts, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärlig, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris.
Gudrun Schymans bekännelse och hantering av sin alkoholism för ett tiotal år sedan visar att det med rätt hantering och tilltal går att komma tillbaka och till och med gå stärkt ur de svåraste kriser och felsteg. Väljarna vill inte ha felfria politiker.
Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.
– – –
Läs detta också i DN