Socialdemokraterna kommer vid kongressen i vår att anta ett nytt partiprogram. I det förslag, som just nu är ute på remiss tas viktiga steg framåt, inte minst i beskrivning av frihetsgreppet, globaliseringen och vikten av respekt för mänskliga rättigheter.
Samtidigt hoppas jag att vi på några punkter kan komma ännu längre, t ex i det viktiga samspelet mellan demokrati och mänskliga rättigheter. Å ena sidan förutsätter förverkligandet av mänskliga rättigheter ett demokratiskt samhälle. Och här är vi tydliga.
Däremot har vi svårare att vara tydliga i att mänskliga rättigheter också gränser för majoritetsstyrets räckvidd, genom att rättigheterna måste tillgodoses och därmed prioriteras. Utbyggda rättigheter sätter gränser för politikens handlingskraft. Därför har en vanlig socialdemokratisk argumentation i relation till krav på stärkta rättigheter varit att vi ”inte ska juridifiera politiken”.
Sverige får kritik för att vi inte tillträtt vissa konventioner och för att vi inte tillämpat andra tillräckligt strikt. Vi har inte tillträtt ILO konvention 169, om urbefolkningars rätt, Konventionen om migrantarbetares rättigheter eller Tilläggsprotokollet till Konventionen om de Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Även socialdemokratiska regeringar har fått kritik, enligt Tortyrkonventionen, för att vi utvisat människor som riskerar att mötas av tortyr. Vi har bidragit till att MR-kriteriet i vapenexportpolitiken har tillämpats materialspecifikt, vilket t ex medförde att även svenska vapen användes för att slå ner fredliga uppror i den arabiska våren. Vi har inte lyckats samla en riksdagsmajoritet för att upphäva det förbud av koscher-slakt, som Sverige införde efter påtryckningar från Tyskland i slutet av 1930-talet.
Ändå var tveksamheten till att ”juridifiera” politiken ett begränsat problem i en tid när socialdemokraterna organiserade samhällets mest utsatta och samtidigt innehade regeringsmakten i näst intill orubbat bo. Då kunde vi själva ta ansvar för att rättigheterna förverkligades.
Men när samhället och den politiska spelplanen förändrats, kommer denna fråga i en annan belysning. Även om vi med vår politiska ideologi företräder samhällets utsatta grupper, är dessa inte självklart företrädda i vår partiorganisation. Även om den borgliga parentesen 1976-82 inte på allvar utmanade den svenska välfärdsmodellen, har de borgliga regeringarna de senaste 20 åren fört en väsentligt annorlunda politik, som gjort det svenska samhället hårdare och underminerat rättigheter, framför allt på det ekonomiska och sociala området.
Därför skulle vårt programarbete på allvar se hur vi kan utveckla vår politik för mänskliga rättigheter. Socialdemokratins uppgift att förverkliga ett jämlikt samhälle behöver i varje tid finna sina lösningar. Till detta hör att bygga en civilisation som kan överleva perioder även när majoriteter inte är progressiva. Och stå upp för rättigheter även i lägen där en majoritet har annan uppfattning.
Jag har under senare år gjort tre tydliga observationer av att vi som parti går i denna riktning. Den första är beslutet hos några s-styrda landsting att erbjuda papperlösa samma sjukvård som övriga i Sverige. Jag hade gärna sett att detta beslut hade tagits nationellt och på ett sätt som säkrat finansieringen, men jag är glad över att partivänner i vissa landsting har satt rättighetsfrågorna så högt att de gått fram även med de risker det innebär.
Det andra är Förtroenderådets beslut i höstas om att komplettera det finanspolitiska ramverket med ett sysselsättningspolitiskt ramverk. Detta är ett sätt att stärka rätten till arbete genom att sätta grimma på det politiska beslutsfattandet.
Det tredje är en växande opinion inom partiet för att göra Barnkonventionen till svensk lag. Att inkorporera en konvention i svensk lagstiftning, istället för att enbart anpassa existerande lagstiftning så att den blir kompatibel med konventionerna, har bara tillämpats undantagsvis i Sverige och skulle vara ett principiellt steg framåt.
Jag vill se dessa initiativ som del av ett mer systematiskt och framåtblickande förhållningssätt till mänskliga rättigheter i samband med partiets programarbete. MR-utmaningarna kommer att öka, snarare än minska, och en viktig anledning till den ökade betydelsen av mänskliga rättigheter, både för individen och samhället, är globaliseringen och den ökande mångkulturalismen.
Nya grupper och minoriteter har betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda, än den normgivande majoriteten.