Close

Archive for category: Uncategorized

by

Låt det demokratiska samtalet ha en utsida

I del två av bloggserien om den nya reaktionära högerrörelsen tittar Mattias Irving närmare på vad som händer med demokratin när antidemokrater bjuds in till samtalet.

För någon månad sedan bjöd ett bibliotek i Stockholm in Jonas De Geer att i egenskap av högerextremist samtala om demokratin. De Geer har tidigare förnekat förintelsen, och var medlem i nazistiska Svenskarnas parti. Men De Geer tvingades på extremt kort varsel ställa in sin medverkan, och moderatorn Stina Oscarson fick lov att snabbt kalla in en ersättare.

För stiftelsen Expo berättar hon att det i publiken satt ett tjugotal högerextremister som riskerade skapa ”dålig stämning” om de inte fick representation i samtalet, vars övriga panel bestod av tre kända kulturarbetare. Patrik Forsén, ordförande för den våldsamma extremhögerrörelsen Nordisk ungdom, bjöds därför upp på scenen och samtalet genomfördes därefter som planerat.

Kvällens efterspel blev en vild debatt som trots sin intensitet ändå var torftigt förutsägbar för alla som har följt dessa frågor tidigare. Det ”fria samtalet” ställdes mot resonemang om ifall demokratiska institutioner verkligen ska ge utrymme åt odemokratiska aktörer. Debatten liknar exempelvis de många turerna kring Bokmässan i Göteborg, eller de ständiga frågorna om SD ska bjudas in i olika sammanhang.

Men vad är ”det fria samtalet”? Den som försvarar ”det fria samtalet” eller ”det fria ordet” brukar mena att öppenhet och demokrati är samma sak: Ett samtal som inte låter vissa åsikter höras är per definition mindre demokratiskt. Det skulle innebära att det mest demokratiska samtalet är ett som är helt värdeneutralt, där inga åsikter har företräde framför andra. Men blir ett samtal verkligen mer ”fritt” bara för att det tillåter vad som helst att sägas?

Den tyske filosofen Jürgen Habermas menar att alla rationella samtal har inneboende premisser. Exempelvis måste det gå att lita på att deltagarna i samtalet är hederliga. Det går inte att debattera med någon som är öppen med att hen inte gör skillnad på sanning och lögn, och kommer att säga vad som helst som kommer att låta hen vinna debatten. Med författaren Robert Musils ord, om sanning och lögn ställs bredvid varandra så kommer lögnen alltid att vinna, för lögnen kan välja mellan hundra olika skepnader medan sanningen endast har en.

Dessutom måste ett samtal utgå från en grundläggande fred mellan deltagarna: Det går knappast att, möjligen utanför den experimentella teaterscenen, tänka sig en rationell, analytisk dialog om huruvida den ena samtalsparten ska mörda den andra eller ej. När Stina Oscarson rättfärdigar att hon bjöd in Forsén att samtala, så gjordes det inte utifrån ett rationellt övervägande, utan på grund av att det fanns många högerextrema med ett våldskapital i bibliotekets lokal. Vad detta kan ha inneburit för andra biblioteksbesökare som kan tänkas ha utgjort måltavlor för extremhögern, har inte framgått.

Ända fram tills för bara några årtionden sedan var det offentliga rummet mer eller mindre fredat från en viss typ av budskap: Insändarsidornas redaktörer sorterade bort hot och hat. Allt som sändes i tv-rutan hade en upphovsperson som kunde hållas ansvarig. I våra demokratiska församlingar finns det tydliga normer för hur man tilltalar varandra.

I vår tid är ordet friare än någonsin. Det går att skicka ett hotfullt meddelande som landar direkt i en annan persons byxficka. Hundratals personer kan enkelt koordinera sig och använda sitt fria ord till att tvinga bort andra från den offentliga arenan. De flesta av oss är inte byggda för att utstå massiva hatkampanjer, och därför har många progressiva röster tystnat de senaste åren.

Demokratin måste tillåtas ha en utsida, och gränsen mellan det som är innanför och utanför måste få vara tydlig. Och detta är det stora problemet när Stockholms bibliotek bjuder in en nazist som De Geer. Man har visat en brist på förståelse för vad som kännetecknar det demokratiska samtalet. 
Antisemitism, rasism, misogyni eller hat mot hbtq-personer är exempel på åsikter som bryter mot en grundpremiss för demokratin, respekten för allas lika värde och rättigheter.

Likväl har vi sett flera debatter där högerextrema har fått komma till tals. De blir typiskt väldigt ytliga, vilket bland andra författaren och journalisten Johannes Klenell förtjänstfullt uppmärksammar, för man låter ”gästen” sätta samtalet. Och gästen kommer från en antiintellektuell miljö där samtal är ett tecken på svaghet. Extremhögern är i alla dess former för allt väsentligt ointresserade av att hålla sig till alla sanningar som inte passar deras egen agenda. Det betyder också att de spelar med en annan regelbok än de övriga, demokratiska debattörerna. Och när samtalets regler har satts på undantag tillräckligt många gånger, börjar själva strukturen för samtalet att fransas i kanterna. Det hotar vår möjlighet att samtala över huvud taget.

I Hannah Arendts viktiga verk Totalitarismens ursprung, beskrivs den perfekta befolkningen hos en totalitär regim som en för vilken ”sant” och ”falskt” inte längre betyder något. Det är en befolkning som har mist förmågan att sätta ord på vad som pågår i deras liv, för det gemensamma språket har underkastats de totalitära krafterna, och kan inte längre användas för att resonera. Samtalet har brutit samman.

Det finns många olika strömningar inom den nya reaktionära högern, allt ifrån ensamma skrivbordskrigare som mest tycker att ”allt var bättre förr” till övertygade och våldsamma nazister. Därför är det viktigt att hålla reda på vilka vi pratar om. När det kommer till sådana som De Geer och Forsén är det inte några besvikna LO-anslutna som lyfter sina röster från fabriksgolvet, utan fundamentalistiska högerextremister vars enda agenda är att sätta stopp för det samtal som de har bjudits in till.

Det demokratiska samtalet är inte detsamma som det förutsättningslösa samtalet. Förutsättningen är och förblir respekten för demokratin. Demokratin måste få ha en utsida. Den får inte förväntas svälja allt, för då kommer den att förgiftas.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Valrörelsen 2018 största satsningen vi kan överblicka

Socialdemokrater för tro och solidaritet genomförde på förbundsnivå en stark valrörelse i samarbete med lokala föreningar, arbetarekommuner och partistyrelsens valledning. Det var STS största satsning i en valrörelse under den tid vi som är aktiva idag kan överblicka.

Utifrån det positiva gensvar som vårt valbudskap fick anser vi att vi genom vårt noggranna förarbete och många års pågående diskussion om frågor om mångfald, integration, mångkultur, islam, judendom, kristendom, invandring och utanförskap, stod väl rustade med en begreppsapparat som kunde formulera meningsfulla och hoppingivande svar på många väljares frågor, särskilt i grupper som partiet i stort inte med självklarhet lyckas nå.

Vi hade ambitionen att gå i takt med vårt parti, och komplettera partiets huvudbudskap genom att ta upp samma frågeställningar men delvis utifrån en annan problemformulering.

Den ena delen av vårt valbudskap handlade om att Sverige inte först och främst har ett problem med invandring, utan med segregation, social utsatthet och klyftor mellan rika och fattiga. Därför valde vi att fokusera vår kritik mot en finansiell elit som undanhåller den gemensamma ekonomin 46 miljarder om året i skattesmitning. Därmed tecknade vi en tydlig ekonomisk konfliktlinje i vår kritik mot hur samhället dras isär. Vi noterar att de som lyssnade på oss vid offentliga möten uppskattade att vi kritiserade orättvisor istället för att lägga bördor på människor som tvingas fly, något som i hög utsträckning skett i den offentliga debatten de senaste åren.

Den andra delen handlade om att lyfta miljö- och klimatfrågorna. Vi menar att Socialdemokraterna bör ha en egen och offensiv politik för dessa frågor. Här höll partiet en låg profil under valrörelsen (kanske för att ge Miljöpartiet ett utrymme), men STS valde fånga upp miljöfrågan bl.a. med hjälp av vår fossilfria valturné. Miljö/klimat är ett område som kan utvecklas inför kommande val, och bli en än tydligare del av konceptet med ”Vårt gemensamma hem”, det samhälle vi bygger tillsammans.

Viktigt att börja tidigt och engagera flera

Vi var noga med att uppmana våra medlemmar, lokalföreningar och distrikt att engagera sig i Socialdemokraternas lokala valrörelser. Samtidigt betonade vi vikten av att söka målgrupper och sammanhang där vi som sidoförbund kan komplettera moderpartiet. Våra lokala besök under våren, valkonferensen, förbundskongressen och slutligen den omfattande fossilfria bilturnén bidrog till att stärka såväl sammanhållningen inom förbundet som kontakten med andra sidoförbund, arbetarekommuner o dyl. Till det kommer den goda och uppriktiga relation som vi byggde upp med partistyrelsens valorganisation – att inleda det arbetet i god tid bör vara ett uttalat mål också inför kommande valrörelser.

Inför kommande valrörelser bör STS också bidra till att Socialdemokraternas kyrkopolitiker utnyttjas bättre. Dels för att de kan relatera till andra troende, dels för att de med framgång och tydlig ideologisk profil lyckades begränsa Sverigedemokraterna under kyrkovalet 2017. Vi har sedan 2017 fördjupat kontakterna med den kyrkopolitiska gruppen, och dessa kontakter bör nu utökas.

Insikterna från det valrörelsearbete vi under drygt 1,5 år har bedrivit bör utgöra en grund, inte bara inför kommande valrörelser, utan också i utformningen av STS framtida roll i svensk politik. Genom att utveckla våra valrörelseteman kan vi formulera en politisk agenda som stärker förbundets profil och ökar vår relevans i partiets löpande idéutveckling. Detta blir en viktig utgångspunkt i det framtidsprojekt som förbundet nyligen tillsatt för att se över framtida organisation och politisk profil.

Förberedelserna inför riksdagsvalet 2022 bör således inledas redan nu, med att väva samman ett löpande utvecklingsarbete med kommande valrörelser och på så sätt visa att socialdemokratin inte bara är en kampanjorganisation som väcks upp vart fjärde år. Mer konkret bör förarbetet starta redan i samband med förbundskongressen 2020. Förbundet bör välja två, högst tre huvudteman och engagera lokalföreningarna i ett tidigt skede genom utbildning och samtal med de särskilda väljargrupper som STS identifierar som viktiga. Samverkan och samordning mellan de lokala arbetarekommunerna är avgörande. Digitala kampanjmetoder bör prioriteras och användningen av sociala medier planeras i god tid.

I händelse av att det skulle bli ett extra val under nuvarande mandatperiod bör STS hålla fast vid samma budskap som vid valet 2018. Vad gäller EU-valet 2019 bör vi stödja de kandidater som är medlemmar hos oss och om möjligt ge extra stöd till de som uttalat profilerar sig som bärare av vårt budskap från valrörelsen 2018.

Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsstyrelse, Stockholm den 8 december 2018


by

Är fascismen på väg tillbaka?

Är den nya högervågen i världen ett tecken på fascismens återkomst?

 

En nationalistisk och auktoritär våg sveper över världen. I USA, Ryssland, Brasilien, Ungern och Polen har den nått maktens högsta topp. I femton länder runtom i Europa har de nya, högerpopulistiska och nationalistiska krafterna regeringsinflytande. Var fjärde EU-medborgare röstar på ett populistparti, berättar The Guardian.

Mattias Irving är politisk sekreterare på Socialdemokrater för tro och solidaritet, och har som journalist bevakat extremhögern sedan 2010. I en ny bloggserie undersöker han denna våg, med nya inlägg varannan vecka. Texterna kommer att vara löst avgränsade, och spänna från den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen till reaktionära och populistiska näthatare. Partier med nazistiska rötter, som Sverigedemokraterna, kommer att diskuteras bredvid mer ordinära populistpartier. Det innebär dock inte ett likställande mellan någon av dessa många olika rörelser.

Vad var fascismen?

Många kallar denna högervind för en återkomst för fascismen. Men är verkligen det vi ser idag samma sak som det som skedde i Benito Mussolinis Italien eller i nazityskland? ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar” är ett citat som apokryfiskt brukar tillskrivas Mark Twain. Den sociologiske nestorn Zygmunt Bauman brukade säga detsamma: Variationer på vissa teman verkar förutbestämda att återkomma genom historien.

Fascismen är, med historikern Roger Griffins ord, en skymningsrörelse (Modernism and fascism, 2007). Den beskrivs som ett tecken på att människor bär på en känsla av att det välkända och trygga drar sig undan, av att civilisationens ljus är på väg att falna.

Mussolini besvarade en gång denna känsla med storslagna visioner om nationell enhet, och samlade till en början folk från alla delar av samhället, fastän främst från arbetarklassen. Analfabeter stod bredvid futurister. Socialister bredvid konservativa. Offer bredvid förövare. Alla samlades kring löftet om ”den nya italienaren”.

Fascismens livsluft har alltid varit att förfalska historien, att skriva om den efter eget kynne. Både Adolf Hitler och Mussolini byggde sina rörelser på att formulera om och försköna den egna nationella eller etniska historieskrivningen och sedan göra sig själva till garant för dessa förskönade tiders pånyttfödelse. Mussolini skulle återupprätta det stolta Rom, och Hitler skulle bevara den överlägsna ariska rasen.

När de gamla fascisterna väl grep makten gick de snart från ”enhet” till ”renhet”. Kriget blev det enda bestående idealet i en regim vars ideologiska ståndpunkter ofta förblev luddiga och föränderliga utifrån hur vinden blåste, särskilt i Italien. Att försöka identifiera och kartlägga en fascistisk ”grundideologi” är som att försöka fånga rök med en håv.

Dagens nedtonade retorik – inte nödvändigtvis mindre farlig

Griffin beskriver idén om nationell pånyttfödelse som central för fascismen. Här skaver jämförelsen mellan dåtidens fascistiska retorik och dagens auktoritära högervåg. Var hörs löftena om en ljusnande nationell framtid och en återkomst av forna tiders hjältemod? Inte från de ryska nättrollen, sällan från högerpopulistiska rasistpartier runtom i Europa. Donald Trumps ”Make America great again” har tydliga drag av detta, inte minst bredvid det ogenerade demoniserandet av politiska motståndare.

Annars verkar de stora gesternas tid från 1900-talets början vara förbi idag. Känslan av förestående undergång besvaras oftare av cynisk antiintellektualism. I exempelvis Polen och Ungern upphöjs värden som styrka och enhet, men utan den gamla fascismens nybyggaranda, medan Sverigedemokraterna aldrig blir mer konstruktiva än att spela på värdeord om trygghet, tradition och folkhem. Borta är de gamla elitistiska drömmarna om att omstöpa människan själv i en ny och ”friskare” form.

Undantagen finns, men består i skrivande stund av rörelser i marginalen, såsom den våldsamma nazistsekten Nordiska motståndsrörelsen som följer äldre tiders fascistiska tankemönster nära i spåren. Jämfört med andra, mer ”uppdaterade” extremhögerrörelser framstår den som en anakronism, en kvarleva från en förgången tid, en livs levande kvastfening.

Undergångsretorik och alarmism är den nya auktoritära rörelsens främsta budskap. Udden är riktad åt två håll. Nedåt, mot marginaliserade minoriteter, muslimer, judar, romer och utsatta hbtq-personer; uppåt mot en intelligentia bestående av ”kulturmarxister”, politiker och journalister som på grund av kosmopolitiska och dekadenta böjelser ska ha ingått en sammansvärjning med de marginaliserade grupperna för att få nationen på fall. På samma vis var det genom att underblåsa och spela på en känsla av yttre och inre hot som Mussolini och Hitler kunde nå framgång. Rädsla var och förblir bensinen i de reaktionära rörelsernas motor.

Hur kan vi göra motstånd?

Fastän det är vanskligt att kalla dagens framväxande rörelser för fascism i klassisk mening så är det ändå möjligt att peka ut tankefigurer som återkommer, främst en bred uppslutning kring auktoritära och reaktionära ideal, en känsla av yttre hot, inre förräderi eller dekadens, och tro på en nära förestående kollaps.

Rädsla motas bäst genom tillit, och tillit är, med Zygmunt Baumans ord (Flytande rädsla, 2007), en muskel som måste tränas för att inte förtvina. I segregerade samhällen minskar tilliten, eftersom exponeringen för den Andre är mindre. Därför är det kanske inte förvånande att dessa nya auktoritära rörelser vuxit fram efter en längre tid av ökande klassklyftor i världen. På längre sikt måste vi som socialdemokrater bygga ihop samhället igen. På kortare sikt kan vi arbeta för att bjuda in de auktoritära rörelsernas hatobjekt i debatten, stötta dessa minoriteter i deras kamp och genom aktiv inkluderande politik agera för att stoppa misstro och rädsla från att spridas i samhället.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

80 år senare – Kristallnattens närvaro växer

Bremen: Förstörd synagoga

 

För 80 år sedan, under Kristallnatten den 9 november 1938, kulminerade novemberpogromerna. I vår tid är det särskilt viktigt att förstå förloppet som föregick Kristallnatten. Attackerna beskrevs då som spontanta, men de hade föregåtts av att propagandaminister Joseph Goebbels gått ut och sagt att ”världsjudendomen” legat bakom ett nyligen genomfört politiskt mord. Det nazistiska partiet hade inte planerat några manifestationer mot judarna, men ”om några sådana uppstod spontant skulle de inte hindras”. Det uppfattades av många som en signal att gå ut på gatorna.

Detta sätt att hetsa mot en grupp utan att själv ta ansvar för konsekvenserna är inte en strategi som har dött på historiens skräphög. Tvärtom lever den vidare, i en högerretorik som idag har blivit allt vanligare. Rabbinen för den synagoga i Pittsburgh som nyligen utsattes för ett antisemitiskt terrordåd, vill inte direkt beskylla presidenten Donald Trumps retorik för att ha bidragit till våldet mot judar, men menar att hatiskt språkbruk har blivit vanligare, och är en bidragande orsak till attacken. Samtidigt visar en undersökning av J Street att 72% av tillfrågade amerikanska judar anser att presidenten är åtminstone delvis ansvarig för attacken.

Ett av de viktigaste dragen i såväl den gamla som den nya antisemitiska retoriken är  konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Teorin säger att någon liten inflytelserik grupp ligger bakom en massiv invandring eller på andra sätt uppluckring av samhället, vilket skulle hota det rådande. Detaljerna i detta rådande ser lite olika ut beroende på vem man frågar, men de stora dragen är desamma.

Massmördaren Anders Behring Breivik (numera Fjotolf Hansen) ansåg att ”kulturmarxister” (en uppdaterad version av det nazistiska ordet ”kulturbolsjeviker”) ligger bakom en liberal, humanistisk agenda för att tillåta ett makthungrigt, intrigerande islam att ta över västerlandet. Andra vit makt-extremister, som nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, formulerar främst att det är den ”vita rasen” som är i fara på grund av invandringens tänkta påverkan på demografin. Dessa senare krafter är ofta mer öppna med att de anser ”världsjudendomen” ligga bakom invandringen.

Dessa grundläggande drag i teorin är vanliga i stora delar av den så kallade ”nya högern”, eller ”alt-högern”. Syndabockarna är liberaler och vänsterpolitiker, intellektuella och enskilda människor som blir symbol för dessa uppdiktade försök att bringa västerlandet om intet inifrån. I vår tid har den judiske finansmannen George Soros blivit en av de viktigaste symbolerna för denna teori, som har rört sig från samtalets yttersta marginaler och rätt in i samtidens mittpunkt.

Nu kan högt uppsatta republikanska politiker sitta i nationell teve och säga att Soros ligger bakom flyktingkaravanen till USA. Psykologen Jordan B Peterson kan prata om ”kulturmarxister” som vill luckra upp samhällets fundament genom olika typer av krav på rättigheter, och bli inbjuden till Skavlan i SVT.

Vi lever i en tid då det är svårare än under 30-talet att likrikta kommunikation och styra hela det offentliga samtalet, åtminstone i västerlandet, och åtminstone än så länge. Internets många möjligheter till trots så ser vi hur länder som Ungern och Ryssland blir alltmer framgångsrika med sin statspropaganda, som just genom Internet når även utanför landets gränser. Det mäktiga verktyget för allas yttrandefrihet har visat sig vara tveeggat.

”Althögern” är ett intetsägande namn på en mycket diversifierad rörelse. Det stora flertalet av alla som bekänner sig till den tar avstånd från alla typer av antisemitism, men ju mer man börjar gräva i de föreställningar som genomsyrar rörelsens många olika delar, desto tydligare blir ett mönster, där gamla antisemitiska konspirationsteorier har muterat, fått ny skepnad och nytt liv. Därför är Kristallnatten mer närvarande i år än den var förra året. När vi blickar bakåt så verkar den röra sig bort från oss i tiden, men när vi blickar framåt går den oss till mötes igen, om vi inte ändrar kurs.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Kryssa Tro och solidaritet!

Inför valet står många medlemmar i Socialdemokrater för tro och solidaritet på valsedlarna runtom i landet. Här ser du en lista över riksdagskandidater som är medlemmar i Socialdemokrater för tro och solidaritet, och som du kan kryssa ifall du vill se en mer progressiv, mångfaldig och klimatvänlig socialdemokrati.

Det är viktigt att känna till att ett medlemskap hos oss inte innebär att man är förpliktigad att driva alla de frågor som vi driver på förbundsnivå. Det säger bara att medlemmen har en grundläggande sympati med våra värderingar och/eller politik. Förtroendeuppdraget i riksdagen är til syvende og sidst personligt, och det är upp till varje riksdagsledamot att förvalta detta.

Valkrets: Blekinge län

Valkrets: Dalarnas län
10 Mari Jonsson

Valkrets: Gotlands län

Valkrets: Gävleborgs län
1 Åsa Lindestam
10 Daniel Johansson

Valkrets: Göteborgs kommun
5 Shadiye Heydari
9 Cecilia Dalman Eek
10 Rikard Andersson
14 Jesper Eneroth

Valkrets: Hallands län
3 Hans Hoff

Valkrets: Jämtlands län

Valkrets: Jönköpings län
4 Thomas Strand
9 Azra Muranovic
38 Gabriel Marko
39 Ylva Samuelsson
40 Pär A.J. Persson
41 Ingalill Dahlgren Nyberg

Valkrets: Kalmar län
3 Laila Naraghi
10 Ilko Corkovic

Valkrets: Kronobergs län
5 Magnus Carlberg

Valkrets: Malmö kommun
2 Hillevi Larsson
11 Rizwan Elahi
13 Patrik Karlsson
15 Adrian Kaba
17 Sedat Arif

Valkrets: Norrbottens län
3 Fredrik Lundh Sammeli

Valkrets: Skåne läns norra och östra
2 Per-Arne Håkansson
6 Mikael von Krassow

Valkrets: Skåne läns södra

Valkrets: Skåne läns västra

Valkrets: Stockholms kommun
6 Lawen Redar
9 Thomas Hammarberg
15 Salar Rashid
16 Amne Ali
17 Mohamed Nuur
18 Eva Louise Erlandsson Slorach
19 Suleiman Said
41 Daniel Carlstedt
51 Sven Britton

Valkrets: Stockholms län
4 Ibrahim Baylan
21 Åsa Norrman Grenninger
25 Ingrid Markström
33 Viktoria Hjulström

Valkrets: Södermanlands län
1 Hans Ekström
14 Monica Lindell Rylén
26 Åsa Kratz

Valkrets: Uppsala län
8 Viktoria Söderling
12 Pia Wårdsäter
13 Amil Sarsour
22 Linda Johansson

Valkrets: Värmlands län
6 Eva-Lena Gustavsson

Valkrets: Västerbottens län
19 Erik Vikström

Valkrets: Västernorrlands län
15 Mikael Sjölund

Valkrets: Västmanlands län
1 Pia Nilsson
2 Olle Thorell

Valkrets: Västra Götalands läns norra
1 Jörgen Hellman
7 Blerand Haliti

Valkrets: Västra Götalands län södra

Valkrets: Västra Götalands läns västra
5 Patrik Linde
19 Assar Wixe
22 Solveig Hallin
26 Olle Adolfsson
28 Fredrik Schandorff

Valkrets: Västra Götalands läns östra

Valkrets: Örebro län
33 Bengt Storbacka
50 Carina Svedenberg Widqvist

Valkrets: Östergötlands län
1 Johan Andersson
7 Elias Georges
30 Anne-Lie Liljedahl

by

#metoo: Tillsätt en sanningskommission

Det är dags att agera mot mäns övergrepp och trakasserier. En sanningskommission måste tillsättas och kvinnojourernas finansiering stärkas, skriver förbundsstyrelsen för STS i ett uttalande.

 

Tystnaden är förtryckets vapendragare. Men själva stenarna ropar, och tystnaden är bruten. Istället är det kvinnohatets trognaste stöttepelare som skälver, och det är dags att agera.

Särskilt allvarligt är det kvinnohat som samverkar med andra former av förtryck. Vi har ett särskilt ansvar att stå upp för kvinnor som är papperslösa, som rasifieras, lever i socioekonomiskt missgynnade områden, som är hbtq-personer, som kontrolleras av en patriarkalt förtryckande familj.

Inte sällan görs kvinnoförtrycket till en fråga om extremistiska eller exceptionella ideologier och attityder, och något otypiskt för Sverige eller för svenska män. Men metoo visar att förtrycket existerar överallt, och det är en orättfärdig fördelning av makt och möjligheter som grundlägger förtrycket.

Vi behöver en sanningskommission om förtrycket mot kvinnor, med särskilt fokus på ledande positioner inom kultur, idrott, religion, näringsliv och politik. Den ska ge ett nytt kunskapsläge för att genomföra nödvändiga feministiska reformer i alla delar av samhället. Både män och kvinnor kan bidra till att upprätthålla förtrycket, men det förövas i betydligt större utsträckning av män.

Därför måste vi utreda hur mansnormer förmedlas i olika kontexter och samhällsklasser, och hur de bidrar till att upprätthålla en skev maktordning.

Otrygga arbetsvillkor samvarierar med sexuella trakasserier, och kvinnor är tydligt överrepresenterade i grupper med otrygga arbetsvillkor. Arbetslivet är för de flesta svenskar det viktigaste sammanhanget i livet, näst familjen. En utredning av maktordningar som möjliggör förtryck mot kvinnor måste därför även utreda hur arbetsrätten kan stärkas.

Medan en sådan utredning pågår finns det emellertid mycket som kan göras redan idag. Kvinnojourernas finansiering måste utökas och stabiliseras. Verksamheten måste kunna bedrivas långsiktigt och utan stora personliga uttag för dem som arbetar för utsatta kvinnor.

Sverige är ett glädjande undantag i en global kontext där #metoo fått varierande genomslag. Vi är mogna för förändring, och vi är skyldiga våra barn att gripa detta tillfälle, liksom vi tackar våra mormödrar som en gång stred för och vann vår rätt att rösta. Glädjande besked om att allt fler länder och samhällen tar tydlig ställning mot kvinnlig könsstympning visar att förändring är på gång, och den måste vi ge vårt fulla stöd. Samtidigt är trafficking och sexturism ett stort internationellt problem, liksom en uppblossande slavhandel i krigens fotspår. Sverige har bundit sig vid en feministisk utrikespolitik. Det betyder att vi också måste vara villiga att sopa rent framför egen dörr.

Därför vill styrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet:

– Införa en sanningskommission i kölvattnet av #metoo, med uppdrag att granska den skeva maktordningen mellan könen på samhällslivets olika områden, med syfte att ge underlag till skarpa förslag för ett verkligt jämställt samhälle.

– Utöka och permanenta stödet till kvinnojourerna.

by

Risk för ny våldsvåg efter Trumps beslut om Jerusalem

Jerusalem erkänns nu som Israels huvudstad och USA förlägger sin ambassad till den omtvistade heliga staden.

Det är djupt olyckligt att president Donald Trump nu deklarerar att USA avser att flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. En sådan flytt försvårar avsevärt åstadkommandet av den tvåstatslösning som såväl världssamfundet som parterna själva är överens om.

Agerandet gynnar extremistiska krafter på båda sidor i konflikten, spär på motsättningarna mellan parterna och medför en ökad risk för en ny våldsvåg i regionen.

Jerusalem har i årtusenden varit en stad där människor med olika religion, olika kulturer och olika språk levt sida vid sida. Vägen framåt för Israel, Palestina och Europa är att vi finner sätt för människor med olika bakgrund att ha en gemensam framtid i samma region.

Nu går USA emot denna ambition och motverkar mångfalden genom att ge ensidigt stöd till Israel i kampen om Jerusalem. Sverige och EU måste protestera och kraftfullt markera att Jerusalem ska kunna vara huvudstad för både Israel och för Palestina, i linje med folkrätten och med vägen för en rättvis och varaktig fred.

by

Aurora 17 är en övning i misslyckande

Nu rustar världen igen, och alla talar om att stärka försvarsförmågan. Diskussionen präglas av en förnumstig och vettlös retorik, som går ut på att det är realistiskt att visa militära muskler mot Ryssland, men naivt att tro att det går att bygga fred via diplomati och demokratiska processer. Krigets fasor borde istället avskräcka och stämma till eftertanke. Varje krig är ett politiskt misslyckande.

Sverige är kluvet i frågor om krig och fred. Vi exporterar sedan decennier vapensystem till några av världens värsta diktaturer, samtidigt som fred och demokrati är tydliga mål för utrikespolitiken. Sverige värnar sin alliansfrihet, men landets militär övar med Nato. Den inhemska opinionen är djupt kluven i frågan om Natomedlemskap.

Tillsammans med cirka 40 andra svenska myndigheter och med flera andra länder genomför försvarsmakten i september övningen Aurora 17, som involverar samtliga stridskrafter i landet och är den största försvarsövningen i Sverige sedan 1993. Deltagande länder är utöver Sverige även USA, Finland, Frankrike, Litauen, Norge, Danmark och Estland.

Aurora 17 blir den första gången som USA deltar med marktrupp i en försvarsövning i Sverige. Svenskt samarbete med Nato riskerar därmed att normaliseras och Sverige blir oundvikligen deltagare i den militära upptrappningen mellan Nato och Ryssland. I enlighet med krigets inneboende logik börjar både Ryssland och Nato att rusta och träna för strid på svenskt territorium. Upprustningen rättfärdigar sig själv och konfliktdimensionen fördjupas av de starka ekonomiska intressen som riktar blickarna mot Arktis olja och mineraler. Sveriges inslagna linje i förhållande till Nato får inte utformas på ett sätt som spär på risken att svenskt territorium blir en konfliktzon för utländska intressen.

Men Nato hjälper Sverige endast i den utsträckning som Sverige håller med om militäralliansens verklighetsbeskrivning. Det framgår när Trumpadministrationens försvarsminister James Mattis villkorar Natos engagemang i Sverige, och kräver att den svenska regeringen avstår från att skriva under den 122 länder starka FN-konventionen för att förbjuda kärnvapen. Bland de som undertecknat märks flera av Sveriges goda vänner, såsom Österrike, Irland och Schweiz. Denna sorts påtryckningsförsök mot Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska linje är exempel på USA:s och även Natos arbetssätt, och tydliggör att dessa aktörer inte har just Sveriges bästa för ögonen.

I en tid när Ryssland bedriver en aggressiv och expansiv utrikespolitik bör Sverige inte medverka i en militär upptrappning, utan istället öka våra diplomatiska ansträngningar, öka det kulturella utbytet, öka handel samt öka stödet till journalister, rörelser som arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati i och runt Östersjön samt i Ryssland och i andra ickedemokratiska länder.

Sveriges alliansfrihet ger oss möjligheter att ta en aktiv roll för nedrustning i en tid av ökad militär polarisering. Antalet alliansfria aktörer minskar, och därmed blir vi färre som kan upprätta det förtroende som en medlande roll kräver före, under och efter väpnade konflikter.

Därför vill förbundsstyrelsen att:

– Samövningar med Nato inte får utformas på ett sätt som innebär att gränsen mellan medlemskap och ickemedlemskap i Nato suddas ut.

– Alliansfriheten måste stärkas. Den utgör en grundbult för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska handlingsfrihet och är därigenom ett viktigt redskap för vår säkerhet och fred.

– Diplomatiska och civila insatser måste uppvärderas och inkluderas i säkerhetspolitiken.

– Biståndet ökas till organisationer som arbetar för demokrati, transparens och nedrustning i vårt närområde.

– Regeringen måste göra en tydlig markering mot USA:s försvarsministers hotelser, med anledning av Sveriges intention att skriva under FN-konventionen för förbud av kärnvapen. Sverige gör sina säkerhets- och utrikespolitiska bedömningar som ett alliansfritt land med egna avvägningar och vägval.

by

Misstroendeomröstningen: Ansvar är viktigare än partipolitiskt spel

De senaste två dagarna har skakats av intensiva spekulationer efter allianspartiernas och SD:s tillkännagivande att de i en manöver utan tidigare motstycke meddelat att de tänkte väcka misstroendeomröstning mot inte mindre än tre ministrar.

Misstroendeomröstningen är en av våra viktiga konstitutionella säkerhetsventiler, ett sätt för en folkvald riksdag att pröva förtroendet för en minister och ha en möjlighet att hejda en regering som riksdagen menar grovt missköter sitt uppdrag. Det är ett vapen att ta till endast i väldigt speciella undantagsfall.

På förmiddagen tillkännagav regeringen sitt svar. Stefan Löfven ombildade sin regering. Två av de ministrar som misstroendet riktats mot fick gå. Anders Ygeman blir istället gruppledare för S i riksdagen. Heléne Fritzon och Thomas Eneroth är nya namn i regeringen, med ansvar för migration respektive infrastruktur. Morgan Johansson och Annika Strandhäll får nya uppgifter.

Stefan Löfven valde därmed att inte göra partitaktik av de konstitutionella frågorna, utan prioriterade stabilitet i regeringsarbetet, samtidigt som han tog misstroendeförklaringarna på allvar. Han försvarade med hetta den kvarsittande försvarsministern Peter Hultqvist, som också omfattats av hotet om misstroendeomröstning, men som haft en mer perifer roll i det faktiska händelseförloppet kring Transportstyrelsen.

Nu är det viktigt att vi går vidare och ser över kulturen kring outsourcing och new public management, som legat till grund för den havererade Transportstyrelseaffären, samt ser över kommunikations- och krishanteringsfrågorna på Regeringskansliet, som helt uppenbart kan hanteras bättre.

– Alliansen har genom sitt agerande hotat att dra in landet i en allvarlig politisk kris. Genom att vägra invänta KU:s granskning satte man sina egna partitaktiska intressen framför landets bästa. Löfven har nu visat ledarskap i en besvärlig tid, säger Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

– Nu blickar vi framåt, säger Ulf Bjereld. Vi har goda ekonomiska förutsättningar för en bra höstbudget, och jag ser fram mot en regering som nu ska driva en rödgrön politik präglad av ökad jämlikhet, hållbar utveckling, feminism och en human och generös flyktingpolitik.

by

Ris och ros till regeringens förslag om skärpt vapenexportkontroll

Skymmer det för svensk vapenexport till diktaturer? Den kommande lagrådsremissen skärper skrivningarna om mänskliga rättigheter, men förslaget sätter inte definitivt stopp för export till odemokratiska länder.

På torsdag överlämnar den rödgröna regeringen en remiss om skärpt vapenexportkontroll till Lagrådet. Enligt förslaget införs ett demokratikriterium, vilket försvårar vapenexport till diktaturer och som rimligen borde sätta stopp för svensk vapenexport till stater som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Vi gläds åt att demokratikriteriet omfattar all krigsmateriel, inte bara vapen för strid. Dessutom skärps skrivningarna om mänskliga rättigheter. Även transparensen i beslutsprocessen ökar och vad som räknas som följdleveranser begränsas.

 

Däremot blir det tyvärr inget definitivt förbud mot vapenexport till diktaturer. I remissen sägs det att om det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter eller grava brister i mottagarens demokratiska status utgör det ”hinder” för beviljande av tillstånd. Den formuleringen öppnar på ett olyckligt sätt för att göra undantag från förbudet. Vi hade hellre sett att regeringen beskrivit grava brister i demokratisk status och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter som ett ”absolut hinder” för beviljande av tillstånd.

 

Nu är det viktigt att tillämpningen av det nya regelsystemet blir ytterst strikt, annars finns risken att ingenting egentligen förändras i praktiken. Socialdemokrater för tro och solidaritet har länge varit kritiska mot den svenska vapenexporten, då den motverkar kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi gläds åt att det nya förslaget innebär ett steg framåt, men hade önskat att regeringen vågat gå ännu längre.
 
Ulf Bjereld, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Klas Corbelius, talesperson för vapenexportfrågor, Socialdemokrater för tro och solidaritet
 
Bli medlem - klicka här!