Nu är kongressen slut, och i vårt extrainsatta nyhetsbrev sammanfattar och kommenterar vi alla beslut i de frågor som STS har drivit. Vi har haft både med- och motgångar, men är på det stora hela båda nöjda och stolta.
Nu ska vi gå från ord till handling och använda denna nya plattform på bästa sätt, för att fortsätta driva på för ett solidariskt, hjärtligt och mångfaldigt Sverige!
Den nya formuleringen öppnar för fortsatt export till diktaturer.
På tisdagsmorgonen berättade SR Ekot om nya formuleringar i regeringens preliminära lagrådsremiss om vapenexporten. I texten sägs att Sverige inte bör exportera vapen till icke-demokratier. Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, är kritisk mot denna nya formulering.
– Jag är bekymrad över de uppgifter som redovisas i Ekots inslag. De formuleringar som nu förs fram innebär en allvarlig försvagning i förhållande till de formuleringar som de politiska partierna tidigare enats om i KEX-utredningen. Att säga att Sverige inte ”bör” sälja vapen till diktaturer är mycket svagare än att som i tidigare formuleringar säga att det utgör ett faktiskt ”hinder” för export, om mottagarlandet är en diktatur. Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer, säger Ulf Bjereld.
Små förändringar i formuleringarna kan ge dramatiska konsekvenser för exportens villkor. Ekot har tidigare (19/3) rapporterat om formuleringar i Socialdemokraternas kongressmaterial där man skiljde mellan krigsmateriel i stort och sådan materiel som är avsedd för strid. Då var Morgan Johansson snabbt ute och lät veta att formuleringen var felaktig och skulle skrivas om.
– Socialdemokraterna måste nu går från ord till handling när det gäller stopp för vapenexport till diktaturer. Det vore orätt att mixtra med formuleringarna på ett sätt som underlättar för Sverige att sälja vapen till icke-demokratier, säger Ulf Bjereld.
Debatten om konfessionella friskolor förs nu på såväl DN debatt som i Människor och tro i P1, där STS styrelseledamot Thomas Strand ger sin syn på frågan.
Diskussionen som har förts om konfessionella friskolors vara eller icke vara, ger anledning till kommentarer. För det första ska skolans verksamhet naturligtvis och i enlighet med Skollagen vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Skolan ska lika naturligt vara öppen för alla och vara en mångfaldsplats där elever med olika bakgrunder och livsåskådningar möts.
Genom det rådande friskolesystemet finns det utrymme för friskolor med konfessionell inriktning, och idag finns det 60-70 sådana skolor i Sverige, av vilka en är judisk, ett dussintal är muslimska och de övriga kristna. Dessa skolor utgör en viktig trygghet för många elever, inte minst den enda judiska friskolan i Sverige. Att stänga dessa skulle därmed riskera att få långtgående konsekvenser. Vi kan inte bortse från Europakonventionens skrivning om mänskliga fri- och rättigheter.
Det finns därtill ett antal exempel där systemet har rundats genom att man har ansökt om att bli aktiebolag sedan man fått avslag på ansökan om att bilda konfessionell friskola. Då blir insynen mindre medan problemet förblir olöst. Därför vore ett förbud mot konfessionella friskolor för allt väsentligt verkningslöst utan en samtidig översyn av hela friskolesystemet.
Konfessionella friskolor ska följa skollagen, vilket betyder att man ska ha en icke-konfessionell undervisning, följa läroplaner, kursplaner och timplaner samt vara öppna för alla. I detta avseende bör kvalitetskontrollen öka på friskolorna från skolinspektionens sida, vad gäller efterlevnad av skollagen, uppfyllandet av grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, inte minst vad gäller jämställdhet.
Ulf Bjereld, förbundsordförande STS
Thomas Strand, Styrelseledamot STS
När Stefan Löfven förra veckan gjorde sin regeringsförklaring var oppositionens kommentarer genomskinligt välregisserade: Oroande att statsministern är så nöjd, hette det från i stort sett alla borgerliga kommentatorer. Idag upprepas att regeringen underskattar utmaningarna. Alliansen och missnöjesexperterna i Sverigedemokraterna vill förstås hellre måla ut en bild av ett Sverige i fritt fall.
Men i sin regeringsförklaring var Stefan Löfven oerhört tydlig med svåra globala utmaningar och hur han vill ta sig an dem. Lika tydligt är det att budgeten nu syftar till att överbrygga samhällsklyftor och utveckla den redan framgångsrika svenska modellen. Samtidigt visar regeringen på framgångar som nåtts – t ex att ekonomin går stadigt framåt, att statsfinanserna nu är återställda i gott skick och långt fler är i arbete.
Dagens budget och budgetpresentation kunde ändå gärna ha varit tydligare. Presentationen spretar nämligen och den raka linjen som kunde tydliggöra ideologiska syften saknas. I budgeten finns många bra reformer, men vilka goda effekter de får för individen och för samhället i stort kunde synliggjorts bättre.
I valrörelsen 2014 hette det att Sverige är ett bra land, men något håller på att gå sönder. Här vore det på sin plats att berätta på vilket sätt den här budgeten binder ihop, lagar, bygger nytt. För det är ju precis vad den gör.
Regeringen kallar budgeten för samhällsbygget. Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas är mantrat. Det är en bra riktningsvisare och budgeten går i absolut i takt med den egna uppmaningen, om än med rätt små steg.
På tal om att bygga: Bostadsbristen är fortfarande en bromskloss för landets och storstädernas ekonomi, för att inte tala om för den enskilde. En egen bostad är den ungas väg in i vuxenlivet. Men i finansministerns presentation nämns inte alls bostadsbrist och bostadsbyggande. Det är synd.
Vi socialdemokrater för tro och solidaritet har tidigare efterlyst både fler nybyggda bostäder och en stark statlig bostadspolitik med sociala förtecken. Vi skulle t ex vilja se en nationell plan för att bryta städernas eskalerande segregation.
Ett modernt välfärdssamhälle i ett land styrd av en rödgrön regering satsar förstås på att bygga ett ”grönt folkhem” – rejäla investeringar för ökad välfärd, på jämställdhet och jämlikhet, på ett inkluderande, sammanhållet samhälle och på miljön. Med två år kvar till nästa val och med ett enormt komplicerat parlamentariskt läge vore det läge att satsa och att visa tydligt vad som gäller. Regeringen tar inte riktigt de stora, synliga kliven, utan pusslar och tråcklar.
Trots pussel och tråckel: Ulla Andersson från Vänsterpartiet menade att budgeten har Robin Hood-inslag – tar från de rika och ger till de fattiga. Och det är ju precis vad socialdemokrati går ut på! Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är det vi kallar för välfärdssamhället.
Behoven har varit och är enorma i välfärden, som knäat efter alliansens lika enorma skattesänkningar. Kommunerna drar ett stort lass, inte minst för investeringar som krävs för att nyanlända ska kunna bli en del av vårt lands välfärdsutveckling. Den största och viktigaste nyheten i budgeten är nog därför de 10 miljarderna som går till kommuner och landsting. Regeringen uppskattar att satsningen ger 30.000 nya anställda i välfärden.
Kostnadseffektiviteten ska öka i flyktingmottagandet och Migrationsverket ges extra medel. Regeringens numera hårdföra flyktingpolitik och övriga Europas lika vassa murar har gjort prognoserna över antalet nyanlända långt lägre. Det gör att 6,4 miljarder kan återföras till biståndsbudgeten. Pengar som tidigare avsatts till flyktingmottagande.
Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet har inte uppskattat att utsatta ställts mot utsatta. Att flyktingmottagande bekostats av biståndspengar, som kunde bidragit till att förhindra just flykt. Det är därför mycket välkommet att pengarna går tillbaka till biståndet. Det är förstås illa att det sker på grund av att vi i princip stängt landets gränser för människor i nöd. Att 2,5 miljarder avsätts för att särskilt hjälpa barn på flykt är däremot en mycket bra prioritering.
Att nära 9 miljarder satsas på järnvägen är även det ett mycket välkommet inslag. De miljövänliga alternativen har inte på länge varit konkurrenskraftiga nog, för att folk ska ställa bilen och skippa flyget. Bristande underhåll och kommersialiseringen av rälstrafiken har gjort stor skada. Nu är det hög tid att försöka vända trenden för miljövänlig transport – av både varor och människor.
Välkommet också med satsningar på cykel som färdmedel. Men med tanke på regeringens berömvärt höga miljöambitioner, hade kanske miljösatsningarna behövt vara ännu större och ännu synligare. Det är den största klimat- och miljöbudgeten i Sveriges historia, sägs det. Så är också behoven mer än enorma. Juli månad mätte i år högst temperaturer någonsin, globalt sett.
När regeringen tidigare i år godtog statliga Vattenfalls affär som innebär fortsatt och ökad brytning av brunkol i Tyskland, fick miljö-imagen en rejäl blåtira. Den tycks inte riktigt helas med hjälp av den här budgeten, trots lokala klimatåtgärder och utsläppsbroms. För det hade det krävts ett större, tydligare helhetsgrepp. Sverige har målet att bli fossilfritt och att trycka på också andra EU-länder att minska sina utsläpp. Gott så, och kanske går det att utläsa mer vid en noggrannare granskning, men nu känns det som pussel och tråckel och lagning också här, snarare än den nyordning som nog krävs.
Det ska bli intressant att följa hur stora miljösteg man törs ta nästa gång, då det också är valår i antågande.
Kortfattat och mycket förenklat kan vi konstatera att Robin Hood, den rödgröna politiken, denna gång pusslat ihop ett läge som blir bättre för lärare, deras skolelever och deras gamla sjuka men datorsugna mormödrar – och möjligheten att resa miljövänligt dem emellan. Men något sämre för de med allra högst inkomster, som driver privata flyktingboenden och som gillar att dricka alkohol.
Med en sådan sammanfattning känns själva budgeten som något av en vinnare. Kvällspressen brukar gilla att utmåla ”vinnare” och ”förlorare”, som om den egna plånboken är det enda som räknas. I själva verket vinner vi förstås alla när de som har det sämst får det bättre.
Nu ser vi fram emot att politiken blir ännu tydligare och mer konkret. Och än mer rödgrön, förstås. Då vinner vi alla, allra mest. När alla hjälps åt fortsätter Sverige åt rätt håll. Då får vi alla det där välfärdslandet som alla vill vara nöjda över.
Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!
Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.
Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.
Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.
Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.
Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.
Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!
*
Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.
Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.
Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.
Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.
Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.
*
Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.
Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.
Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.
Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!
Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.
Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.
Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.
Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.
Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!
*
Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.
Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.
Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.
Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.
*
I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.
Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!
*
Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.
Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.
Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!
*
Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.
Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!
*
Vänner, kamrater!
Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!
Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.
Ulf Bjereld 11 juni 2016
(Det talade ordet gäller.)
De senaste veckorna har den politiska debatten präglats av mycket misstro, misstänkliggöranden och ryktesspridningar. I vissa fall också ren islamofobi.
Ett envist rykte som använts i konspiratoriska försök kan vi börja med att avfärda rakt av: Nej, statsministerns fru har aldrig varit anställd hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, varken nu eller tidigare. Men Ulla – du är väldigt välkommen hit till oss på en fika, när du vill!
Debatten runt muslimer och muslimska politiker känns fortfarande aktuell och intressant, även om vi redan tidigare kommenterat både Mehmet Kaplans avgång och Yasri Khans avhopp. Demokratiska och partipolitiska principer ska självklart hålla även när de synas i sömmarna. Gör de det inte måste man som företrädare lämna sina uppdrag, det är inget att diskutera. Detta hände Kaplan och Kahn och är i sak inte så mycket att ifrågasätta.
Men i kölvattnet av debatten om Kaplan och Khan har det blivit allt tydligare att du som praktiserande muslim och politiker är granskad och betraktad med särskild blick. Den blicken är de antimuslimska strömningarna snabba att fånga upp och utnyttja, för att spinna den muslimhatande debattväven än starkare. Media bör inte bistå dem i detta. Inte heller politiken.
Debatten är inte ny, men nästan som yrvaken. Det är inte längre bara i konservativa eller extrema kretsar och på högerradikala ledarsidor vi kan se en nymornad religionsrädsla. Även vänsterpartiet slåss just nu med frågan om partiföreträdare som spridit grova rasistiska och muslimhatande yttranden.
Inom hela den löst definierade ”vänstern” kan man lätt enas om att kollektivt arbeta mot en nationell extremhöger. Mot muslimsk radikalhöger är det uppenbart svårare. Väldigt skilda personliga erfarenheter tar sig väldigt olika uttryck. Resultatet kan bli att samma islamofoba, avindividualiserade yttringar som sprids av högerextremerna, plötsligt sprids av vänsteranhängare. Även av dem som i andra fall är dagliga förkämpar för mänskliga rättigheter och allas lika värde.
Det behöver inte ens handla om huruvida någon är islamofob eller rasist eller inte. Det handlar om att som demokrat aldrig bidra – direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet – till generaliseringar som är rasistiska och/eller islamofoba. Precis som sades i kritiken mot Mehmet Kaplan gäller det att visa gott omdöme.
Det känns märkligt men nödvändigt att behöva påminna om att all tro inte är dogmatisk. Att vara religiös betyder inte per definition att vilja ha en teokrati. Inte ens om du är muslim.
Det finns många länder där religionen tillåts inte bara påverka utan ofta även styra politiken. USA är ett exempel på ett sådant land, Israel ett annat, Iran ett tredje och extremt exempel.
Men alla kristna politiker världen över har inte en agenda att göra bibeln till lag och återkristna alla. Judiska politiker har generellt sett inte en vilja att ta egen makt över lagstiftningen och införa koshertvång för alla. Så varför tillskriver vi så gärna muslimska politiker den önskan – att all politik ska dikteras utifrån islam?
I mångas ögon verkar det inte vara troligt, eller kanske ens möjligt (önskvärt?) att en som är praktiserande muslim samtidigt kan vara miljöpartist, socialdemokrat, eller demokrat överhuvudtaget, tycks det. Då måste det istället handla om ”infiltrering” av företrädare som inte har något gemensamt med de partier de verkar i. Eller om cyniskt röstfiske från maktsugna politruker.
Det är också intressant att se att ordet ”identitetspolitik” verkar ha blivit det allra värsta skällsordet bland i alla fall högerns tyckare. Men identitetspolitik kan det uppenbart bara bli när det handlar om muslimers rätt i samhället. Är det istället fråga om t ex kvinnors rättigheter – eller kristnas – då är det nästan aldrig identitetspolitik eller någon kohandel det rör sig om.
Både vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet och vissa muslimska företrädare brukar i samma sammanhang beslås med att vilja definiera människor utifrån deras religiösa tro. I själva verket är det ju istället misstänksamma kritiker som gång efter annan reducerar människor till att bli endast sin tro: En muslim tycks aldrig kunna vara lika sammansatt som företrädare för majoritetsbefolkningen.
Nej, är man muslim är man tydligen per definition inte i första hand t ex socialdemokrat, utan förväntas vara lojal endast med sin religiösa tillhörighet. Märkligt, eftersom andra obesvärat kan vara både kvinnor, män, sossar, moderater, stockholmare, norrlännningar och kristna utan att någon reagerar.
Elisabeth Svantesson var, som ett tydligt exempel, minister med ansvar för frågor om bl a diskriminering i regeringen Reinfeldt. Samma personer som nu misstänkliggör muslimer såg det aldrig som ett problem att Svantesson varit aktiv i abortmotstånd och negativt inställd till homosexuellas rätt att adoptera, uppfattningar hon finner stöd för i hennes konservativt kristna tro. Svantessons tro betraktades istället – med rätta – som något hon kan ha och ändå kunna fatta beslut i enlighet med sitt parti. Varför skulle detsamma inte gälla för politiker med muslimsk tro?
På GPs ledarsida skriver Adam Cwejman om identitetspolitik, ”religiös-politisk kohandel” och om de hotfulla muslimerna. Han använder vårt förbund som främsta exempel, baserat på att vi sedan 1990-talet helt odramatiskt arbetat inkluderande med marginaliserade grupper, ja även i dialog med muslimska organisationer. Det ”avtal” Cwejman nämner är en offentlig arbetsrapport från slutet av 90-talet som sammanfattar dialogsamtal som förts, i syfte att på demokratiska grunder få fler muslimer som delade arbetarrörelsens värderingar att bli politiskt aktiva.
Att överhuvudtaget tala om kohandel och cyniskt ”röstfiske”, senast använt också om Margot Wallström av Expressen, som skäl till att verka för människors demokratiska och mänskliga rättigheter – det säger nog egentligen mer om den som skriver, än om den som på goda grunder fattar ett beslut.
Media har, precis som politiken, ett ansvar.
Alla vi som envist tror på allas lika rätt och värde måste kraftfullt motverka den obehagliga undervegetation i debatten som nu får näring i stora delar av medielandskapet – och tyvärr även i demokratiska politiska partier, också vårt eget.
Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet ser det därför som oerhört viktigt att fortsätta vårt arbete för att inkludera minoritetsgrupper i samhället och i politiken. Långsiktigt och i dialog. Det är väl den hållningen som gett vissa en bild av att vi ”mångkulturalister”, sossar som miljöpartister och andra, vill ha in troende människor i våra partier, oavsett värderingar. Inget kan för vår del vara mer felaktigt.
Många av oss i vårt förbund, men inte alla, är troende. Men först och främst är vi socialdemokrater. Vi värnar troende, och icke troende, människor med socialdemokratiska värderingar. Med största sannolikhet gäller detsamma för Miljöpartiet.
Vi har självklart ingen anledning att ge stöd åt konservativa krafter i politiken. Höger inom islam och höger inom kristenheten och ja, all form av höger är vårt politiska motstånd. Tron som progressiv kraft är det som är vårt förbunds styrka. En tro som ger stöd till uppfattningen om alla människors lika värde och rätt är det som gör oss unika i svensk politik. Så var det 1929 när vårt förbund startades – och så är det idag.
Alla socialdemokrater engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade bidra till att förändra samhället, med en socialdemokratisk ideologi som grund. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, sikher, likväl som ateister och andra. Det gäller förstås också oss.
Sverige måste vara för alla. Politiken likaså.
Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Alldeles oberoende av hur du definierar din identitet. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.
Det gäller att veta när man ska ge beröm och när man ska ta fram plakaten. Idag ger vi mest beröm till vår regering. För idag har finansminister Magdalena Andersson lagt fram regeringens vårbudget. Och visst är det förslag i god socialdemokratisk anda vi får se. En rödgrön budget.
Stora satsningar på välfärden. Samhällets svaga gruppers intressen försvaras. Ambitioner inom jämlikhet, jämställdhet och klimat.
Solen skiner och det går väldigt bra för Sverige. Ekonomin rullar bättre än tåget och arbetslösheten sjunker. Det finns anledning att le ikapp med Magdalena Andersson.
Men så talas det flyktingar förstås. ’Samhällsbygget. Trygghet, ansvar och utveckling’ är rubriken på årets vårbudget. Tryggheten kunde gärna i högre utsträckning fått gälla också dem som flytt till Sverige undan krig och terror, de vars trygghet nu kringskärs genom bl a tillfälliga uppehållstillstånd och minskade möjligheter att återförenas med sina familjer. (Detta har vi skrivit mycket om tidigare; läs här).
På pressträffen imorse handlade i princip alla frågor Magdalena Andersson fick om just flyktingar och migrationspolitik. Den samlade journalistkåren ville veta vilka kostnader, vilka beräkningar och vilka prognoser. Finansministern gav svar: 50 miljarder kronor kostar flyktingmottagandet, enligt henne. Hon klargör dock tydligt att de stora humanitära insatser Sverige gjort innebär en tillfällig kostnadspuckel – inte en långsiktig. Därför ska vi ha en fortsatt stram finanspolitik och därför ska vi inte heller höja skatter, menar finansministern.
Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet kan nog däremot se att det funnits skäl att öppna plånboken lite mer. Det är trots allt regeringen Reinfeldts ohemula 140 miljarder sänkta skattekronor som vi har att ta igen i välfärdssystemen. Ojämlikheten ökade så kraftigt under Alliansens åtta år, att det utan att hämta in mer intäkter blir svårt att få ett mer jämlikt samhälle. Risken är att vi får reformer som gör gott i marginalen, snarare än den kraftfulla förändring som skulle behövas – om målet är ett sammanhållet, rättvisare samhälle för alla.
Vi uppskattar verkligen insatserna som ska ge mer anställda i äldreomsorgen, bättre matchningar mellan arbetssökande och dagens rekordstora antal arbeten, en mer jämlik skola, ökad jämställdhet mellan könen, insatser mot rasism och extremism och för att kunna öka inkomsterna för de 40 procent som tjänar minst.
Ett par plakat måste dock också höjas, där bakom berömmet:
Att budgeten ger riktning åt ansträngningar för minskade utsläpp, en fossilfri framtid och fler bostäder är mycket bra. Men det är långt ifrån nog. Behoven är så stora att regeringen hade behövt ta i från tårna och vråla. Det gör man inte. Det talas vidare i lugn stämma. Synd. Både bostadspolitiken och klimatpolitiken är ödesfrågor. För en regering. Och för samhället.
Regeringen följer utvecklingen inom miljö och klimat och kommer att presentera åtgärder för att nå miljömålen, lovas det. Varför inte nu? Och varför inte styra utvecklingen lite mer själv?
Även inom bostadspolitiken hade regeringen behövt skynda på lite och driva utvecklingen ännu mer framåt. Fler bostäder kan ge jobb och ökad tillväxt, det påtalas i budgettexten och det är sant. Men vi efterlyser fler reformer och en rödgrön regering får gärna poängtera att en bostad är en rättighet, ingen handelsvara.
Sammanfattningsvis innehåller vårbudgeten rätt stora välfärdssatsningar, men behoven är långt större. Vi får alltså vänta vidare på höstens budget – och hoppas på att då få se skillnad på riktigt. Att det där samhällsbygget får ta fart ordentligt. Annars kan det kanske bli svårt att få en valrörelse inför 2018 med rätt förutsättningar för ett fortsatt rödgrönt samhällsbygge.
Socialdemokrater för tro och solidaritet hade mellan den 29/11-6/12 en delegation om fem personer i Palestina och Israel. De har besökt människorättsorganisationer, våra samarbetspartners i Gaza, träffat familjer som drabbats av Israels krig och ockupationspolitik, israeliska och palestinska politiker och israeliska fredsaktivister.
Såhär beskriver vår politiska sekreterare Monica Fundin Pourshahidi sin vecka:
MÅNDAG.
Jerusalem-Erez-Gaza:
Lugnet i vardagen. Bara timmar efter att en person sköts till döds vid Damaskusporten passerar vi där utan att se annat än nya soldater.
Alla dessa tonåringar med maskingevär. Överallt. På gatorna. På torgen. I gränder. På bensinmackarna.
De stora religionerna har alla som huvudbudskap ”du skall icke dräpa”. Men i de tre största religionernas huvudstad lever man ironiskt nog med dessa dödsmaskiner ständigt närvarande. Den främsta symbolen för dödande ständigt i ansiktet.
Du skall icke dräpa.
Mitt sällskap säger – om jag hade haft ett maskingevär och en uniform på mig hade jag varit rädd för varje människa jag ser. För att attackeras. Att få en kniv i mig.
Igår sköts en palestinier ihjäl när han försökte sticka en kniv i en av militärerna. På samma plats vi lugnt går förbi timmar senare. Förra måndagen sköts en sjuttonårig flicka ihjäl, igår kväll en femtonåring. På samma plats vi skulle ha åkt till imorse.
Du skall icke dräpa.
Artonåringen bredvid mig, med sin uniform och sitt maskingevär, tar ett bloss på sin cigg. Så går han demonstrativt närmare, höjer vapnet och gör en mantelrörelse. Jag tittar lugnt på honom. Han tittar på mig, på allt, blicken flackar. Min kamera är aktiv hela tiden, men fotografera soldaterna – det törs jag inte. Hoppar in i bilen och åker vidare, mot Gaza.
Jag har ingen uniform, inget maskingevär. Jag är inte rädd.
”Exit to Gaza” står det vid ingången i muren, i stängslet. Exit. 2 km ingenmansland. Exit. Entry? Jag klev ut och in. Och nyss åt jag mitt livs bästa friterade bläckfisk.
Lugnet i vardagen.
********
TISDAG:
Poff! Så gick två dagar i Gaza city. Imorn bitti far vi vidare mot Tel Aviv och Jerusalem. Nu är jag väldigt trött, alla intryck och ord virvlar som gamar runt mina tankar, och jag orkar egentligen inte alls skriva – men hörrni detta var dagens hotellutsikt.
Om inte Gaza var under blockad, så kunde detta ha varit ett riktigt turisthotell med riktiga turister och detta en riktig strand med riktigt badvatten… Idag var det härliga 19 grader varmt och även idag har jag ätit helt fantastisk mat och träffat underbara människor. Som på på vilken turistort som helst?
Istället: FN skriver i sin senaste rapport att Gaza om bara fem år kommer att vara i princip obeboeligt. Vattnet i kranarna är bräckt för grundvattnet är förstört, avloppen går rakt ut i havet och arbetslösheten är bland de högsta i världen. Ingen får lämna och ingen får åka in hit. Nästan 2 miljoner människor är fångar här. I sin egen stad. Eller ja, 800.000 av invånarna bodde från början någon annanstans. De är flyktingar i sitt eget land, inträngda i flyktingläger här i Gaza.
Före Israels blockad passerade mellan 120.000-200.000 personer gränsen mellan Gaza och Palestina och Israel, till och från jobb. Varje dag. Nu passerar ca 40.000 personer gränsen. På ett helt år!
Inget får heller importeras eller exporteras. Jo, förresten! EN enda sak får gazaborna exportera, till ett enda land – Israel. Vad? Oh, the irony, – den brutala ironin – skrot. Skrot! Det är det enda de får exportera. Skrot som är ett av resultaten av de tusentals hus som bombades till grus och till just skrot av just Israel förra sommaren…
Upp till 80 procent av befolkningen här är dagligen beroende av matransoner. Inte för att de inte kan klara sig själva – utan för att de inte FÅR.
En chef för en internationell hjälporganisation suckade djupt och sade ”It’s a chronic emergency, always critical”. Alla, alla, alla vi talar med säger samma sak: Det finns bara en endaste lösning. Blockaden måste hävas.
En framstående civil rights jurist sade: ”Not only the siege, but the shadow of the siege effects everything in our lives. Everything. I consider it an animal farm. Totally illegal.”
********
ONSDAG:
Gaza-Tel Aviv-Jerusalem.
Långa dagar, olika världar. Var det verkligen i förmiddags vi var i en instängslad stad? Och se’n plötsligt i en modern skyskrapemetropol? Och nu igen i en historiskt belastad stad, delad mitt itu?
Tog spårvagnen. Det är den enda plats i Jerusalem, säger de, där israeler och palestinier överhuvudtaget kan mötas på ett naturligt sätt. Stationerna står på både arabiska, hebreiska och engelska. Bara här.
Runt hörnet finns husen där israeliska familjer helt sonika har flyttat in i palestinska familjers hus. Satt en menorah och en israelisk flagga på taket och utan att skämmas kastat ut den palestinska familjens alla ägodelar på gatan. De som bodde i husen nyss protesterar utanför. Först varje dag, nu varje lördag. Till ingen nytta. På gatan står en sliten soffgrupp kvar.
I Khan Younis i Gaza finns inte ens slitna soffgrupper kvar. Bara armeringsjärn och grus. Och försök att bygga upp nya hus.
Jag har åtta syskon. Det hade Nuredin Jawdat i Khan Younis också. Nuredin är fem år. För ett år sen var han fyra. Då dödades alla hans åtta syskon av en israelisk bomb. Och hans mamma. Hon födde sitt nionde barn, Nuredins lillasyster, två timmar före bomben tog deras liv. På ett ögonblick förlorade familjen 22 personer. Ingen varning. Ingen var soldat, ingen var terrorist, eller ens Hamas-anhängare. De var bara en familj som råkade bo på fel ställe. För nära Israels ”säkerhetszon”… Pappa Taufiq var nyss niobarnsfar. Nu håller han hårt om sitt enda levande barn. Luften är tung.
Kommer Nuredin, som i varje levande sekund påverkas av Israel, någonsin att möta en israel på ett naturligt sätt?
Dagen innan Nuredin förlorade sin familj, satt Sheikh Mahrouz Abu Syam i moskén och bad. När han hörde bomberna sprang han hem och fann sin familj utanför huset. Men bara hälften av dem levde. Resten var döda. Döda kroppar i trädgården. En av dem som överlevde men skadades var hans nu treåriga dotterdotter. Hennes båda föräldrar dog. Nu kallar hon morfar för pappa. Familjen Abu Syam förlorade med ett bombnedslag tolv personer. En av dem, Mahrouz äldsta son, arbetade för fredliga Fatah och älskade Real Madrid.
Sheikh Mahrouz är i trakten en vis man som brukar ge goda råd till folk. Vilka goda råd kommer han att ge nu?
Flickan på bilden är sexton år och bär på sin lillebror. De såg sina föräldrar dö förra sommaren. Deras hus förstöras. Nu bor de med sin morbror i ett skjul på en sanddyn nära Rafah och egyptiska gränsen. De bjuder oss på te kokt över öppen eld, hembakta kakor med choklad och färska dadlar.
Om några få timmar ska vi passera genom sanden några få mil norrut, genom den bombade ödemark som kallas ”säkerhetszon” av människorna på andra sidan den höga muren. Ut genom den kilometerlånga smala stängselgång som leder oss ut ur den marginellt bredare Gazaremsan.
Barnen såg sina föräldrar dö. Kommer de någonsin få se den här gränsen, någonsin få passera den?
I Tel Aviv känns den långa gränsgången, de nakna armeringsjärnen, pappa Taufiqs tunga kropp och blick, den kalla sanddynen och teet över öppen eld overkligt långt bort.
I Jerusalem vägrar taxibilarna köra oss en meter ner i de arabiska kvarteren. ”The oppressor always look at the oppressed with fear. That’s how they legitimate the oppression”, säger den israeliska fredsaktivistveteranen.
Jag frågar hans politikervän från Knesset, ihärdig kämpe för lika rättigheter, hur han behåller hopp i en snudd på hopplös situation. Han svarar kort att det är ju bara att jobba på.
”It’s slow, but we ARE in a process of change. You can help by spreading the word”, fortsatte fredsveteranen från Tel Aviv tröstande.
Så jag försöker. Jobbar på. Spreading the word. You can help.
TORSDAG:
Don’t Say We Did Not Know. Så heter den kända israeliska fredsaktivisten Amos Gvirtz blogg om fred och rättvisa. Fred och rättvisa också för palestinier. Säg inte att vi inte visste!
Det farligaste är det tysta kriget, sade Amos Gvirtz när vi träffade honom i Tel Aviv. Det långsamma men obevekliga övertagandet av land och bortdrivandet av oönskade människor.
Ett krig innebär inte alltid dödandet av människor. Men alltid av mänsklighet.
På Västbanken pågår det tysta men mycket brutala kriget dagligen. Sedan långlång tid tillbaka.
Al Karmel har funnits se’n byzantinsk tid. Idag bor ungefär lika mycket folk i Al Karmel som i Eksjö. Vi ska till en ungdomsklubb och förskola där. Fotbollsklasser, musikskola och mål att stärka flickors rättigheter och självkänsla. Men extrema israeliska nationalister – bosättare – har blockerat vägen till Al Karmel. Fullständigt. Välkommen till Absurdistan! Vi byter bilar på två sidor av högen mitt i vägen och kör vidare. Tyst krig.
Vi tar oss genom lera och över stenbumlingar (vanliga vägen gick ju inte) vidare till den lilla byn Susiya. Byn ska inte förväxlas med bosättningen Susiya. — De har t.o.m stulit vårt namn! säger socialarbetaren Fatma Nawaja, som är uppvuxen i Susiya.
Vissa av de palestinier som fördrevs från sitt eget land 1948 hamnade här uppe i bergen. Sedan dess har de bott enkelt men i fred här, fött upp sina djur och levt sina liv. De ges aldrig bygglov för nånting, trots att det ska vara ”palestinskt område”. Alltså bor de i hyddor och har sina djur i grottor.
Bosättarna kom till Susiya på 80-talet. De får bygglov, förstås. Otaliga gånger sedan dess har bosättarna rivit och bulldozrat sönder allt i Susiya. Allt. Om och om igen. Men Susiya-borna bor kvar. Och bygger om och om igen.
Deras vattenkällor har förgiftats och alla vattenledningar har bosättarna dragit upp till sig. De har dödat boskap, låtit militär hota och jaga Susiya-barn på väg hem från skolan.
Tyst krig.
När vi ska åka vidare till Jatta pågår ett maratonlopp. Bara för bosättare. Löparna springer mitt däruppe i bergen med israeliska flaggor i händerna. Polis stannar oss. Vi får vänta ett par timmar, säger de hårt beväpnade. Khaled kör oss. Han blir nervös. Kanske hade han anklagats för att vilja skada löparna om vi inte varit i bilen. Kanske hade han skjutits.
Khaled är arbetslös. Han arbetade på en apelsinodling i Israel, men förlorade sitt arbetstillstånd när han inte kunde betala böter på 38.000 shekel – nära 100.000 kronor. Böter han fick för att ha kört på en väg som bara judiska israeler får köra på. För, ja, ”Mellanösterns enda demokrati” har olika vägar för olika sorters människor.
Innan vi får åka vidare från maratonloppet springer några runt vår bil, viftar med flaggor och sjunger en sång vi inte förstår orden men väl betydelsen av…
De kallas Följeslagare, de människor från hela världen som kommer till Västbanken för att med sin blotta närvaro strategiskt hindra trakasserier, hot och våld. De berättar om hur de i en by i närheten står på varsin ände av palestinska barns enda skolväg, men inte tillåts följa dem. Barnen måste själva passera under bosättarnas hus. Där spottar vuxna på småbarnen och kastar så mycket saker på dem att man varit tvungen att sätta upp nät över gatan. Nät över gatan för att skydda barn. Ingen ställer de vuxna förövarna till svars. Ingen hjälper barnen att slippa. Tyst krig.
Så kommer ännu en lång gränsgång av metall, betong och ångest. Här, precis som i Gaza, kan en anti-lektion hållas i funktionsenlig arkitektur. Ingenting funkar, allt är fel. Allt är fel.
I staden där fredsfursten Jesus ska ha fötts löper muren, stängslet, absurditeten. Vi med svenska pass får passera med åtminstone viss värdighet i behåll, men alla med palestinska krävs på fingeravtryck och av med bälten, skor, väskor. Många passerar här varje, varje dag. Köar. Rött ljus när det passar tonåringarna bakom pansarglas.
I en by drogs gränsen så att en enda palestinsk familj hamnade på ena sidan. Ingen kan hälsa på dem. Och varje, varje dag tvingas barnen passera gränskontrollen på väg till skolan. Varför?
Tyst krig.
Säg inte att vi inte visste.
Bosättare blockerar vägen till Al Karmal på Västbanken.
**************
FREDAG:
Geografiska avstånd förstärker saknad. Det finns dom hemma jag skulle vilja krama nu. För världen är så hård. Igår substitutkramade jag en kattunge och en gullig fyraåring ett par minuter. Idag ett par små hundvalpar. Mjuka. På gården som kallas Tent of nations, på Västbanken i Palestina.
Där tror de på att det mjuka kan vinna över det hårda. Välkomstskyltar med regnbågsflaggor. Hälsningar från volontärer från hela världen som hjälpt till på denna hippierebelliska motståndsbondgård.
I den klassiska romanen Liftarens guide till galaxen får planeten jorden med kort varsel veta att en annan civilisation ska dra en intergalaktisk motorväg precis här, så jorden måste tyvärr väck.
Ungefär så har bröderna Dahoud och Daher Nasser det. Hela tiden. Det är deras familj som driver Tent of nations.
Israeliska myndigheter lämnade häromdan för sjuttielfte gången ett rivningsbeslut, som bröderna denna gång fått hela tre dagar på sig att överklaga. Annars kommer militärer och bulldozers och mejar ner deras hus och gård. Deras fruktodlingar och odlingsmark. Deras trädgård och tält.
Palestinierns guide till Absurdien: Dessa beslut – ’demolition orders’ – lämnas på papper som aldrig sänts med posten, stoppas i brevinkast eller ges i handen. Nej, nej – pappersbeslutet läggs såklart uppe på en mur, under en sten, på en grindstolpe. Blåser, regnar pappret bort så kommer bulldozern.
Förra året höggs och grävdes 1500 fruktträd redo för skörd ner en gryning i maj. Solcellerna på taket har förstörts. Vattencisterner saboterats. Hönshuset rivits. Tak raserats. Byggnader tagits ner. Alla vägar till gården är se’n länge stenblocksblockerade.
Behöver jag säga att de inte har tillgång till el, rinnande vatten, aldrig får bygglov? Inte ens för att ha hönsen i en gammal bil. Inte ens för att sätta upp ett nytt staket. Inte ens för att sätta upp ett tält för sina internationella volontärer. Inte ens för att ha vita stenplattor i trädgården!
”Säkerhetsskäl”.
Bröderna Nassers familj har bott på platsen sedan 1916. Har ägopapper från både gammal turkisk, brittisk, jordansk överhet. Men enligt Israel tillhör hela gården, kullen, dalen den israeliska staten.
Tent of nations är nu omringad av fem stora israeliska bosättningar. Behöver jag säga att bosättningarna har fri tillgång till vatten-, el- och vägnät? Och bygglov förstås. För allt de vill.
Hur behåller man hopp?
– Invest the negative energy positively. Show them that we do not act the way they want us to act: We refuse to be enemies, refuse to be victims, refuse to hate. We believe in justice!
Vad gör du med vreden, frustrationen?
– I plant more trees!
Kanske var det saknaden av mina mjuka där hemma. Kanske hundvalparna. Kanske att jag i snart en vecka lyssnat på alla dessa hemska historier som överträffar varandra i känslan av hopplöshet.
Eller kanske var det mötet med denna omutliga vägran att ge upp? Bergfasta tro på fredligt motstånd, trädens kraft, kärlek före hat, rättvisans seger?
I solen bredvid den ödmjukt stenstarka Dahoud på Tent of nations brast för första gången mina fördämningar. Jag antecknade resten med tårar droppande över penna och papper och händer och koppar.
Plantera mer träd, vänner! Mer träd. We can only be human together.
Nästa år fyller Tent of nations 100 år och ska ha fest – åk dit med mig! We can only be human together…
Flyktingläger? För krigsdrabbade syrier? Nej, för palestinier. I Palestina. Sedan 1948. Då de förlorade sina hem till Israel.
FN byggde för nära 70 år sedan lägret för 5.000 personer. Tält. Flykt utan slut. De blev kvar. Idag bor 28.000 personer i Balata. Nu i hus. Tätt tätt tätt.
Solen är en lyx här, säger vår unge guide Mohamed med ett snett leende. Det är han med kepsen på fotot. Som påminde mig om min son Teo. Lika lång och smal och cool…
Min sons rum hemma är nog kanske 10 kvadratmeter. I Balata har varje person 6 kvadratmeter var att leva på. TOTALT. Alltså inräknat bostad, offentliga utrymmen, gator – allt!
Vägen från Balata löper längs den mur Israel satt upp för att skydda sig från Mohamed, andra Balata-bor och såklart från alla palestinier. Mur. Mellan människor. Taggtråd. Check-point. Andra tonåringar äntrar bussen. Tungt beväpnade och i uniform. Vem är farlig? På hebreiska tvingar de oss att kliva av och byta buss.
Let me in?
En palestinsk familj bränns till döds. Den israeliska förövaren döms inte, för han var tydligen minderårig.
En palestinsk tonåring bränns till döds. Bensin i hans hals och tända på. Den israeliska förövaren döms inte, för han var tydligen psykiskt sjuk.
Israeliska parlamentet, Knesset, har i höst sänkt åldern: Är du tolv år kan du i Israel dömas som en vuxen. För terrorbrott. Men bara om du är en palestinsk tolvåring, förstås.
Just nu sitter 400 palestinska barn i israeliska fängelser. Fängelser. Under oktober och november har israelisk militär arresterat 800 barn. 800. Barn.
911. 112. Let me in?
I november gick israelisk militär in i en FN-skola, i ett annat flyktingläger på Västbanken. Där grep de tre pojkar, 12 och 13 år gamla. ”De utgör en fara för israeler på gatan”. Pojkarna sitter fortfarande fängslade. Fångkläder gjorda för 19-åringar hänger som påsar runt deras tunna tolvårskroppar.
I domstolen bar de handbojor och fotkedjor. Fick inte ens prata med sina mammor. Den ena pojken, Yasin, har på denna korta tid utsatts för fem rättegångar. Hans familj krävs nu på 5000 shekel (ca 12000 kr), för besväret.
Min långa, smala, coola son med keps fyllde nyss 14. Han är ett barn. Barn ska inte sitta i fängelse. Mitt barn är inte palestinskt och fängslas därför inte – vad han än gör.
Yasins mammas barn är palestinier, han fängslas därför – vad han än gör.
Kalla det terror hur mycket ni vill. Kalla det självförsvar hur mycket ni vill. Kalla det säkerhetsåtgärder hur mycket ni vill. Men barn skjuter man inte. Fängslar man inte. Bojar man inte. Hindrar man inte träffa sin mamma. Hämtar man inte med militär i skolan.
Inte palestinska barn, inte några barn. Inte Israel, inte någon stat.
Som en av Palestinas unga kvinnliga politiker sade idag: ”Other countries and the UN have to act, now! We cannot do anymore.
One state, two state solution – just give me ANY solution! To save our people, save our children.”
Imorgon far jag hem. Det gör inte Yasin och hans kompisar. Det gör inte Balata-borna heller.
Let me in.
SÖNDAG:
Om Arlanda är en charmlös blandning av svensk sval design och funktionsoduglig stålingenjörsarkitektur omöjlig att hitta i, så är Ben Gurion-flygplatsen symboliskt nog uppbyggd som ett tempel. Sten. Monumental. Stora öppna ytor. Och templet är hårt bevakat…
Efter över två timmars ändlöst köande, mer köande, noggranna intervjuer om mig, min resa, och minutiöst genomsökande av mina väskor, mina saker, min dator, mina skor, kläder och min kropp springer jag andfådd och hungrig på planet. All välplanerad tid att hinna äta och köpa presenter, kanske t.o.m hinna utnyttja flygplatsens wi-fi till lite jobb, gick effektivt upp i rök.
Jag säger hej då till Israel och till Palestina i detta som måste vara mamman till alla världens säkerhetskontroller.
Tänker mycket på vad rädsla gör med människor. Vad orättvisa och förtryck skapar. Hur våld föder våld. Och hur farligt blinda de människor som tror sig hittat Sanningen är.
Mina ändå väldigt korta timmar av frustration och förödmjukelse i säkerhetskontrollernas moderskepp kan växlas upp till dagar, år, hela liv. Min enda person till grupper, hela folk, nationer…
Efter åratal av ”war on terror” upplever vi mer terror än någonsin. Och världens orättvisor, ojämlikheter och förtryck består.
Rikedomarna den här planeten och dess människor kan uppbringa är så ojämlikt fördelade, att om jorden vore platt skulle den ha tippat över för länge se’n…
Jag hör att det stormar i Sverige, men som svensk seglar jag ändå lugnt fram här uppe i luften. Högt högt över dödliga Medelhav och stängda Öresundsbroar.
Ja, jag flyger och en fantastisk vecka har nu tagit slut.
På muren söder om Ramallah, muren som aldrig kommer ge säkerhet men odlar både rädsla och förtryck – på denna mur läste jag:
”Now I have seen I am responsible”.
Jag håller ögonen fortsatt öppna. Men blundar nog en liten stund på planet först…
Läser en artikel om människans inre godhet. Ja, jag tror ju på den.
Så har finansminister Magdalena Andersson nu gått sin budgetpromenad med ”nådiga luntan”. Följd av ett digert pressuppbåd gick hon Drottninggatan fram, från Finansdepartementet för att lämna regeringens budget till riksdagen. Den budget som genom Decemberöverenskommelsen ska kunna passera riksdagen och bli verklighet, till skillnad från förra årets.
Budgeten innebär en investering i Sverige. Den innebär enligt Magdalena Andersson framför allt fler jobb, bättre skola och satsningar på smart miljöteknik. Grundperspektivet är att ökad jämlikhet är bra för alla, bra för Sverige. Att satsningar på att minska klimatpåverkan är akuta.
Reformer uppges göras på runt 44 miljarder kronor. Bland dessa finns väldigt välkomna infrastruktursatsningar, framför allt på järnväg och kollektivtrafik i landsbygden, den största bostadssatsningen på 20 år, mer pengar till pensionärer genom skattesänkningar, fri sjukvård och mer personal på äldreboende, fri tandvård och glasögon för barn och unga samt resurser för att hantera flyktingsituationen.
Moderaterna räknade i sin kommentar till budgeten upp skattehöjningarna till 154 miljarder, vilket fick dem att upprört tala om att ”utanförskapet” kommer att öka. Att RUT- och ROT – bidragen som i hög utsträckning utnyttjas av redan välbeställda – minskar (långt ifrån upphör, som man skulle kunna tro), det kallar Ulf Kristersson för ”rent destruktivt”. Vidare upprörs Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson över att det görs satsningar för ökad jämställdhet – ”män påverkas mer än kvinnor”, säger han med darr på rösten.
KD snurrar in sig i en fartygsmetafor och menar att ”besättningen nu gör revor i seglet och borrar hål i skrovet”. Detta bland annat mot bakgrund av att pensionärer inte längre ska behöva betala skatt.
I Svenska dagbladets ledare kallades i morse insatser för att människor som är sjuka och arbetslösa ska få det lite bättre, efter Alliansens politik som tvingat cancersjuka att söka jobb och arbetslösa att utnyttjas som gratis arbetskraft i Fas 3, för att det görs mer attraktivt att vara arbetslös och sjukskriven.
SvD skriver sedan om hur svårt det blir för höginkomsttagare – de som tjänar mer än 50.000-120.000 kronor/månad – som nu får mindre jobbskatteavdrag. Bakvänt, tycker SvD. Utan att förstås nämna ett ljud om att de som har betydligt mindre inkomster än så, nu får det bättre…
Företagarnas VD Günther Mårder toppade det hela genom att tala om en ”ytterlighetspolitik” och att regeringen med budgeten gör en ”överdriven vänstergir”.
Det är alltså bakvänt, en överdriven vänstergir och ett hål i skrovet att göra livet bättre för de som idag har det sämst i samhället. Att anta ett solidariskt perspektiv är ytterlighetspolitik. När kvinnor får det bättre och jämställdheten mellan män och kvinnor blir bättre, finns skäl att uppröras. Att höja taket i arbetslöshetskassan och förbättra sjukförsäkringarna är att öka (inte minska) utanförskap.
Aj då. Jag som trodde det handlade om klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik. En ganska beskedlig svensk välfärdspolitik. Sossepolitik som den alltid sett ut. Lite Robin Hood som tar lite mer från de rika och ger lite mer till fattiga. Gott så.
Det var precis en sådan fördelningspolitik som vi efterlyste i Aktuellt i politiken i slutet på augusti. En tydlig fördelningspolitik motverkar alla slags samhällsklyftor och segregation, skrev jag då. Här får vi äntligen en budget som har just detta som mål. Det är mycket tacknämligt.
Här finns t ex en stor satsning på billiga hyresrätter, som en rättvisereform för att fler ska kunna nå allas rätt att få en bostad. Mer än 15.000 hyresrätter/år som utlovas kommer vara långt från nog, men det är i alla fall en god början. Med direkt stöd till kommuner för att kunna ta fram byggbar mark tas ett par steg framåt för att kunna komma ikapp bostadsbristen.
Tidigare har vi Socialdemokrater för tro och solidaritet velat att reformer för fler bostäder kombineras av insatser för att minska segregation, en social bostadspolitik. Att satsa på hyresrätten är återigen en början, men mer bör komma.
Vi har också velat se ökade satsningar på global solidaritet: När världen brinner och fler än på många decennier tvingas lämna sina hem för att söka trygghet i Europa och Sverige måste det finnas goda möjligheter att ta emot dessa människor. I budgeten ser vi nu att resurser tillförs bland annat civilsamhället och kommuner, för bättre mottagande av flyktingar. Det är mycket bra.
Jag reagerar dock på Magdalena Anderssons lugnande svar till journalister på pressträffen – att det mesta av de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet räknas av mot biståndet. De oseriösa partier och debattörer som talar om att det kostar samhället för mycket att emot fler flyktingar kan alltså i princip pusta ut.
Komikern Henrik Schyffert räknade i ett välspritt inlägg i sociala medier, drastiskt men pedagogiskt, att det skulle kosta ett netflix-abonnemang, en pizza och en läsk om året att kunna solidarisera oss med fler människor som flyr. Det gör det nu inte. Väldigt få behöver alltså offra sitt netflix-abonnemang. Det är istället de fattiga i vår omvärld som står för det mesta av kostnaderna för att hjälpa andra fattiga.
Biståndet används demokratiutvecklande och fattigdomsbekämpande. Att sänka det, även på detta vis, är enligt mig mindre lyckat. Det innebär t ex i förlängningen färre möjligheter att kunna bidra till att minska skälen att fly länder med förtryck.
Att kungafamiljens apanage höjs med nära 8 miljoner kronor känns mot den bakgrunden än mer illa.
Jag hade i fredags förmånen att få delta i minnesgudstjänsten i Storkyrkan för offren i det armeniska folkmordet. Det var en mycket stark ekumenisk manifestation för att högtidlighålla hundraårsminnet av den enskilda händelse 24 april 1915 – när en större grupp armeniska intellektuella fängslades i Konstantinopel – som senare ledde till fördrivning, massaker och dödande av cirka 1,5 miljoner kristna i det Ottomanska rikets sönderfall.
Storkyrkan får enligt brandmyndigheten maximalt rymma 1200 personer. De ansvarige fick förmodligen släppa till ytterligare 300. Här fanns alla Sveriges kristna ledare. Många svenska civilsamhällesledare. Men framför allt åtminstone 1000 svenskarmenier, förmodligen fler än som samlats i ett och samma rum någon gång tidigare.
Regeringen företrädd av Ibrahim Baylan, själv ättling till de som drabbades. Det var bra att regeringen var ordentligt representerad. Speciellt eftersom det funnits en kritik att regeringen inte tydligt följt det löfte både socialdemokraterna och miljöpartiet gett att regeringen ska följa riksdagens beslut om erkännande från 2010.
Jag var som ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet en av de drivande vid partikongressen 2009 där partiet fattade beslut om att verka för ett erkännande av folkmordet på armenier och andra kristna vid det ottomanska rikets sönderfall. Självklart skulle jag gärna sett ett tydligare agerande från regeringen inför 100-årsminnet. Det är alltid olyckligt när politiken kommer efter i mogna ögonblick.
Samtidigt är det viktiga idag att den svenska regeringen arbetar på att få en rörelse hos Turkiet i frågan. Att Turkiet når ett erkännande och att det är möjligt att inleda en försoningsprocess både i relation till staten Armenien, men främst till ättlingar till de drabbade.
Deklarationer är viktiga. Samtidigt har riksdagen sagt sitt. Det är den viktigaste politiska deklarationen. Statsministern har markerat att han avser följa riksdagens beslut. Forum för Levande Historia, som är regeringens organ för folkmordsfrågor, har under många år, även innan riksdagen fattade sitt beslut, betraktat det armeniska folkmordet som just folkmord.
Detta kan inte regeringen krypa tillbaka från. Det handlar om hur man förvaltar ansvaret och ser till att föra frågan framåt, med diplomati, dialog och deklarationer och med rätt politisk timing. I slutändan är det resultatet som räknas.
Men resultat kommer inte avsig självt.