Close

Archive for category: tro & politik

by

Kongressen är slut – så gick det

Nu är kongressen slut, och i vårt extrainsatta nyhetsbrev sammanfattar och kommenterar vi alla beslut i de frågor som STS har drivit. Vi har haft både med- och motgångar, men är på det stora hela båda nöjda och stolta.

Nu ska vi gå från ord till handling och använda denna nya plattform på bästa sätt, för att fortsätta driva på för ett solidariskt, hjärtligt och mångfaldigt Sverige!

Stefan Löfven avslutade på onsdagen S-kongressen.

Spara

by

Regeringens formulering om vapenexport bekymrar

Den nya formuleringen öppnar för fortsatt export till diktaturer. 

På tisdagsmorgonen berättade SR Ekot om nya formuleringar i regeringens preliminära lagrådsremiss om vapenexporten. I texten sägs att Sverige inte bör exportera vapen till icke-demokratier. Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, är kritisk mot denna nya formulering.

– Jag är bekymrad över de uppgifter som redovisas i Ekots inslag. De formuleringar som nu förs fram innebär en allvarlig försvagning i förhållande till de formuleringar som de politiska partierna tidigare enats om i KEX-utredningen. Att säga att Sverige inte ”bör” sälja vapen till diktaturer är mycket svagare än att som i tidigare formuleringar säga att det utgör ett faktiskt ”hinder” för export, om mottagarlandet är en diktatur. Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer, säger Ulf Bjereld.

Små förändringar i formuleringarna kan ge dramatiska konsekvenser för exportens villkor. Ekot har tidigare (19/3) rapporterat om formuleringar i Socialdemokraternas kongressmaterial där man skiljde mellan krigsmateriel i stort och sådan materiel som är avsedd för strid. Då var Morgan Johansson snabbt ute och lät veta att formuleringen var felaktig och skulle skrivas om.

– Socialdemokraterna måste nu går från ord till handling när det gäller stopp för vapenexport till diktaturer. Det vore orätt att mixtra med formuleringarna på ett sätt som underlättar för Sverige att sälja vapen till icke-demokratier, säger Ulf Bjereld.

by

Verkningslöst att förbjuda konfessionella friskolor

Debatten om konfessionella friskolor förs nu på såväl DN debatt som i Människor och tro i P1, där STS styrelseledamot Thomas Strand ger sin syn på frågan.

Diskussionen som har förts om konfessionella friskolors vara eller icke vara, ger anledning till kommentarer. För det första ska skolans verksamhet naturligtvis och i enlighet med Skollagen vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Skolan ska lika naturligt vara öppen för alla och vara en mångfaldsplats där elever med olika bakgrunder och livsåskådningar möts.

Genom det rådande friskolesystemet finns det utrymme för friskolor med konfessionell inriktning, och idag finns det 60-70 sådana skolor i Sverige, av vilka en är judisk, ett dussintal är muslimska och de övriga kristna. Dessa skolor utgör en viktig trygghet för många elever, inte minst den enda judiska friskolan i Sverige. Att stänga dessa skulle därmed riskera att få långtgående konsekvenser. Vi kan inte bortse från Europakonventionens skrivning om mänskliga fri- och rättigheter.

Det finns därtill ett antal exempel där systemet har rundats genom att man har ansökt om att bli aktiebolag sedan man fått avslag på ansökan om att bilda konfessionell friskola. Då blir insynen mindre medan problemet förblir olöst. Därför vore ett förbud mot konfessionella friskolor för allt väsentligt verkningslöst utan en samtidig översyn av hela friskolesystemet.

Konfessionella friskolor ska följa skollagen, vilket betyder att man ska ha en icke-konfessionell undervisning, följa läroplaner, kursplaner och timplaner samt vara öppna för alla. I detta avseende bör kvalitetskontrollen öka på friskolorna från skolinspektionens sida, vad gäller efterlevnad av skollagen, uppfyllandet av grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, inte minst vad gäller jämställdhet.

 

 

 

 

Ulf Bjereld, förbundsordförande STS

 

 

 

 

Thomas Strand, Styrelseledamot STS

Spara

Spara

by

Sammanfattning från debatt om religiösa friskolor

Den 22 september arrangerade tankesmedjan Tiden en debatt om religiösa friskolor. Debatten filmades av SVT Forum. I debatten deltog THOMAS STRAND, styrelseledamot för Socialdemokrater för tro och solidaritet och riksdagsledamot (Utbildningsutskottet) och DANIEL FÄRM, styrelseledamot Humanisterna och socialdemokratiskt aktiv i Vallentuna. Samtalsledare var MONIKA ARVIDSSON, utredare på Tankesmedjan Tiden.

foto-thomas-strand-daniel-fa%cc%88rm-tidendebatt-21-sep16-religio%cc%88sa-friskolorMonika Arvidsson började med att fråga varför de religiösa friskolorna överhuvudtaget finns. Daniel Färms uppfattning var att många ”tror att man måste” för att leva upp till Europakonventionens bestämmelser om de mänskliga rättigheterna. Thomas Strand menade istället att friskolereformen ritade om kartan i Sverige och att det i kombination med Europakonvention och globalisering lett fram till friskolor med konfessionell huvudman.

Det är inget ovanligt i andra länder, fortsatte Strand och undrade samtidigt vad som egentligen är problemet. Daniel Färm lyfte då fram integration som ett problem. Han menade också att han vill slå ett slag för barnens frihet också från religiositet.

Thomas Strand slog fast två huvudprinciper för skolan: Att skolan ska vila på vetenskaplig grund och att skolan ska vara öppen för alla. Helst ska skolan också fungera som en mötesplats. Dessa två punkter menade han är grundfundament för svensk skola. Med dagens friskolesystem görs frågan något mer komplex, men alla ska ändå följa samma läroplan, påminde Thomas Strand.

Thomas Strand fortsatte med att säga att Europakonventionens bestämmelser måste relateras till. I Sverige har vi som ett resultat skiljt i lagtext mellan utbildning och undervisning, förklarade han. Det finns bara 66 skolor med konfessionell huvudman i Sverige, 11 av dessa har muslimsk inriktning, de flesta är kristna.

–  Vi lever i ett tydligt majoritetssamhälle. Som sådant måste vi sätta upp skydd för minoriteter. Hur är det egentligen med de judiska eller de katolska skolorna? Många är egentligen mest ute efter de muslimska skolorna, sade Thomas Strand.

Ett förbud skulle dessutom kunna bli ett slag i luften, menade Thomas Strand och exemplifierade med Plymouthbröderna i Småland, som bara ändrade sin ansökan från religiöst grundad till att ansöka som ett AB istället. (Plymouthbrödernas fick alltså avslag på ansökan att öppna en skola med konfessionell huvudman, men fick godkänt att som aktiebolag öppna den kontroversiella Labora-skolan.)

–  Jag tror mer på att öka kontrollen, att ha en tuff Skolinspektion, snarare än att förbjuda. Jag är en varm anhängare av icke konfessionella skolor, men kan tillåta mig rätten att ha också religiösa friskolor.

Thomas Strand upprepade också att det inte är ett stort problem, eftersom det bara finns 66 (av runt 10.000) skolor i landet som kan betecknas som religiösa friskolor.

–  Det finns 11 muslimska friskolor. Jag är orolig för att det är dem man skjuter in sig på. Få kritiserar den judiska skolan, eftersom den ses som ett skydd för den judiska minoritetsgruppen. Vi som majoritetssamhälle måste kunna erbjuda skydd för minoriteter, sade Thomas Strand.

Hela friskolesystemet är ett problem, medgav Daniel Färm. Inte minst med vinstintressen. Men han menade ändå att andra incitament än vinst kan vara lika skadliga – som religiositet.

– Varför skulle man annars starta en friskola, om man inte vill missionera? frågade Daniel Färm retoriskt.

Daniel Färm menade också att han inte har problem med religiösa skolor, så länge de inte finns inom ramen för skolplikten. Det bör alltså inte finnas konfessionella huvudmän inom den skattefinansierade skolverksamheten, sade han.

Jag tror inte på att man vill missionera, svarade Thomas Strand. Snarast handlar det om att man står i en tradition som man vill värna, menade han. Jag vill inte öppna upp för ett system med betalbara skolor – de ska alla vara öppna för alla, sade Strand. De religiösa friskolorna handlar mer om social sammanhållning än om religion. Att kunna skapa trygghet i gruppen och en känsla för den egna kulturen. Thomas Strand fortsatte:

– Den ”vanliga” skolan är så präglad av det kristna arvet att majoriteten kanske inte ens tänker på det, medan någon som har en annan tro gör det, sade Thomas Strand. Men visst är det allra bäst för alla om vi får en mötesplats för alla, oavsett bakgrund, slog han fast.

Daniel Färm invände att svensk skola är mer präglad av upplysning än av kristendom: Skolan ska vara en fristad! manade han.

Hur är det då med Finska, Franska, Romska skolorna då?, undrade Monika Arvidsson.

Vikten är att få fram integrerande miljöer, framhöll Thomas Strand: Skolorna får inte bli konserverande. Men vi kan hitta de miljöerna ändå, menade han. Det beror på hur vi bygger upp systemen och ser till att alla skolor följer den skolplan vi har. Att verkligen se till att alla skolor följer plan är långt viktigare än att angripa de religiösa friskolorna, tyckte Thomas Strand.

”Det får man titta på, det är en annan sak”, svarade Daniel Färm på Arvidssons fråga och fick ingen egentlig följdfråga. När Monika Arvidsson fortsatte med att fråga om den neutrala skolan är så neutral, svarade Daniel Färm att skolan SKA vara livsåskådningsneutral. Thomas Strand talade om att man kan skärpa kontrollen av också huvudmannens värderingsgrund.

Thomas Strand fick sista ordet och berörde då bl a att han anser att frågor om vinster i skolan är en mycket större fråga. Det är också en viktig fråga hur vi kan överhuvudtaget kan hitta de integrerande miljöerna, avslutade han.

 

Från vänster på fotot ovan: Monika Arvidsson, Daniel Färm, Thomas Strand. Foto och text: Monica Pourshahidi

Se hela samtalet HÄR!

 

 

by

Om statsministerns fru – och om konsten att vara både religiös och sosse

De senaste veckorna har den politiska debatten präglats av mycket misstro, misstänkliggöranden och ryktesspridningar. I vissa fall också ren islamofobi.

Ett envist rykte som använts i konspiratoriska försök kan vi börja med att avfärda rakt av: Nej, statsministerns fru har aldrig varit anställd hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, varken nu eller tidigare. Men Ulla – du är väldigt välkommen hit till oss på en fika, när du vill!

Debatten runt muslimer och muslimska politiker känns fortfarande aktuell och intressant, även om vi redan tidigare kommenterat både Mehmet Kaplans avgång och Yasri Khans avhopp. Demokratiska och partipolitiska principer ska självklart hålla även när de synas i sömmarna. Gör de det inte måste man som företrädare lämna sina uppdrag, det är inget att diskutera. Detta hände Kaplan och Kahn och är i sak inte så mycket att ifrågasätta.

Men i kölvattnet av debatten om Kaplan och Khan har det blivit allt tydligare att du som praktiserande muslim och politiker är granskad och betraktad med särskild blick. Den blicken är de antimuslimska strömningarna snabba att fånga upp och utnyttja, för att spinna den muslimhatande debattväven än starkare. Media bör inte bistå dem i detta. Inte heller politiken.

Debatten är inte ny, men nästan som yrvaken. Det är inte längre bara i konservativa eller extrema kretsar och på högerradikala ledarsidor vi kan se en nymornad religionsrädsla. Även vänsterpartiet slåss just nu med frågan om partiföreträdare som spridit grova rasistiska och muslimhatande yttranden.

Inom hela den löst definierade ”vänstern” kan man lätt enas om att kollektivt arbeta mot en nationell extremhöger. Mot muslimsk radikalhöger är det uppenbart svårare. Väldigt skilda personliga erfarenheter tar sig väldigt olika uttryck. Resultatet kan bli att samma islamofoba, avindividualiserade yttringar som sprids av högerextremerna, plötsligt sprids av vänsteranhängare. Även av dem som i andra fall är dagliga förkämpar för mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Det behöver inte ens handla om huruvida någon är islamofob eller rasist eller inte. Det handlar om att som demokrat aldrig bidra – direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet – till generaliseringar som är rasistiska och/eller islamofoba. Precis som sades i kritiken mot Mehmet Kaplan gäller det att visa gott omdöme.

Det känns märkligt men nödvändigt att behöva påminna om att all tro inte är dogmatisk. Att vara religiös betyder inte per definition att vilja ha en teokrati. Inte ens om du är muslim.

Det finns många länder där religionen tillåts inte bara påverka utan ofta även styra politiken. USA är ett exempel på ett sådant land, Israel ett annat, Iran ett tredje och extremt exempel.

Men alla kristna politiker världen över har inte en agenda att göra bibeln till lag och återkristna alla. Judiska politiker har generellt sett inte en vilja att ta egen makt över lagstiftningen och införa koshertvång för alla. Så varför tillskriver vi så gärna muslimska politiker den önskan – att all politik ska dikteras utifrån islam?

I mångas ögon verkar det inte vara troligt, eller kanske ens möjligt (önskvärt?) att en som är praktiserande muslim samtidigt kan vara miljöpartist, socialdemokrat, eller demokrat överhuvudtaget, tycks det. Då måste det istället handla om ”infiltrering” av företrädare som inte har något gemensamt med de partier de verkar i. Eller om cyniskt röstfiske från maktsugna politruker.

Det är också intressant att se att ordet ”identitetspolitik” verkar ha blivit det allra värsta skällsordet bland i alla fall högerns tyckare. Men identitetspolitik kan det uppenbart bara bli när det handlar om muslimers rätt i samhället. Är det istället fråga om t ex kvinnors rättigheter – eller kristnas – då är det nästan aldrig identitetspolitik eller någon kohandel det rör sig om.

Både vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet och vissa muslimska företrädare brukar i samma sammanhang beslås med att vilja definiera människor utifrån deras religiösa tro. I själva verket är det ju istället misstänksamma kritiker som gång efter annan reducerar människor till att bli endast sin tro: En muslim tycks aldrig kunna vara lika sammansatt som företrädare för majoritetsbefolkningen.

Nej, är man muslim är man tydligen per definition inte i första hand t ex socialdemokrat, utan förväntas vara lojal endast med sin religiösa tillhörighet. Märkligt, eftersom andra obesvärat kan vara både kvinnor, män, sossar, moderater, stockholmare, norrlännningar och kristna utan att någon reagerar.

Elisabeth Svantesson var, som ett tydligt exempel, minister med ansvar för frågor om bl a diskriminering i regeringen Reinfeldt. Samma personer som nu misstänkliggör muslimer såg det aldrig som ett problem att Svantesson varit aktiv i abortmotstånd och negativt inställd till homosexuellas rätt att adoptera, uppfattningar hon finner stöd för i hennes konservativt kristna tro. Svantessons tro betraktades istället – med rätta – som något hon kan ha och ändå kunna fatta beslut i enlighet med sitt parti. Varför skulle detsamma inte gälla för politiker med muslimsk tro?

På GPs ledarsida skriver Adam Cwejman om identitetspolitik, ”religiös-politisk kohandel” och om de hotfulla muslimerna. Han använder vårt förbund som främsta exempel, baserat på att vi sedan 1990-talet helt odramatiskt arbetat inkluderande med marginaliserade grupper, ja även i dialog med muslimska organisationer. Det ”avtal” Cwejman nämner är en offentlig arbetsrapport från slutet av 90-talet som sammanfattar dialogsamtal som förts, i syfte att på demokratiska grunder få fler muslimer som delade arbetarrörelsens värderingar att bli politiskt aktiva.

Att överhuvudtaget tala om kohandel och cyniskt ”röstfiske”, senast använt också om Margot Wallström av Expressen, som skäl till att verka för människors demokratiska och mänskliga rättigheter – det säger nog egentligen mer om den som skriver, än om den som på goda grunder fattar ett beslut.

Media har, precis som politiken, ett ansvar.

Alla vi som envist tror på allas lika rätt och värde måste kraftfullt motverka den obehagliga undervegetation i debatten som nu får näring i stora delar av medielandskapet – och tyvärr även i demokratiska politiska partier, också vårt eget.

Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet ser det därför som oerhört viktigt att fortsätta vårt arbete för att inkludera minoritetsgrupper i samhället och i politiken. Långsiktigt och i dialog. Det är väl den hållningen som gett vissa en bild av att vi ”mångkulturalister”, sossar som miljöpartister och andra, vill ha in troende människor i våra partier, oavsett värderingar. Inget kan för vår del vara mer felaktigt.

Många av oss i vårt förbund, men inte alla, är troende. Men först och främst är vi socialdemokrater. Vi värnar troende, och icke troende, människor med socialdemokratiska värderingar. Med största sannolikhet gäller detsamma för Miljöpartiet.

Vi har självklart ingen anledning att ge stöd åt konservativa krafter i politiken. Höger inom islam och höger inom kristenheten och ja, all form av höger är vårt politiska motstånd. Tron som progressiv kraft är det som är vårt förbunds styrka. En tro som ger stöd till uppfattningen om alla människors lika värde och rätt är det som gör oss unika i svensk politik. Så var det 1929 när vårt förbund startades – och så är det idag.

Alla socialdemokrater engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade bidra till att förändra samhället, med en socialdemokratisk ideologi som grund. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, sikher, likväl som ateister och andra. Det gäller förstås också oss.

Sverige måste vara för alla. Politiken likaså.

Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Alldeles oberoende av hur du definierar din identitet. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.

 

by

Dalman Eek: Både patriarkala strukturer och radikal feminism finns överallt

2013_2Cecilia_JarntorgetFör ett par veckor sedan höll S-kvinnor sin kongress. Vår vice ordförande Cecilia Dalman Eek var på plats för att framföra en hälsning från systerförbundet Tro och Solidaritet:

(Det talade ordet gäller.)
Hej på er!

Tack för möjligheten att lämna en hälsning från Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi är en sidoorganisation i Socialdemokraterna och vi organiserar progressiva människor som har en tro – eller som bara tycker våra frågor är intressanta.

Jag heter Cecilia Dalman Eek och kommer från Göteborg. Jag har sysslat med politik i många år, har varit riksdagsledamot och är nu göteborgspolitiker och pressekreterare. Jag är president för vårt förbunds international – International League of religious Socialists. Vårt mål är att mobilisera progressiva vänstermänniskor och vara en motvikt till all konservativ religiös höger. Vi sysslar med progressiv politik, inte religion. Vi ser och oroas av att troende progressiva människor tystnar i ett allt hårdare politiskt klimat där högern och fascismen växer.

Jag engagerade mig för drygt trettio år sedan i Tro o Solidaritet, då Broderskap, för att jag var aktiv för kvinnors rätt och ställning inom Svenska kyrkan. Jag bevittnade ansökningshandlingar från kvinnor till prästtjänster i Göteborgs stift, där svartrockarna och kvinnoprästmotståndet höll ut längst. För att inte biskopen skulle kunna beordra någon av sina manliga adepter över landet att söka till tjänsten så att inte en kvinna skulle råka bli den som var högst kvalificerad.

Jag var med i kvinnorörelsen och var med och bildade den kvinnoklubb som sedan kom att bli Göteborgs Avantgarde-klubb. Då som nu kan jag säga från djupet av mitt hjärta att feminismen är vår tids starkaste samhällsomvandlingskraft. Men den kräver aktivister och organisering för att stärka varje ny generation av kvinnor.

Feminismen är fortfarande min starkaste drivkraft. Därför smärtar det mig när jag ibland möter människor som tror att jag INTE står upp för feminism och jämställdhet för att jag tillhör just Tro och solidaritet.

Idén tycks vara att man inte kan vara FÖR religionsfrihet tex, eller muslimers och andra ofta invandrade gruppers rätt, och SAMTIDIGT vara helhjärtad feminist. Det kan man. Lika självklart som det går att vara radikal jude, kristen eller buddhist – eller muslim.

Vi måste klara av att hålla flera tankar i huvudet på en gång. Jag säger inte att det är lätt, det kan faktiskt vara rätt tufft. Allas rätt och lika värde måste ständigt försvaras, inte minst i tider när alltfler strävar efter att dela upp människor i ett ”vi” mot ”dom”. Min mamma, född 1931 suckar ibland och säger ”det är ju precis som på 30-talet, förstår dom inte vad som håller på och händer?”

Konservativa högerkrafter – vare sig de är nationalistiskt sekulära, eller religiösa – har EN sak gemensamt. De hotar kvinnor och vår ställning i samhället. Att högljutt stå upp för kvinnors rätt är förstås att stå upp för det öppna samhället, att stå upp mot fundamentalism oavsett vilken skepnad den har.

Två intressanta debatter har förts den sista tiden – jag tänker på den om fundamentalism i förorten och den om svenska feministers ansvar för IS vidriga våld mot kvinnor. Vi måste kunna skilja på hatet och avskyn mot fundamentalistisk terror i en religions namn och fredliga religiösa människor här i Sverige. För den som tror väljer också vilket uttryck det ska få efter sin ideologi.

Jag har en förankring i kyrkan och jag har valt att leva i Martin Luther Kings fotspår. Han var baptist i samma samfund som den tidens ledare i Ku Klux Klan. För min del är valet tydligt – jag väljer att försöka gå samma väg som Martin Luther King. Men många andra vill använda religionen till att skaffa sig makt genom att förtrycka sina egna, eller dem de uppfattar som sina motståndare. Deras gärningar kan vi aldrig acceptera.

De här ständiga dissekerandet av feminism och religion – ibland undrar jag om inte syftet är att vi i vänstern ska fastna i att debattera debatten: att skriva och prata så mycket om vem som sagt vad och varför då, så att kärnan i problematiken lämnas obehandlad.

Vi måste fokusera på att det FINNS starka patriarkala strukturer och män som anser sig ha rätt att utöva makt över kvinnor, över deras livsval och deras sexualitet. De här patriarkala strukturerna som vill ge män makt finns överallt i samhällslivet. De finns i förorterna. Det finns bland män med härkomst från Mellanöstern, från Afrika, de finns bland skolungdomar som kallar sina klasskamrater horor, de finns bland sverigedemokrater och de finns i andra grupper. Det är en manskultur som måste utmanas överallt. Att kontrollera och diskriminera kvinnor är inte en religion – det är ett förtryck.

Kan vi fokusera på kvinnoförtrycket och se bortom eller till och med berikas av de kulturella skillnaderna? Det är en utmaning som kräver att vi tänker med båda hjärnhalvorna.

Jag har mött radikala kvinnor som valt att vira in håret i en sjal. Jag har mött både unga och äldre stolta förtroendevalda S-kvinnor med traditionella kläder, några som Malala från Pakistan, med håret under en tunn vacker sjal. Jag har också mött kvinnor som knölar ner sjalen i väskan när dom kommer utom synhåll, och andra som protesterat mot att deras liv kontrolleras. Min lärdom har hela tiden varit att se människan, kvinnan. Det har berikat mig varje gång.

De patriarkala strukturerna kommer vi inte åt genom att peka finger eller ställa människor mot varandra. Strukturerna som förtrycker kvinnor kommer vi åt genom att samarbeta för allas rättigheter, alltid. Feminismen tjänas bäst av organisering, av möten mellan människor och av folkrörelsearbete – precis det som är kärnan i S-kvinnor och i arbetarrörelsen.

Precis som när jag började engagera mig på sjuttiotalet, så är jämställdhet just nu absolut en av de allra, allra viktigaste frågorna. Idag växer kvinnohatet. Jag tänker på den unga artisten och feministen Zara Larsson. Vuxna män skriver på fullt allvar till en sjuttonåring att hon borde dödas, skjutas, våldtas osv, bara för att hon tror på kvinnors och mäns lika rätt.

Vår kamp för alla kvinnors rätt på en väldigt grundläggande nivå är tyvärr så väldigt uppenbart lika viktig idag som igår.

Men jag blir också hoppfull – för jag lyssnade på samma Zara Larssons sommarprogram. Och här har vi en ung kvinna som aldrig tänker låta sig tystas, som tar sitt liv i sina egna händer och som beundras av tusentals unga flickor och kvinnor. Många av dem vet vad de vill och de vet allt om sin rätt som kvinna, som människa, både juridiskt, historiskt och teoretiskt.

Zara inleder sitt sommarprogram med att hon vill bli odödlig. På riktigt alltså, ”som Elvis” sa hon. Det hoppas jag hon blir. För det behövs fler som Zara, fler som kräver sin och sina systrars självklara rätt. Det behövs fler som hon. Oavsett vilken tro de har, var de jobbar, studerar eller bor.

De är framtiden.

Jag önskar er intressanta och givande förhandlingar och ett riktigt bra förbundsårsmöte. Lycka till!

by

Snart partikongress: Arbetarrörelse, folkrörelse, framtidsrörelse

150px-Red_rose Fram till valet 1994, i över 60 år, hade socialdemokraterna mer än 40 procent av väljarstödet. De senaste tjugo åren har vi tappat ända ner till de runt 30 procent vi ser idag. I samma takt har hela det folkrörelsesverige som socialdemokratin varit en så stor del av också krympt. Traditionstyngda organisationer och förbund har svårt att få medlemstalen att stiga och medelåldern är hög. Detsamma gäller det socialdemokratiska partiet – och för den delen även de andra traditionella politiska partierna.

Samtidigt tycks det politiska intresset vara starkt. Hos gamla som unga syns intresset starkt inte minst för sakfrågor som antirasism, feminism och minoriteters rätt.

Vi ställer oss nu frågan hur vårt parti kan ta större del av det politiska intresset. Av människors önskan att arbeta för solidaritet och jämlikhet. Hur vi kan uppfattas som mer relevanta även hos människor som inte har sin bakgrund i de gamla folkrörelserna, t ex yngre och inflyttade till Sverige.

Allt fler människor i samhället saknar en egen relation till svensk arbetar- och folkrörelse. Trots det bygger vårt parti fortfarande i hög utsträckning sin organisation och politik på arbetarrörelsens traditioner.

Som socialdemokrater är våra ambitioner att vara öppna, med en politik som lyfter hela samhället. Socialdemokrater för tro och solidaritet har under lång tid arbetat för mer inkluderande politiska strukturer. Vårt arbete bygger ofta på dialog med olika samhällsgrupper, för att undersöka och hitta former för samhällsförändring. I sådan dialog noterar vi att vissa frågor kan saknas på den politiska agendan och att vissa individer och grupper upplever att de har få politiska identifikationsmöjligheter.

Sverige är idag ett mångkulturellt, ett mångreligiöst, ett mångsekulärt samhälle: Många definierar sig utifrån minoritetsbegrepp som handlar om den egna individens förutsättningar.

Parallellt med en utveckling mot ännu högre individualism och rentav egoism, där även främlingsfientlighet kan växa sig stark, ser vi att solidaritetstanken är stark i samhället. Många vill som vi se ett mer inkluderande samhälle. Och många fler kan och vill vara med och forma det. Det arbetet måste kunna ske tillsammans med socialdemokratin. För att nå dit – och för att kunna fortsätta vara Sveriges största parti – behövs en ökad öppenhet och beredskap att ge fler egen makt.

Vi ser behov av att vårt parti, socialdemokraterna, representerar och representeras av fler. Vi vill se en förnyad folkrörelse, en framtidsrörelse, med ett starkare fokus på mångfald, inkludering och öppenhet. En rörelse som ser bredd som en styrka.

Om precis en vecka väntar socialdemokraternas kongress. Framtidspartiet har framtiden för sig. Vi tror att fler vill och kan vara med. Vi måste bara låta dem.

/Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Andras dolda agendor och egna sanningar

Nalin Pekgul gör uppseendeväckande anklagelser mot Mehmet Kaplan, nytillträdd minister i den s-ledda regeringen, samtidigt som hon själv ger ut en bok. Pekgul skyller bostads- och stadsutvecklingsministern för att ha en dold, islamistisk agenda. Hennes egen agenda, utöver att sälja fler böcker, tycks vara att ge röst till den alltmer högljudda kören av religionsfientliga. Trist. Nalins röst hade behövts bland oss som hellre ser gemenskap än motsättningar.

Som partikamrater, och som troende, vill vi gärna be Nalin Pekgul att fundera över vilket samhälle hennes anklagelser kan bidra till.

Vår politiska vision är ett öppet samhälle där alla är likar, om än inte lika. Den bygger på mänskliga rättigheter, där religionsfrihet är en. Vår frihet bygger på allas frihet. Den som i sin nit att förändra samhället samtidigt misstänkliggör andra, riskerar att istället förändra själva visionen om det öppna, fria och jämlika samhället.

När Åkesson & co talar om invandrare som roten till allt ont är det oftast muslimer de menar. Sedan den 11 september 2001 är muslimer som måltavla om inte legitimt, så åtminstone lättare att komma undan med. I ambitionen att stoppa risker och förövare, tenderar vi att kväsa just det öppna samhälle vi säger oss försvara.

Med SD har vi fått del av mönster som syns i hela den traditionellt kristna världen – politiska partier som hämtar näring ur muslimofobi och muslimhat, parat med antisemitism. För att smutskasta denne ”andre” används gamla hotbilder om världsherravälde osv. Under McCarthy-eran i USA användes samma typ av teorier om katoliker, med Kennedy som påstådd del i en katolsk sammansvärjning.

Att påstå att Kaplan har en ”dold agenda” är samma gamla unkna teorier och hotbilder om ”den andre”.

Och när Nalin Pekgul gör en provocerande jämförelse mellan Kaplan och Jimmie Åkesson, skriver hon in en skillnad mellan muslimska kvinnor och ungdomar och ”svenskar”. Som om muslimerna inte vore svenskar? Hennes sätt att göra skillnad är talande för motsättningar som finns – och som Pekgul tyvärr spär på.

I Sverige är den sekulära normen så stark att religiositet i sig är ett rött skynke för den som letar motsättningar och syndabockar.

Alice Bah Kuhnke, ytterligare en nytillträdd troende minister, har sagt att hon får som mest hatbrev när hon talar om sin kristna tro – och då, tillade hon, är hon ändå både svart och kvinna. Föreställ er då att vara muslim.

Men att vara troende är en del av det moderna och framtida Sverige. Tron har en enorm kraft att skapa gemenskap. Vi vinner inget på att söka undertrycka den. Tvärtom. Våra olika religiösa traditioner manar oss till respekt för varandra. I strävan efter ett samhälle som genomsyras av denna respekt är dialog nödvändig

En vänstertradition är därför sökande. Den kristna högern, precis som islamismen, utger sig istället för att äga sanningen. Nalin Pekgul beter sig här precis som de islamister hon varnar för: Hon vill drämma sin egen sanning i skallen på oss andra.

Det är fel väg att gå om vi vill försvara det öppna och jämlika samhället. Motsättningar ska motarbetas, inte odlas.

Peter Weiderud, förbundsordförande

Mariam Osman Sherifay, styrelseledamot

Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Sörj inte – organisera er!

Jag har precis återkommit till Stockholm efter tre dagars turnerande i Jönköpings län i valrörelsens sista vecka. Det är ett viktigt län för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Här finns många troende väljare, inte minst frikyrkliga. Här har vi många och aktiva grupper och ett stort förtroende hos inte minst kyrkor och civilsamhälle.

På grund av historiska motsättningar mellan den sekulära socialdemokratin och frikyrkorörelsen har vi tidigare haft lågt förtroende bland de frikyrkliga väljarna, som upplevt att partiets stött bort dem genom att inte förstå. När svensken i snitt röstade till 40 procent på oss, röstade bara 20 procent av frikyrkligheten socialdemokratiskt.

I senaste valet var den frikyrkliga gruppen den som tydligast ökade sitt stöd för oss, från 20 till 25 procent, samtidigt som svensken i stort gick från 30 till 35. Detta är människor som genom diakonalt arbete kommer nära dagens samhällsproblem, vilket fått dem att tänka ytterligare en gång.

Denna trend kommer att fortsätta i årets val. I synnerhet i ljuset av den förändring som moderpartiet genomgått under senare år. Medan den tidigare ordföranden i arbetarkommunen I Jönköping representerat en klassisk religionsskeptisk syn, är dagens ordförande en modern svensk med invandrarbakgrund och aktiv i sitt syriskt ortodoxa sammanhang. När han häromdagen deltog i en debatt i pingstkyrkan kom en familj fram och bekände att de alltid röstat borgligt, men att de efter ha hört vad han sagt, bestämt sig för att ny byta till socialdemokraterna. För de medlemmar i STS i Jönköping som arbetat hårt genom åren för att skapa förtroende i dessa led blev det en dag av gåshud.

En väljare med en trosbakgrund tenderar att tänka mer än på sin egen plånbok när de röstar. De ser till sitt sammanhang och till det samhälle de vill se, utifrån de värderingar de bär på. Det får en troende väljare att gå till vänster, såvida det inte finns något som stöter bort hen. När bortstötningsmekanismerna avtar, som nu i Jönköping, kommer rösterna.

Vänsterpreferensen gäller i hög grad muslimer, som i det senaste valet till 67 procent röstade på oss socialdemokrater. Här har vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetat hårt under många år för att vaccinera mot bortstötningstendenser. Okunskapen om islam är stor både i samhället och bland många partimedlemmar. Och lägger vi till socialdemokratins klassiska svårighet att förstå religion, kan det ibland uppstå missförstånd.

Därför tog jag med sorg och smärta del av socialdemokraternas svar på en enkät som ett muslimskt nätverk i Malmö, med kopplingar till det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, gjort i veckan och som idag delas ut i stadens moskéer.

Enkätens frågor är ställda utifrån ett religionsfrihetsperspektiv i stil med; om det skulle ställas krav på halal mat i skolan, respekt för avskildhet i skolans omklädningsrum, möjlighet till andaktsrum på skolan, undanröja byråkratiska hinder vid moskébyggen etc, skulle partiet då stödja detta. Man har också ställt frågor tillämpningen av folkrätten i relation till länder med muslimsk majoritet och kommunens syn på att ordna offentliga Eid-firande, något som för övrigt både partiet och kommunen gjorde i år.

Här lyckades den som svarade för Malmö arbetarekommun svara nej på åtta av tio frågor. Vänsterpartiet svarade ja på alla. Moderaterna och Miljöpartiet ja på nio av frågorna och undvek att svara på den folkrättsliga frågan om neutralitet i konflikter med muslimsk majoritet. De små borgliga partierna spretar, men vi sticker ut som mest negativt.

Ja och nej är inte alltid det bästa vägvalet i komplicerade frågor och i flera av de svar som Malmö arbetarekommun utvecklar hade de lika gärna kunna landat på ett ja. I ett fall – om offentliga Eidfiranden – blev det också fel i enkätens sammanställning. Att det trots allt blivit så många nej är främst ett uttryck för att den som fått uppdrag att svara haft en mer bakåtblickande än framåtblickande syn på hur vi som parti och samhälle ska möta kraven i ett mångkulturellt samhälle samt att man inte ser att frågorna kräver ett politiskt ansvarstagande utan ska hanteras av myndigheter och verksamhetsansvariga.

Man har också haft en något selektiv syn på hur den gällande lagstiftningen ser ut, och inte sett religionsfrihetsdimensionen som en del av mänskliga rättigheter. Flera av frågorna är kopplade till religionsfriheten, som på ett övergripande plan regleras i grundlagen, där religionsfriheten har en mycket stark ställning. Dessutom regleras mycket i Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter, som gäller som svensk lag.

Svaret från Malmö arbetarekommun blev djupt olyckligt. Utifrån partiets gällande politik borde det blivit ja på alla frågor, eller möjligen nja på någon. Den linje som vi från Socialdemokrater för tro och solidaritet – inte minst med hjälp av våra muslimska medlemmar – drivit både mot samhälle och vårt parti handlar om vikten av att ha en framåtblickande vision om hur vi också på detta område kan nå ett Sverige för alla. Att det finns ett politiskt ansvar för att lösa samhällsproblem som har sin grund i diskriminering, rasism och ovana att förstå frihetslängtan hos religiösa minoriteter.

Denna linje har vi med åren fått allt större gehör för i partiet som helhet. Vår partiledare för t ex regelbundna samtal med ledarna för de judiska, muslimska och kristna paraplyorganisationerna i Sverige och exemplet från Jönköping är ett tydligt kvitto på att det så tydligt går framåt.

Enkätsvaren från det lokala partiet i Malmö är en ny bekräftelse på den viktiga roll som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har i moderpartiet och det finns därför bara ett sätt att hantera detta: Sörj inte, organisera er!

by

Kan vi tala om klass eller rasism utan att tala religion?

Daniel Suhonens artikel ”Vänsterprassel med islam” från Aftonbladet 2011 cirkulerar på nytt digitalt, varför vi här ger en kommentar. 

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan. Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Visst är det lätt att hålla med Daniel Suhonen när han i artikeln ”Vänsterprassel med islam” skriven redan 2011, efterlyser en samtida klassanalys. Suhonen skriver bl.a.:

Det är i ett allt brutalare klassamhälle där klyftorna djupnat som invandring blivit ett ‘problem’. I själva verket är det svenska mångkulturella samhället en formidabel succé. Men det välfärdssamhälle som kunde härbärgera olika människor i jämlika villkor bryts nu ner av nyliberalismen. Alla problem som i dag finns med segregation och fattigdom hänger samman med den nyliberala politik som alla regeringar fört sedan 1980-talet. I ett mångkulturellt Sverige har även klassklyftorna fått hudfärg. Tyvärr tolkas de därmed också kulturellt. Men i stället för att tala om sådant man kan göra någonting åt – bostäderna, skolorna, arbetslösheten, välfärdens brister – riktas sökarljuset mot frågor som är mycket svåra att ändra med gemensam politisk kamp.”

Eftersom den här artikeln nu plötsligt cirkulerar på nätet och i sociala media igen, trots att den har tre år på nacken, vill jag gärna ge en replik, eller en uppdatering.

Suhonen skriver att tal om rasism blir kontraproduktivt, om det inte samtidigt talas om klass. En enligt mig troligen korrekt uppfattning. Men sedan pekar han plötsligt ut Per Wirtén, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Masoud Kamali – och Socialdemokrater för tro och solidaritet, som någon form av kulturrelativister som ”gullar med islam”, humanister som i vår naivitet spelar högern och främlingsfientlighet i händerna eller rentav ”dubbelexponerande kolonialister”. Här vill jag självfallet inte riktigt vara med längre och blir uppriktigt sagt fundersam.

Artikeln dyker upp igen efter att STS – igen – blivit indragen i diskussioner om islam, muslimska väljare och politisk representativitet (se hemsidan för urval artiklar). Alltför ofta kommer kopplingen mellan muslimsk delaktighet och islamistisk fanatism i dessa diskussioner som ett brev på posten. Det gör mig mycket bekymrad.

Det finns oerhörda problem med att olika religiösa strömningar inte respekterar olika gruppers mänskliga rättigheter. Självklart. Det gäller inom i snart sagt alla typer av religioner och religiösa grupperingar, problem av det slaget existerar i alla delar av världen. Kristen fundamentalism är lika illa som hinduisk eller muslimsk. Självklart. Och att olika minoriteters rättigheter inte respekteras är lika illa oavsett vilken minoritet det gäller – och under vilken flagg det sker.

Vi kan inte tillåta att all kritik av religion blir kallad rasism, menar Suhonen, samtidigt som han tillstår att islamofobi och rasism är ett högst reellt problem. Nej, det kan vi inte. Och vi kan svårligen arbeta mot rasism utan att tala om klass. Men frågan är om vi ens kan tala om klass eller om rasism utan att idag även tala om religion; det är den religiösa ”araben” med slöja och helskägg som provocerar rasister mest, det är lätt att se.

Om vi klarar att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt så måste vi alltså värna alla mänskliga rättigheter samtidigt. Att få ha sin religiösa tro är en. Att inte bli diskriminerad en annan.

Ett generellt religionsförakt och religionshat går helt enkelt inte ihop med kamp för mänskliga rättigheter.

Självklart kan vi uppmärksamma och motarbeta förtryck riktat mot religiösa, som t.ex. muslimer, samtidigt som vi uppmärksammar och också arbetar emot förtryck som utförs i religionens namn eller inom religiösa kretsar.

Jag håller igen med Suhonen när han menar att ”den sekulära tanken är det yppersta försvaret både för yttrandefrihet och för religionsfrihet”. Vi i STS samlar troende socialdemokrater ur alla trosuppfattningar, men har alltid förfäktat att en sekulär stat är en förutsättning för religionsfrihet; en religion ska t.ex. inte kunna ställas över en annan och ingen ska behöva bli pådyvlad en tro eller en religiös livsstil. Det har vi gjort sedan 1929 – och det fortsätter vi att göra. Av samma skäl nu som då.

Som socialdemokrater är vi helt i samklang när det gäller att lyfta fram klassperspektiv och samhällsproblem skapade av nyliberalism. Som socialdemokrat för tro och solidaritet har jag svårt att acceptera det utbredda misstänkliggörandet av en religion – islam – som Suhonen här sällar sig till. Jag kan heller inte acceptera att yttrandefrihet och religionsfrihet framställs som vore de varandras motpoler.

Till sist vill jag klargöra att det muslimska manifest Suhonen hänvisar till härrör från 2010. Det är idag överspelat av ett förbundsgemensamt manifest (som antogs i juni 2012), där bland annat hbt-rättigheter är med fullt ut.

Socialdemokrater för tro och solidaritet arbetar för global rättvisa, ett öppet och demokratiskt samhälle, allas lika rätt och värde – ett Sverige för alla. Vi bekämpar ALL form av förtryck och vill värna ALLA mänskliga rättigheter. Samtidigt. Det är för oss ingen motsättning.

Peter Weiderud, förbundsordförande

Bli medlem - klicka här!