Close

Archive for category: Mänsklig värdighet

by

”Svenska värderingar” har inget med SD att göra

Det pratas mycket i denna valrörelse om växande främlingsfientlighet och pessimism, och risken finns att diskussionen sätter en bild av Sverige som bara inte stämmer.

Man ska vara försiktig när man pratar om ”svenska värderingar”. Inte alla som bor i ett land måste skriva under på dessa, och det gör dem inte mer eller mindre svenska för den sakens skull. Samtidigt är Sverige ett land som sticker ut i alla internationella värderingsundersökningar, och det borde vi vara stolta över.

Svenskarna är bland världens mest inkluderande, solidariska, sanningsälskande, icke-auktoritära och progressiva folk. Svenskarna respekterar ledare som ser andra, lyfter laget och diskar sin egen kaffekopp.

Jämfört med nästan alla andra länder är vi betydligt mer öppna för att släppa in olika kulturer, religioner och etniciteter i våra liv. Jämställdhet, frihet och rättvisa är urstarka svenska värden, jämfört med andra länder. Detta är något vi ska känna glädje över som en socialdemokratisk, progressiv rörelse. Detta är något vi ska bejaka och fira!

Vi är till och med så övertygade om de universella mänskliga värdena att vi ibland glömmer bort att inte alla i resten av världen håller med oss. I exempelvis USA, Ungern och Polen går reaktionära krafter fram med stormsteg, och tilltron till mänskliga rättigheter avtar.

Inte sällan använder dessa reaktionära krafter våra progressiva värderingar som slagträn i debatten, men bara när det passar dem själva. Sverigedemokraterna försöker göra anspråk på att stå för svenska värderingar och angriper raljant kvinnosynen och moralismen hos minoriteter i samhället, samtidigt som de själva vill göra inskränkningar i aborträtten och har ledande företrädare som är öppna med sin avsky för Pride och hbtq-personer. De skroderar om att bygga ett nytt folkhem, men talar tyst om att de för en politik som spottar på folkhemmets värderingar. Det är klassisk populistisk retorik.

”Sverigedemokraterna är inga sverigevänner, de är sverigefiender i förklädnad”, sade vår förbundsordförande Ulf Bjereld på det torgmöte som inledde Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Jönköping den 9 juni. Deras åsikter är extrema och speglar inte alls den stora merpartens värderingar i Sverige.

Svenskarna älskar naturen. SD har ingen miljöpolitik att tala om. Svenskarna är i regel hoppfulla om framtiden. SD lever på domedagsprofetior. Svenskarnas tilltro till demokratin är stark och långlivad. SD:s partitopp gick med i partiet när de ännu flaggade med nazistfanor, och de har inte väsentligen ändrat partiets budskap sedan dess. När de försöker lägga beslag på ”svenskheten” för att legitimera en osolidarisk politik som sliter isär samhället, då är det dags att avslöja hur tom deras retorik i själva verket är. Det är dags att bjuda motstånd.

Vi ska hålla rent mot försök att sätta exkluderande nationsstämplar på universella idéer som frihet och rättvisa, men det är rätt och riktigt att fira de progressiva värden som är vanliga och starka i Sverige. Istället för att likt Sverigedemokraterna utlova en återupprepning av ett drömt, homogent förflutet som aldrig existerat i verkligheten, tecknar vi visioner för en framtid att se fram emot: Sverige som vårt växande hem, där människor med olika bakgrund bygger en gemensam framtid, som är rättvis, jämställd och hållbar.

by

Tillsammans bygger vi ett bättre Sverige

Vår förbundsordförande Ulf Bjereld höll Socialdemokratiska partiets Första maj-tal i Alingsås, med god uppslutning i tåget och på Lilla torget, trots regntunga skyar och enstaka skurar. Efter talet bjöd Socialdemokrater för tro och solidaritet in till allmänpolitiskt samtal med Ulf Bjereld i Folkets Hus i Alingsås. Det blev fullt i rummet och vi konstaterar med AK:s ordförande Simon Waern att mötet var en succé och ett styrkebesked för STS inför Lilla valrörelsen.

Här finns Ulf Bjerelds tal att läsa i sin helhet.

Vänner, kamrater!

Jag är hedrad och glad för att tillsammans med er få fira arbetarrörelsens högtidsdag, 1 maj, här i Alingsås! Låt oss vara stolta över våra framgångar, låt oss fundera över motgångar och bakslag. Men låt oss framför allt blicka framåt, och samla kraft till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Och det är, i sanning, viktiga uppgifter vi har framför oss. Om bara fyra månader är det val, och det är ett val vars utgång är kanske mer osäkert än någonsin. Det är jämnt mellan blocken, och utgången av detta val blir oerhört viktigt när det gäller att forma vårt lands framtid.

Och det är ju ett alldeles fantastiskt land vars framtid vi har att forma. Sverige. I nästan alla internationella undersökningar som görs över livskvalitet eller hur bra ett land är hamnar Sverige i topp. Det kan gälla välstånd. Det kan gälla jämställdhet. Det kan gälla utbildningsnivå, jämlikhet, den mellanmänskliga tilliten eller individens frihet och rättigheter. Och det gäller faktiskt också integration och inställning till invandring. Inte i något annat europeiskt land är inställningen till invandring och till att ta emot flyktingar så positiv som den är i Sverige. (Jag läste till och med i Aftonbladet i förra veckan om en ny ranking, där Sverige kom ut som det land som bidrar mest till hela mänskligheten, särskilt med avseende på hälsa, välstånd och jämställdhet.) Jag är stolt och glad att bo i ett land som är så fantastiskt bra, och jag är stolt och glad att tillhöra ett parti vars politik präglat bygget av detta underbara land. Och därför är jag också angelägen om att vi alla hjälps åt på vägen till en socialdemokratisk valseger i höstens val!

Det finns många som smutskastar Sverige. Som hatar Sverige och det svenska. De hatar vår öppenhet, de hatar vår jämställdhet, dom hatar vår frihetlighet och dom hatar vår vilja att ta emot och hjälpa människor i nöd. Och det värsta är att de försöker dölja sitt hat mot det svenska genom att kalla sig för ”Sverigevänner”. Men Sverigedemokraterna och olika högerextrema och främlingsfientliga grupper är inga Sverigevänner, de är förklädda Sverigehatare. De riktiga Sverigevännerna, det är vi från demokratiska partier, vi som står här i dag. Låt oss därför hjälpas åt att bekämpa högerextremismen och att placera Sverigedemokraterna på historiens sophög, där de hör hemma.

Visst finns det problem i Sverige. Visst finns det orättvisor och tillkortakommanden. Sjukvårdsköerna är för långa och samordningen inom vård- och omsorg måste bli bättre. Det är svårt att rekrytera tillräckligt med personal till sjukvården, till skolan och till polisen. Även om arbetslösheten är den lägsta på tio år är den ändå för hög, inte minst bland utlandsfödda. Fortfarande tjänar män mer än kvinnor. Stödet och servicen till funktionshindrade måste utvecklas, inte skäras ner. Den gröna omställningen borde gå fortare och det gröna folkhemmet byggas starkare. Gängkriminaliteten, narkotikabrottsligheten och mäns våld mot kvinnor är ett gift i samhällskroppen som måste bekämpas.

Så det saknas inte utmaningar. Men dessa utmaningar måste mötas med en politik baserad på frihet och jämlikhet, och på principen om alla människors lika värde. Låt oss aldrig ställa svaga grupper mot varandra. Låt oss i stället utnyttja vår rikedom och vårt välstånd till att bygga samhällsgemenskapen ännu starkare.

Jag har en dröm, sa Martin Luther King, den amerikanske medborgarrättskämpen som mördades för 50 år sedan i år, i april 1968. Vi har alla våra drömmar. Jag bär på drömmen om ett fritt och öppet samhälle, där alla människors lika värde utgör grunden för samhällsgemenskapen, där ingen ställs åt sidan utan alla får vara med. Och jag tänker tillsammans med er ägna valrörelsen åt att kämpa för en politik som kan förverkliga denna dröm, och där Sverige även fortsättningsvis kommer att vara ett internationellt föregångsland, när det gäller välstånd, social rättvisa, hållbar utveckling och vilja att ta emot och ge skydd åt utsatta människor på flykt från andra länder. I dessa frågor kan en trovärdig socialdemokrati aldrig kompromissa, och en sådan socialdemokrati vill jag vara en del av hela vägen fram till en valseger 2018.

Sverige tog under 2015 emot nära 170 000 människor på flykt. Jag är så stolt över att vi gjorde det, och jag är så stolt över att så många människor av de som kom har fått möjlighet att stanna kvar i Sverige, vårt växande hem. Jag ser också med glädje på det rödgröna lagförslaget som kommer att ge 9 000 unga ensamkommande en ny chans att få stanna i Sverige, i stället för att utvisas till krigets och terrorns Afghanistan. Centerpartiet har ju beslutat att stödja förslaget i riksdagen och därför kommer det också att bli verklighet. Jag är tacksam mot Centerpartiet för det. Det här förslaget har inte kommit till av sig självt, förslaget har formats i en politisk kamp och av en genuin folkrörelse, där så många människor deltagit och där vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet också har spelat en aktiv roll. Jag vill rikta ett stort tack till alla som varit med och kämpat och skapat denna möjlighet för de unga att få stanna i Sverige.

Varje enskild människa på flykt är en medmänniska i nöd. Glädjen över att Sverige tog emot så många medmänniskor kombineras med en vrede över att så många andra stater i Europa svek. EU och FN måste skärpa kraven på andra stater i Europa att också ta emot fler hjälpsökande människor. Samtidigt måste vi gå vi vidare i arbetet med att skapa en humanitär och generös flyktingpolitik, baserad på permanenta uppehållstillstånd och en underlättad anhöriginvandring. Dessa åtgärder lindrar inte bara det mänskliga lidandet, nej, permanenta uppehållstillstånd och anhöriginvandring underlättar också integrationen. Så skapar vi ordning och reda i svensk migrationspolitik!

Vi lever i turbulenta tider. I USA är Donald Trump president, en president som gjort lögn och falska nyheter – Fake News – till sitt kännemärke. I Ryssland skärps repressionen och Rysslands agerande i världspolitiken inger stark oro. I dessa turbulenta tider är jag glad att vi har en regering som under utrikesminister Margot Wallströms ledning bedriver en radikal och feministisk utrikespolitik. Det behövs. Det grymma kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara sjunde år, och civilbefolkningen i landet utsattes för bara några veckor sedan för en avskyvärd gasattack, sannolikt initierad av den syriska regimen – mot sitt eget folk. Kristna och andra minoritetsgrupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Även i Jemen härjar krigets fasor. Våldet i Syrien – och i andra delar av Mellanöstern – måste få ett slut.

Jag är glad att Sverige tog en tätplats i den internationella diplomatin genom att som första EU-land erkänna staten Palestina. Israels ockupation av Palestina och dess olagliga bosättningar måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

I dessa turbulenta tider råder det stor osäkerhet om USA:s och Donald Trumps internationella ledarskap. I detta i högsta grad osäkra läge vill de fyra borgerliga partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet – att Sverige ska avsäga sig sin militära alliansfrihet – en politik som framgångsrikt värnat Sveriges fred och säkerhet under så många år – för att i stället gå med i Nato, med just Donald Trumps USA som den överlägset starkaste makten.

Jag begriper faktiskt inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år. Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet och bidra till avspänning i norra Europa. Därför säger vi nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

Och för att tala om att bidra till avspänningen i världen. Riksdagen har nyligen antagit en ny lag om svensk vapenexport. I den lagen skärps visserligen skrivningarna om svensk vapenexport till diktaturer, men något reellt förbud är det inte fråga om. Det tycker jag är synd. Det finns inga goda skäl till att Sverige ska sälja vapen till diktaturer som Iran, Saudiarabien eller Förenade Arabemiraten. Därför är det viktigt att nu hålla ögonen på hur lagen kommer att tolkas och praxis utvecklas. Nu gäller det att gå från ord till handling. Jag säger: Sätt stopp för svensk vapenexport till länder som inte är demokratier eller som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna – och sätt stopp för det nu!

Sverige gör just nu förtjänstfulla insatser i FN:s säkerhetsråd. Sverige bör också utnyttja handlingsfrihet som vår militära alliansfrihet ger till att så starkt som möjligt bidra till den internationella kampen mot kärnvapen. redan i höst underteckna FN:s avtal om att förbjuda kärnvapen. En kärnvapenfri värld är en bättre och säkrare värld. Därför bör vi stödja utrikesminister Margot Wallström i hennes strävan att se till att Sverige redan i höst underteckna1 FN:s avtal om kärnvapenbud! Nej till kärnvapen – ja till en aktiv svensk nedrustningspolitik!

Jag talade tidigare om Sveriges feministiska utrikespolitik. Och den feministiska kampen är nödvändig, i Sverige och på alla andra håll i världen. Rörelsen #metoo visade med all önskvärd tydlighet att även om vi kommit längre än de flesta länder med att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor så återstår väldigt mycket att göra. Vi ska bekämpa de patriarkala förtryckande strukturerna varhelst vi återfinner dem, i samhället, på jobbet, i skolan, i våra egna organisationer, i familjelivet och inte minst hos oss själva. Socialdemokratin är en frihetsrörelse och kvinnans rätt till samma frihet som mannen är en av dagens viktigaste frihetsfrågor.

För att vi ska kunna åstadkomma allt detta, för att vi ska kunna bygga ett samhälle präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet med dessa våra minsta är det viktigt att valet i höst går riktigt bra för Socialdemokraterna. Om det inte gör det riskerar vi att få en moderatledd regering. Och en sådan vill vi inte ha. Varför vill vi inte det? Nej, därför att en moderatledd regering kommer att prioritera skattesänkningar framför satsningar på välfärden. En moderatledd regering vill införa specifika låglönejobb, vilket riskerar att sänka löneutvecklingen på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Lagen om anställningsskydd –LAS – skulle urholkas, införande av marknadshyror skulle tvinga människor att flytta från sina hem. Vinstjakten i skola och sjukvård skulle få fortsätta. Gränserna till omvärlden riskerar att stängas ännu mer än vad som nu är fallet. Och moderatledaren Ulf Kristerson har sagt att han är beredd att bilda en regering även om Alliansen blir mindre än de rödgröna partierna, vilket i praktiken innebär att Ulf Kristersson skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning i riksdagen i fyra års tid. Ni kan ju själva tänka er vad det skulle innebära för jämlikheten och för friheten, för jämställdheten mellan män och kvinnor, för bygget av det gröna folkhemmet och för de människor i nöd som säker sig en tillflykt till Sverige. Vi kan vara arga på vårt eget parti. Vi kan vara dystra, vi kan vara rosenrasande. Men låt oss inte för ett ögonblick tro att det skulle bli bättre med en moderatledd borgerlig regering!

I stället vill jag se en socialdemokrati som går till val på att utveckla vårt underbara Sverige till ett än mer jämlikt, frihetligt och öppet land, med hållbar utveckling, jämställdhet och ett fortsatt internationellt föredöme för omvärlden. Ett land där politikerna lyssnar till de enskilda människornas förhoppningar och drömmar. Till de drömmar och visioner som finns i den myllrande folkmassan, hos den enskilda människan, bland skolelever och bland industriarbetare. Bland lärare och bland sjukvårdsanställda. Bland arbetslösa, bland företagare och bland pensionärer. Bland asylsökande, bland restaurang- och handelsanställda. Bland kulturarbetare, bland bönder, bland idrottare, bland städare, bland ensamkommande unga och bland ingenjörer. Bland alla dessa fantastiska människor som tillsammans är vårt älskade Sverige – vårt växande hem! och Vi ska politiskt ta striden mot dem som vill dra samhället isär igen. Vi ska stå upp för människors lika värde rätt. Mot främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.

Nu går vi ut i valrörelsen. Vi gör det med högburna huvuden, med insikten att Sverige i dag är ett ännu bättre land än vad det var för fyra år sedan. Vi bygger tillsammans vidare på ett samhälle för alla. På ett Alingsås för alla. Ett Sverige för alla. Vi bygger landet, vi bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!
Tack för ordet – låt oss nu gå vidare mot valseger och tillsammans bygga Sverige ännu bättre!

by

Till stöd för en optimistisk socialdemokrati

Det blåser full storm om de så kallade integrationsfrågorna, och vi måste som parti vara beredda att parera kastvindarna för att inte tappa kursen. För att det ska vara möjligt krävs ett ideologiskt tydligt grepp om frågan. Det är omöjligt att berätta om det progressiva socialdemokratiska samhällsbygget och samtidigt föra en retorik om invandring och integration som riskerar att uppfattas som ideologiskt oförankrad, visionslös eller auktoritär.

”Integration” får heller aldrig bli ett förtäckt sätt att i sken av nationell sammanhållning tvinga på minoriteter majoritetens kultur och seder. Det vore att reducera frågan till att bara handla om kulturkrockar och attityder, till symboliskt laddade uppdelningar i ”vi och dem”.

Det är ekonomisk och social utsatthet som bidrar till otrygghet och kriminalitet, och minskar tilliten till samhället. Om Sverige dras isär så är det för att Sverige har blivit orättvist. Sverige är fortfarande ett av världens tryggaste länder, inte på grund av en lång historia av hårdför repressiv kriminalpolitik utan tack vare en historiskt oöverträffad social reformpolitik som lyft de mest utsatta grupperna in i samhället.

Socialdemokraterna ska vara tydliga med att vi vill bygga det nya Sverige, inte återskapa det gamla. Men vi vill ta med oss det bästa av det som har bidragit till att göra vårt växande hem fantastiskt: En vård som det går att lita på, ett rättvist skatte- och bidragssystem, en arbetsmarknad som bygger på samförstånd och gemensamt framåtsträvande, en utbildning i världsklass, en tydlig politik för jämställdhet i både det privata och det offentliga, och en utrikespolitik som sätter freden och solidariteten i centrum. Det är genom att Socialdemokraterna gör det vi redan är bra på som vi löser de problem med segregationen som vi ser idag, och återställer den tillit och optimism som ska känneteckna ett progressivt demokratiskt samhälle.

Ingen människa som just kommit hit kan hållas ansvarig för att klyftorna började skena iväg och välfärden urholkas redan för tio-tjugo år sedan. Ändå framställs en kraftigt förenklad krav- och förbudspolitik alltför ofta i debatten som ett svar på just frågor om integration och otrygghet. Sådana utspel spär istället på den misstänksamhet mellan grupper, den oro som är en fundamental del av problemet i debatten idag.

En alltför ensidig ordning- och redapolitik har aldrig legat den socialdemokratiska grundhållningen särskilt nära. Vi är som mest trovärdiga och engagerande när vi förankrar trygghetsfrågorna i de sociala investeringar som återfinns i hjärtat på vår människo- och samhällsoptimistiska ideologi: Att varje människa som lyfts ur utsatthet och isolering blir en tillgång för samhället i dess helhet.

Om vi tillsammans lyckas med detta har vi goda möjligheter att mobilisera valarbetare och partimedlemmar. Men om valarbetarna sviker riskerar det bereda vägen för fyra förlorade år med borgerlig politik som återigen fokuserar på att minska statens intäkter och krympa det offentliga istället för att satsa på de grundläggande strukturer vi behöver för att vårt hem ska fortsätta att växa.

Det bästa måttet på lyckad integration är att alla som bor i Sverige känner att de hör hemma här. Integration förutsätter därför rättvisa livsvillkor för alla som bor i Sverige. De ska känna att det är här som de har sin framtid.

Sverige är vårt gemensamma växande hem. Hur vi vårdar och bygger det hemmet är vad Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att valrörelsen ska handla om.

Styrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Stoppa vandaliseringen av moskéer

Vandaliseringen av moskéer riskerar att normaliseras. Det vore ett misslyckande för rättsstaten, skriver Mohamed Nuur och Ulf Bjereld efter veckans attack mot Stockholms moské.

Stockholm moské är bara en av alltför många moskéer som regelbundet utsätts för vandalism med hatiska inslag. På torsdagen skedde det igen, för tredje gången på bara ett halvår. Andra moskéer har tvingats sätta upp galler, säkerhetsfönster och liknande för att kunna bedriva sin verksamhet. Som Mattias Gardell och Heléne Lööw skriver i boken Den ensamme terroristen är moskéer bland de mest svårförsäkrade byggnaderna i Europa. Sverige är inget undantag.

Religionsfriheten är en av våra grundlagsskyddade rättigheter, som ska ge människor möjlighet att utöva sin religion fritt i Sverige. Om kriminella och politiskt extrema krafter tillåts att ostraffat fortsätta trakassera och försvåra för troende muslimer är det svårt att se det som något annat än ett misslyckande för rättsstaten.

Vi oroas över att våldet och vandalismen mot moskéer har normaliserats så långt att det uppfattas som vardagligt och inte alltid ens blir en notis i tidningarna, vilket gör det än svårare att få en sanningsenlig överblick över hur vanlig vandalismen är. Men vi har nu under längre tid kunnat ta del av snarliga berättelser om utsatthet från moskéer runtom i landet. Det är tydligt att detta är ett samhällsproblem.

Det är positivt att konstruktiva krafter i samhället mobiliserar. All heder åt LUF som bemötte vandalismen med en s. k. ”kärleksbombning” av Stockholmsmoskén efter attacken i veckan. Det är viktigt att civilsamhället markerar, men det innebär inte att de som har det yttersta ansvaret kan svära sig fria från det.

Polisen måste börja prioritera bekämpning av hatbrott igen, och utsatta samfund måste kunna räkna med stöd från stat och kommuner för att kunna bedriva sin verksamhet i säkerhet, vare sig det är kyrkor, synagogor eller moskéer. Vi tror också att det är särskilt viktigt att troende står upp för varandras rättigheter över religionsgränserna i denna fråga. Mot hatet och fundamentalismen måste vi stå enade.

Ulf Bjereld
Förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Mohamed Nuur
S-riksdagskandidat

by

8 mars angår alla

 

Mariam Osman Sherifay, vice ordf, och Adrian Kaba, förbundsstyrelseledamot

Den 8 mars har blivit kvinnorörelsens första maj. En dag som blivit så stor i sin egen rätt, inte på grund av intensiv lobbying från företag som vill sälja kanelbullar eller chokladpraliner, utan för att den behövs. För att den är en dag att mobilisera för verklig politisk kamp.

Oavsett din könsidentitet så angår 8 mars dig också. Kampen för jämställdhet griper in i alla andra kamper som pågår i samhället. Den går inte att bara driva som enskild fråga.

Rätten att slippa trakasserier på arbetet är också en fråga om arbetsrätt, om schyssta villkor och om anställningstrygghet. Rätten att gå klädd som man vill innebär, inte minst för muslimska kvinnor, att tvingas förhålla sig till rasismen och islamhatet i samhället. I en tid där vi påminns om skönhetsidealen nästan varje gång vi fiskar upp mobilen ur fickan är det inte självklart hur vi ska värna varandras självklara rätt att älska våra kroppar, oavsett funktion, vikt eller utseende.

Allting hänger samman. Vi angår varandra.

Ur de konflikter som fläktats på av historisk kolonialism och politisk kortsynthet flyr ännu idag tiotusentals av krigets offer. Flykt medför en särskild utsatthet för kvinnor, vilket inte minst Amnesty International lyfter i flera rapporter om sexuellt utnyttjande och trafficking av flyktingar. Ytterst få av dem som tvingas in i sexslaveri upptäcks och räddas av rättsväsende och sociala myndigheter, och vi behöver ta ansvar för att arbetet mot trafficking blir kraftfullt och leder till förändring.

Orättvisor, förtryck och övergrepp begås dagligen mot kvinnor i alla samhällen. Systematiska våldtäkter är fortfarande verklighet i världens krigszoner. Kvinnor förnedras och förslavas i Syrien och på senare tid även systematiskt i Burma. Kvinnors situation är bister i flyktinglägren i Libyen, i Nigeria och andra delar i världen.

#metoo låter sig inte bortförklaras. Miljontals kvinnor runtom i världen har vittnat om övergrepp och kränkningar. Vi har en möjlighet att lyssna nu, och vi måste ta den. Annars kommer historiens dom att falla hårt över vår tid.

Sällan blir det överlappande förtrycket så uppenbart som när ensamma kvinnor eller hbtq-personer förtrycks av sina egna familjer. Där samhällets närvaro är svag, växer sig andra strukturer starka. Sådana brott med patriarkala förtecken kan inte bekämpas med slagordsretorik som tvingar dessa familjer ännu längre från samhället. Detta handlar inte om att korrigera vilsna attityder, utan om att förse med alternativ, och visa att individens frihet inte måste vara ett hot mot kollektiva familjevärden. Samhället måste visa att det bryr sig, genom att bygga bort segregationen, öka tryggheten i utsatta orter och bryta den sociala isoleringen.

Välfärden ska gå att lita på för alla. Även detta är en kvinnosaksfråga.

Kampen för kvinnors rättigheter är ett historiskt faktum. Den har pågått i århundraden. Vi har ett historiskt facit för vilka strategier som för kampen framåt, och vilka som leder till misslyckande och tillbakagång.

Lyckad kvinnokamp bygger på allianser mellan utsatta grupper. Den bygger på att utvidga kravlistan till något större och mer allmänmänskligt. Av det lär vi oss att bedriva kamper som ger utrymme åt och befriar alla som deltar, vare sig de är muslim eller jude, funkis eller göteborgare.

Lyckad kvinnokamp kan börja på de mest oväntade ställen, som i dåtidens konservativa Svenska kyrkan. Av det lär vi oss att med nyfikenhet välkomna initiativ inifrån dagens samfund och ständigt hålla dialogen levande. Det är bättre att ta vara på de troende än att ta avstånd från dem.

Lyckad kvinnokamp bygger på tusen små segrar som ackumuleras. Av det lär vi oss att ha tålamod när det stormar, och att det är meningsfullt att ta kampen på alla arenor. Kvinnokamp kan föras överallt i samhället, på alla nivåer. Från köksbordet och det egna trossamfundet till facebooktråden, föräldramötet och fackföreningskongressen. Därför är 8 mars en dag som angår alla.

Mariam Osman Sherifay
Vice ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Adrian Kaba
Styrelseledamot, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Danskt S-förslag urholkar asylrätten

De danska Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksen gör nu ett olyckligt utspel om att stoppa all asylmottagning i landet. Asylsökande ska interneras i läger utanför landets gränser, möjligen i Nordafrika. Danmark ska istället förbinda sig att ta emot ett litet antal kvotflyktingar varje år.

– Det är en djupt beklaglig utveckling vi ser i Danmark, och det är viktigt att andra socialdemokratiska partier i Europa inte tar efter det danska exemplet. I så fall skulle en viktig röst för asylrätten i världen tystna, säger Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Det danska S-förslaget innebär ett urholkande av FN:s flyktingkonvention och måste ses som ett nederlag i kampen mot de främlingsfientliga och populistiska krafter som vunnit mark i Europa det senaste årtiondet. Det riskerar också att bidra till ökad misstro mellan grupper i samhället, försvåra integrationsprocessen och ge förnyad legitimitet åt en flyktingfientlig retorik.

– Jag kan inte föreställa mig att något liknande förslag vore tänkbart inom S i Sverige. Asylrätten som grundläggande mänsklig rättighet har en djup och bred förankring i partiet, och man har redan tidigt haft en tydlig linje mot rasistiska strömningar i Sverige. Samtidigt måste vi akta oss för att tro att vi är vaccinerade mot den här typen av förslag, i en tid när allt fler politiska frågor löper längs denna konfliktlinje och andra partier som ligger oss nära signalerar kursändring, säger Ulf Bjereld.

by

Är det vi som är ”dumskallarna”?

Kulturministern talade vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg.

Kvällen före Förintelsens minnesdag bjöd Centrum för marxistiska samhällsstudier in till en diskussion om vänstern och antisemitismen på teater Tribunalen i Stockholm. Titeln för samtalet var en av vänstern flitigt använd sentens för att ta avstånd från antisemitismen inom den egna rörelsen: ”Dårarnas socialism”. Bland paneldeltagarna fanns den judiska debattören Jackie Haikui Mhitaryan och historikerna Rasmus Fleischer och Olof Bortz.

Kvällen började med en översiktlig genomgång av antisemitismen från 1800-talet fram till idag. Som kritik av ett missriktat hat mot kapitalet har kanske begreppet ”dårarnas socialism” sina förtjänster, men andra problem ger sig till känna när man avfärdar antisemitismen inom vänstern som egentligen något slags tankevurpa, ett misstag som begås av i grunden välvilliga personer.

Inte minst skyls spänningen mellan nationalism och internationalism inom vänstern över: Under 1800-talet drevs de antisemitiska stämningarna på av konservativa krafter som såg judiskheten som ett hot mot den kristna nationalstaten. Tydligast märktes de antisemitiska strömningarna inom den fascistiska höger som växte fram under 1900-talets början, men de möjliggjordes i de breda folklagren av vänsterns fundamentala misslyckande att rota ut judehatet ur de egna sympatisörernas led. Projektet att skydda den judiska minoriteten sattes alltid i andra rummet.

Kvällen utvecklades till ett verkligt intressant samtal först när människor med judiska erfarenheter själva fick tala, och historielektionen förankrades i samtiden. Som Jackie Haikui Mhitaryan påpekade så hade själva samtalet stor bäring på den judiska minoriteten i Sverige, men det var förlagt till fredagskvällen, det vill säga till precis den tid då shabaten börjar. Många som iakttar judisk tro blir alltså utestängda från att komma.

Jackie satte därmed fingret på något som skavde med hela kvällens resonemang, nämligen att antisemitismen alltid utpekas som något exceptionellt. Den diskuteras i termer av attityder, hatisk retorik och hatiska stereotyper. Men när diskuterar vi de samhällsstrukturer som går ut över det judiska livet i Sverige? Normaliteten är ju bara neutral för dem som omfattas av den. När resonerar majoriteten självkritiskt om det sätt varigenom exempelvis en sekulär debatt, med ett till synes neutralt språkbruk, kan ge upphov till situationer som kringskär livet för judar i Sverige och bidrar till att skapa utsatthet på sätt som kanske inte ens marginella men högljudda antisemiter kan lyckas med?

Det går att peka ut en majoritetens tondövhet inför judisk historia och vikten av en judisk identitet, och inte minst inom vänstern en viss form av israelkritik som oavsett sakfrågans legitimitet visar på en fundamental likgiltighet inför den judiska situationen. Dessa vittnesbörd bar flera i publiken med sig in i samtalet, och laddade det med en politisk spänning som gjorde det angeläget. Historien klev in i samtiden.

Är det tolerant att bedriva raljant debatt om kosherslakt och omskärelse av pojkar? Att efter århundraden av judisk närvaro inte ha stiftat lagar som underlättar firandet av judiska högtider? Som del av vänsterrörelsen måste vi ställa oss frågan om det inte alltid i visionen om folkrörelserna har funnits en underförstådd homogenitet: ni är välkomna i vårt samhällsbygge, så länge som ni är som vi. En sådan mentalitet kan bäst beskrivas med sociologen och filosofen Herbert Marcuses myntade begrepp ”repressiv tolerans”.

I den mån som vi som vänsterrörelse har misslyckats med att skapa en rörelse som på allvar är för alla, och som tar alla på allvar, så är det kanske i själva verket vi som är de ”socialistiska dumskallarna”? Är det inte så man bäst känner igen en dumskalle? På att det är personen som är omedveten om sin egen dårskap?

Idag är det Förintelsens minnesdag, och vi påminns om att dessa frågor ännu ropar efter svar. Vi återupprepar som ett mantra att vi inte får glömma. Att säga ”vi visste inte” är inte en giltig ursäkt. Okunskapen är barn av likgiltigheten, och likgiltigheten är, med förintelseöverlevaren Livia Fränkels ord, farligare än ondskan själv.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Attacken mot synagogan: Antisemitismen måste bekämpas!

Den här bilden tog förbundssekreterare Hans Jofefsson som besökte synagogan strax efter attacken. Den inger hopp åt oss alla som vill fred och mångfald!

Synagogan i Göteborg drabbades igår av en brandattack. Ett tjugotal ungdomar ska ha samlats och kastat brandbomber mot lokalen.

Det går inte att skilja denna händelse från hoten och slagorden mot judar som uttalades i Malmö för några dagar sedan. De utgör ett typexempel på hur våldsamma ord följs av våldshandlingar, och gör det återigen tydligt varför vi som samhälle aldrig får sluta att vaka på anständigheten i det offentliga samtalet.

Vi måste bekämpa antisemitismen, vare sig den tar avstamp i en nazistisk, högerextrem ideologi eller i den internationell politiken. En orättfärdig politisk situation i Mellanöstern får inte göras till alibi för att sprida hat mot judiska grupper i Sverige.

Vi arbetar aktivt med politisk dialog i samförstånd mellan olika religiösa grupper. Inte minst i Malmö har vi bidragit aktivt för att skapa samtal mellan företrädare för kristna, judiska och muslimska församlingar. Det är tydligt att arbetet vi utför behövs och att vi kan göra ännu mer. Men vi kan inte göra allt själva.

Vi som står emot våld och hat måste samarbeta.

Vi som vill bygga ett annat samhälle måste visa det i handling. Vi kan tala med varandra om hur vi vill att det mångreligiösa och mångetniska samhälle vi vill leva i ser ut. Varje grupp människor som på varje ort ökar förtroendet mellan människor med olika bakgrund bidrar till att motverka hatbrott mot såväl judar som andra utsatta grupper.

För att kunna vandra vägen framåt måste vi stå på båda benen: De skyldiga till hatbrott och skadegörelse måste lagföras och de utsatta få det beskydd de behöver och har rätt till. Samtidigt måste samtalet fortsätta. Samtidigt måste broarna byggas. Vi måste tillsammans skapa en mylla där tillit och respekt kan gro. Ett första steg är att vi alla tillsammans visar Göteborgs utsatta judiska församling att de inte står ensamma.

by

Viktigt steg i rätt riktning för LSS

Assistanslagen har inneburit autonomi och delaktighet för tusentals personer. Det är välkommet att regeringen agerar för att värna den.

Under tisdagen tillkännagav barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér en rad åtgärder för den statliga assistansersättningen. Det var ett välbehövligt utspel, som inte kom en dag för tidigt för de många som oroats sedan domen i juni, då praxis förändrades för bedömningen av rätten till LSS.

Nu kommer många LSS-berättigade att kunna andas ut, i väntan på den mycket välbehövliga kommande utredningen, som förhoppningsvis ska leda fram till ett mycket tydligare och säkrare rättsläge för de assistansberättigade. Nya utredningar fryses nu inne, och rätten till väntan och beredskap återinförs som del av assistansen. Men många frågetecken kvarstår ännu att räta ut och vi måste säkra en rättssäker och rättvis prövningsprocedur som stärker enskildas rättigheter på både kort och lång sikt.

Många i civilsamhället har uttryckt stor oro över hur otydligheter omkring ett delat huvudmannaskap i LSS-frågan kan leda till de gamla institutionernas återkomst, när staten och kommunerna delar på ansvaret och den enskilda brukaren hamnar i kläm. Ett sådant scenario måste undvikas till varje pris! LSS måste vara en bergfast garanti för autonomi och delaktighet för alla som omfattas av assistansrätten.

Även SKL efterlyser tydliga förslag i huvudmannafrågan från den kommande utredningen. Kommunerna har enligt SKL:s beräkningar tagit ökade kostnader på cirka 1,5 miljarder kronor det senaste året till följd av Försäkringskassans omprövningar.

Dessvärre kommer inte LSS-utredningen att läggas fram förrän efter nästa val. Det innebär att vi inte kan överblicka hur den kommer att tas emot av nästa regering. Det innebär att vi har ännu större anledning att inte släppa frågan, utan fortsätta i den riktning som Regnér pekar ut idag.

Men regeringen bör dessutom se över sina direktiv till LSS-utredningen, vars uppdrag idag fortfarande är att föreslå sätt att skära ned på kostnaderna för LSS. Fastän det är både rimligt och rätt att finna sätt för både kostnader och assistansfusk att hållas nere, så får inte omkostnaderna riskera att göras till fokus för utredningen. Den enskildes rättigheter är och förblir vad LSS handlar om.

Eva-Lena Gustavsson
styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Extremhögern hotar minnet av Novemberpogromen

Judeförföljelserna kulminerade i Förintelsen men stegrades först i och med Novemberpogromen

Den 9 november påminner vi oss om Novemberpogromen, också känd som Kristallnatten. Den innebar en dramatisk stegring av judeförföljelserna i Nazityskland, och är ett av de viktigaste datumen att hålla fast vid för att hålla medvetenheten levande om antisemitismens faror.

Tidningen Sändaren skriver i sin pappersupplaga att Polens president Andrzej Duda nu är på väg att under nationalismens täckmantel göra något som i dagligt tal kallas historierevisionism. Han vill dra tillbaka en stor officiell utmärkelse från den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross, på grund av dennes forskning om polackernas antisemitiska dåd under Andra världskriget. Gross är känd för att i sin bok Neighbours ha avslöjat att en pogrom 1941 utfördes av polacker och inte av nazister, som man tidigare hade antagit.

Denna sorts forskning anses skadlig för Polens anseende, och därmed anser det ultrakonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) att det är legitimt att motarbeta den. Nationens intresse går före.

När svenska Yle nyligen frågade Duda om Polens problem med att följa europeiska värderingar, stämde presidentens svar till eftertanke: Polen respekterar medborgerliga rättigheter. När mänskliga rättigheter knyts till medborgarskapet är det dags att ringa i samtliga larmklockor. För en viktig idé hos den nygamla radikala nationalism som har etablerat sig i flera länder i Europa är att medborgarskap ska kunna villkoras. Exempelvis pekar Sverigedemokraterna i sitt partiprogram ut lojalitet med nationen som ett grundvillkor för svensk nationstillhörighet.

Vad betyder den luftiga frasen ”lojalitet med nationen” översatt i konkret politik? I Polen översätter SD:s partisläkting PIS lojalitet till nationen med att man inte ska svärta Polens goda namn genom att berätta om landets djupt antisemitiska historia. På så sätt bänder partiet i en grym manöver isär nationens intressen från den judiska minoritetens intressen, och tvingar befolkningen att välja sida.

Så löd nazisternas skoningslösa antisemitism: Den ”kosmopolitiska juden” var i kraft av en slags inneboende statslöshet ett hot mot nationens gemenskap, alltid misstrodd och genom nedärvd karaktär oförmögen att känna äkta lojalitet till den nazistiska staten. Därmed var juden alltid misstänkt, och ”kosmopolit” blev ett skällsord.

The European jewish congress (ECJ) uttrycker idag oro över den starkt ökande antisemitismen i Polen, och de högerextrema slagorden som hörs i parlamentet.

Måtte varningen ringa från varje klockstapel.

Mattias Irving
Politisk sekreterare

Bli medlem - klicka här!