Vi ser med glädje att regeringen i veckan väntas fatta beslut om att söka skydd för Ojnareskogen på norra Gotland som ett Natura 2000-område. Uppgifterna att regeringen idag gett Länsstyrelsen i uppdrag att se över om det finns andra tillräckligt stora och värdefulla områden på Gotland att skydda är däremot något oroande, om det betyder att beslutet om Ojnare ytterligare drar ut på tiden. Vi förutsätter att dessa ytterligare områden inte är tänkta att skyddas på Ojnareskogens bekostnad.
Att få ett beslut till stånd nu vore politiskt – och juridiskt – klokt.
Företaget Nordkalk har länge velat bryta kalk i det sköra området i Ojnareskogen. Brytningen skulle ge ytterligare jobbmöjligheter till Gotland. Samtidigt finns risker att brytningen skulle skada grundvattnet och den biologiska mångfalden.
Det råder stor osäkerhet om hur många arbetstillfällen som bjuds, och dessa är heller inte långsiktigt säkrade; ett kalkbrott av den här storleken räcker uppskattningsvis i ett par decennier.
Ett osäkert antal arbetstillfällen under en inte alltför lång tid, som riskerar att skada vattentäkterna för en mycket längre framtid och naturen för alltid. Det är att spela roulette med höga insatser.
Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att ’Det gröna folkhemmet’ ska bli ett fältrop för svensk miljöpolitik. Men all klimat- och miljöpolitik är också internationell, även den som synes vara mest lokal. Norra Gotland och Ojnareskogen är en liten del av Sverige, en ännu mindre del av världen, men hur vi hanterar skydd av våra naturtillgångar är i allra högsta grad en fråga med internationella effekter.
”Not in my backyard” får aldrig vara en svensk hållning. Att skydda våra egna naturområden, men förvänta oss att andra länder ska offra sina för vår konsumtion är självfallet helt förkastligt.
Inom EU finns starka skyddsbestämmelser genom Natura 2000. Som medlemsstat i EU är Sverige förbundet att följa unionens direktiv. EU:s krav för att ett område ska ges skydd som Natura 2000-områden är tydliga, med krav på vetenskaplig information om ekologiska egenskaper som art- och habitatdirektiven vill skydda. Ojnare uppfyller dessa kriterier.
EU:s regelverk ger vid handen att Sverige inte självsvåldigt kan bestämma vilka områden som ska skyddas: den information som finns om Ojnare måste beaktas för att vi ska uppfylla våra förpliktelser.
Genom att ge skydd åt Ojnare visar regeringen sitt ansvar som medlemsstat och – långt viktigare – sitt ansvar för kommande generationer.
Ett slutgiltigt beslut som sätter punkt för den infekterade debatten om Ojnareskogens framtid skulle ge Gotland möjlighet att gå vidare, även med besvikelsen över förlorade arbetstillfällen.
Det vore också ett styrkebevis för den rödgröna regeringen att kunna komma överens om denna så symboliska fråga.
I det gröna folkhemmet sätts aldrig så många långsiktiga naturvärden på spel för så få kortsiktiga arbetstillfällen.