Close

Archive for category: jorden vi ärvde

by

Det är dags för en framtid att se fram emot

Det är dags att för gröna visioner och en framtid att se fram emot. Miljön får inte vara civilisationens dåliga samvete, utan det självklara fundamentet för allt annat arbete, slogs det fast på Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundskongress 2018.

Bara tvåhundra års industrialisering har rubbat globala system som varit i drift i många miljoner år. Därför bär miljöpolitiken också på en fundamental civilisationskritik. Vi kan inte fortsätta som vi har gjort, och tiden vi har till vårt förfogande för förändring är knapp. Men vi kan inte bara beskriva miljön som en källa till kollektivt dåligt samvete. Frågan om lyckad miljöpolitik är i grund och botten en fråga om lyckad omställning till en hållbar ekonomi.

Exploateringen av miljön är i många fall en enkelriktad resa: De värden som förstörs kan inte med lätthet återställas. De beslut som fattas idag förändrar därför i grunden förutsättningarna för de beslut som kan fattas i framtiden. Därför kan vi inte vänta till senare med att reflektera över hur vi påverkar våra livsvillkor på planeten. Vi måste ständigt tänka proaktivt, med kommande generationers bästa för ögonen.

Vi lever i en tid när det nuvarande ekonomiska systemets tillkortakommanden ligger i öppen dager. En harmonisering av ekonomin med planetens resurser och våra mänskliga behov är absolut nödvändig om vi vill ha en framtid att se fram emot. Ju tidigare och mer ambitiöst Sverige kan vara med denna omställning, desto större fördelar har vi i den globala ekonomi som också måste göra samma omställning, och desto mer kan vi bidra med till andra länders gröna omställning.

Vi vill att Sverige går i bräschen för en grön nyindustrialisering, som inte ser miljön som ett begränsande tak för ekonomin, utan som det självklara golvet, fundamentet på vilket allting annat vilar. Miljöarbetet ska inte ses som en begränsande plikt, eller en svångrem på ekonomin, utan som en möjlighet att utveckla samhället i en riktning mot fler jobb och bättre livskvalitet.

Vi vill se en ekonomi som ställs i planetens och människornas tjänst, och ger oss renare luft och vattendrag, mindre buller och samtidigt bättre transporter för att bygga samman landsbygd med storstad, mat som odlas närmare där den konsumeras, och ett stopp för matsvinn och kortsiktig avfallshantering. Vi vill se ett stopp för engångsförpackningar och plast som läcker ut i världshaven, och stora satsningar på förnybar energi och distribuerad elproduktion, med gynnsamma konsekvenser för allas privatekonomi, elnätets tålighet mot belastning och även minskad användning av smutsig energi.

Därför vill Socialdemokrater för tro och solidaritet att –

* Ett visionärt miljöarbete ska vävas in i alla delar av samhällsekonomin.

* Det ska bli lättare att leva i hela landet, genom satsningar på förnybara drivmedel och kollektivtrafik som bygger samman land och stad.

* Stora satsningar ska göras på forskning för framtidens produktion, konsumtion och avfallshantering av mat. Närproducerad mat med låga utsläpp och lågt svinn ska främjas. Kompostering eller annat återvinnande av hushållens matavfall ska vara norm i hela landet. Normen ska vara att biomassa inte ska brännas utan användas till biogasproduktion och för att berika jordar och främja ny odling.

* All utbyggnad av Sveriges energiförsörjning ska ha sikte på 100% förnybarhet, med fokus på förnybar energi så som vind-, sol- och vågkraft, och det ska vara billigt och lätt att sätta upp egen lokal, småskalig elproduktion som både bidrar till miljön och gör inte minst boende på landsbygd mindre sårbart.

by

Allt detta kunde vara möjligt…

Varje år försvinner 46 miljarder kronor ur den gemensamma ekonomin, vilket motsvarar 128 miljoner om dagen eller nästan hela försvarsbudgeten. Det är gigantiska belopp som egentligen borde gå till att bygga ett rättvist, jämställt och hållbart Sverige.

I denna bonusbudget som är framtagen av Socialdemokrater för tro och solidaritet visar vi hur dessa 46 miljarder hade kunnat användas istället, perioden 2019-2023: För kvinnofrid och färre brott, för ett levande Östersjön, för en politik som hjälper nya svenskar att ta sig in i samhället.

Bonusbudget 2019-2023

by

Tillsammans bygger vi ett bättre Sverige

Vår förbundsordförande Ulf Bjereld höll Socialdemokratiska partiets Första maj-tal i Alingsås, med god uppslutning i tåget och på Lilla torget, trots regntunga skyar och enstaka skurar. Efter talet bjöd Socialdemokrater för tro och solidaritet in till allmänpolitiskt samtal med Ulf Bjereld i Folkets Hus i Alingsås. Det blev fullt i rummet och vi konstaterar med AK:s ordförande Simon Waern att mötet var en succé och ett styrkebesked för STS inför Lilla valrörelsen.

Här finns Ulf Bjerelds tal att läsa i sin helhet.

Vänner, kamrater!

Jag är hedrad och glad för att tillsammans med er få fira arbetarrörelsens högtidsdag, 1 maj, här i Alingsås! Låt oss vara stolta över våra framgångar, låt oss fundera över motgångar och bakslag. Men låt oss framför allt blicka framåt, och samla kraft till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Och det är, i sanning, viktiga uppgifter vi har framför oss. Om bara fyra månader är det val, och det är ett val vars utgång är kanske mer osäkert än någonsin. Det är jämnt mellan blocken, och utgången av detta val blir oerhört viktigt när det gäller att forma vårt lands framtid.

Och det är ju ett alldeles fantastiskt land vars framtid vi har att forma. Sverige. I nästan alla internationella undersökningar som görs över livskvalitet eller hur bra ett land är hamnar Sverige i topp. Det kan gälla välstånd. Det kan gälla jämställdhet. Det kan gälla utbildningsnivå, jämlikhet, den mellanmänskliga tilliten eller individens frihet och rättigheter. Och det gäller faktiskt också integration och inställning till invandring. Inte i något annat europeiskt land är inställningen till invandring och till att ta emot flyktingar så positiv som den är i Sverige. (Jag läste till och med i Aftonbladet i förra veckan om en ny ranking, där Sverige kom ut som det land som bidrar mest till hela mänskligheten, särskilt med avseende på hälsa, välstånd och jämställdhet.) Jag är stolt och glad att bo i ett land som är så fantastiskt bra, och jag är stolt och glad att tillhöra ett parti vars politik präglat bygget av detta underbara land. Och därför är jag också angelägen om att vi alla hjälps åt på vägen till en socialdemokratisk valseger i höstens val!

Det finns många som smutskastar Sverige. Som hatar Sverige och det svenska. De hatar vår öppenhet, de hatar vår jämställdhet, dom hatar vår frihetlighet och dom hatar vår vilja att ta emot och hjälpa människor i nöd. Och det värsta är att de försöker dölja sitt hat mot det svenska genom att kalla sig för ”Sverigevänner”. Men Sverigedemokraterna och olika högerextrema och främlingsfientliga grupper är inga Sverigevänner, de är förklädda Sverigehatare. De riktiga Sverigevännerna, det är vi från demokratiska partier, vi som står här i dag. Låt oss därför hjälpas åt att bekämpa högerextremismen och att placera Sverigedemokraterna på historiens sophög, där de hör hemma.

Visst finns det problem i Sverige. Visst finns det orättvisor och tillkortakommanden. Sjukvårdsköerna är för långa och samordningen inom vård- och omsorg måste bli bättre. Det är svårt att rekrytera tillräckligt med personal till sjukvården, till skolan och till polisen. Även om arbetslösheten är den lägsta på tio år är den ändå för hög, inte minst bland utlandsfödda. Fortfarande tjänar män mer än kvinnor. Stödet och servicen till funktionshindrade måste utvecklas, inte skäras ner. Den gröna omställningen borde gå fortare och det gröna folkhemmet byggas starkare. Gängkriminaliteten, narkotikabrottsligheten och mäns våld mot kvinnor är ett gift i samhällskroppen som måste bekämpas.

Så det saknas inte utmaningar. Men dessa utmaningar måste mötas med en politik baserad på frihet och jämlikhet, och på principen om alla människors lika värde. Låt oss aldrig ställa svaga grupper mot varandra. Låt oss i stället utnyttja vår rikedom och vårt välstånd till att bygga samhällsgemenskapen ännu starkare.

Jag har en dröm, sa Martin Luther King, den amerikanske medborgarrättskämpen som mördades för 50 år sedan i år, i april 1968. Vi har alla våra drömmar. Jag bär på drömmen om ett fritt och öppet samhälle, där alla människors lika värde utgör grunden för samhällsgemenskapen, där ingen ställs åt sidan utan alla får vara med. Och jag tänker tillsammans med er ägna valrörelsen åt att kämpa för en politik som kan förverkliga denna dröm, och där Sverige även fortsättningsvis kommer att vara ett internationellt föregångsland, när det gäller välstånd, social rättvisa, hållbar utveckling och vilja att ta emot och ge skydd åt utsatta människor på flykt från andra länder. I dessa frågor kan en trovärdig socialdemokrati aldrig kompromissa, och en sådan socialdemokrati vill jag vara en del av hela vägen fram till en valseger 2018.

Sverige tog under 2015 emot nära 170 000 människor på flykt. Jag är så stolt över att vi gjorde det, och jag är så stolt över att så många människor av de som kom har fått möjlighet att stanna kvar i Sverige, vårt växande hem. Jag ser också med glädje på det rödgröna lagförslaget som kommer att ge 9 000 unga ensamkommande en ny chans att få stanna i Sverige, i stället för att utvisas till krigets och terrorns Afghanistan. Centerpartiet har ju beslutat att stödja förslaget i riksdagen och därför kommer det också att bli verklighet. Jag är tacksam mot Centerpartiet för det. Det här förslaget har inte kommit till av sig självt, förslaget har formats i en politisk kamp och av en genuin folkrörelse, där så många människor deltagit och där vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet också har spelat en aktiv roll. Jag vill rikta ett stort tack till alla som varit med och kämpat och skapat denna möjlighet för de unga att få stanna i Sverige.

Varje enskild människa på flykt är en medmänniska i nöd. Glädjen över att Sverige tog emot så många medmänniskor kombineras med en vrede över att så många andra stater i Europa svek. EU och FN måste skärpa kraven på andra stater i Europa att också ta emot fler hjälpsökande människor. Samtidigt måste vi gå vi vidare i arbetet med att skapa en humanitär och generös flyktingpolitik, baserad på permanenta uppehållstillstånd och en underlättad anhöriginvandring. Dessa åtgärder lindrar inte bara det mänskliga lidandet, nej, permanenta uppehållstillstånd och anhöriginvandring underlättar också integrationen. Så skapar vi ordning och reda i svensk migrationspolitik!

Vi lever i turbulenta tider. I USA är Donald Trump president, en president som gjort lögn och falska nyheter – Fake News – till sitt kännemärke. I Ryssland skärps repressionen och Rysslands agerande i världspolitiken inger stark oro. I dessa turbulenta tider är jag glad att vi har en regering som under utrikesminister Margot Wallströms ledning bedriver en radikal och feministisk utrikespolitik. Det behövs. Det grymma kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara sjunde år, och civilbefolkningen i landet utsattes för bara några veckor sedan för en avskyvärd gasattack, sannolikt initierad av den syriska regimen – mot sitt eget folk. Kristna och andra minoritetsgrupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Även i Jemen härjar krigets fasor. Våldet i Syrien – och i andra delar av Mellanöstern – måste få ett slut.

Jag är glad att Sverige tog en tätplats i den internationella diplomatin genom att som första EU-land erkänna staten Palestina. Israels ockupation av Palestina och dess olagliga bosättningar måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

I dessa turbulenta tider råder det stor osäkerhet om USA:s och Donald Trumps internationella ledarskap. I detta i högsta grad osäkra läge vill de fyra borgerliga partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet – att Sverige ska avsäga sig sin militära alliansfrihet – en politik som framgångsrikt värnat Sveriges fred och säkerhet under så många år – för att i stället gå med i Nato, med just Donald Trumps USA som den överlägset starkaste makten.

Jag begriper faktiskt inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år. Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet och bidra till avspänning i norra Europa. Därför säger vi nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

Och för att tala om att bidra till avspänningen i världen. Riksdagen har nyligen antagit en ny lag om svensk vapenexport. I den lagen skärps visserligen skrivningarna om svensk vapenexport till diktaturer, men något reellt förbud är det inte fråga om. Det tycker jag är synd. Det finns inga goda skäl till att Sverige ska sälja vapen till diktaturer som Iran, Saudiarabien eller Förenade Arabemiraten. Därför är det viktigt att nu hålla ögonen på hur lagen kommer att tolkas och praxis utvecklas. Nu gäller det att gå från ord till handling. Jag säger: Sätt stopp för svensk vapenexport till länder som inte är demokratier eller som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna – och sätt stopp för det nu!

Sverige gör just nu förtjänstfulla insatser i FN:s säkerhetsråd. Sverige bör också utnyttja handlingsfrihet som vår militära alliansfrihet ger till att så starkt som möjligt bidra till den internationella kampen mot kärnvapen. redan i höst underteckna FN:s avtal om att förbjuda kärnvapen. En kärnvapenfri värld är en bättre och säkrare värld. Därför bör vi stödja utrikesminister Margot Wallström i hennes strävan att se till att Sverige redan i höst underteckna1 FN:s avtal om kärnvapenbud! Nej till kärnvapen – ja till en aktiv svensk nedrustningspolitik!

Jag talade tidigare om Sveriges feministiska utrikespolitik. Och den feministiska kampen är nödvändig, i Sverige och på alla andra håll i världen. Rörelsen #metoo visade med all önskvärd tydlighet att även om vi kommit längre än de flesta länder med att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor så återstår väldigt mycket att göra. Vi ska bekämpa de patriarkala förtryckande strukturerna varhelst vi återfinner dem, i samhället, på jobbet, i skolan, i våra egna organisationer, i familjelivet och inte minst hos oss själva. Socialdemokratin är en frihetsrörelse och kvinnans rätt till samma frihet som mannen är en av dagens viktigaste frihetsfrågor.

För att vi ska kunna åstadkomma allt detta, för att vi ska kunna bygga ett samhälle präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet med dessa våra minsta är det viktigt att valet i höst går riktigt bra för Socialdemokraterna. Om det inte gör det riskerar vi att få en moderatledd regering. Och en sådan vill vi inte ha. Varför vill vi inte det? Nej, därför att en moderatledd regering kommer att prioritera skattesänkningar framför satsningar på välfärden. En moderatledd regering vill införa specifika låglönejobb, vilket riskerar att sänka löneutvecklingen på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Lagen om anställningsskydd –LAS – skulle urholkas, införande av marknadshyror skulle tvinga människor att flytta från sina hem. Vinstjakten i skola och sjukvård skulle få fortsätta. Gränserna till omvärlden riskerar att stängas ännu mer än vad som nu är fallet. Och moderatledaren Ulf Kristerson har sagt att han är beredd att bilda en regering även om Alliansen blir mindre än de rödgröna partierna, vilket i praktiken innebär att Ulf Kristersson skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning i riksdagen i fyra års tid. Ni kan ju själva tänka er vad det skulle innebära för jämlikheten och för friheten, för jämställdheten mellan män och kvinnor, för bygget av det gröna folkhemmet och för de människor i nöd som säker sig en tillflykt till Sverige. Vi kan vara arga på vårt eget parti. Vi kan vara dystra, vi kan vara rosenrasande. Men låt oss inte för ett ögonblick tro att det skulle bli bättre med en moderatledd borgerlig regering!

I stället vill jag se en socialdemokrati som går till val på att utveckla vårt underbara Sverige till ett än mer jämlikt, frihetligt och öppet land, med hållbar utveckling, jämställdhet och ett fortsatt internationellt föredöme för omvärlden. Ett land där politikerna lyssnar till de enskilda människornas förhoppningar och drömmar. Till de drömmar och visioner som finns i den myllrande folkmassan, hos den enskilda människan, bland skolelever och bland industriarbetare. Bland lärare och bland sjukvårdsanställda. Bland arbetslösa, bland företagare och bland pensionärer. Bland asylsökande, bland restaurang- och handelsanställda. Bland kulturarbetare, bland bönder, bland idrottare, bland städare, bland ensamkommande unga och bland ingenjörer. Bland alla dessa fantastiska människor som tillsammans är vårt älskade Sverige – vårt växande hem! och Vi ska politiskt ta striden mot dem som vill dra samhället isär igen. Vi ska stå upp för människors lika värde rätt. Mot främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.

Nu går vi ut i valrörelsen. Vi gör det med högburna huvuden, med insikten att Sverige i dag är ett ännu bättre land än vad det var för fyra år sedan. Vi bygger tillsammans vidare på ett samhälle för alla. På ett Alingsås för alla. Ett Sverige för alla. Vi bygger landet, vi bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!
Tack för ordet – låt oss nu gå vidare mot valseger och tillsammans bygga Sverige ännu bättre!

by

Till stöd för en optimistisk socialdemokrati

Det blåser full storm om de så kallade integrationsfrågorna, och vi måste som parti vara beredda att parera kastvindarna för att inte tappa kursen. För att det ska vara möjligt krävs ett ideologiskt tydligt grepp om frågan. Det är omöjligt att berätta om det progressiva socialdemokratiska samhällsbygget och samtidigt föra en retorik om invandring och integration som riskerar att uppfattas som ideologiskt oförankrad, visionslös eller auktoritär.

”Integration” får heller aldrig bli ett förtäckt sätt att i sken av nationell sammanhållning tvinga på minoriteter majoritetens kultur och seder. Det vore att reducera frågan till att bara handla om kulturkrockar och attityder, till symboliskt laddade uppdelningar i ”vi och dem”.

Det är ekonomisk och social utsatthet som bidrar till otrygghet och kriminalitet, och minskar tilliten till samhället. Om Sverige dras isär så är det för att Sverige har blivit orättvist. Sverige är fortfarande ett av världens tryggaste länder, inte på grund av en lång historia av hårdför repressiv kriminalpolitik utan tack vare en historiskt oöverträffad social reformpolitik som lyft de mest utsatta grupperna in i samhället.

Socialdemokraterna ska vara tydliga med att vi vill bygga det nya Sverige, inte återskapa det gamla. Men vi vill ta med oss det bästa av det som har bidragit till att göra vårt växande hem fantastiskt: En vård som det går att lita på, ett rättvist skatte- och bidragssystem, en arbetsmarknad som bygger på samförstånd och gemensamt framåtsträvande, en utbildning i världsklass, en tydlig politik för jämställdhet i både det privata och det offentliga, och en utrikespolitik som sätter freden och solidariteten i centrum. Det är genom att Socialdemokraterna gör det vi redan är bra på som vi löser de problem med segregationen som vi ser idag, och återställer den tillit och optimism som ska känneteckna ett progressivt demokratiskt samhälle.

Ingen människa som just kommit hit kan hållas ansvarig för att klyftorna började skena iväg och välfärden urholkas redan för tio-tjugo år sedan. Ändå framställs en kraftigt förenklad krav- och förbudspolitik alltför ofta i debatten som ett svar på just frågor om integration och otrygghet. Sådana utspel spär istället på den misstänksamhet mellan grupper, den oro som är en fundamental del av problemet i debatten idag.

En alltför ensidig ordning- och redapolitik har aldrig legat den socialdemokratiska grundhållningen särskilt nära. Vi är som mest trovärdiga och engagerande när vi förankrar trygghetsfrågorna i de sociala investeringar som återfinns i hjärtat på vår människo- och samhällsoptimistiska ideologi: Att varje människa som lyfts ur utsatthet och isolering blir en tillgång för samhället i dess helhet.

Om vi tillsammans lyckas med detta har vi goda möjligheter att mobilisera valarbetare och partimedlemmar. Men om valarbetarna sviker riskerar det bereda vägen för fyra förlorade år med borgerlig politik som återigen fokuserar på att minska statens intäkter och krympa det offentliga istället för att satsa på de grundläggande strukturer vi behöver för att vårt hem ska fortsätta att växa.

Det bästa måttet på lyckad integration är att alla som bor i Sverige känner att de hör hemma här. Integration förutsätter därför rättvisa livsvillkor för alla som bor i Sverige. De ska känna att det är här som de har sin framtid.

Sverige är vårt gemensamma växande hem. Hur vi vårdar och bygger det hemmet är vad Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att valrörelsen ska handla om.

Styrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Framtidsforum – mer hjärta i politiken!

Inom kort finns livesändningen av Framtidsforum – mer hjärta i politiken att se på Youtube. Texten uppdateras!

Framtidsforumet Mer hjärta i politiken är en mötesplats och ett forum för dig som vill se en lite rödare och lite grönare politik, till vänster om mitten! En hel dag med idédebatt, samtal, paneler, seminarier, boktorg och mingel!

Tid: 14 oktober, 09.00 – 16.30

Plats: Socialdemokraternas hus, Sveavägen 68, Stockholm

Fritt inträde! MEN, obligatorisk föranmälan: Anmäl dig här!

***

PROGRAM

Keynotes

Parties, Participation and Democracy (kl 09.00)

Daraka Larimore Hall, vice ordförande för Demokratiska partiet i Kalifornien

Framtidens folkrörelse – hur ser den ut, hur mobiliserar vi? Behövs det nya slags partier? (kl 09.35 – 10.20)

Ulf Bjereld -ordf. Socialdemokrater för tro och solidaritet,
Daraka Larimore Hall, vice ordförande för Demokratiska partiet i Kalifornien
Stina Oscarsson, dramatiker och samhällsdebattör
Moderator: Lina Stenberg, Tankesmedjan Tiden

Högerextremismen – att motverka hot och bygga demokrati (kl 11.30 – 12.15)

Panel: Mattias Gardell – professor i religionsvetenskap, Bilan Osman – utbildare Expo, Kenneth Persson – ordf. arbetsmarknads- & socialnämnden Borlänge, Martin Schibbye – Project Blank Spot, Mariam Osman Sherifay – rektor Kista folkhögskola
Moderator: Lukas Romson, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Från krigsoffer till klimatflyktingar – flyktingkrisernas många ansikten (kl 14.30 – 15.00)

Carl Söderbergh, policychef Minority Rights Group

 

Ämnen i övriga programmet:

Rätten till marken – miljö, natur och exploatering i Sápmi (kl 10.30 – 11.15)

Josefine Skerk, ledamot i sametinget för Jakt- och fiskesamerna.

 

Ickevåld, internationell rätt och verktyg för en rättvis fred i Palestinakonflikten (kl 10.30 – 11.15)

Panel: Ulf Bjereld – ordf STS, Anna Karin Hammar – präst och teol dr, Thomas Hammarberg – Europarådets fd kommissionär för mänskliga rättigheter, Evin Incir – Olof Palme Internationella Center
Moderator: Ulf Carmesund, internationell sekreterare för STS

 

Utanför och innanför – uteslutningsmekanismer, analys och lösningar (kl 10.30 – 11.15)

Panel: Jonas Nygren – delegationen mot segregation, Nathan Hamelberg – Män för jämställdhet, UlrikaVedin – LO, Aisha Mussa Gaas – Kvinnojouren Somaya
Moderator: Victor Bernhardtz – Katalys

 

Muslim och kvinna – talar kvinnorörelsen om eller med oss? (kl 13-15 – 14.00)

Panel: Amne Ali – fd ordf SSU Stockholm, Sara Kukka-Salam – kommunalråd Solna, Zainab Marrakchi – ordf Muslimska Kvinnoföreningen i Sverige, Aya Mohammad – styrelseledamot Hjärta – troende S i Stockholm, Zaynab Ouhabi – strategisk rådgivare ABF
Moderator: Anna Ardin – Hjärta – troende S i Stockholm, STS

 

Efter samkönade äktenskap och tvångssteriliseringar – nu då? (kl 13-15 – 14.00)

Panel: Sören Juvas – Ordf. Hbts, Suzann Larsdotter – RFSL, Ulrika Westerlund – utredare transpersoners livsvillkor.
Moderator: Lukas Romson – STS

 

Hur kan vi i tider av faktaresistens kommunicera kring klimatfrågan så den berör? (kl 15.15 – 16.00)

Samtal mellan Gró Einarsdóttir, doktorand psykologi och Sara Gunnerud – språkkonsult och socialdemokrat

 

Delaktighet i samhället –bara för vissa? (kl 15.15 – 16.00)

Samtal med Christine Bylund, doktorand i etnologi och Susanne Berg – funkisaktivistisk veteran och samhällsdebattör

 

***

Konferencier för dagen är Hans Josefsson, , förbundssekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Matiga lunchmackor och hembakat fika finns att köpa, vinsten går till Unga Örnars internationella projekt!

Välkomna!

by

Sara Karlsson: Hållbarhet är målet. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.  Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

Sara Karlsson (foto riksdagen)SARA KARLSSON (f 1985) är sedan 2010 ledamot av Sveriges riksdag. Är utbildad socionom. I riksdagen är hon ordinarie ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet, Skatteutskottet samt i Riksdagens överklagandenämnd. Hon sitter även i Nordiska rådets svenska delegation. I Framtidsarvet skriver hon om hur  Hållbarhet är målet:

Klimatkrisen och andra stora miljöproblem är brännande frågor. Oavsett på vilken nivå en verkar behöver en förhålla sig till och agera utifrån påverkan på utsläpp av växthusgaser, kemikaliespridning och utarmning av biologisk mångfald. Det gäller i högsta grad också utrikespolitiken. Det är dock svårt att skriva om hur utrikespolitiken bör behandla miljöfrågorna utan att ta avstamp i en större helhet.

Så länge jag kan minnas har ett dominerande tema i många olika politiska frågor varit globaliseringen. Den har flitigt använts som förklaring till eller argument för olika förändringar, som en diffus men obönhörlig variabel i all samhällsförändring. Men många av de frågor som ställts dessa decennier är fortfarande obesvarade, och det som präglar socialdemokratins hållning till globaliseringen kan nog bäst beskrivas som ambivalens och räddhågsenhet. Detta är dock inte bara utmärkande för socialdemokratin utan snarare något som alla traditionella partier mer eller mindre brottas med.

Sensommaren 2015, när detta skrivs, är den internationella flyktingkris som uppkommit i spåren av kriget i Syrien och era andra konflikter och oroshärdar den dominerande frågan i den offentliga debatten. Överhuvudtaget har migration varit ett underliggande tema i samhällsdebatten under flera år och polariseringen är påtaglig. Men den konflikt som dras upp mellan SD och ”alla andra” om huruvida vi ska ge skydd åt människor på flykt är förenklad. Konflikten går egentligen djupare än så, just om hur vi förhåller oss till nationen och världen. Vi står liksom och väger mellan då- och framtid, mellan nationalstatens föreställda bekymmerslöshet och globaliseringens skrämmande ovisshet. En konfliktdimension som varit tämligen frånvarande i svensk politik under lång tid. Och en konflikt – mellan kosmopoliter och nationalister – som skär mer på tvärsen i det politiska landskapet än det riktigt är bekvämt att erkänna.

Kosmopolitism, alltså hållningen att världen ska betraktas som ett samfund med likaberättigade medborgare, är på intet sätt någon ny idé. Den har rötterna betydligt längre tillbaka än nationalismen som uppkom med bildandet av nationalstaterna under 1700- och 1800-talets Europa. Den har däremot varit ordentligt tillbakatryckt under lång tid. De förändringar som världen genomgått de senaste decennierna, framför allt den ekonomiska integrationen, för dock kosmopolitismen tillbaka upp på bordet. Nationalstaten blir som konstruktion allt mer apart. Och, som en naturlig följd av reella förändringar, skönjer vi också stora värderingsförskjutningar och nya, eller nygamla, sätt att se på världen.

Den tidiga arbetarrörelsen var till sin natur präglad av kosmopolitiska, eller internationalistiska, ideal – ”arbetare i alla länder, förenen eder”. Nationen som projekt står i bjärt kontrast till den gemensamma klasskampen. Det var en fråga som också splittrade den tidiga svenska socialdemokratin. Men nationalstaten var då den arena som fanns att verka på, för den som via parlamentariskt arbete och politiska reformer ville förändra samhället. Det gjorde också många socialdemokratiska partier med framgång.

Men idag, drygt hundra år senare, är förutsättningarna för gemensam kamp – eller politik om man så vill – förändrade. Nationalstaten är i många fall snarare en begränsning än en tillgång för progression, eftersom kapitalet definitivt inte känner några gränser och kan kryssa mellan olika jurisdiktioner för att ställa arbetare mot varandra och undvika reglering och beskattning. Ändå tycks den vänster som vill riva gränser och driva kosmopolitik avfärdas som nyttiga idioter förförda av nyliberaler som vill använda internationalisering för att montera ner välfärden och öka klyftorna. Det är givetvis sant att denna dimension i politiken driver fram nya allianser som innebär att delar av vänstern och många liberaler landar i gemensamma ståndpunkter, till exempel vad rör migration, men det betyder inte mer än just att vi delar uppfattning i några centrala principiella frågor. Precis som när liberaler och socialdemokrater kring förra sekelskiftet stred tillsammans för allmän rösträtt. Det var just utgångspunkten som var gemensam, inte det politiska programmet.

Det jag förespråkar är dock inte nedrivna stater, anarki och kaos. Jag tror att staterna kommer spela stor roll även framöver, dock med mindre suveränitet. Och vi har redan kommit en bit på väg, vår suveränitet är inskränkt i och med folkrätten och framför allt genom EU-inträdet. Det mest utmanande är kanske den omdefiniering av medborgarskapet som vi gradvis måste gå igenom, och redan gör, där den enskildes rättigheter uppvärderas på bekostnad av nationers.

I boken Kosmopolitism: ideal och verklighet gör den brittiske statsvetaren David Held, som länge intresserat sig för dessa frågor, en genomgång av kosmopolitism som idé samt analyserar nuvarande politiska nivåer och uppnådda kosmopolitisering.1 Han skisserar en väg framåt för att lösa ”vår tids politiska paradox”: att våra stora problem är gränsöverskridande men att beslutsfattandet sker nationellt och lokalt. Förslaget är inte alls så revolutionerande som man kan föreställa sig. I korthet handlar det om att bygga på de strukturer som finns och skapa en ”skiktad” styrning från global till lokal nivå, med stater och större regionala strukturer som viktiga beståndsdelar.

Held är dock långt ifrån ensam om att fundera över global styrning. Sedan 2007 pågår en kampanj för inrättandet av ett världsparlament knutet till FN-systemet, UNPA Campaign (Campaign for the Establishment of a United Nations Parliamentary Assembly). Kampanjen stöds av närmare fyrahundra NGO:er runt om i världen och många nationella parlamentariker har undertecknat petitionen. Även andra initiativ har tagits av kampanjer eller begynnande internationella organisationer. De är värda att ta på allvar och diskuteras.

Att förändra världsordningen är naturligtvis ett stort och långsiktigt åtagande, men den ambitionen bör re ekteras i utrikespolitiken och vara det som ligger till grund för våra vägval och prioriteringar. Det är dock i sammanhanget också viktigt att framhålla skillnaden mellan svenska staten och socialdemokratin. Som parlamentariker och inte minst regeringsföreträdare representerar vi Sverige i olika internationella organ, där vi har möjlighet att agera och driva förändring. Men en strategi för demokratisering bortom nationalstaten och byggandet av nya normer och institutioner måste även inbegripa gemensam politik och integration med våra systerpartier. Detta gäller i synnerhet också fackföreningsrörelsen, som har allt att vinna på att stärka fackföreningarnas ömsesidiga förtroende och minska ytorna på vilka arbetare kan ställas mot varandra. Miljöpolitiken är ett exempel på viktiga frågor att samla oss kring, i utrikespolitiken såväl som i vår rörelse.

***

Hållbarhet är målet. Klimatfrågan är den fråga som allt som oftast dominerar miljödebatten. Det är ingen idé att lägga någon större vikt vid att rangordna olika miljöproblem men jag vill ändå framhålla det problematiska i att isolera klimatfrågan. Kommunikativt och strategiskt är det högst förståeligt, men det medför att klimatfrågans oundvikliga avhängighet av andra skeenden i biologiska och biofysiska system undervärderas. Idén om att gå från en ”brun” till en ”grön” ekonomi bara genom att byta från kol och olja till förnyelsebar energi är bedräglig, eftersom förutsättningarna för förnyelsebar energi också har fysiska begränsningar i form av tillgång till mark och andra ändliga resurser. Klimatförändringarna påskyndar dessutom utarmningen av ekosystem och havsförsurning, och vi vet att även om vi når ”målet” om maximalt två graders uppvärmning så kommer det att få stora effekter.

Det vetenskapliga konceptet om ”planetära gränser” som togs fram under ledning av Johan Rockström, professor i miljövetenskap, ger en pedagogisk bild av miljöproblemen.2 Det går helt enkelt ut på att definiera en gräns för hur mycket mänsklig påverkan jorden ”tål” på ett antal områden, innan den medför irreversibla konsekvenser. Forskargruppen har identifierat nio områden och med hjälp av data och modellerande försöker de fastställa hur läget är i förhållande till det planetära livsutrymmet. Det handlar givetvis inte om en knivskarp gräns mellan frid och fröjd å ena sidan och apokalyps å den andra, utan om ett längre osäkerhets-/riskintervall. För fyra av dessa områden är gränsen för risk/stor risk nådd: klimatförändringar, artutrotning, markanvändning samt utsläpp av kväve och fosfor. Vad gäller färskvattenanvändning, havsförsurning och skyddande ozonskikt befinner vi oss under gränsen och för resterande områden, kemikalieflöden och aerosolutsläpp, finns ännu inga kvantifierade gränsvärden.

Budskapet är alltså det enkla, och svåra, att planeten har gränser. Men idag lever vi som att dessa gränser inte existerade. För att skapa hållbarhet krävs ett paradigmskifte i synen på samhällsekonomin. Utan ett stabilt klimat och fungerande ekosystem som vi är beroende av är förutsättningarna dåliga, för att inte säga obe ntliga, för ekonomisk aktivitet. Att vårda naturen är därför helt grundläggande för den mänskliga väl- stånds- och välfärdsutvecklingen. Vi behöver vända på det som idag är miljöpolitikens förutsättning – att prioritera (kortsiktig) ekonomisk tillväxt för att först därefter syssla med miljöpolitik – och istället låta andra mål styra de politiska prioriteringarna. Därför är inriktningen på den nya FN-agendan för hållbarhet, post millenniemålen, mycket hoppfull. I skrivande stund är ramverket inte helt färdigt men riktningen fastslagen. Det är ett bredare tag, och målen är universella och omfattar alla länder. Utifrån det ramverket kan ett internationellt, nationellt och lokalt arbete formas som bygger hållbarhet och knyter världen lite närmare.

***

Institutioner: osexigt men livsviktigt. Miljöfrågor är ett synner- ligen relevant område för globala regleringar. Som nämndes ovan är FN:s nya hållbarhetsmål lovande, vilka innehåller era miljömål. Det finns också sedan tidigare en rad överenskommelser och konventioner på området, som fastslår viktiga principer också om rättvis fördelning inom ramen för den internationella miljöpolitiken. Men, problemet är ofta att det saknas mekanismer och institutionell kapacitet och tyngd för uppföljning och ansvarsutkrävande.

Under ett antal år har en kampanj pågått för att föra in ”ecocide” (ekomord) jämsides med folkmord i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. Det är ett intressant initiativ men möjligen väl teatraliskt och missriktat. Snarare finns rimliga skäl att skapa en egen rättsordning för miljöfrågorna som är anpassad för att hantera just dem, och inspiration bör kanske hellre hämtas från Europadomstolen (för de mänskliga rättigheterna) eller Internationella havrättsdomstolen (som bevakar havrättskonventionen och förvisso är en tämligen liten verksamhet). Dessa domstolar fungerar närmast som kontrollorgan visavi domstolarna (och lagstiftarna) i medlemsländerna och kan inte ändra beslut fattade av nationella domstolar eller myndigheter, även om den kan inhibera beslut i väntan på prövning samt utdöma skadestånd till klagande. En domstol med denna konstruktion skulle alltså inte fånga in det stra rättsliga som ecocide-kampanjen tar sikte på, mer än indirekt om en medlemsstat får ett visst utslag emot sig. Däremot borde en sådan konstruktion ha potential att ge betydligt större resultat vad gäller harmonisering av centrala principer för den nationella miljörätten i olika stater samt mellan- och överstatliga samarbeten som EU. Men det skulle också kunna gripa in i andra områden som regleras internationellt, i exempelvis WTO:s principer för handelsavtal, där grundläggande skydd för miljön (och arbetstagares rättigheter) ofta spelas bort.

Det nns dock ofta en instinktiv skepsis hos socialdemo- kratin för denna typ av tilltag. Det vi uppfattar som ökat expertstyre och juridi ering går emot vår ryggrad och den svenska författningstraditionen. Hur rädda behöver vi vara för juristerna? Tja, jag vet inte, men kanske inte mer än för kapitalisterna. Dagens situation, med bristande regleringar och konventioner och avtal som inte följs upp och efterlevs, är knappast ideal. Om vi vill skapa internationella regleringar, vilket verkar nödvändigt även på er områden, så är en domstol som följer upp nationell lagstiftning utifrån gemensamt beslutade konventioner att föredra framför någon form av ”världsregering” som utfärdar diktat, vilket ibland förespråkas.

Inför och under FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2012 (Rio+20) uppmärksammades den relativa svaghet som de FN-organ som handhar miljöfrågor har i relation till andra. På mötet beslutade stats- och regeringscheferna att uppgradera miljöprogrammet UNEP till ett permanent organ, vilket sedan fick stöd i generalförsamlingen. Arbetet fortgår med att stärka den institutionella kapaciteten och legitimiteten. En av de större utmaningarna för FN-systemet, såväl klimatarbetet som arbetet med de nya hållbarhetsmålen, kommer dock att vara nansieringsfrågorna. I olika internationella förhandlingar ingår oftast utfästelser om resurser som ska gå från de rika till de fattiga länderna, något förenklat. I klimatförhandlingarna har hundra miljarder dollar om året ut- lovats från och med 2020, och i arbetet med hållbarhetsmålen har siffror mellan 3 300 och 4 500 miljarder dollar diskuterats. Pengarna kommer dock inte bara att komma från de rika ländernas statsbudgetar, även privata pengar är en nyckel. Men det behövs också ny gemensam nansiering. Diskussioner har pågått ett tag och kommer att fortsätta om globala skatter, på flyg- och fartygstrafik eller på finansiella transaktioner till exempel. Även detta kräver väl fungerande institutioner.

Detta är några exempel på institutionsbyggande som Sverige har varit med i, men som behöver intensifieras och där Sverige kan spela en viktig roll. Både i att bistå med engagemang och kompetens och att verka för att förbättra förutsättningarna för deltagande från utvecklingsländerna. Det behövs mer samordning och effektivitet, men också legitimitet, för att fungera. Det är ett arbete som inte rymmer några stora möjligheter att plocka inrikespolitiska poänger, men är nog så viktigt.

***

Staten och kapitalet. Ett av de stora problemen med miljödebat- ten är bristen på analys av ekonomi och makt. Fokus tenderar ofta att ganska ensidigt hamna på konsumtionsmönster, och då individers beteenden. Det påverkar i sin tur de politiska förslagen mot mer av pekpinnar istället för strukturomvandling. I miljörörelsen nns också en stark civilisationskritik som riskerar att föda konservativa politiska ideal. Socialdemokra- tins uppgift som en progressiv och i grunden antikapitalistisk rörelse måste vara att driva en systemkritisk miljöpolitik. Olika organisationer och opinionsbildare väljer ibland att lyfta fram exempelvis de stora oljebolagen och peka på ansvaret för utsläppen av växthusgaser, och därmed ansvaret för omställning. Det är ibland befriande i debatten, att kunna peka ut skurkar som inte är bilberoende landsbygdsbor. Men det blir lätt missvisande och otillräckligt. Givetvis bär vissa företag ett större ansvar än andra, och företagen är uppenbart i olika grad intresserade av ansvarstagande även inom mer miljöskadliga branscher. Men det är inte det mest intressanta. Kapitalismen som system och produktionsmodell drivs inte av värderingar, ”ondska” eller ”godhet”, utan av vinstintresse. Och så länge miljöförstöring lönar sig bättre än miljöförbättring kommer vi att dras med dessa problem. Därför behövs politik, i form av offentliga investeringar, forskning och utveckling, lagregleringar och ekonomiska styrmedel. Men, och detta är viktigt, statlig inblandning i ekonomin är också en stor källa till problem. Då syftar jag inte på den statliga inblandning som primärt handlar om miljöstyrning, utan den som har andra egentliga syften.

I regel handlar det om olika o entliga insatser som syftar till att skapa eller upprätthålla arbetstillfällen på ett visst geografiskt område. Inte enbart protektionistiskt utifrån nationella intressen utan lika gärna som en del av regionalpolitiken eller mer generellt för att ”boosta” den ekonomiska tillväxten. Denna typ av inblandning skapar en korporativism som förhindrar strukturomvandling och därmed utveckling som vore gynnsam för miljön.

Det tydligaste exemplet är de subventioner till fossila bränslen som enligt IEA (International Energy Agency) uppgick till 532 miljarder dollar 2011, ca sex gånger så mycket som till förnybar energi som ofta beskrivs som översubventionerat.3 Men det nns också en rad exempel på subventioner som indirekt gynnar miljöskadlig produktion, samt indirekta subventioner som har samma effekt. EU:s jordbruks- och fiskeripolitik är exempel på det första, som håller ohållbar produktion under armarna och dessutom bidrar till att slå ut produktion i utvecklingsländer. Olika undantag från skatter för vissa branscher är exempel på det senare. Att vi inte, som vi kommit överens om internationellt, tillämpar principen om att förorenaren betalar fullt ut, eller ens i närheten, ligger inom samma sfär. Det är inte att betrakta som subventioner i samma bemärkelse som aktiva politiska beslut, men är likväl kostnader för miljöför- störing och hälsoskador som andra (i regel skattekollektivet som helhet) får bära.

Frågan om utfasning av miljöskadliga subventioner har varit uppe för diskussion i internationella sammanhang, framför allt fossilbränslesubventionerna som är så direkt miljöskadliga och tydligt knutna till klimatfrågan. Det är en fråga som Sverige bör driva hårt. Men, som med allt annat, ska det göras med trovärdighet så måste det inhemska arbetet med frågan förstärkas. En del av de undantag från koldioxidskatten som nns tas nu successivt bort, vilket är bra, men det behöver finnas en mer genomgående fortsatt planering. Ett slående exempel är hur den svenska politiken med hjälp av skatteundantag och riktat stöd gynnar gruvdrift framför återvinning av metall, som nyligen lyfts fram av forskaren Linus Johansson vid Linköpings universitet.4 Stick i stäv med de miljöpolitiska ambitioner vi har och en direkt bromskloss för en mer cirkulär ekonomi.

Ett annat område som i sammanhanget bör nämnas är im- materialrätten, som är en tvistefråga också på miljöområdet, om än något i bakgrunden. All ny miljöteknik patenteras inte, det nns era exempel på innovatörer som vill sprida sin teknik. Biltillverkaren Tesla är ett, som valt att öppna sina patent för att driva utvecklingen mot mer hållbarhet i tra ksektorn istället för att bromsa den. Oavsett skäl, altruistiska eller varumärkesstrategiska, är det positivt. Men alla aktörer i de olika branscher som behöver ställas om arbetar inte på det sättet och det har skapat problem. Och konflikter. Utvecklingsländer och tillväxtekonomier har i klimatförhandlingarna krävt att klimatvänlig teknik helt ska undantas från patent, och att det ska byggas upp pooler för delande av teknik. Som lekman är det å ena sidan lätt att se att immaterialrätten förhindrar spridning av viktig teknik, å andra sidan svårt att föreslå hur immaterialrätten skulle kunna reformeras. Men det är en angelägen fråga att arbeta med för att de länder som, till skillnad från västvärlden, står i kast med att bygga upp och ut infrastruktur som energi och tra k inte ska behöva återupprepa de misstag som västvärlden gjort och som skapat de problem vi nu försöker lösa.

Det jag försöker argumentera för är alltså inte att lämna marknaden ifred. Det behövs regleringar och styrning men det behöver ske på rätt sätt. Stora strukturella förändringar behövs i ekonomin och politiken behöver hitta rätt roll i det. Där är vi långt ifrån idag.

***

Det goda exemplet. En av de frågor jag tampats mest med under de åren jag sysslat med miljöpolitik är att den ofta betraktas som fri från värderingar och politiska vägval utöver de som rör själva (den ekologiska) hållbarhetsdimensionen. Givetvis är det inte så. Socialdemokratin måste bygga miljöpolitiken på samma värderingsbas som annan politik: frihet, jämlikhet och solidaritet. Och förutom hållbarhetsdimensionen måste också den globala dimensionen hela tiden finnas närvarande. Miljöpolitiken är i stor utsträckning en fråga om fördelning av makt och resurser.

Om alla i världen levde så som vi svenskar gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot. Att minska vår miljöpåverkan är därför i sig en solidaritetshandling, eftersom det företrädesvis är andra – fattigare människor som inte varit med och bidragit till miljöproblemen – som får bära konsekvenserna.

Vi ska inte heller underskatta betydelsen av goda exempel. Vi är på era sätt ett sånt, och vi ska fortsätta vara det. För att det kan ge effekt. Men också för att det är gott i sig. Det känns extra viktigt just nu, när godhet närmast blivit ett skällsord i debatten och kärvhet en dygd. Vi ska göra gott, för att det är rätt. Och vi ska bära det med värdighet och stolthet, men inte självtillräcklighet. Att göra vår del är ju faktiskt inte mer än just det. Men det är också så vi bygger trovärdighet i det internationella arbetet.

 

NOTER:

1 Held, David (2010), Kosmopolitism: ideal och verklighet, Daidalos.

2 Mer information om forskningen tillgänglig via www. stockholmresilience.org.

3 IEA (2013), Redrawing the energy-climate map:World energy outlook special report.

4 Monica Westman Svenselius, ”Politiken missgynnar återvinning”, 9 maj 2014, på www.liu.se.

by

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!

Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.

Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Ulf Bjereld STS Foto Emma Fredriksson (större format)Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.

Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!

*

Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.

Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.

Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.

Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.

Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.

*

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.

Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.

Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!

Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.

Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.

Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.

Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.

Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!

*

Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.

Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.

Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

*

 I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.

Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

*

 Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.

Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.

Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

*

Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.

Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!

*

Vänner, kamrater!

Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.

 

Ulf Bjereld 11 juni 2016

(Det talade ordet gäller.)

by

Hur nya regeringen kan sprida rödgrön jämlikhet, jämställdhet och solidaritet över världen

Välkomna att delta i samhällsbygget för ett Sverige som ska hålla ihop! Stefan Löfven talade vid regeringsombildningen idag om att nu gäller investeringar istället för skattesänkningar – samhällsbygget ska fortsätta. Den svenska modellen ska behållas och utvecklas. Socialdemokrater för tro och solidaritet instämmer, gratulerar och välkomnar regeringens nya ministrar. Vi passar också på att skicka med några tankar och önskningar:

Isabella Lövin blir nu vice statsminister och både klimat- och biståndsminister. Det är områden som i många stycken hänger samman och vi tror att det är klokt att föra samman klimat- och biståndspolitik. Samtidigt är det viktigt att inte tappa fokus på fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling.

Vi hoppas att Lövin kan bidra till en nystart för biståndsfrågan och för målet att bruka 1 % av statsbudgeten till internationella utvecklingssamarbeten. Vi vet alla att världen ser fler människor än någonsin på flykt undan krig, terror och förföljelse. Klimatförändringar kommer sannolikt att tvinga ännu fler att bli flyktingar. Med en klokt bedriven bistånds- och klimatpolitik minskar skälet för många människor att behöva fly sina hem.

Om statsministern ska ange färre flyktingar som en av sina politiska framgångar, vill vi hellre att det ska bero på en framsynt klimat-, bistånds- och fredsfrämjande utrikespolitik, än som han gjorde idag, pga av vår regerings alltmer restriktiva flyktingpolitik.

Den feministiska utrikespolitiken nämndes inte idag, men är självklart central för att både Isabella Lövin och Ann Linde, ny EU- och handelsminister, ska kunna nå resultat. När konservativa krafter visar musklerna över hela Europa och patriarkalt förtryck biter sig fast i stora delar av världen, är det oerhört viktigt att lyfta kvinnors och HBTQ-personers rätt, inte minst sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Med Margot Wallström, Ann Linde och Isabella Lövin har vi förhoppningsvis en dynamisk trio som kan samarbeta för att ge svensk, rödgrön jämställdhet, jämlikhet och solidaritet eko över världen.

Peter Eriksson är ny bostadsminister och Stefan Löfven lovar en långt mer offensiv bostadspolitik än vi sett under det senaste decenniet. Ett mycket välkommet löfte! Bostadsbristen är akut i en majoritet av landets kommuner och hotar utvecklingen av välfärden. Dessutom skapar bostadssituationen trångboddhet och hämmar social rörlighet.

Statsministern menar helt sant att den utbredda segregationen är en av regeringens allra viktigaste uppgifter att motverka. Ibrahim Baylan får därför nytt ansvar som samordningsminister och ska bl a stötta fattiga och socialt utsatta områden. Det känns tryggt att både Baylan och Löfven idag talade om klass och ekonomi som skäl till segregation – inte migration, hudfärg, religion eller etnicitet.

För att underlätta jobbet för både Ibrahim Baylan och för Peter Eriksson, vill Socialdemokrater för tro och solidaritet gärna påminna om att bostaden är en rättighet, inte en marknadsvara.

Vi hoppas att de ’enkla’ jobben statsministern idag talade om att införa, mer handlar om att ta långtidsarbetslösheten på allvar, långt mindre om att kapitulera inför högljudda krav på enklare – och lågavlönade – jobb till unga och nyanlända. Allt som andas risk att skapa ett etnifierat låglöneproletariat, dvs att tvinga på redan utsatta grupper jobb där lönerna förblir låga, är något som aktivt måste motverkas. Annars har vi också motverkat Baylans kommande viktiga arbete.

Nästa förhoppning från oss är att orden som fick beskriva vår nya miljöminister Karolina Skog stämmer väl: En visionär realist. Det är egenskaper som kan krävas för att få till den gröna omställning vi så väl behöver. En rekommendation är att Karolina Skog får börja med att helt stoppa försäljningen av Vattenfalls miljövidriga brunkolsverksamhet.

by

Hur Vattenfall borde agera

Ulf Bjereld och Rafael Waters uttalade sig härom veckan om Vattenfall och deras beslut att sälja brunkolsverksamheten i Tyskland. Här utvecklar Rafael Waters resonemangen och tydliggör problematiken. Rafael Waters är docent i teknisk fysik (Associate professor in engineering science) och universitetslektor i förnybar energi på Uppsala universitet, samt ledamot av vår förbundsstyrelse.

Uppsala VattenI grund och botten är nog de flesta överens om att det är bäst om jordens kolresurser stannar kvar i marken. Om vi anser att koldioxidhalten i atmosfären är för hög, och om vi är seriösa med 2-gradersmålet, då står världen inför en stor utmaning och vi behöver globalt röra oss snabbare framåt än vad som sker nu.

När det sen handlar om Vattenfall och kolet finns det många sidor på myntet. Å ena sidan tycker jag man ska se Vattenfalls ägande och drivande av kolkraftverk just ur ett globalt perspektiv, och inte som en angelägenhet för ett enskilt bolag. Klimatet bryr sig som bekant inte om vem som släpper ut koldioxiden. Det är viktigt att Svenska Vattenfall bedriver en ”föredömlig verksamhet” som regering och riksdag beslutat, och alltså inte bara agerar som vilket privat bolag som helst med aktieägare och vinstkrav.

Ett problem med Vattenfalls nuvarande agerande är detta aktiebolagstänkande och oroväckande sätt som de formulerat sig kring försäljningen. ”… en del av Vattenfalls strategi för att ställa om sin energiportfölj”. Formuleringen, i kombination med Vattenfalls historia av ansvarslösa beslut, lämnar stort utrymme för oro. Med tanke på att kolverksamheten med största sannolikhet dessutom kommer att reas ut och sockras med vattenkraftverk, är Vattenfalls agerande bara ännu mer svårförsvarat. Att sälja med huvudanledningen att bli av med kolet i sin portfölj är ansvarslöst och ovärdigt svenska Vattenfall. Det hjälper inte Europa att nå utsläppsmålen, det hjälper inte världen att nå 2-gradersmålet.

I slutändan kokar i nuläget ned till två ansvarsfulla alternativ för Vattenfall och kolet:
1. Behåll verksamheten, lös CCS-utmaningen och hjälp en värld som till 30% är beroende av kol och mer än 80% beroende av fossil energi, och avveckla kolverksamheten i samtal med Tysklands regering.
2. Sälj verksamheten och vik pengarna för omställning av det svenska energisystemet med målet att bli först i världen med ett 100% hållbart energisystem.

Alternativ 2 är attraktivt men ter sig idag som önsketänkande bland annat eftersom Vattenfall enligt Riksrevisionen saknar en tydlig målbild för att bli ett konkurrenskraftigt och ledande bolag i energiomställningen. Med detta i åtanke, tillsammans med hur de formulerar sig kring försäljningen och med Vattenfalls historia av felsteg – är det rimligt att ägarna, svenska folket, borde ha förtroende för att Vattenfall är rätt ute den här gången?

Jag litar inte på det.
Rafael Waters

by

Vattenfalls beslut ger sur eftersmak

Vattenfall aviserar idag att de säljer brunkolsverksamheterna i Tyskland. Det är ett i raden av beslut som lämnar en sur eftersmak. Vattenfall fortsätter att vara ur fas med tiden och ur fas med hur ett företag som både ägs av och representerar svenska folket borde bete sig. Brunkolet borde få stanna i marken.

Inom bostadspolitiken brukar man lite raljant tala om NIMBYS. Förkortningen står för ”not in my backyard”. Det vill säga de som säger visst, bygg gärna fler hus – bara inte just där jag bor. När nu Vattenfall aviserar att de ämnar sälja sin brunkolsverksamhet i Tyskland är det som om Sverige blivit en NIMBY. Vi vill inte ha den enormt miljöförstörande, växthusgasgenerande brunkolsbrytningen hos oss. Vi vill inte heller längre ha den under vårt ansvar. Att däremot sälja den – så att någon annan kan fortsätta bryta brunkol och släppa ut mer koldioxid än vad hela Sverige gör på 24 år – det går bra.

Vattenfall, som ägs av staten, säger i dag om försäljningen av brunkolsbrytningen i Tyskland: ”Det är ett viktigt steg i Vattenfalls strategi att ställa om energiportföljen”. I Vattenfalls värld är det alltså endast deras egen ”portfölj” som ska ställas om – inte Europas, inte världens. Bygg, förlåt, bryt där borta! – inte på min bakgård, är budskapet och beslutet.

Vattenfall fortsätter därmed att överraska med beslut som lämnar en sur eftersmak, de fortsätter att vara ur fas med tiden och ur fas med hur ett företag som både ägs av och representerar svenska folket borde bete sig.

Med tidigare beslut tänker vi främst på köpet av kolverksamheterna i Europa från allra första början, köpet av Nuon, tillsättandet av Nuons VD som VD för Vattenfall och nedläggningen av CCS-verksamheten, med dess teknik som mycket väl kan behövas i den globala energiomställningen.

Till detta ska alltså nu läggas ytterligare ett tveksamt beslut.

Kolet står fortfarande för över hälften av världens energianvändning – att fasa ut den är en enorm utmaning. Men att som Vattenfall vilja låta någon annan ta hand om smutsen, nej, det känns inte riktigt rent.

Vattenfall menar att de renodlar och satsar på det förnybara. Det målet vore intressant att skärskåda genom att få se i siffror hur stor andelen förnybart har varit respektive kommer att bli.

Regeringen har stolt deklamerat att man vill ta täten och bli världens första fossilfria välfärdssamhälle. Statliga Vattenfalls beslut rimmar minst sagt illa med den ambitionen. En from förhoppning är att regeringen åtminstone kräver omfattande klimatkompensering av Vattenfall. Att marknadsvillkor får övertrumfa vår vetskap om vad som förstör planeten vi bor på, det är kortsiktigt och djupt beklagligt.

Brunkolet gör sig bäst när det stannar i marken.

Ulf Bjereld, förbundsordförande
Rafael Waters, styrelseledamot
Socialdemokrater för tro och solidaritet

//Inlägget publicerades som pressmeddelande den 22 september och på Supermiljöbloggen den 23 september 2015

Bli medlem - klicka här!