Close

Archive for category: internt & organisation

by

Nyhetsbrev 13/2017

I veckans nyhetsbrev står det att läsa om att Socialdemokrater för tro och solidaritet uppmanar till ett stopp för utvisningarna till Afghanistan. Vi skriver också om vårt deltagande under Järvaveckan och varför det är en viktig arena för politiskt samtal. Vi uttalar oss om religionens betydelse som verktyg för en fredsprocess i konflikten mellan Israel och Palestina, och uppmanar alla läsare att söka upp våra evenemang i Almedalen.

Läs nyhetsbrevet i sin helhet här.

by

Kongressmaterialet gör oss glada och stolta! Men…

Snart är det partikongress och vi är taggade och stolta över innehållet i kongresshandlingarna, men det finns utrymme för förbättring. Vi vill se att vårt parti formulerar en mer offensiv politik som respekterar mänskliga rättigheter, inte minst asylrätten, och som inte försvårar för människor som tigger i Sverige. Socialdemokratin bör också utveckla en modern politik för mångkultur och religionsfrihet.

Vi tror också att det behövs balans när det kommer till att ställa krav på medborgarna. Vi ska inte bara ställa krav neråt, utan även uppåt. Och få krav är viktigare än de som ställs på vår vapenexport. Vi menar att vi behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter.

Läs hela Tro och solidaritets kongressmaterial här!

by

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!

Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.

Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Ulf Bjereld STS Foto Emma Fredriksson (större format)Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.

Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!

*

Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.

Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.

Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.

Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.

Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.

*

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.

Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.

Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!

Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.

Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.

Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.

Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.

Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!

*

Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.

Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.

Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

*

 I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.

Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

*

 Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.

Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.

Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

*

Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.

Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!

*

Vänner, kamrater!

Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.

 

Ulf Bjereld 11 juni 2016

(Det talade ordet gäller.)

by

Snart partikongress: Arbetarrörelse, folkrörelse, framtidsrörelse

150px-Red_rose Fram till valet 1994, i över 60 år, hade socialdemokraterna mer än 40 procent av väljarstödet. De senaste tjugo åren har vi tappat ända ner till de runt 30 procent vi ser idag. I samma takt har hela det folkrörelsesverige som socialdemokratin varit en så stor del av också krympt. Traditionstyngda organisationer och förbund har svårt att få medlemstalen att stiga och medelåldern är hög. Detsamma gäller det socialdemokratiska partiet – och för den delen även de andra traditionella politiska partierna.

Samtidigt tycks det politiska intresset vara starkt. Hos gamla som unga syns intresset starkt inte minst för sakfrågor som antirasism, feminism och minoriteters rätt.

Vi ställer oss nu frågan hur vårt parti kan ta större del av det politiska intresset. Av människors önskan att arbeta för solidaritet och jämlikhet. Hur vi kan uppfattas som mer relevanta även hos människor som inte har sin bakgrund i de gamla folkrörelserna, t ex yngre och inflyttade till Sverige.

Allt fler människor i samhället saknar en egen relation till svensk arbetar- och folkrörelse. Trots det bygger vårt parti fortfarande i hög utsträckning sin organisation och politik på arbetarrörelsens traditioner.

Som socialdemokrater är våra ambitioner att vara öppna, med en politik som lyfter hela samhället. Socialdemokrater för tro och solidaritet har under lång tid arbetat för mer inkluderande politiska strukturer. Vårt arbete bygger ofta på dialog med olika samhällsgrupper, för att undersöka och hitta former för samhällsförändring. I sådan dialog noterar vi att vissa frågor kan saknas på den politiska agendan och att vissa individer och grupper upplever att de har få politiska identifikationsmöjligheter.

Sverige är idag ett mångkulturellt, ett mångreligiöst, ett mångsekulärt samhälle: Många definierar sig utifrån minoritetsbegrepp som handlar om den egna individens förutsättningar.

Parallellt med en utveckling mot ännu högre individualism och rentav egoism, där även främlingsfientlighet kan växa sig stark, ser vi att solidaritetstanken är stark i samhället. Många vill som vi se ett mer inkluderande samhälle. Och många fler kan och vill vara med och forma det. Det arbetet måste kunna ske tillsammans med socialdemokratin. För att nå dit – och för att kunna fortsätta vara Sveriges största parti – behövs en ökad öppenhet och beredskap att ge fler egen makt.

Vi ser behov av att vårt parti, socialdemokraterna, representerar och representeras av fler. Vi vill se en förnyad folkrörelse, en framtidsrörelse, med ett starkare fokus på mångfald, inkludering och öppenhet. En rörelse som ser bredd som en styrka.

Om precis en vecka väntar socialdemokraternas kongress. Framtidspartiet har framtiden för sig. Vi tror att fler vill och kan vara med. Vi måste bara låta dem.

/Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Hägg sprider osanna rykten

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg, i Jönköpings län, har just nu i nomineringsprocessen till riksdagen flyttats ned till plats sex på riksdagslistan. Hon hamnar sannolikt på en icke valbar plats. Hon säger idag att det beror på hennes kritik av Omar Mustafa. Jag har ingen insyn i partidistriktets överväganden och om hennes öppet starka aggressivitet mot muslimer har påverkat partidistriktets förtroende kan jag inte uttala mig om alls.

Vad som gör situationen särskilt besvärlig är dock att hon påstår att det skulle finnas ett hemligt avtal mellan Socialdemokrater för tro och solidaritet och Islamiska förbundet i Sverige och att detta har fått islamister att påverka utfallet i nomineringsprocessen.

Detta är naturligtvis rent nonsens. Vårt förbund skulle självklart aldrig gå in och försöka påverka en nomineringsprocess. Allra minst med ”hemliga avtal” eller diskussioner bakom enskildas ryggar. Jag oroas av att Carina Hägg sprider rykten som riskerar att skapa misstro mot muslimer i Sverige – och mot oss som förbund.

Socialdemokrater för tro och solidaritet organiserar individer som vill engagera sig i ett progressivt politiskt arbete med just tro och solidaritet som grund. Vi har normala och öppna relationer till alla trossamfund i Sverige – muslimska som kristna, judiska och andra – eftersom vi arbetar med frågor som berör dessa, inte minst religionsfrihetsfrågor.

En socialdemokrat engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade förändra samhället. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, likväl som ateister och andra.

Svensk, liksom europisk, politik i stort påverkas negativt av en växande främlingsrädsla där islamofobin är det utpräglade uttrycket för närvarande. Enskilda medlemmar ur alla partier kan influeras av dessa strömningar, men varje parti har ett ansvar att motverka dem.

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har ett särskilt ansvar, utifrån vår historia, vårt mandat och vår medlemskrets, att visa på vikten av ett positivt samspel mellan olika kulturer och motverka alla former av rasism. Därför har vi tagit ett särskilt ansvar för att jobba med frågor om främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.

Vi vill särskilt verka för att föra dialog mellan religioner, som en väg till ett helare och mer jämlikt samhälle.

Peter Weiderud

förbundsordförande

 

Se bl.a.:

Tis 3 dec

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5722624

Ons 4 dec

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5723035

by

Sörj inte, organisera!

I veckan lämnade Jan Pronk det holländska socialdemokratiska partiet som han tidigare var vice partiledare och innehaft flera ministerposter för. Han gjorde det i protest mot partiets utveckling i allt mer främlingsfientlig riktning och för dess svek i biståndsfrågan.

Jan Pronk är djupt respekterad som professor, politiker och diplomat. Han har ett aktivt förflutet också i Kyrkornas världsråd och holländska ekumeniska organ. Han var ledamot av Kommissionen Our Global Neighbourhood, som Ingvar Carlsson ledde. Han var FN:s generalsekreterares sändebud till Sudan. 

Han är kort sagt en stor internationell auktoritet i frågor om miljö, utveckling och flyktingar. Det är en betydande prestigeförlust för det socialdemokratiska partiet i Holland.

Det är två saker han framför allt lyfter upp på sin blogg. Det ena var beslutet att gå under 0,7 procent, FN-normen, för utvecklingsbistånd. Nederländerna har tillsammans med Sverige, Norge och Danmark varit i topp och sedan mer än 30 år legat över FN-normen. Detta är skamligt och inte bara dålig politik, argumenterar Pronk på sin blogg. Det är att förneka en grundläggande princip.

Den andra förändring som fått honom att ta det drastiska steget är kriminalisering av papperslösa. Han kallar det ett förnekande av en grundläggande princip av social demokrati. Pronk betonar att han alltjämt kommer att kalla sig socialdemokrat. Det är partiet han lämnar, inte de idéer han brunnit för sedan han gick med i partiet 1965.

2012-12-16 13.16.41Det holländska politiska klimatet har varit tuffare än det svenska. Högerpopulismen har ätit sig in i de etablerade partierna i mycket större utsträckning, och socialdemokratin har, enligt Pronks analys, inte klarat av att leva upp till sina grundläggande ideal. Vi har sett en liknande utveckling i Danmark och Pronk menar sig se liknande tendenser bland flera europiska socialdemokratiska partier, t ex brittiska labour.

Skulle något liknande kunna inträffa också hos oss i det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet?

Jag tror inte det. Samtidigt ska vi minnas den konservativa 1700-talsfilosofen Edmund Burke reflektion ”Att det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är de goda människors tystnad”.

Vårt partis svårigheter att hantera Omar Mustafa och ställningstagandet att be honom lämna partistyrelsen har släppt loss krafter och värderingar som jag själv inte trodde fanns i partiet. Det har plötsligt blivit legitimt att slå mot muslimer. Samma dag som Pronk meddelade sin avgång så beskyller en socialdemokrat det muslimska studieförbundet Ibn Rushd för att vara extremt islamistiskt och Sverige Unga Muslimer för att stödja antisemitism. Även Förorternas  riksdag och Fredsagenterna avfärdas på liknande sätt. I samtliga fall utan källangivelser.

Jag känner dessa organisationer. Jag kan inte lova att det inte skulle kunna finnas en eller annan förvirrad individ i dessa, precis som i alla folkrörelser, inklusive mitt eget parti. Men jag vet att den stora majoriteten av människor i dessa organisationer är hängivna demokrater som jobbar hårt för ge också svenska muslimer hopp om delaktighet och ansvarstagande i det svenska samhället. De är, kort sagt, oerhört viktiga för fortsatt utveckling av social demokrati. Dessutom är många av dem medlemmar i Tro och Solidaritet.

Det finns självklart en risk för att Omar Mustafa-historien kan bli inledningen på svensk socialdemokratis resa i dansk eller holländsk riktning. Vårt parti är självklart inte befriat från vare sig gruppegoism, populism eller kortsiktig röstmaximeringsiver.

Men detta förutsätter att vi som nu har ansvar låter detta ske och passera. Här vilar ett enormt ansvar på Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Vi måste låta våra positiva erfarenheter av integration och samarbete smitta av sig på partiet i stort och på alla nivåer.

Muslimer är inte farliga och inte mer extrema än kristna eller ateister. Det nya mångkulturella samhället är en fantastisk rikedom, men det förutsätter att vi behandlar alla med respekt och låter mänskliga rättigheter vara allomfattande och inte selektiva.

Vi ska också påminna våra partivänner om att anpassning till främlingsfientliga eller islamofobiska tankar och värderingar inneburit att de socialdemokratiska partier som trätt in på den vägen i nästa fas tappat avsevärt väljarstöd. Genom att man svikit sina egna grundläggande principer, har man självklart inte vunnit respekt hos de väljare som söker efter framtidsideal.

Eller för att uttrycka det med hjälp av T.S. Eliot: ”Den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.

Så låt oss inte slås ned av Pronks ställningstagande, utan se det som en uppmaning till att organisera oss bättre.

Peter Weiderud

by

Socialdemokratin måste på nytt gå i takt med tiden

Också publicerad i Dagens Nyheter den 22 januari 2011

Så har Socialdemokraterna inom loppet av ett drygt år förbrukat två partiledare. Även om jag har respekt både för Mona Sahlins och Håkan Juholts individuella beslut att kasta in handduken, givet intern kritik och det kärva opinionsläget, är partiets kris mycket djupare än partiledarens person och tillkortakommanden.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är en unik framgångssaga. Under de senaste 100 åren har Socialdemokraterna regerat i 65. I hälften av de återstående 35 har Socialdemokraterna även i opposition präglat svensk samhällsutveckling. Vi kan med fog betrakta Socialdemokraterna som ett av världens mest framgångrika politiska partier, möjligen det allra mest framgångsrika.

Detta folkliga förtroende var kopplat till Socialdemokraternas enastående förmåga att vara i takt med tiden. Att på djupet analysera samhällsutvecklingen och de politiska utmaningarna och formulera en bärande vision mot framtiden, ingav respekt hos folkflertalet och resulterade i ett stöd på mellan 40 och 50 procent av väljarkåren, i val efter val.

Denna trend bröts i valet 1991, då Socialdemokraterna för första gången i modern tid inte nådde 40 procent. Visserligen erövrade vi ett gott resultat i valet 1994. Detta var dock kopplat till Bildt-regeringens misslyckande och en önskan hos väljarna att återvända till den socialdemokratiska tryggheten. Tack vare en svag opposition och ett riksdagssamarbete med Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet behöll vi regeringsmakten i valen 1998 och 2002.

Ställd inför en samlad och så småningom regeringsduglig borgerlighet, föll socialdemokratin samman. Vi nådde 35 procent i valet 2006, 30 i valet 2010 och kämpar i dag med en opinion på cirka 25 procent, eller hälften av det som varit vår egen självbild.

Politik är en konstart som för att attrahera, inge respekt och kunna skapa förändring utövas i tre grenar. Den måste baseras på ett tydligt intresse (”All politics are local” – Tip O´Neil). Den behöver drivas av en tydlig vision och färdriktning (”Politik är att vilja” – Olof Palme). För det tredje kräver god politik ett solitt hantverkskunnande, en förmåga att läsa det mogna ögonblicket och med realistiska och pragmatiska åtgärder stegvis bygga förändring.

Socialdemokratins starka intressebas i fackföreningsrörelse och övrig folkrörelse, samt de robusta lokala och regionala partistrukturerna, byggdes för att möta industrisamhällets politiska utmaningar. Skarpa, kloka och välutbildade partiledare och stora grupper intellektuella, som fått göra klassresan, balanserade intressestrukturerna och bidrog till dynamik och framåtblickande visioner. De bästa fick de viktiga politiska uppdragen och ett statsbärande självförtroende attraherade de vassaste politiska rådgivarna. Vi bars av en självgenererande positiv spiral.

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

Samtidigt som frihetslängtan utvecklas i väljarkåren, blir socialdemokratin inte trovärdig som motor för denna frihet. Vi värnar system snarare än de människor systemen ska tjäna. Vi uppfattas som starka förespråkare för utbildning, men med en ambivalens till de utbildade. Detta accentueras av att socialdemokratins partiledare var välutbildade i en tid när väljarna inte var det, medan de ledare vi valt efter 1991 alla saknat högskoleexamen, samtidigt som väljarna gått i andra riktningen.

Sökandet efter en bärande framtidsvision måste börja i en vilja att se och analysera det förändrade samhället. Det faktum att socialdemokratin inte längre organiserar samhällets mest utsatta kräver ett nytt förhållningssätt i balansen mellan intresse och idé. Globaliseringen och det gränslösa kommunikationssamhället kräver att de politiska visionerna inte längre begränsas till nationell nivå. Klimatkris och global resursknapphet kräver ett mer kreativt och ansvarskännande förhållningssätt till det som varit vårt viktigaste redskap för förändring – ekonomisk tillväxt.

Svensk socialdemokrati lever i dag på lånad tid, har på några få år mist sin unika roll och kämpar med liknande identitetsproblem som våra systerpartier i andra europeiska länder. Det genomgripande förnyelsearbete som skulle ha gjorts redan efter valförlusten 1991, och som Ingvar Carlsson inledde, är nu tvingande. De allvarliga försök som gjorts till förnyelse de senaste 20 åren – budgetdisciplin, EU-medlemskap, nyorientering i utrikes- och säkerhetspolitiken, det gröna folkhemmet, rödgrönt samarbete, rådslag och utvecklad partidemokrati, starkare fokus på mänskliga rättigheter – har med få undantag stannat av eller inte trängt igenom i partiorganisationen. Här finns en enorm utmaning, inte minst för partiets programkommission.

Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Det är orealistiskt att söka en person som i dag kan ena vårt spretiga parti. Däremot behövs någon som kan samla det och förändra både partikultur och organisation så att partiet igen kan bli i takt med tiden. Ett delikat sökande, som bara kan bli framgångsrikt i en öppen process.

Partistyrelsens beslut på fredag måste därför hantera både det långsiktiga, som kräver öppenhet, och det akuta, som kräver omedelbarhet.

Peter Weiderud
Ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Läs också 1, 2, 3, 4, 5 liksom

Cecilia Dalman Eeks (vice förbundsordförande) och

Ulf Bjerelds (förbundsstyrelseledamot) blogg.

by

En öppen rekryteringsprocess kan hjälpa oss att bli i takt med tiden

Med Håkans Juholts avgång som partiledare förlorar mitt parti en mycket engagerad ledare, en stark inspiratör och en erkänt skicklig retoriker. Han har som få förmågan att vara medryck ande från talarstolen och sorgen är nu stor hos många partimedlemmar, framför allt lokalt och ute i landet.

Samtidigt respekterar jag hans beslut. Politik är en extrem förtroendebransch, och hans bedömning att uppförsbacken till att återställa förtroendet hade blivit för brant, är självklart korrekt.

Håkan Juholt blev ett offer för ett otidsenligt sätt hos mitt parti att utse ledare, i en sluten process. Han började och fortsatte under sina 10 månader med två grundläggande problem som inte han kan lastas för, utan som beror på partiorganisationen och valberedningens sätt att arbeta. För det första med ett ständigt ifrågasättande av sina kvalifikationer. För det andra med ett oklart, eller obefintligt, mandat att förnya, förändra och modernisera både partiorganisation och den politiska färdriktningen in i framtiden.

En öppen process, där olika kandidater kan tävla och prövas mot varandra, hade inneburit att den hårda granskning som media måste ha av ledande politiker hade kommit innan och inte efter kongressvalet. Det hade vaccinerat mot den förtroendekris som drabbade honom redan i oktober.

Men ännu viktigare hade varit det mandat som kan växa i ett samtal om förnyelse och förändring av partiet, dess kultur och den politiska färdriktningen.

Socialdemokratin är Sveriges mest framgångsrika parti genom tiderna och en modell för socialdemokratiska partier i hela världen. I över 70 år hade vi ett förtroende hos svenska folket som i val uttrycktes med ett stöd av runt 45 procent av väljarna. Det är också alltjämt detta som är vår egen självbild och strävan – att över tiden vara ett statsbärande parti.

Håkan Juholt tog över ett parti som i senaste valet nådde 30 procent. Han lämnar ett parti med opinionssiffror på cirka 25. Det är alltså maximalt en fjärdedel av tappet som kan tillskrivas tiden för hans ledarskap.

Som jag ser det tappade vi socialdemokrater vår unika förmåga att vara i takt med tiden för ungefär 20 år sedan.

Samhället befinner sig i ständigt förändring, och från 1920-talet fram till i slutet på 1980-talet var förändringarna socialdemokratins vän. Vi läste förändringarna och såg ständigt till att ligga i framkant med våra politiska förslag. Per-Albins Folkhemsvision, Saltjöbadsandan och en politik som höll oss utanför andra världskriget lade grunden för Erlanders visioner om det starka samhället. Olof Palmes internationalism och utbyggnaden av den offentliga sektorn byggde vidare på ett mönsterland i en tid då många av våra europeiska grannar började knäa under samhällsförändringarna.

När Ingvar Carlsson tog över som partiledare i slutet av 1980-talet accelererade samhällsförändringarna på ett sätt som utmanande många av partiets trygga lösningar. Kalla krigets slut innebar en förändring av Sveriges särställning som alliansfritt land. Ekonomins globalisering gjorde det mycket svårare att tillämpa traditionell konjunkturpolitik och gjorde oss mer ekonomiskt sårbara. Miljöutmaningarna krävde redan då ett mer ansvarsfullt förhållande till ekonomisk tillväxt.

Vid valet 1991 hamnade Socialdemokraterna för första gången under 40 procent. Vi kom tillbaka 1994 tack vare Bildt-regeringens misslyckande, men har sedan dess haft en långsiktig kräftgång till dagens låga nivåer.

Det har självklart inte saknats politiska förslag för att möta utmaningarna. Ingvar Carlsson program för sanering av statsfinanserna och budgetdisciplin, beslutet att söka medlemskap i Europeiska Unionen och förnyelsen av utrikes- och säkerhetspolitiken var genomgripande förändringar i tiden. Göran Perssons vision av det Gröna Folkhemmet kunde blivit ett kraftfullt svar på klimatutmaningarna. Mona Sahlins rödgröna samarbete, ambitioner att ta de nya svenskarnas situation på större allvar, bejakande av ökat individuellt ansvar och en öppnare partidemokrati var alla nödvändiga nyorienteringar som svar på utmaningarna.

Problemet var dels att många av förändringarna inte blödde igenom i partiorganisationen och blev fullt ägda. Dels att förändringarna fortsätter accelerera och kräver ännu mer av oss.

Människor flyttar, både inom, till och från vårt land. Nya gränslösa sätt att kommunicera påverkar vårt sätt att tänka och leva våra liv. Arbetslivet förändras och individualiseras. Människor blir allt mer välutbildade och ställer högre krav.

Jämfört med det brukssamhälle jag växte upp i, så är människor idag, och framför allt unga, mer jämställda, mer internationella, mer toleranta och mer kritiska. Det är för mig mer vänster, men leder inte självklart till att man identifierar sig med socialdemokratin.

För människor är samtidigt mer skeptiska till kollektiva lösningar. Man söker mer av immateriella värden, snarare än materiella. Man tänker mer frihetligt än hierarkiskt. Detta märks i synnerhet i storstäderna och på våra universitetsorter. Där identifierar många väljare socialdemokratin med gårdagens snarare än dagens och framtidens vänstervärderingar.

Den spänning i socialdemokratin mellan höger och vänster som media så ofta, och ibland vi själva, beskrivit i diskussionerna de senaste månaderna är i grunden ett missförstånd. Visst finns det socialdemokrater som i mötet med det nya samhället konstaterat att vissa kollektiva lösningar som tidigare fungerade inte längre gör det och därmed sett sig nödgade att acceptera mer av marknadslösningar. Främst därför att man saknat alternativ. Men ingen vettig människa väljer Socialdemokraterna om man vill föra samhället åt höger, i betydelsen mot mindre jämlikhet. Till det finns det lämpligare partier att gå med i.

Spänningen handlar istället om hur man förmår läsa de samhällsförändringar vi står i. Och här är skillnaderna naturligt stora mellan bruksorter där industrisamhällets strukturer i mycket lever kvar, och storstäderna där det förändrade samhället slagit igenom med kraft. Förändringarna kommer självklart också till bruksorterna, men det tar lite längre tid.

Vår nästa partiledares viktigaste uppgift är därför att på allvar leda partiet in i framtiden och söka en politik för hela landet. Förändra den partikultur och de strukturer som gör det svårt för oss att nyfiket bejaka framtidens vänstervärderingar och utmaningar och utifrån detta formulera en politik som bär framåt.

Att finna rätt person tror jag kräver en öppen process inför den kongress som ska fatta beslutet. Samtidigt behöver Partistyrelsen redan inom en vecka lösa den akuta ledarkrisen, vilket kräver en omedelbar och med nödvändighet sluten process.

Därför är de närmaste dagarna oändligt viktiga för ett parti, vars värderingar och ideal är viktigare än någonsin.

by

Det personliga ansvaret är avgörande

Håkan Juholts agerande med bostadstillägget träffar oss socialdemokrater där vi är som allra känsligast – hanteringen av pengar.

Vi socialdemokrater har en materialistisk historia, där bättre ekonomiska villkor för de utsatta, jämlikhet, lön efter förtjänst och ekonomisk hederlighet har byggt en speciell arbetarmoral. Av de klassiska sju dödssynderna, är det främst den andra – avaritia eller girighet – som kan få rörelsen att mullra, indigneras och uppröras.

De båda justitieministrarna Ove Rainer och Laila Freivalds följde på sin tid gällande lagar och regler, men tvingades ändå lämna därför att de ansågs bryta mot den socialdemokratiska synen på vilka pengar som är rimligt att tjäna på skatteavdrag eller lägenhetsaffärer. Mona Sahlin tvingades till en lång sorti som ledande politiker, för en slarvig, om än begränsad och utan uppsåt om bestående egen vinning, hantering av regeringskansliets kreditkort.

Allvaret blir inte mindre av att vi socialdemokrater precis presenterat en skuggbudget där vi argumenterar för höjd sjukförsäkring och a-kassa. Generösa trygghetssystem är avgörande för att hålla ihop vårt samhälle socialt och säkra att också utsatta människor har ett värdigt liv. Trygghetssystem som gör Sverige till ett mönsterland, men som förutsätter att de träffar precis där de ska träffa, och inte missbrukas.

Debatten om partiledarens bostadstillägg kommer också bara någon vecka efter ekots granskning av kommun- och landstingspolitikers missbruk av pensionsavtal. Också den drabbade oss socialdemokrater hårt. Dels är vi det parti som har flest förtroendevalda, dels predikar vi ett budskap som fordrar en högre moral om det i slutändan ska gå hem hos väljarna.

Båda dessa aktuella debatter indikerar också att politikers agerande – och då från i princip samtliga partier – inte självklart är i takt med framför allt den yngre väljarkåren och media. Vi har under de senaste 20 åren upplevt en värderingsförskjutning från ett legalt synsätt till ett mer moraliskt. Det handlar inte bara om att följa gällande regler och lagar, utan också om att ta det personliga ansvaret och göra det som kan anses rimligt och korrekt.

Värderingsförskjutningarna har att göra med att medborgarna har bättre möjligheter att själva informera sig. De bär en större skepsis mot hierarkier och system och betonar en högre grad av personligt ansvarstagande. Det försvar som Björn Rosengren anförde när han kvitterade ut dubbla löner för drygt 15 år sedan – som avgådd TCO-ordförande och tillträdd landshövding – att han endast följde ingångna avtal och att ansvaret således inte var hans, fungerade då, men hade inte gjort det idag.

För det flesta människor är det uppenbart att människor i maktpositioner – vd i företag, ledare i stora organisationer och ledande politiker – befinner sig i styrkepositioner där de har stort inflytande för hur de egna villkoren utformas eller hur reglerna tillämpas och att man inte sällan förhandlar med en svagare eller mer omedveten motpart. Att hänvisa till att man följt reglerna, uppfattas därför som ett sätt att skylla ifrån sig.

Att följa regelverken är alltjämt nödvändigt, men inte tillräckligt. Tack vare en hårdare mediagranskning och mer utvecklat syn på moral, har det personliga ansvaret kommit att bli allt viktigare för det politiska förtroendet.

De politiker som förmår ta till sig dessa nygamla värderingar om moral och personligt ansvar har större möjligheter att finna nåd och förtroende hos väljarna. Inte för att de är bättre människor. Men väl för att de använder den inre kompass de är utrustade med – samvetet – för att i tid upptäcka grynnorna och undvika att gå på dem.

Och skulle de trots allt gå på vissa grynnor, är det personliga ansvaret alltjämt en väg som kan bära vidare. Alla människor kan göra misstag och skuld är inget att håna eller raljera med. Skuld är djupt mänskligt och kan tillsammans med förlåtelse och bättring leda till upprättelse och även fördjupat förtroende.

Men istället för att ta steget in i en sund skuldkultur, riskerar många politiker att hålla fast vid en skamkultur. I en skamkultur är allt tillåtet, så länge det inte upptäcks. Och när liken upptäcks i garderoben hänvisar man till att man bara följt ingångna avtal, eller att man inte visste.

Skamkultur är förfärlig, för den innebär ingen väg till en sund skuld med bekännelse, förlåtelse och bättring. I skamkulturen finns bara förakt och förnedring som konsekvens. Man får skämmas, och vägen tillbaka är obefintlig, lång eller mycket krokig.

Vi behöver därför föra en mycket djupare diskussion om etik i politiken, succesivt fasa ut skamkulturen och återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Samtidigt är detta en resa som i hög grad beror på ett fungerande samspel med media. Å ena sidan är en sund och kritisk granskning en förutsättning för att kunna utveckla ett sunt personligt ansvarstagande. Å andra sidan är mediadrev, som utan nyanser och med bristande källkritik, ett effektivt sätt att nagla fast politiker i en skamkultur.

Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen med bostadstillägget handlar därför inte bara, eller ens främst, om förundersökningens resultat om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk.

Det handlar om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om han trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar i de fel som begåtts, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärlig, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris.

Gudrun Schymans bekännelse och hantering av sin alkoholism för ett tiotal år sedan visar att det med rätt hantering och tilltal går att komma tillbaka och till och med gå stärkt ur de svåraste kriser och felsteg. Väljarna vill inte ha felfria politiker.

Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

– – –

Läs detta också i DN

Bli medlem - klicka här!