Det svenska resultatet i EU-valet bars av en starkare vänstervind än vad vi sett på länge. Vi höll ställningarna jämfört med för fem år sedan. Vänsterpartiet gick framåt. Miljöpartiet, med en självidentifikation av väljarna som i huvudsak vänster gick ordentligt framåt och tog ett ytterligare mandat. Och Feministiskt initiativ, med en motsvarande kraftig självidentifikation till vänster, lyckades få in den förste romske representanten i Europaparlamentet.
Att vi, trots en så tydlig vind, inte lyckades lyfta oss från det blygsamma resultatet för fem år sedan (det finns dessutom en liten risk att vi i sluträkningen – där utlandsrösterna också ingår – tappar ytterligare någon tiondel och att vårt sjätte mandat då hotas) kan beskrivas som att vi missade hissa seglen. Vi behöver ta lärdom av detta både inför nästa EU-val, och inför riksdagsvalet om drygt tre månader.
Det tycks vara i huvudsak två frågor – och ett perspektiv – som starkt engagerade väljarna i EU-valet. Den ena frågan handlar om jämställdhet, mänskliga rättigheter och människovärdet. Samtidigt som extremhögern gått starkare än vad vi sett sedan 1930-talet, och med samma agenda som då att skapa politiska syndabockar, har väljarnas motstånd varit massivt. Det, och de etablerade partiernas ljumhet i jämställdheten har fått många yngre – främst kvinnor – att belöna Fi. Miljöpartiet och Vänsterpartiet belönades också av väljarna i denna fråga, för att de orkat vara tydligare än oss.
Den andra frågan handlar om miljö- och klimat. Det är huvudförklaringen till Miljöpartiets starka frammarsch, men också till att många moderata väljare gått till centern. Det innebär inte att frågan saknar höger-vänster dimension, snarare att det finns en entydig trend åt vänster i hela det politiska fältet. Klimatfrågan var en tydlig del av vår EU-valplattform, vilket är en delförklaring till att vi höll ställningarna, men Miljöpartiet har här en hög trovärdighet.
Det perspektiv som väljarna belönade handlar om en politik för Europa. I valanalysen efter valet 2009, konstaterade vi att vi misslyckats för att vi inte haft en tydlig politik för vad vi vill göra med Europa. Vi lät då valet handla om det vi själva såg som svenska frågor – jobben – och var alltjämt blockerade av ett kvardröjande EU-motstånd i partiorganisationen.
I år var det bättre. Men fortfarande besväras vi som parti av splittringen mellan ja eller nej till EU. Vår viktigaste valfråga om rättvisa villkor är en mycket viktig fråga, men handlar inte om vad vi vill göra med Europa utan om vad vi inte vill att Europa ska göra med oss. Den är defensiv och upplevs inte som visionär och framåtblickande av väljarna.
Avgörande för att få förtroende för detta perspektiv hos väljarna är att våra företrädare signaler att de tror på EU och vill använda den politiska plattformen. När vår toppkandidat meddelade att hon skulle idag röstat nej till svenskt medlemskap, togs det emot väl i de delar av partiet som tycker så. För väljarna, som mentalt hunnit längre in i det svenska EU-medlemskapet, blev signalen en annan.
Den viktigaste lärdomen inför nästa EU-val är densamma som vi gjorde i valanalysen för fem år sedan, men nu inte orkade fullfölja. EU-valet handlar för väljarna inte om Sverige utan om vad vi vill göra med Europa. Vi behöver gå till val på en tydlig, framåtblickande och visionär vänsterpolitik för Europa. I år, om vi ska lyssna till väljarna, skulle den burits av klimatfrågan, människovärdesfrågor, integrationsfrågor, rättighetsfrågor och tydliga idéer hur vi vill få igång de europeiska ekonomierna. Självklart underbyggda av vår höga trovärdighet i de traditionella trygghetsfrågorna, oavsett om arenan för dessa är europeisk eller svensk.
Kan vi då dra någon lärdom av EU-valet inför riksdagsvalet? En är självklart att väljarna är intelligenta. De förstår vilka frågor som är viktiga för deras framtid på Europanivå, respektive på lokal och nationell nivå. Vi behöver ha bra politik för rätt nivå.
Samtidigt bekräftar valresultatet de värderingsförskjutningar i det svenska samhället som vuxit under senare decennier. Från ett materiellt sätt att tänka till immateriellt. Från ett nationellt perspektiv till ett internationellt. Från ett kollektivt ansvarstagande till mer av individuellt. Från ett hierarkiskt till ett frihetligt. Från enhet till mångfald.
Dagens svensk är mer tolerant, mer miljömedveten, mer jämställd och mer ansvarskännande än tidigare generationer. Detta är för mig vänster. Huruvida det är socialdemokratiskt beror på hur vi svarar upp mot värderingsförskjutningarna är formulerar vår politik.
Dessa värderingsförskjutningar är tydligare i storstad än på landsbygd. Tydligare bland yngre än äldre. Tydligare hos kvinnor än hos män. Och tydligare hos välutbildade än hos lågutbildade. Här ligger också en viktig del av förklaringen till att röstbilden är så olika.
I Arboga, där jag kommer ifrån och har min arbetarkommuntillhörighet, nådde vi 36,59 procent. Men Sverigedemokraterna var näst största parti med 11,64, tätt följt av moderaterna och miljöpartiet. Övriga partier är marginella. I Stockholm, där jag i huvudsak bor och verkar idag, blev Miljöpartiet största parti (21,7), följt av moderaterna 16,2), oss (15,2), folkpartiet (12,4) och Fi (10,4).
Är Arboga eller Stockholm mest vänster. I slutändan ganska lika, mätt med utfallet för oss, vänsterpartiet, miljöpartiet och Fi tillsammans – 53 respektive 54 procent – ungefär som riket i stort. Men det konkreta utfallet är helt olika, beroende på hur partierna och deras agendor speglar de värderingar och viktiga frågor som människor bär på.
Om vi inte ändrar någonting i vårt nuvarande upplägg inför valet till riksdagen i september, kommer vi att göra ett utmärkt val till i Arboga. Tack vare samarbetet med miljöpartiet som fångar upp delar av det moderna vänsteragendan, och vår historiska relation till vänsterpartiet, kommer det att räcka till vårt viktigaste kortsiktiga mål – att byta regering. Att det målet är i sikte visar dagens väljarundersökning från SCB, som ger oss nästan lika stort stöd som hela Alliansen tillsammans.
Men förmår vi fånga upp erfarenheterna från EU-valet och förstärka vårt viktiga grundbudskap – jobb, skola, välfärd – med en kraftfullare politik för klimat, jämställdhet, mångfald och antrasism – frågor som fångar upp den moderna mer frihetligt orienterade vänsterväljaren – kan vi nå längre.
Då kan vi lägga grunden till att bli ett verkligt framtidsparti – ett parti som förstår den moderna människans frihetslängtan och kan formulera en trovärdig vision för ett jämlikt samhälle, inte bara i industrisamhällets folkhemsmiljö, utan också i ett modernt, globaliserat och av mångfald präglat kunskapssamhälle.
En viktig orsak till moderaternas framgång 2006 var att man, från ett högerperspektiv, noterade värdeförskjutningarna i väljarkåren och formulerade konceptet för de nya – mjukare – moderaterna. Deras resultat i EU-valet är ett kvitto på att väljarna nu genomskådat detta och inte längre tror på den postmoderna högervisionen när den prövats i realiteten.
Om deras svar, vilket är mycket troligt, blir mer traditionellt gammalmoderat kommer vår valrörelse att bli så mycket enklare.
Men vi behöver inte hoppas på det. Det bästa vi kan göra är att i trygghet och tillförsikt möta den moderna väljarens längtan efter ett mer jämlikt, mer tolerant, mer hållbart och mer tryggt samhälle. Det finns bara en hållbar väg i politiken. Det är framåt.
Peter Weiderud, förbundsordförande
Det holländska politiska klimatet har varit tuffare än det svenska. Högerpopulismen har ätit sig in i de etablerade partierna i mycket större utsträckning, och socialdemokratin har, enligt Pronks analys, inte klarat av att leva upp till sina grundläggande ideal. Vi har sett en liknande utveckling i Danmark och Pronk menar sig se liknande tendenser bland flera europiska socialdemokratiska partier, t ex brittiska labour.
”I stället för att se styrkan i att ett muslimskt samfund i Sverige leds av en progressiv socialdemokrat – och därmed kan förändras i det som vi ser som rätt riktning – blockeras vi av att detta samfund inte hunnit lika långt som vi själva i sin politiska agenda eller realpolitiska mognad.”
Som kristen socialdemokrat vet jag att alla kristna inte delar socialdemokratins värderingar om mänskliga rättigheter, jämställdhet och demokrati. Kristna i Europa har ett tungt arv av att ha legitimerat den antisemitism som kulminerade i Förintelsens fasor. Men tack vare ett omfattande arbete med att tolka Europas historia vet vi i dag mycket mer än för bara några decennier sedan, och värderingarna ändras. Vi vet att många kristna har stött rasism, våld mot kvinnor, liksom våld mot barn, mot svarta och mot judar. En del kristna som lever idag legitimerar denna historiska skuld med att dessa värderingar var del i den tidens eller den kontextens värderingar.
