Arbetarrörelsen – Sida 2 – Socialdemokrater för tro och solidaritet

19 augusti, 2016 by trosolidaritet

Socialdemokrati motarbetar fattigdom, inte fattiga

Igår uttalade civilminister Ardalan Shekarabi i en intervju att han inte kan utesluta ett förbud mot tiggeri. Frågan om att förbjuda tiggeri har varit uppe tidigare. Men då från framför allt moderat håll. Samt från sverigedemokraterna förstås, som gjort just tiggerifrågan till en profilfråga med en hårdför och brutal linje.

För över tio år sedan kallade en ung Ardalan Shekarabi en moderat Malmöpolitiker för verklighetsfrämmande, för att han föreslog ett förbud mot att tigga. Och i valrörelsen 2014 sade Stefan Löfven att ett sådant förbud må ligga i moderaternas linje, men inte i vår: ”Fattigdom går inte att förbjuda, den måste man göra något åt”.

Men nu påstår Shekarabi alltså att frågan inte alls är verklighetsfrämmande, utan fullt möjlig. Även arbetsmarknadsminister Ylva Johansson ger nu stöd för att lyfta fram ett förbud mot att tigga. Det är mycket olyckligt.

Jag har uttalat mig emot förbudsförslaget, bl a i Dagens Arena. Även tidigare har jag argumenterat varför jag anser att det vore så dåligt att förbjuda tiggeri, både mänskligt och sakligt. Vi måste hålla emot ett sådant förslag och vi måste hålla emot så att debatten inte kantrar i en människofientlig riktning, skrev jag då.

Mina motargument till ett tiggeriförbud handlar framför allt om att vi aldrig kan neka en människa i nöd att be om hjälp. Men också om att gränsdragningarna blir snudd på parodiska och ogörliga – är det bara en fattigs tiggande som räknas, eller skulle också rikare människors välgörenhetsgalor, som de facto tigger pengar, förbjudas?

Att flytta på en fattig och diskriminerad människa gör henne aldrig mindre fattig eller diskriminerad. En politik som bryr sig mer om symptomen än om orsakerna riskerar tvärtom att förvärra situationen. Särskilt som många människor som tigger tillhör en av historiens och samtidens mest utsatta minoriteter, kan bara den här diskussionen bidra till att normalisera förakt och förföljelse. Att kriminalisera tiggeri kan också bidra till att ge dem som tigger en kriminell identitet.

Nu på fredagseftermiddagen förtydligar statsminister Stefan Löfven att regeringen inte alls diskuterar något förslag om att förbjuda tiggeri. Ardalan Shekarabi har gett uttryck för att vilja titta på olika modeller runt om i världen, säger statsministern, men det finns inga förslag eller samtal om förbud. Det är gott så. Som sagt, fattigdom kan man inte förbjuda, den åtgärdar man. Socialdemokratisk politik motarbetar fattigdom, men självklart aldrig fattiga.

Att frågan ändå dyker upp överhuvudtaget även inom vårt parti gör mig bekymrad.

Vi måste uppenbart fortfarande hålla emot. Vi måste hålla emot hårt! Solidariteten och demokratin kommer sällan av sig själva. De kräver eftertanke, arbete och ord. I fortsättningen kan varken politik eller debatt föras i förbudsriktningen. Allra minst av en rödgrön regering. Av de kraftiga reaktionerna att döma, så verkar ni vara många som håller med mig om det.

På söndag ska det bli spännande att höra statsministerns sommartal om skola, bostadspolitik och allt annat som är välfärdens och socialdemokratins kärna. Frågan om att förbjuda tiggeri hoppas jag därmed blir glömd och djupt begraven.

11 juni, 2016 by trosolidaritet

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Förbundsvänner, kamrater, ärade gäster, honored guests!

Hjärtligt välkomna till Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016. Jag är väldigt stolt över att stå här framför er. Ett år har gått sedan jag valdes till förbundsordförande, ett år av hårt arbete, ett år där politiken liksom livet självt bjudit många tillfällen till glädje, men också stunder av besvikelse och tillkortakommanden.

Låt oss utnyttja detta årsmöte till att glädjas över våra framgångar, fundera över våra bakslag och framför allt samla kraft och mod till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Förra året tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Det var en tid av glädje och stolthet. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därpå vänds glädjen till besvikelse. Regeringen beslöt att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar för familjer att återförenas.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Vi säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro.

Vårt förbund har gått i täten i motståndet mot en restriktiv flyktingpolitik – och vi tänker fortsätta att göra det! Jag har under mina resor i landet under året mött ett engagemang och en motståndsvilja som imponerat. Nu är det vår uppgift att använda detta engagemang och denna motståndsvilja till att se till att den restriktiva politiken avvecklas så snart som möjligt. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik, vi säger nej till de temporära uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen – vi säger ja till en stark asylrätt och till en inkluderande flyktingpolitik!

Jag stolt och glad över att vi i har en rödgrön regering som ambitiöst proklamerat att man vill göra Sverige till världens första helt fossilfria välfärdsnation. Lovvärt! Och faktiskt görligt. Vi kan faktiskt idag skapa ett energisystem som är till 100 procent förnybart.

Gårdagens blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken sätter ett sådant datum till 2040. Vi skulle gärna sett att man gick fortare fram.

Det finns mycket som var bra med gårdagens överenskommelse, men också en del som borde varit bättre. Det är bra att stödet till förnybar energi utökas – det hade varit än bättre om överenskommelsen också inneburit ett definitivt stopp för kärnkraftsamhället.

Med regeringens höga miljöambitioner är det svårt att förstå att det just nu ser ut att luta åt att statliga Vattenfall får klartecken att sälja ut sin miljöfarliga verksamhet i Tyskland. Affärsmässighet är honnörsordet, som felaktigt tillåts övertrumfa miljöhänsyn.

Brunkolsbrytningen ger stora negativa effekter på miljön och på klimatet. Genom att sälja den vidare, frånsäger vi oss ansvaret för detta. Men så kan vi inte två våra händer! Vi säljer till ett bolag med uppenbara miljömässiga och moraliska brister – ett bolag som placerar alla sina vinster i skatteparadis. I stället borde vi ta vårt ansvar och i samråd med tyska intressen se till att avveckla brunkolsbrytningen helt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – och nu är det allvar: Låt kolet ligga! Kvar i marken, där det hör hemma i ett modernt, hållbart samhälle.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Och vi har en rödgrön regering som gör anspråk på att driva en feministisk politik. Det är utmärkt. Men fortfarande återstår väldigt mycket att göra.

Vi vet att kvinnor fortfarande tjänar kännbart sämre än män, har färre topposter i samhällets övre skikt, att kvinnor tar större ansvar för barn, gamla föräldrar och hem, ofta har sämre hälsa och får sämre pensioner.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor är reellt och omfattande. Förövare och offer för våldet finns i alla samhälls- och åldersgrupper. Både inrikes och utrikes födda killar och män är gärningsmän.

Varje våldtäkt och varje misshandels- och dödsfall är ett fall för mycket. Samhället måste bli bättre på att kunna skydda alla kvinnor som lever under hot. Kvinnors rätt till kroppslig integritet – även på offentliga platser – måste värnas!

Det är en bra början att regeringen satsat på ökat stöd till kvinnojourer – dessa pengar måste nu komma fler till del. Och det behövs fler långsiktiga insatser för att förhindra våldet – och för att påverka manliga normer och attityder gentemot kvinnor och flickor.

Mäns grova hat och hot mot kvinnor i media och i ledande positioner är skrämmande och sorgligt vanligt förekommande. För män som hatar och hotar kvinnor på nätet och i offentligheten, för dem är ofta kvinnor med muslimska attribut de värsta måltavlorna. Näst värst i deras världsbild är de kvinnor som slåss för ett samhälle där alla får plats och är välkomna. Det hat vår utrikesminister Margot Wallström fått utstå, till exempel när hon stod upp för mänskliga rättigheter även för palestinier, är bara ett vedervärdigt exempel.

Detta hat och dessa hot kan aldrig accepteras! Vi Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att hatbrotten ska tas på större allvar. Och att fler feministiska mål måste nås. Alla kvinnors rättigheter måste självklart värnas. Allas.

Värt att påminna sig om allas: Det har under året dykt upp en ny version av de hatiska männen – de som påstår sig värna kvinnor. Men bara ”svenska” kvinnor. Kvinnor med mörkare hud- och hårfärg ses av dessa snarare som hot än någon som ska skyddas. Rasistiska medborgargarden som tar till våld och piskar upp mer polarisering gör såklart inget samhälle varken lugnare, säkrare eller mer ”feministiskt”.

Alla som tror att de agerar för kvinnors bästa genom att peka på en viss kultur, en viss religion – de är synnerligen fel ute. Kvinnoförtrycket är fienden, hur det än tar sig uttryck och var det än ger sig till känna. Därför säger vi nej till islamofobi och rasism – vi säger ja till feminism och kamp för kvinnors lika rättigheter!

Det är inte feminism att förvägra en kvinna att uttrycka sin religion, till exempel genom att bära hijab. Det är tvärtom förtryckande och inskränkt. Och feminismen behöver inte mer inskränkthet för att nå sina mål, den behöver vidare perspektiv. Globala perspektiv.

Därför är det så välkommet att Sverige idag har en regering som driver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde få spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering som första EU-stat erkände Palestina. Men det går inte att glädjas när vi tar del av den politiska utvecklingen och den humanitära situationen i området. Israel styrs av en regering med högerextrema inslag och som inte visar några tecken på att vilja föra fredsprocessen framåt. Den olagliga bosättningspolitiken fortsätter, vilket allvarligt försvårar åstadkommandet av en tvåstatslösning. Blockaden av Gaza innebär svåra lidanden för den palestinska befolkningen och Hamas styre innebär grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Den palestinska rörelsen är splittrad och det pågår i praktiken inte någon fredsprocess. I sin frustration begår palestinier våldsgärningar och terrordåd som inte på något sätt kan försvaras.

Men vi får aldrig, aldrig låta dessa svårigheter leda till att vi tappar modet. Vi måste fortsätta att oförtröttligt finnas på plats i området och ge vårt stöd till det palestinska civilsamhället. Vi måste uppmuntra den diplomatiska och politiska process som pågår i Paris och där Sverige ka få en viktig roll att spela. Ockupation av Palestina och Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Stödet för Västsahara har länge varit starkt i vårt förbund liksom i det socialdemokratiska partiet. Vi har känt glädje och stolthet när såväl en socialdemokratisk partikongress som en riksdagsmajoritet ställde sig bakom kravet på ett svenskt erkännande av Västsahara.

Men så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressbeslut och riksdagbeslut i frågan borde vid en sammanvägd bedömning i stället gälla. Och på vårt förbund åligger nu uppgiften att med full kraft driva frågan om att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

Sverige är ett unikt land i Europa, i det att vi har fått leva i fred i över 200 år. Ibland tror jag att vi inte riktigt fullt ut förmår förstå och uppskatta vilket fantastiskt privilegium detta har varit och fortfarande är. Jag är så stolt och glad över att vårt parti under så många år har stått upp för Sveriges militära alliansfrihet och hållit Sverige utanför militärallianser.

Nu skärps den säkerhetspolitiska debatten. Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Det är första gången någonsin som de fyra borgerliga partierna har enats om att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Samtidigt ser vi hur Sverige knyts närmare Nato genom det så kallade Värdlandsavtalet.

Ett svenskt Nato-medlemskap innebär också att Sverige blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Jag kan inte alls se hur ett Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet eller bidra till avspänning i norra Europa. Vårt förbund har en viktig uppgift att leda motståndet mot svenskt Nato-medlemskap och även stötta vårt eget parti i den debatt som kommer mot de borgerliga partierna i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Vi säger nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

Sverige är ett av de länder i världen som har den strängaste lagstiftningen mot vapenexport. Det är bra. Vi var också många som gladdes åt att regeringen för några år sedan tillsatte en utredning som hade till uppdrag att införa ett demokratikriterium för svensk vapenexport – i syfte att förhindra eller åtminstone ytterligare försvåra svensk vapenexport till icke-demokratier.

Nu har det gått ett år sedan utredningen publicerade sitt betänkande och ingenting har hänt. Förslagen var till vissa delar positiva, men de lämnade också utrymme för godtycke och var därför långt ifrån tillräckliga. Sverige är fortfarande en av världens största vapenexportörer och har under de senaste åren vid flera tillfällen sålt krigsmateriel till diktaturer och till länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt – detta måste få ett stopp. Sverige behöver ett skarpt regelverk som i praktiken inte tillåter export av krigsmateriel till diktaturer eller länder där de mänskliga rättigheterna kränks. Och på sikt skall den svenska vapenexporten stoppas helt!

Vänner, kamrater!

Viktiga tider ligger framför oss. Vi ser en förvridning av debatten där argsinta, auktoritära, populistiska röster – från Donald Trump i USA till Sverigedemokraterna i Sverige – vill vrida klockan tillbaka till en tid som inte finns och som kanske heller aldrig har funnits – en tid utan globalisering och en tid då nationalstatens gränser kunde stänga människor ute. Rasismens fula tryne dyker upp igen – i form av antisemitism, islamofobi och hat mot människor med annan hudfärg eller mot de människor som sitter på gatorna och ber om pengar. Vi ser en vulgarisering av den politiska debatten – inte minst på nätet och i sociala medier. Vår uppgift är att vara en motkraft mot denna utveckling, att alltid tala klart och rent i frågor som rör människovärde och solidaritet mellan människor och folk. Låt oss aldrig förfalla till våra motståndares retorik och språkbruk. Det är vi som bygger landet, det är vi som bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha för att ni finns och för att ni bidrar i detta viktiga arbete. Nu ser jag fram mot två dagar av intensiva politiska diskussioner och beslut och med dessa ord och förhoppningar förklarar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets årsmöte 2016 högtidligen öppnat.

Ulf Bjereld 11 juni 2016

(Det talade ordet gäller.)

25 maj, 2016 by trosolidaritet

Hur nya regeringen kan sprida rödgrön jämlikhet, jämställdhet och solidaritet över världen

Välkomna att delta i samhällsbygget för ett Sverige som ska hålla ihop! Stefan Löfven talade vid regeringsombildningen idag om att nu gäller investeringar istället för skattesänkningar – samhällsbygget ska fortsätta. Den svenska modellen ska behållas och utvecklas. Socialdemokrater för tro och solidaritet instämmer, gratulerar och välkomnar regeringens nya ministrar. Vi passar också på att skicka med några tankar och önskningar:

Isabella Lövin blir nu vice statsminister och både klimat- och biståndsminister. Det är områden som i många stycken hänger samman och vi tror att det är klokt att föra samman klimat- och biståndspolitik. Samtidigt är det viktigt att inte tappa fokus på fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling.

Vi hoppas att Lövin kan bidra till en nystart för biståndsfrågan och för målet att bruka 1 % av statsbudgeten till internationella utvecklingssamarbeten. Vi vet alla att världen ser fler människor än någonsin på flykt undan krig, terror och förföljelse. Klimatförändringar kommer sannolikt att tvinga ännu fler att bli flyktingar. Med en klokt bedriven bistånds- och klimatpolitik minskar skälet för många människor att behöva fly sina hem.

Om statsministern ska ange färre flyktingar som en av sina politiska framgångar, vill vi hellre att det ska bero på en framsynt klimat-, bistånds- och fredsfrämjande utrikespolitik, än som han gjorde idag, pga av vår regerings alltmer restriktiva flyktingpolitik.

Den feministiska utrikespolitiken nämndes inte idag, men är självklart central för att både Isabella Lövin och Ann Linde, ny EU- och handelsminister, ska kunna nå resultat. När konservativa krafter visar musklerna över hela Europa och patriarkalt förtryck biter sig fast i stora delar av världen, är det oerhört viktigt att lyfta kvinnors och HBTQ-personers rätt, inte minst sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Med Margot Wallström, Ann Linde och Isabella Lövin har vi förhoppningsvis en dynamisk trio som kan samarbeta för att ge svensk, rödgrön jämställdhet, jämlikhet och solidaritet eko över världen.

Peter Eriksson är ny bostadsminister och Stefan Löfven lovar en långt mer offensiv bostadspolitik än vi sett under det senaste decenniet. Ett mycket välkommet löfte! Bostadsbristen är akut i en majoritet av landets kommuner och hotar utvecklingen av välfärden. Dessutom skapar bostadssituationen trångboddhet och hämmar social rörlighet.

Statsministern menar helt sant att den utbredda segregationen är en av regeringens allra viktigaste uppgifter att motverka. Ibrahim Baylan får därför nytt ansvar som samordningsminister och ska bl a stötta fattiga och socialt utsatta områden. Det känns tryggt att både Baylan och Löfven idag talade om klass och ekonomi som skäl till segregation – inte migration, hudfärg, religion eller etnicitet.

För att underlätta jobbet för både Ibrahim Baylan och för Peter Eriksson, vill Socialdemokrater för tro och solidaritet gärna påminna om att bostaden är en rättighet, inte en marknadsvara.

Vi hoppas att de ’enkla’ jobben statsministern idag talade om att införa, mer handlar om att ta långtidsarbetslösheten på allvar, långt mindre om att kapitulera inför högljudda krav på enklare – och lågavlönade – jobb till unga och nyanlända. Allt som andas risk att skapa ett etnifierat låglöneproletariat, dvs att tvinga på redan utsatta grupper jobb där lönerna förblir låga, är något som aktivt måste motverkas. Annars har vi också motverkat Baylans kommande viktiga arbete.

Nästa förhoppning från oss är att orden som fick beskriva vår nya miljöminister Karolina Skog stämmer väl: En visionär realist. Det är egenskaper som kan krävas för att få till den gröna omställning vi så väl behöver. En rekommendation är att Karolina Skog får börja med att helt stoppa försäljningen av Vattenfalls miljövidriga brunkolsverksamhet.

1 maj, 2016 by trosolidaritet

Ulf Bjerelds 1 maj-tal: Tillsammans bygger vi ett Sverige för alla

Vänner, kamrater!

Det är 1 maj och jag är ytterligt stolt att få vara här med er. Välkomna till arbetarrörelsens högtidsdag! Vi firar våra framgångar, vi funderar över våra motgångar och bakslag. Vi samlar kraft till de viktiga uppgifter som ligger framför oss. 1 maj. 2016.

Förra året tog Sverige emot 170 000 människor som sökte asyl, som sökte skydd från krig, från våld och från förtryck. Vi tog emot flest i Europa, i förhållande till vår folkmängd. Vår statsminister och partiledare Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och utropade ”Mitt Europa bygger inte murar!”. Så sa han: Mitt Europa bygger inte murar.

Bara några veckor därefter beslöt regeringen att lägga svensk flyktingpolitik på Europas lägstanivå. Sverige inför tillfälliga uppehållstillstånd, vilka försvårar integrationen och sprider oro och osäkerhet bland dem som allra mest behöver trygghet. Sverige begränsar anhöriginvandringen och försvårar återföreningen av familjer.

Vi ser hur Moderaterna förvrider språket genom att säga att Sverige behöver en ”flyktingpaus”. Jag säger: Det är inte Sverige som behöver en flyktingpaus, det är flyktingarna som behöver en paus från sitt flyktingskap, en paus från sin utsatthet och från sin oro. Och det är vår uppgift – här i Sverige – att i enlighet med asylrätten ge dem en sådan paus och möjligheter till en ny start i livet. Vi säger nej till Moderaternas flyktingovänliga retorik – vi säger ja till en generös och inkluderande flyktingpolitik!

Jag tänker särskilt här och nu på familjen Ghazali som äger och driver torgkiosken här på torget och är uppskattade på orten. Familjen har bott i Sverige i nio år. Deras son är idag 16 år och går i nian. Nu hotas de av utvisning. Till Libanon, där de upplever att de vore hotade till livet.

Det talas i dag om den svenska modellen. Men i den svenska modellen som jag känner den ska alla barn kunna känna framtidshopp. Även i familjen Ghazali.

Som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag och mitt förbund med kraft drivit frågan om värna en öppen migrationspolitik och en stark asylrätt. Jag är glad och tacksam att ni här i Svenljunga genom ert engagemang för familjen Ghazali är delaktiga i detta arbete.

Vänner, kamrater!

Under åtta långa år ägnade sig högern och Alliansen åt en skattesänkarpolitik som nedmonterade stora delar av den trygghet vi hade, vår känsla av gemenskap. Alliansen och Fredrik Reinfeldt ersatte det med var människa för sig själv – betala själv, hjälp inte andra, hjälp hellre dig själv, tjäna pengar, behåll dem själv. Nu har vi en rödgrön regering, nu är ett annat Sverige möjligt. Nu bygger vi ett rättvist, jämlikt och gemensamt samhälle igen!

Och bygga – ja, det behövs verkligen. Bostadskrisen är akut. Inte bara i huvudstaden och andra stora städer. Från 183 av landets 290 kommuner rapporteras bostadsbrist. Därför är det förstås bra att regeringen nu gör en rejäl satsning på bostäder. Bostaden är inte bara en rättighet, att bygga bostäder ger arbetstillfällen och utan tillräckligt många överkomliga bostäder kan vi inte heller skapa tillväxt: utan någonstans att bo kan människor inte ta de jobb som erbjuds…

Frågan är därför bara om de satsningar som nu görs räcker. Jag tycker det är dags att diskutera ett nytt miljonprogram! Ett miljonprogram med bra bostäder som kan bidra till att skapa mer sammanhållning i samhället.

Bostadspolitiken väcker också viktiga frågor om hållbarhet och miljö till liv. Idag kan vi bygga långt mer miljövänligt och energisnålt än tidigare.

Vi kan skapa ett energisystem som består av 100 procent förnybar energi. Det kommer att kräva en hel del investeringar, men vi kan – om vi vill – dra streck för både smutsiga fossila bränslen och kärnkraft. Vi kan och bör göra en plan för en fullständig utfasning av all energi som inte är förnybar. För 30 år sedan inträffade den fruktansvärda katastrofen i Tjernobyl. En värld med kärnkraft är aldrig en helt säker värld. Jag tycker det börjar bli dags att dra streck. Låt kolet stanna i marken!

De fruktansvärda terrorattentat som hemsökt Europa och andra platser i världen har skapat revor av oro och sorg. Det är utmärkt att det vidtas åtgärder för att förhindra terrorattacker på svensk mark. Men vi får aldrig låta åtgärderna hota vårt öppna samhälle. Det är ju så terroristerna vill att vi skall göra. Vår frihet och vår öppenhet provocerar dem, och just därför är det viktigt att värna öppenheten och friheten. Det är orsakerna till terror – inte symptomen – som långsiktigt måste stoppas.

Socialdemokraterna är och skall vara ett öppet och modernt framtidsparti. Alla ska känna sig välkomna, alla ska kunna känna sig tilltalade och allas behov ska kunna bli till politiska beslut i vårt parti. Men! Med självklarhet handlar öppenheten om att vi alla delar samma politiska grundvärderingar. De om solidaritet, jämlikhet, allas lika värde, om var och en efter förmåga till var och en efter behov, om att uppfylla sina skyldigheter och få sina rättigheter. Vi delar värderingar som handlar om att alla ska ha samma möjligheter – oavsett klass eller kön eller vilken del av världen du kommer ifrån.

Allt det är värderingar som vi socialdemokrater står för – och det gör vi stolt. Det är dessa socialdemokratiska värderingar som har byggt det moderna Sverige och som ska fortsätta bygga ett starkt, sammanhållet Sverige även för framtiden.

Alla som arbetar i Sverige ska ha lika villkor och rättigheter i arbetslivet. Alla ska kunna klara sig på sin lön och bo och leva med rimlig standard. Även om du är sjuk eller arbetslös ska du kunna ha ett bra liv. Det är den svenska modellen.

En människas välfärd ska inte byggas på en annan människas försakelser. Det samhälle vi känner och vill ha gör inte skillnad på människor, oavsett deras bakgrund. Den svenska modellen gäller. Den ska gälla alla och den ska gälla i alla led.

Det innebär att kraven för uppehållstillstånd inte ska kunna tvinga fram system av otrygga jobb. Det innebär att företag med fackliga och sjysta avtal inte ska kunna slås ut av företag med sämre villkor till lägre pris – att upphandlingar inte ska kunna pressa fram allt lägre löner och allt sämre villkor. Det innebär att långa kedjor av underleverantörer aldrig ska kunna bygga klassamhällets djupa hierarkier underifrån. Det innebär att alla som kan ska bidra till vår skattefinansierade välfärd. Och det innebär att denna välfärd ska gälla alla, utan förbehåll.

Den franske filosofen Voltaire sa en gång att ’The comfort of the rich depends upon an abundant supply of the poor’ – De rikas välmående förutsätter en obegränsad tillgång på fattiga. Sverige på 2010-talet måste fortsätta stå långt från Voltaires franska 1700-tal: Det är inte obegränsad tillgång på fattiga som ska bygga välstånd, utan allas medverkan i att bygga välfärden.

Det innebär anställningstrygghet, kollektivavtal och ökad delaktighet i vårt demokratiska samhälle. För bara en tre-fyra generationer sedan var Sverige ett relativt fattigt emigrationsland. Idag ska vi vara glada att vi är ett land människor vill emigrera till. För att vi har det bra här. Vi är föregångslandet för feministisk politik, jämlikhet, miljö och HBTQ-personers rättigheter. Man ser upp till oss för vår vård, vår omsorg och vår utbildning. Vår demokrati, vår arbetsmarknad, vår tillväxt och vårt välstånd. Det är underbart att få leva i detta land – präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet. Så är det och med en genuin rödgrön politik skall det också fortsätta att vara så.

Vi har också idag en regering som bedriver en feministisk och en radikal utrikespolitik. Och det behövs. Mellanöstern brinner. Människor tvingas fly hals över huvud. Kristna och andra minoritetsgupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara femte år. Trycket på regimen i Syrien måste öka och de som upprätthåller krigets ekonomi stoppas. Daesh (IS) vidriga framfart kan bara stoppas genom kraftfullt internationellt samarbete. Det vore värdefullt om Sverige – med sin nya, oberoende och feministiska utrikespolitik – genom en plats i FN:s säkerhetsråd – kunde spela en roll i denna process.

Vi var många som gladdes när det olycksaliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien revs upp av en rödgrön regering. Vi var också många som gladdes när Sveriges regering erkände Palestina. Israels ockupation av Palestina och dess olagliga bosättningspolitik måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området måste stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

I skuggan av erkännandet av Palestina var det nog många av oss som också hade hoppats på ett svenskt erkännande av Västsahara. Så blev det inte. Regeringen och utrikesminister Margot Wallström menade i stället att tiden ännu inte var mogen för ett svenskt erkännande. Jag har respekt för de realpolitiska argument som Margot Wallström framförde, men tycker ändå att hon hamnade i fel slutsats. Partikongressebeslut och riksdagsbeslut i frågan borde i stället gälla, vilket innebär att Sverige borde erkänna Västsahara, och erkänna Västsahara nu!

Rysslands agerande i världspolitiken inger stor oro. I efterdyningarna av Rysslands agerande mobiliserar borgerligheten för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Centerpartiet och Kristdemokraterna vill kasta den militära alliansfriheten överbord och har förenat sig med Moderaterna och med Liberalerna i kravet på ett svenskt Nato-medlemskap. Jag tycker det är fel. Sverige är ett unikt land i Europa – vi har levt i fred i över 200 år. Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet och bidra till avspänning i norra Europa. Därför säger vi nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

På senare tid har vi kunnat se en kraftigt ökad hotbild mot gudstjänstlokaler, särskilt moskéer, vi ser eld härja i hus som skulle blivit flyktingförläggningar, vi ser mordbränder. Många muslimer flyr från just Daesh och Syriens krig. Ändå växer sig misstänksamheten mot muslimer sig starkare i debatten. Vi kan också se ett ökat uttryck för antisemitiska stämningar. Misstänksamheten oroar mig. Hat och hot mot minoriteter – vare sig det är muslimer, judar eller andra – kan aldrig accepteras. Rasism är mänsklighetens gissel – vi måste bekämpa rasismen här och nu!

Vi kan se, som de senaste veckorna, en veritabel klappjakt i att hitta tecken på islamister och islamism i våra demokratiska partier. Jag upplever att det finns en utbredd rädsla för religiositet. Men det är inte religionen som är farlig, utan det är fundamentalismen. Och fundamentalismen tar form på olika sätt – ibland politiskt, ibland religiös (kristen, muslimsk eller hinduisk) eller sekulär. Men låt oss aldrig sätta likhetstecken mellan religion och fundamentalism.

Vänner, kamrater!

Vi lever i en epok som av många beskrivs som en individualiserad tid. Och så är det, på många sätt. Undersökningar visar att Sverige är ett av de länder i världen där medborgarna prioriterar individualistiska värden som oberoende, individens rättigheter och möjlighet till självförverkligande. Kollektiva värden som nation, tradition, familj och religion prioriteras mindre.

Svenskarnas individualitet innebär inte att de gått till höger. Stödet för välfärdsstaten och en stark offentlig sektor är stabilt över tid. Svenskarna är också lika politiskt engagerade som tidigare – en slags solidariska individualister.

Ett av de nya exemplen på denna solidaritet är de språkcaféer som öppnas i flyktingmottagningens spår. Här samlas personer med de mest skilda bakgrunder för att umgås och utveckla språkkunskaper. Jag hörde om en 86-årig kvinna som på språkcaféet spelar bingo med flyktingbarn för att lära dem vad siffror och tal heter på svenska.

På allt fler ställen samlas också människor i olika ”tillsammans”-arrangemang, för att möta och hjälpa flyktingar. Refugees welcome. Jag gästade ett sådant i Kungsbacka i söndags kväll, och blev tagen av kraften hos de 70-tal personer som var där. Vi ser det också i stödet för familjen Ghazali här i Svenljunga.

Solidariteten lever – den tar sig bara andra uttrycksformer än tidigare. Det är en insikt viktig att ta med sig då vi samlas under fanorna på 1 maj. Demonstrationstågen är kanske inte alltid jättestora. Men under ytan brusar ett folkligt engagemang, där kärleken till nästan och solidariteten med de utsatta är lika stark som tidigare.

Och kampen för en stark asylrätt går vidare. Lika glad och stolt som jag var förra året, när Sverige tog emot 170 000 asylsökande människor och Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen och förkunnade att ”Mitt Europa bygger inga murar”, lika glad och stolt kommer jag att vara när de tillfälliga uppehållstillstånden avskaffas och anhöriginvandringen underlättas.

EU måste tillsammans ta ett större ansvar för att hantera flyktingsituationen. Om EU vore en by på 500 personer skulle antalet ´flyktingar som förra året kom till den byn uppgå till tvår personer. Två personer, i en by på 500. Det är självklart att det inte är några problem att hantera dessa så kallade flyktingströmmar, om bara viljan finns.

Ett sammanhållet Sverige, ett solidariskt Sverige är det vi självklart ska bygga vidare på; det vi alla vill ha. Så nu gör vi det!

Nu bygger vi vidare på den svenska modellen. Vi bygger tillsammans vidare på ett samhälle för alla. På ett Svenljunga/Skene för alla. Ett Sverige för alla. På ett socialdemokratiskt parti för alla. Vi bygger landet, vi bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!

Tack skall ni ha.

Ulf Bjereld 1 maj 2016 Svenljunga/Kinna

Det talade ordet gäller.

11 april, 2016 by trosolidaritet

Lawen Redar: Bilden av ett barn. Text från antologin Framtidsarvet

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i februari i år ut en antologi, för att låta olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen kommer vi att bjuda på textutdrag ur boken.

Lawen Redar är jurist och en av socialdemokraternas yngsta riksdagsledamöter. Här skriver hon om ”Bilden av ett barn”:

Lawen Redar

Bilden av ett barn

Nästan samtliga europeiska länder var skralt förberedda på kriget. Ransoneringspolitiken fungerade dåligt och den brittiska handelsblockaden mot tyska hamnar förorsakade akut hungersnöd i stora delar av Europa. För att vinna legitimitet och folkopinionen för fortsatt krigföring kontrollerades rap- porteringarna. Det brittiska parlamentet beslutade om statlig censur år 1914 vilket skapade grogrund för en chauvinistisk utveckling. Avhumaniseringen av tyskar blev ett dagligt inslag i The Times samtidigt som allt fler liberala kritiker eftersökte förbjuden rapportering från utlandet.

Journalisten Dorothy Frances Jebb var en av dem som i hemlighet importerade dagstidningar från övriga Europa, framförallt från Tyskland och Österrike-Ungern. Den skakande skildringen av ett Europa i akut hungersnöd och massflykt fick henne att driva en långdragen licensprocess mot regeringen. ”Handelsblockaden kommer att upphöra bara britterna får veta den hungersnöd vi orsakar!” sa hon.

Dorothys syster Eglantyne Jebb fann, bland de förbjudna importerade dagstidningarna, bilden av ett barn. Den svältande österrikiska tvååring, vars kropp var oproportionerligt mindre än huvudet, etsade sig fast i hennes minne. ”Vad är då skillnaden mellan detta och våra brittiska barn?” frågade hon sig. ”Varför ska ett av dem dö, i brist på näring, och ett annat ha privilegiet att överleva?”

Eglantyne Jebb beslutade sig att väcka allmänhetens medvetenhet om den mänskliga kostnaden av blockaden. På gator och torg i centrala London delade hon ut fotografiet. Förfrågningar från organisationer och dagstidningar vällde in. Plötsligt ville alla veta mer om bilden som till slut väckt anstöt i hela Storbritannien. Inte visste man att över tre miljoner barn led av undernäring i Europa!

I efterhand har bilden kommit att kallas ”det första krigets barn.” Och med facit i hand vet vi att det har tillkommit många många fler.

En annan bild som gjorde en hel ungdomsgeneration med- veten om de övergrepp som begicks i Vietnam är bilden på barnen som brännskadade flyr från sina napalmbombade hem. Nioåriga Phan Thi Kim Phúk, som springer naken på en väg efter att ha blivit svårt bränd på ryggen av en sydvietnamesisk attack, anses vara upphovet till statsminister Palmes skarpa ord om kriget samt den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA. Ett år efter bildens publicering undertecknades fredsavtalet i Paris.

Treårige Alan Kurdi, som ligger livlös på en sandstrand i Turkiet, är en bild av samma slag. Den har kommit att representera offren för dagens flyktingkatastrof. Den hjärtskärande bilden av ett litet barn som tvingats på flykt från Kobane i Syrien har fått världsledare att reagera och EU-länderna tillbaka till förhandlingsbordet. Sedan publiceringen av bilden i flera brittiska tidningar den 2 september 2015 vände opinionen i Storbritannien, oviljan att ta emot flyktingar minskade. Premiärminister David Camerons eget konservativa parti ger nu uttryck för vilja till förändring efter att ha uttalat att ”situa- tionen är olidlig och måste lösas.” Frankrikes premiärminister Manuel Valls har twittrat att en ”snabb aktion krävs” liksom Spaniens premiärminister Mariano Rajoy att ”kriget måste få ett slut.”

Naturligtvis påverkar starka bilder opinionen som i sig påverkar politiker och slutligen den politik som förs. Men bilder på barn, offer för vuxenvärldens handlingsmönster, gör något med oss. Vi agerar oväntat bortom nationsgränser, etnicitet och religion. Kanske tvingas vi till en klarhet om vad som är rätt och vad som är fel?

Olof Palme sa en gång att ”den enda verkligt praktiska anknytningen till framtiden vi har är barnen.” Kanske reagerar och agerar vi på bilder av drabbade barn just för att de väcker vårt kollektiva medvetande? Vi alla vet att om barnen lider, så lider även framtiden. Därmed blir vi gemensamt ansvariga för framtidens utformning och förpliktade att agera.

***

Olof Palmes engagemang för barns rättigheter började redan med det första politiska sakområde han ansvarade för som statsråd: skolan. I hans politiska filosofi om hur klassamhället skulle avskaffas spelade skolan en avgörande roll. Många gånger upprepade han att ”skolan är nyckeln.”

Med en kostnadsfri och jämlik skola skulle klyftorna mellan barnen upphöra vilket också skedde i takt med att allt fler arbetarklassungdomar gick ut gymnasiet. Jämlikhet för Palme innebar inte enbart att göra upp med inkomstskillnaderna. I skolpolitiken exemplifierade han med två ytterligare komponenter: kompensering och omfördelning. Till skillnad från liberalismen, som också ställer jämlikhetskrav på skolan, var Palme starkt emot förslag som utpekande betygssystem, förmåner och konkurrens som måttstock på mänsklig framgång. Alla skulle ha en chans utifrån sina förutsättningar och motiveras till det livslånga lärandet.

Insikten att en radikal skolpolitik inte förändrar barnens liv utanför skolan, om föräldrarna missgynnas av socialt begränsande strukturer, bidrog till Palmes idé om skolans kompenserande roll. Så gott som det gick skulle skolan kompensera barnens olika livsvillkor och förutsättningar genom extra insatser, livskunskap, studievägledare, kuratorer, sjuksköterskor, vaktmästare, fritidshem och skolmorfar. Avgiftsfri idrott och kulturskola skulle ge alla barn kulturellt kapital. Lika möjligheter skulle ersättas med likvärdighet. Omfördelningen av resurser efter behov blev ett annat verktyg för att råda bot på barnens olika förutsättningar.

Sedan kom utbyggnaden av barnomsorgen. Till en början motiverades den med arbetskraftsbrist och syftet att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Men Palme insåg, till skillnad från borgerlighetens kritik av familjens sönderfall, värdet av mötet med andra barn i tidig ålder samt möjligheten till uppfostran av aktiva samhällsmedborgare. Barnen skulle lära sig om demokrati, samhällsvärden och mänskliga rättigheter. Det privata, menade han, var politik. Att kvinnor skulle förvärvsarbeta var ett steg i riktning mot jämställdhet. Det andra steget var en förändrad familjemodell där män och kvinnor skulle ha samma ansvar för hemmet och barnen.

I en debattartikel i Sydsvenskan 1976 skrev Olof Palme att papporna måste känna en större vilja att ta del av barnens uppväxt: ”Ett samhälle är människovärdigt när pappor har rätt till sina barn och barn har rätt till sin pappa.” Kort därefter beslutade riksdagen om införandet av föräldraförsäkringen.

Att barn intog en viktig plats i Palmes inrikespolitiska gärning råder det ingen tvekan om. Men i det utrikespolitiska engagemanget syntes det som allra mest. Ibland var det som att ilskan aldrig kunde stanna i hans kropp. Bilder på sönderbombade lekplatser, malariadrabbade barn och rassegregerade skolor kunde få honom fullständigt ursinnig.

Som talet han höll på Folkriksdagen mot apartheid i

Stockholm den 21 februari 1986 inför ANC, SWAPO och företrädare för FN och svenska folkrörelser, om vita och svarta barns förutsättningar i Sydafrika. För att dela med sig av sin upprördhet exemplifierade Palme med uppenbart absurda situationer:

What if a mixed marriage couple have two children: may this children, if one turns out white and the other black, go to the same school?5

Eller följande raka konstaterande i ett tal hösten 1977:

Apartheid är den enda formen av tyranni som brännmärker en person ända från födseln beroende på hudfärgen.

Inte heller skrädde han orden mot totalitära regimer när han skulle kommentera deras strategi att hjärntvätta barn och ung- domar:

De skall uppfostras till att tro på en absolut sanning, en dogm, som har den fördelen att den serverar patentlösningar och därför befriar människor från nödvändigheten att tänka. Det har tänkts färdigt i den totalitära staten.

Palme var mån om att efterlämna en värld bättre än den han själv växt upp i. Det gjorde han genom det talade or- det men även genom praktisk verksamhet. Han fördömde Vietnamkriget men såg samtidigt till att skydd, sjukvård och mat levererades till krigsdrabbade barn genom barnrättsorganisationer. Intresset för barns rättigheter delades dessutom med hustrun Lisbeth Palme som sedermera blev ordförande för Unicef. Än idag har parets insatser för att motverka barns särskilda utsatthet för sexuellt våld, människosmuggling och prostitution i konfliktdrabbade områden varit betydande för Unicef.

***

Bilden av den svältande österrikiska tvååringen, vars kropp var oproportionerligt mindre än huvudet, påverkade för hundra år sedan hela Europa. Handelsblockaden upphörde men Eglantyne Jebbs kamp för barnen slutade inte där. Hon menade att mänskligheten är skyldig barnet det bästa man har att ge för att säkra att framtiden blir bättre. ”Every generation of children offers mankind the possibility of rebuilding his ruin of a world” brukade hon säga. Hon formulerade barns särskilda behov och rättigheter i en deklaration som år 1924 antogs av Nationernas Förbund. Men det var inte förrän år 1978 som barnrättsorganisationerna i världen propagerade för ett lagligt bindande dokument. En arbetsgrupp under FN:s kommission för mänskliga rättigheter tillsattes med uppdraget att ta fram ett förslag till konvention om barnets rättigheter.

Olof Palme besökte Göteborgs arbetarekommuns 90-års- jubileum år 1980. I sitt tal Krigets ansikte delade han för första gången sin betraktelse av barn som egna individer och inte som bihang till sina föräldrar. ”Barndomen är ingen trans- portsträcka, ingen krigstid, barndomen har ett värde i sig.”

Samma grundläggande tanke bygger FN:s konvention om barns rättigheter på. Barns intressen formulerades uttryckli- gen som mänskliga rättigheter med fyra grundpelare: förbud mot diskriminering (artikel 2), barns bästa i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och utveckling (artikel 6) samt rätt till inflytande och att komma till tals (artikel 12). Barns utveckling ska därmed säkerställas till det yttersta av samhällets förmåga.

Sverige var ett av de första länderna i världen att skriva un- der konventionen. Ingvar Carlsson berättar i sina memoarer att det var tack vare Lisbeth Palmes engagemang i Unicef som han fick upp ögonen för frågorna.9 Enligt Carlsson syftade rati- ficeringen främst till sätta press internationellt, även om också Sverige får återkommande kritik av FN:s barnrättskommitté.

Vid Sveriges ratificering av barnkonventionen fanns inte Olof Palme vid liv. Vi behöver inte tvivla på vad hans inställning till den hade varit. Inte heller tror jag han hade väjt för att kritisera USA och Somalia för att vara de enda länder som inte skrivit under. Jag tror också han hade känt frustration över att Sverige fortfarande inte gett konventionen rättslig status i landet, vilket Finland gjorde 1991 och Norge 2003. Att sittande regering vill göra barnkonventionen till lag är ett viktigt steg för utökade rättigheter för barn. Men frågan är om Palme hade stannat där? Kanske hade han stridit för att Sverige dessutom skulle skriva på det tredje tilläggsprotokollet som ger barn rätt att lämna klagomål till FN:s barnrättskommitté?

Det är många frågor som vi aldrig kommer att få svar på. Världen har också, trettio år efter Olof Palmes död, markant förändrats. Frågan är vad vi kan göra för att de värden han så hårt stred för – frihet, jämlikhet och solidaritet – fortsätter att utgöra grunden för svensk utrikespolitik också i framtiden?

***

Sedan millenniemålen antogs av FN år 2000 har fattigdomen i världen halverats. Ändå lever 800 miljoner människor i absolut fattigdom idag. Avståndet mellan människor växer i takt med att de sociala klyftorna ökar. Från 1981 till 2015 har Arktis yta minskat med drygt 900 000 kvadratkilometer och lyckas vi inte hålla den globala uppvärmningen under två grader kom- mer extremväder, havsnivåhöjning, ökenutbredning och brist på jordbruksmark inom kort att vara en av vår tids största utmaningar. Detta påverkar givetvis säkerhetsläget i världen – som därutöver präglas av rysk aggression och annektering i Ukraina, ett Syrien som faller isär, ett Kongo som haft sex år av inbördeskrig, fortsatt bosättarpolitik i Palestina, utbredning av fascistisk terrorism i Irak och Nigeria, växande nationalism i Europa, alarmerande migrationskris och därtill ett handlings- förlamat säkerhetsråd i FN. Vi befinner oss i en verklighet som vår värld inte har skådat sedan andra världskriget.

Mitt i all denna sorg över tillståndet i världen vet vi att dagens generation är den första som kan utrota fattigdomen och den sista som kan stoppa klimatförändringarna, som Ban Ki-Moon uttryckt det. Möjligheten att kunna vara med och lösa dessa storslagna frågor lockar för närvarande en ny generation till det politiska arbetet. Drömmen om demokrati och levebröd har omdanat många samhällen i vår närtid. Händelserna har kommit att kallas den arabiska våren, trots att resningarna varken begränsats till ”arabvärlden” eller våren. Det var hundratusentals unga som fann styrkan i att kollektivt säga ifrån mot massarbetslösheten, den sociala ojämlikheten, korruptionen och diktaturernas övergrepp. I Syrien ser vi hur revolutionen dränkts i blod av diktaturens rädsla för en kol- lektiv förändrings- och upprorsvilja. Vad vi bevittnar är en ny generation medveten om att tillståndet i världen inte är ödesbestämd.

Detta får mig att tänka på arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Om ambitiösa målsättningar mot fattigdom, uppbyggandet av välfärd, ekonomisk och social demokrati, fördelning av rikedo- mar, teknologisk utveckling, krav på hög utbildningsstandard och en utrikespolitik bortom militarisering. Skulle vi våga tänka så kreativt idag?

Jag menar att vi inte har något val.

Vid regeringsbildandet hösten 2014 deklarerade utrikesminister Margot Wallström att Sverige från och med nu ska ha en feministisk utrikespolitik. Borgerligheten lät sig inte vänta med sin kritik, men för första gången används en politisk och vetenskaplig analys och metod som kan ge långsiktiga effekter. Det är ingen tillfällighet att Nobels fredspris samma år gick till Malala Yousafzai för hennes kamp för unga flickors rätt att gå i skolan.

Ett feministiskt perspektiv på problem och lösningar är ett viktigt redskap för att hantera de utmaningar som världen står inför idag. All vetenskap visar att fokus på kvinnors delta- gande och makt utgör ett effektivt instrument för prevention, att skapa fred där våldet redan är ett faktum samt att främja försonings- och återuppbyggnadsprocesser efter krig. För uppbyggandet av hållbara institutioner och rule of law visar forskningen att jämställda samhällen även har minskad vålds- benägenhet och korruption. Så ska vi tackla det som främst dödar och hotar människor i dag – och som leder till sönderfallande stater, interna och mellanstatliga konflikter – måste denna omformulering ske av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Sjukdomar och epidemier, klimatförändringar, organiserad brottslighet, sexuellt våld, fattigdom och samhällens sårbarhet genom bristande krisberedskap utgör grunden till världens säkerhetspolitiska problem. Dessa måste utmanas innan de leder till katastrofer och kapprustning – detta är grundanalysen i en feministisk utrikespolitik. Kvinnors deltagande i ekonomin leder till stärkt tillväxt. Bistånd med genusperspektiv når vanligen bättre hållbarhet och långsiktighet.

En annan skiljelinje är vilka frågor som prioriteras. Frågor om arbete, fackliga rättigheter och uppbyggandet av formella sektorer där jobbtillväxten sker innebär att bekämpa barn- arbete och barnfattigdom. Vita organiserade arbeten – till skillnad från svartjobb – och möjligheten för alla barn att gå i skolan är inte bara viktigt för den enskilde, utan för ett lands välståndsutveckling och säkerhet. Fattigdomsbekämpningen kan inte fortsättningsvis ske i enlighet med borgerlighetens välgörenhetsagenda utan måste fokusera på individen och samhällets möjlighet att själv lyfta sig ur fattigdom.

För att stärka barnens rättigheter kan vi använda samma politiska filosofi som Olof Palme hade. En kostnadsfri och jämlik skola i Sverige och i världen är nyckeln till att göra upp med ojämlikheten nationellt och internationellt. Lika möjligheter ska ersättas med likvärdighet. Detsamma gäller barnomsorgen som både underlättar för kvinnors deltagande i ekonomin och stärker varje lands tillväxt, men även till uppfostrandet av aktiva samhällsmedborgare. Barn får lära sig sina grundläggande mänskliga rättigheter, påverka beslut som de berörs av och göra sin röst hörd.

Så kan en utrikespolitik trettio år efter Palme förändra vår värld idag. I slutändan är det vi som bestämmer hur ”vår enda verkligt praktiska anknytning till framtiden” kommer att bli. För är det barnen som lider, så lider även framtiden.

NOTER:

1 Mulley Clare (2009), The woman who saved the children: a biography of Eglantyne Jebb, founder of Save the Children, Oxford, One world publication, s 226.

2 A a, s 237.

3 Olof Palme, SAP:s kongress 13 juni 1968.

4 Olof Palme, ”Ett barnvänligare samhälle”, Sydsvenska Dagbladet 27 juni 1976.

5 ”Speech made by the Prime Minister, Mr Olof Palme, at the ’Swedish People’s Parliament against Apartheid’ at Folkets Hus on 21 February 1986”, tillgänglig via www.olofpalme.org.

6 Olof Palme, anförande vid Statsanställdas kongress, Stockholm, 21 september 1977. Publicerat i Olof Palme, Med egna ord, Brombergs, Stockholm, 1977, s 140.

7 Olof Palme, ”Demonstration i Prag”, Svenska Dagbladet, 15 juni 1949.

8 Kul C. Gautam, ”Sweden and Unicef: 60 Years of Special Partnership for the World’s Children”, anförande i Sveriges riksdag den 17 maj 2006. Tillgänglig via www.unicef.org.

9 Ingvar Carlsson (2014), Lärdomar: personliga och politiska, Norstedts.

4 september, 2015 by trosolidaritet

Dalman Eek: Både patriarkala strukturer och radikal feminism finns överallt

För ett par veckor sedan höll S-kvinnor sin kongress. Vår vice ordförande Cecilia Dalman Eek var på plats för att framföra en hälsning från systerförbundet Tro och Solidaritet:

(Det talade ordet gäller.)
Hej på er!

Tack för möjligheten att lämna en hälsning från Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi är en sidoorganisation i Socialdemokraterna och vi organiserar progressiva människor som har en tro – eller som bara tycker våra frågor är intressanta.

Jag heter Cecilia Dalman Eek och kommer från Göteborg. Jag har sysslat med politik i många år, har varit riksdagsledamot och är nu göteborgspolitiker och pressekreterare. Jag är president för vårt förbunds international – International League of religious Socialists. Vårt mål är att mobilisera progressiva vänstermänniskor och vara en motvikt till all konservativ religiös höger. Vi sysslar med progressiv politik, inte religion. Vi ser och oroas av att troende progressiva människor tystnar i ett allt hårdare politiskt klimat där högern och fascismen växer.

Jag engagerade mig för drygt trettio år sedan i Tro o Solidaritet, då Broderskap, för att jag var aktiv för kvinnors rätt och ställning inom Svenska kyrkan. Jag bevittnade ansökningshandlingar från kvinnor till prästtjänster i Göteborgs stift, där svartrockarna och kvinnoprästmotståndet höll ut längst. För att inte biskopen skulle kunna beordra någon av sina manliga adepter över landet att söka till tjänsten så att inte en kvinna skulle råka bli den som var högst kvalificerad.

Jag var med i kvinnorörelsen och var med och bildade den kvinnoklubb som sedan kom att bli Göteborgs Avantgarde-klubb. Då som nu kan jag säga från djupet av mitt hjärta att feminismen är vår tids starkaste samhällsomvandlingskraft. Men den kräver aktivister och organisering för att stärka varje ny generation av kvinnor.

Feminismen är fortfarande min starkaste drivkraft. Därför smärtar det mig när jag ibland möter människor som tror att jag INTE står upp för feminism och jämställdhet för att jag tillhör just Tro och solidaritet.

Idén tycks vara att man inte kan vara FÖR religionsfrihet tex, eller muslimers och andra ofta invandrade gruppers rätt, och SAMTIDIGT vara helhjärtad feminist. Det kan man. Lika självklart som det går att vara radikal jude, kristen eller buddhist – eller muslim.

Vi måste klara av att hålla flera tankar i huvudet på en gång. Jag säger inte att det är lätt, det kan faktiskt vara rätt tufft. Allas rätt och lika värde måste ständigt försvaras, inte minst i tider när alltfler strävar efter att dela upp människor i ett ”vi” mot ”dom”. Min mamma, född 1931 suckar ibland och säger ”det är ju precis som på 30-talet, förstår dom inte vad som håller på och händer?”

Konservativa högerkrafter – vare sig de är nationalistiskt sekulära, eller religiösa – har EN sak gemensamt. De hotar kvinnor och vår ställning i samhället. Att högljutt stå upp för kvinnors rätt är förstås att stå upp för det öppna samhället, att stå upp mot fundamentalism oavsett vilken skepnad den har.

Två intressanta debatter har förts den sista tiden – jag tänker på den om fundamentalism i förorten och den om svenska feministers ansvar för IS vidriga våld mot kvinnor. Vi måste kunna skilja på hatet och avskyn mot fundamentalistisk terror i en religions namn och fredliga religiösa människor här i Sverige. För den som tror väljer också vilket uttryck det ska få efter sin ideologi.

Jag har en förankring i kyrkan och jag har valt att leva i Martin Luther Kings fotspår. Han var baptist i samma samfund som den tidens ledare i Ku Klux Klan. För min del är valet tydligt – jag väljer att försöka gå samma väg som Martin Luther King. Men många andra vill använda religionen till att skaffa sig makt genom att förtrycka sina egna, eller dem de uppfattar som sina motståndare. Deras gärningar kan vi aldrig acceptera.

De här ständiga dissekerandet av feminism och religion – ibland undrar jag om inte syftet är att vi i vänstern ska fastna i att debattera debatten: att skriva och prata så mycket om vem som sagt vad och varför då, så att kärnan i problematiken lämnas obehandlad.

Vi måste fokusera på att det FINNS starka patriarkala strukturer och män som anser sig ha rätt att utöva makt över kvinnor, över deras livsval och deras sexualitet. De här patriarkala strukturerna som vill ge män makt finns överallt i samhällslivet. De finns i förorterna. Det finns bland män med härkomst från Mellanöstern, från Afrika, de finns bland skolungdomar som kallar sina klasskamrater horor, de finns bland sverigedemokrater och de finns i andra grupper. Det är en manskultur som måste utmanas överallt. Att kontrollera och diskriminera kvinnor är inte en religion – det är ett förtryck.

Kan vi fokusera på kvinnoförtrycket och se bortom eller till och med berikas av de kulturella skillnaderna? Det är en utmaning som kräver att vi tänker med båda hjärnhalvorna.

Jag har mött radikala kvinnor som valt att vira in håret i en sjal. Jag har mött både unga och äldre stolta förtroendevalda S-kvinnor med traditionella kläder, några som Malala från Pakistan, med håret under en tunn vacker sjal. Jag har också mött kvinnor som knölar ner sjalen i väskan när dom kommer utom synhåll, och andra som protesterat mot att deras liv kontrolleras. Min lärdom har hela tiden varit att se människan, kvinnan. Det har berikat mig varje gång.

De patriarkala strukturerna kommer vi inte åt genom att peka finger eller ställa människor mot varandra. Strukturerna som förtrycker kvinnor kommer vi åt genom att samarbeta för allas rättigheter, alltid. Feminismen tjänas bäst av organisering, av möten mellan människor och av folkrörelsearbete – precis det som är kärnan i S-kvinnor och i arbetarrörelsen.

Precis som när jag började engagera mig på sjuttiotalet, så är jämställdhet just nu absolut en av de allra, allra viktigaste frågorna. Idag växer kvinnohatet. Jag tänker på den unga artisten och feministen Zara Larsson. Vuxna män skriver på fullt allvar till en sjuttonåring att hon borde dödas, skjutas, våldtas osv, bara för att hon tror på kvinnors och mäns lika rätt.

Vår kamp för alla kvinnors rätt på en väldigt grundläggande nivå är tyvärr så väldigt uppenbart lika viktig idag som igår.

Men jag blir också hoppfull – för jag lyssnade på samma Zara Larssons sommarprogram. Och här har vi en ung kvinna som aldrig tänker låta sig tystas, som tar sitt liv i sina egna händer och som beundras av tusentals unga flickor och kvinnor. Många av dem vet vad de vill och de vet allt om sin rätt som kvinna, som människa, både juridiskt, historiskt och teoretiskt.

Zara inleder sitt sommarprogram med att hon vill bli odödlig. På riktigt alltså, ”som Elvis” sa hon. Det hoppas jag hon blir. För det behövs fler som Zara, fler som kräver sin och sina systrars självklara rätt. Det behövs fler som hon. Oavsett vilken tro de har, var de jobbar, studerar eller bor.

De är framtiden.

Jag önskar er intressanta och givande förhandlingar och ett riktigt bra förbundsårsmöte. Lycka till!

22 maj, 2015 by trosolidaritet

Snart partikongress: Arbetarrörelse, folkrörelse, framtidsrörelse

Fram till valet 1994, i över 60 år, hade socialdemokraterna mer än 40 procent av väljarstödet. De senaste tjugo åren har vi tappat ända ner till de runt 30 procent vi ser idag. I samma takt har hela det folkrörelsesverige som socialdemokratin varit en så stor del av också krympt. Traditionstyngda organisationer och förbund har svårt att få medlemstalen att stiga och medelåldern är hög. Detsamma gäller det socialdemokratiska partiet – och för den delen även de andra traditionella politiska partierna.

Samtidigt tycks det politiska intresset vara starkt. Hos gamla som unga syns intresset starkt inte minst för sakfrågor som antirasism, feminism och minoriteters rätt.

Vi ställer oss nu frågan hur vårt parti kan ta större del av det politiska intresset. Av människors önskan att arbeta för solidaritet och jämlikhet. Hur vi kan uppfattas som mer relevanta även hos människor som inte har sin bakgrund i de gamla folkrörelserna, t ex yngre och inflyttade till Sverige.

Allt fler människor i samhället saknar en egen relation till svensk arbetar- och folkrörelse. Trots det bygger vårt parti fortfarande i hög utsträckning sin organisation och politik på arbetarrörelsens traditioner.

Som socialdemokrater är våra ambitioner att vara öppna, med en politik som lyfter hela samhället. Socialdemokrater för tro och solidaritet har under lång tid arbetat för mer inkluderande politiska strukturer. Vårt arbete bygger ofta på dialog med olika samhällsgrupper, för att undersöka och hitta former för samhällsförändring. I sådan dialog noterar vi att vissa frågor kan saknas på den politiska agendan och att vissa individer och grupper upplever att de har få politiska identifikationsmöjligheter.

Sverige är idag ett mångkulturellt, ett mångreligiöst, ett mångsekulärt samhälle: Många definierar sig utifrån minoritetsbegrepp som handlar om den egna individens förutsättningar.

Parallellt med en utveckling mot ännu högre individualism och rentav egoism, där även främlingsfientlighet kan växa sig stark, ser vi att solidaritetstanken är stark i samhället. Många vill som vi se ett mer inkluderande samhälle. Och många fler kan och vill vara med och forma det. Det arbetet måste kunna ske tillsammans med socialdemokratin. För att nå dit – och för att kunna fortsätta vara Sveriges största parti – behövs en ökad öppenhet och beredskap att ge fler egen makt.

Vi ser behov av att vårt parti, socialdemokraterna, representerar och representeras av fler. Vi vill se en förnyad folkrörelse, en framtidsrörelse, med ett starkare fokus på mångfald, inkludering och öppenhet. En rörelse som ser bredd som en styrka.

Om precis en vecka väntar socialdemokraternas kongress. Framtidspartiet har framtiden för sig. Vi tror att fler vill och kan vara med. Vi måste bara låta dem.

/Förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet

17 mars, 2015 by trosolidaritet

Döm ett samhälle efter hur det behandlar minoriteter

17 mars, 2015. Texten är först publicerad som artikel i magasinet Tiden, under rubriken ’Farligt att ”religiofiera” konflikter’.

Det är bra att Klas Gustavsson skriver om antisemitism inom socialdemokratin. Historiskt finns en del att reda ut. Som statsbärande parti format i samma era som antisemitismen växer sig som starkast, gick partiet knappast fri från tidsandan. Historikern Håkan Blomqvist har till exempel gjort en utmärkt genomgång av 1900-talets rasism och antisemitism inom socialdemokratin.

Även om svensk socialdemokrati till sin grund är antirasistisk, så har det funnits en ovilja att stanna upp vid rasistiska strukturer som finns även hos oss. Allt från kvardröjande antisemitiska tankespår, decennier av diskriminering och förtryck av romer, långvarig strukturell diskriminering av människor med ”annorlunda” namn, hår- och hudfärg, till misstänkliggörande av människor med en synlig tro.

Att som socialdemokrat vilja ha ett samhälle där alla får plats och har lika rätt och värde, innebär att vi måste tala om över- och underordning. Vare sig det handlar om klass, kön, etnicitet, hudfärg. Eller religion. En aspekt som ofta glöms inom antirasismen.

I svensk arbetarrörelse finns en historisk ambivalens till religion. Samtidigt har många socialdemokrater alltid varit troende och arbetarrörelsen växer fram gemensamt med den lika antiauktoritära frikyrkorörelsen. I det vägskälet föds Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vi har sedan 1929 samlat troende socialdemokrater. De som då sågs som alltför troende för partiet och alltför röda för kyrkan fann hos oss en gemenskap.

I dag har misstänksamhet mot religiösa fått ett uppsving. Också i vårt parti. Nu handlar det oftast inte om kristna, utan om andra. Socialdemokrater för tro och solidaritet samlar nu människor ur alla trosuppfattningar (också icke troende) och har en lika stark relevans nu som då för 80 år sedan. Av samma skäl.

För Sverige – och socialdemokratin – är starkt sekulärt. Den synligt religiöse bryter mot normen. Tydligast blir misstron hos dem som anser att en gudstro rentav är ”osvensk”: När rasister och xenofober talar om ”invandrare” menar de ofta inte någon vem-som-helst som ”invandrat”. Nej, de menar alla med mörkare hud- och hårfärg och den med helskägg, turban, hijab – eller kippa. Även om dess bärare är födda i Sverige. Den som bär yttre attribut som röjer religiös tillhörighet blir en lätt måltavla för diskriminering och våld.

De fasansfulla händelserna i Paris, i Köpenhamn, sommarens krig i Gaza, det pågående blodbadet i Syrien, Irak och på andra platser, gör inte livet lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Att tillhöra en religiös minoritet i vårt annars så trygga samhälle gör dig till måltavla inte bara för misstro, diskriminering och rasism med historiska europeiska rötter. Utan också för ilska, uppdämd sorg och missriktat hat, som ringar på vattnet från världens samtida oroshärdar och krig. Mellanöstern är också här. Konflikter är globala. Även om våldet huvudsakligen sker någon annanstans.

Antisemitism är alltid lika förhatlig, men för att kunna bekämpa den måste vi förstå att den kan ha olika drivkrafter. Till skillnad från djupt rotad, historisk och ideologisk europeisk antisemitism, är den arabiska antisemitismen i hög grad politisk, kopplad till den arab-israeliska konflikten. Även Netanyahu politiserar antisemitismen när han efter de senaste terrordåden uppmanar Europas judar att flytta till Israel och bygger sin politik på att det finns ett hot mot judar som folk, inte mot den stat han regerar över. Han har kritiserats av många judiska företrädare för detta.

Att som Klas Gustavsson slå fast att ”antisemitismen måste diskuteras separat från frågan om Israels politik”, är därför inte helt görligt. Till skillnad från Gustavsson ser vi att konflikten Israel/Palestina är en nyckel. Till problem i hela Mellanöstern, till terror i Europa, till ökat muslimhat och delvis till växande och återfödd antisemitism. För den drabbade spelar givetvis ursprunget ingen roll – hot, våld och terror är lika vidrigt och farligt oavsett – men politisk antisemitism kräver ett annat politiskt angreppssätt.

Denna skillnad i synsätt är en förklaring till att Klas Gustavsson av lösryckta citat gör långtgående felaktiga tolkningar och missar sammanhang. Påståendet om Gilad Atzmon är dessutom felaktigt: Vi har aldrig bjudit in Atzmon eller ens talat med honom. Däremot bjöd abf vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund att vara moderator i en debatt där Gilad Atzmon spelade klarinett i pausen.

Tro och Solidaritet tillhör annars en tradition inom socialdemokratin som inte räds dialog även med oliktänkande. Det fick oss att för drygt 40 år sedan söka dialog med PLO, som ett led i vårt långa arbete för att bidra till konfliktlösning mellan Israel och Palestina. Att tala med ”fienden” i syfte att bättre förstå kräver stor trygghet, professionalism och uppriktighet. Ofta, som i fallet med PLO, leder det till både ifrågasättande och politisk förändring.

Under samma period som vi på folkrättens grund värnat framtiden för judar och palestinier i Mellanöstern, har vårt förbund arbetat lika aktivt för rätten att fullt ut få vara jude i vårt eget land, baserat på religionsfrihet och minoritetsrätt.

Vi har till exempel tagit initiativ till ett forum i Malmö, där judiska, muslimska, kristna och socialdemokratiska företrädare träffas för gemensam dialog. Syftet är att hitta gemensamma svar på hur Sveriges största parti konkret kan arbeta för mångfald, mot antisemitism och islamofobi. Hur vi kan gå från vackra ord till handling. Två konkreta frågor gruppen lyft är manlig omskärelse och religiös slakt – båda grundläggande traditioner för judar och muslimer, båda ifrågasatta av majoritetssamhället. Det är frågor där vårt förbund även tidigare varit aktivt, genom motioner i riksdagen och i politisk debatt.

Sverige har som ett av få länder totalförbud mot religiös slakt. Förbudet infördes 1938 och kan ses som en antisemitisk handling i tidens anda. Att förbudet kvarstår är dock snarare uttryck för okunskap än antisemitism. Likväl försvårar det för en bekännande jude eller muslim, precis som hotet att inskränka rätten till manlig omskärelse.

Ett demokratiskt, inkluderande och sammanhållet samhälle kräver att majoritetssamhället tar ansvar för alla minoritetsgrupper. Att dela makt och inflytande innebär att släppa ifrån sig något eget, vilket kan vara smärtsamt. Den processen har Socialdemokrater för tro och solidaritet länge verkat i och bidragit till i hela partiet. Vi har konsekvent tagit ställning för den självklara rätten att få leva som minoritet på lika villkor som majoriteten – även när det skavt i relation till vårt parti. I denna kamp har vi ofta befunnit oss i politikens centrum, liksom i vår kritik av staten Israels ockupationspolitik.

Vi lyfter båda perspektiven samtidigt, för självklart måste Israel som stat, sionismen som ideologi, judarna som folk och judendom som religion hållas isär. Liksom förstås muslimer och terrorism i islams namn. Men efter den 11 september 2001, med ökad globalisering, migration och åsidosättande av minoriteter, växer tendensen att ”religiofiera” maktförhållanden, politiska skeenden, krig och kriser. Så sker vid aktuell terrorism och så sker i Israel/Palestinakonflikten.

En sådan världsbild leder till att muslimer avkrävs ansvar för terrordåd över hela världen och judar för staten Israels agerande. Befängda och djupt orättfärdiga krav, som när de tar sig formen av våld eller hot om våld blir direkt livsfarliga.

När europeisk antisemitism, lika gammal som europeisk kristendom, paras med politisk antisemitism uppstår ytterligare problem. Därför är det i dag viktigare än någonsin att vi alla blir bättre på att skilja på rättfärdig kritik av förd politik, ren och skär okunskap och på hot mot minoriteter och antisemitism – som alltid är farlig. Farlig för judar och därmed för oss alla. För som den franska premiärministern Manuel Valls sade: Ett Europa utan judar är inget Europa.

Ett samhälle bör dömas utifrån hur det behandlar sina minoriteter. Det gäller Sverige, det gäller Israel och alla länder. Alla mänskliga rättigheter måste gälla lika för alla. Det har varit kärnan i vårt förbunds politiska arbete i över 80 år och kommer så fortsätta att vara.

Peter Weiderud

är förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

5 november, 2014 by Peter Weiderud

Hastig budget behöver finslipas nästa år

Den rödgröna regeringen har nu suttit vid makten en månad. Jämfört med den alliansregering som tillträdde för åtta år sedan har det varit en månad av stabilitet, trots en del normala inkörningsproblem.

Det stora uppdraget har varit att presentera en ny budget, som trots begränsad tid, förhållandevis litet manöverutrymme och komplicerat parlamentariskt läge ska ange en ny kurs mot framtiden. Det har regeringen lyckats med.

För första gången på åtta år har vi en budget som bidrar till att minska klyftorna istället för att öka dem. Skola och omsorg tillförs mer resurser, istället för att slimmas och dräneras. Och väsentligt ökade ambitioner kring globaliseringens stora utmaning att minska arbetslösheten.

Från Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har vi mycket att vara glada över i det budgetförslag som lades fram. Detaljerna framgår i vår budgetkommentar som finns på hemsidan.

Samtidigt måste vi konstatera att budgetprocessen i det pressade läge regeringen hade rymmer beslut som kommer att behöva korrigeras nästa år, för att undvika att barn far ut med badvattnet.

Ett sådant exempel är den föreslagna utfasningen av stödet till Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul – tre institut som levererar mycket kultur, bildning och relationer för förhållandevis lite pengar. Här har regeringen redan aviserat vikten av att titta på detta igen.

Ett annat exempel från Utbildningsdepartementet är utfasningen av stödet till svenskundervisningen för elever utomlands, där minst en förälder är svensk medborgare och språket används i hemmet. I likhet med Medelhavsinstituteten är detta i statsbudgeten små pengar som fungerar som viktiga investeringar för framtiden.

I en alltmer globaliserad värld blir de barn som växer upp med ett ben i det svenska sammanhanget och ett ben någon annanstans framtida nyckelpersoner som kan bidra till nya näringar, relationer och utbyten. Men det fordrar att man får möjlighet att utveckla båda eller alla sina identiteter.

De svenska skolorna utomlands drivs i huvudsak med ideella resurser, men där statsbidraget är viktigt för att upprätthålla kvalitén i undervisningen. Indragna statsbidrag riskerar bidra till att flera av dessa stängs och att elever hänvisas till det ena benets provinsialism. Detta blev effekten när Norge för något år sedan genomförde liknande begränsningar.

Samfunden har också reagerat kraftigt på de föreslagna neddragningarna av statsbidragen till trossamfund med 40 procent.

Den förra regeringen hade inledningsvis en mycket ansträngd relation till samfunden eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt vägrade träffa dess företrädare med hänvisning till att han såg dem som ett särintresse. Stefan Attefall, som ansvarig minister, rätade upp den relationen, såg till att lägga fler samhällsuppdrag till Nämnden för statligt stöd till trossamfunden, SST, och dessutom höja de anslag som legat still under många år.

Den rödgröna regeringen har en statsminister som gärna möter samfundsföreträdarna. Kulturministern har, med bakgrund i sitt tidigare engagemang, goda möjligheter att stärka relationerna. Men det förutsätter att anslagsprioriteringarna är begripliga också för samfunden.

Det försvar som Miljöpartiet anfört för neddragningarna är att också detta anslag måste bidra för att återställa de hål i välfärden som skapats under de borgliga åren. Det är visserligen riktigt att trycket på samfundens sociala ansvar ökat under senare år och att det bland kyrkorna finns en stark önskan om mer resurser till de mest utsatta i samhället.

Problemet är att samfundens arbete för utsatta, för integration, demokrati och mot rasism är mycket framgångsrikt och kostnadseffektivt. De cirka 30 miljoner vi talar om är för lite för att göra ordentliga avtryck i statliga nyprioriteringar, men att ta bort dem skapar stora hål för de mest behövande. Därför kommer inte samfunden att vara sig förstå eller acceptera argumentationen, utan snarare se det som en politisk önskan till starkare statlig styrning i relation till civilsamhället och oförmåga att förstå religion.

Religion blir alltmer polariserat och den spänning mellan Reinfeldt och Attefall som fanns i den förra regeringen, finns självklart också inom både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Några ser religion och trossamfunden som ett begränsat särintresse, medan andra kan ses dess betydelsefulla samhälleliga roll.

Från vissa samfund och civilsamhälle finns också kritik över att den begränsade avdragsrätten för gåvor försvinner, vilket också innebär minskade inkomster. Här finns det ett ideologiskt argument att det är demokratin som ska besluta om samhällets prioriteringar, inte individers plånbok. Detta är ett relevant argument i sammanhang med stora möjligheter till skatteavdrag, som t ex USA. Den begränsade avdragsrätt vi haft i Sverige har dock inte påverkat samhällets prioriteringar. Däremot har den bidragit till lite mer resurser till samhällsnyttig verksamhet. Det finns därför skäl att titta lite mer pragmatiskt också på denna fråga.

Gemensamt för dessa budgetposter är att de har goda möjligheter att rättas till i en normal politisk process. Denna gång stängde tabellverket för budgeten 6 oktober, första vardagen efter regeringens tillträde. Fackministrarnas möjligheter att ta strid för sina respektive områden var mycket begränsad. Och det är precis i den typen av strid som komplexiteten blir synlig.

När politiska frågor reduceras till budgetteknik finns alltid risk att snålheten bedrar visheten och driver slutresultatet i traditionell, kortsiktig eller provinsiell riktning.

Det finns dock en post, som också kritiserats starkt av det engagerade civilsamhället, som är både större och som rymmer mer av tydliga politiska motsättningar. Det är den ökade avräkningen av kostnaden för flyktingmottagande från biståndet. Den ökar till 8 miljarder kronor eller drygt 20 procent av biståndsanlaget. En mycket hög andel med internationella mått mätt och väsentligt mer än innevarande år.

Också här har självklart den snabba processen och det stängda tabellverket spelat in, förstärkt av en minister som är ny på området från ett parti som saknar regeringsvana. Men till bilden hör också en förväntat ökad anhopning av asylsökande nästa år p g a kriget i Syrien och Irak, samt att beräkningsgrunderna för BNI ändrats, så att det finns ett upplevt större utrymme inom enprocentsramen.

Det finns generösa avräkningsregler inom OECD:s s k DAC-kriterier, men i slutändan är det alltid en rimlighetsbedömning som politiken måste ta ansvar för. Enprocentmålet riskerar att tappa i trovärdighet om allmänheten upplever anslaget som en budgetregulator. Det räcker därför inte att argumentera hem biståndet med budgetmålet om en procent. Det måste finnas tydliga politiska visioner och kommunikation om vikten av att ta ansvar för utveckling, fattigdomsbekämpning och global fördelning.

Med tanke på att Sverige nästa år satsar åtta miljarder av biståndsmedel på flyktingmottagande är det också nödvändigt att titta på asylpolitiken ur ett biståndsperspektiv. Hur kan flyktingmottagande bättre bidra till utveckling?, är den viktiga fråga att ställa för att i längden motivera en acceptans för avskrivningar.

En sådan åtgärd vore att erbjuda utbildning från dag ett i asylprocessen. Idag tvingas asylsökande vänta på sitt permanenta uppehållstillstånd för att komma in i utbildningssystemet och få rätten att arbeta. Med ett utvecklingsperspektiv går det att motivera utbildningssatsningar även för dem som inte får asyl och tvingas återvända, förutsatt att det är till utvecklingsländer.

Då kan asylprocessen bli en del av utvecklingsarbetet. Dessutom skulle det minska risken för att människor tappar självförtroende, kreativitet och ansvarstagande i långdragna asylprocesser präglade av sysslolöshet.

3 oktober, 2014 by trosolidaritet

Ny regering ger ljus bild av framtiden

För en liten stund sedan gav vår nye statsminister sin regeringsförklaring i riksdagens kammare. Han presenterade också, med synbar stolthet, sin nya regering. Socialdemokrater för tro och solidaritet gratulerar den nya regeringen – och Sverige, för att ha fått en ny kompetent, kunnig och spännande regering. Vi riktar ett särskilt varmt grattis till come back queen, Margot Wallström, som ny utrikesminister.

Sverige har nu fått en jämställd och feministisk regering. Fem av 24 ministrar med utomnordisk bakgrund ger också en mer rättvisande maktfördelning, utifrån befolkningens sammansättning. Detta ger oss en modern regering som borgar för ett mer jämlikt och samlat samhälle.

För vår räkning var det en bra regeringsförklaring. Förhandlingarna med Miljöpartiet har varit lyckosamma: För oss viktiga frågor från S har legat kvar och likaså har frågor från MP tillkommit, som samlat bidrar till att sätta fokus på de frågor Socialdemokrater för tro och solidaritet lyfter.

Vi välkomnar exempelvis att FN:s barnkonvention görs till svensk lag, en ny biståndspolitisk plattform, som sätter fokus på jämställdhet och miljö, att Sverige ska arbeta aktivt för att EU gemensamt skapar fler lagliga vägar för att söka asyl i Europa och ett starkare fokus på FN-samarbete. Att fler av EUs medlemsstater ska ta ett större ansvar, liksom att fler av Sveriges kommuner ska ta sitt solidariska ansvar för flyktingmottagande hör också till de frågor vi har fokus på och nu välkomnar som politisk riktning.

Bland det första statsministern lyfte fram var ett nationellt ansvar för bostadspolitiken och löfte om socialt och miljömässigt hållbara nya och förnyade bostäder. Bostadsfrågornas betydelse är något också vårt förbund satt fokus på och som nu kan bidra till att skapa jämlikhet och bättre välfärd för alla.

Vi ser oerhört positivt på att hatbrott ska prioriteras, att ett nationellt centrum för forskning mot rasism inrättas, likaså att ansvaret för integrationsfrågor delas av hela regeringen. Samtidigt ser vi en viss risk att avgörande frågor för att bryta diskriminering och rasistiska strukturer kan falla mellan stolarna, genom att posten som integrationsminister tagits bort. Det kan bli en utmaning att förbättra integration för ett sammanhållet samhälle utan en integrationsminister.

Till de riktigt positiva beskeden hör att statsministern nu tydligt deklarerat att Sverige ska erkänna Palestina som självständig stat. Palestinas självständighet och omvärldens agerande för en tvåstatslösning är en självklar förutsättning för en fred mellan Israel och Palestina. Klara besked kring detta är oerhört betydelsefullt.

Regeringsförklaringen rörde sig effektivt mellan inrikes- och utrikespolitiken, stadigt med fokus på att vara en global förebild för jämlikhet, klimatomställning och tron på att det går att förändra.

Stefan Löfven underströk ordet INTE i meningen ”Vi ska inte söka medlemskap i Nato”, vilket vi känner trygghet i. Vår och världens säkerhet bibehålls bäst genom alliansfrihet. Det blir ett viktigt ansvar för Margot Wallström som utrikesminister och Peter Hultqvist som försvarsminister, att hålla rågång mellan krishantering och territoriellt försvar.

Sverige ska fortsatt vara en stark röst för frihet och solidaritet, i världen och för vår egen befolkning. Att statsministern lanserade ett begrepp som demokratisk tillväxt känns upplyftande.

Stefan Löfven citerade Karin Boyes ord om att få saker säger så mycket om en människa som hur hon ser på livet. Citatet kommer från romanen Kallocain, en av våra mest kända dystopier. Med dagens regeringsförklaring ser vi betydligt ljusare på framtiden än så.

Archive for category: Arbetarrörelsen

Socialdemokrati motarbetar fattigdom, inte fattiga

Ulf Bjerelds öppningstal vid Tro och solidaritets förbundsårsmöte 2016

Hur nya regeringen kan sprida rödgrön jämlikhet, jämställdhet och solidaritet över världen

Ulf Bjerelds 1 maj-tal: Tillsammans bygger vi ett Sverige för alla

Lawen Redar: Bilden av ett barn. Text från antologin Framtidsarvet

Dalman Eek: Både patriarkala strukturer och radikal feminism finns överallt

Snart partikongress: Arbetarrörelse, folkrörelse, framtidsrörelse

Döm ett samhälle efter hur det behandlar minoriteter

Hastig budget behöver finslipas nästa år

Ny regering ger ljus bild av framtiden

Bli medlem - klicka här!