Close

Archive for category: Arbetarrörelsen

by

Tillsammans bygger vi ett bättre Sverige

Vår förbundsordförande Ulf Bjereld höll Socialdemokratiska partiets Första maj-tal i Alingsås, med god uppslutning i tåget och på Lilla torget, trots regntunga skyar och enstaka skurar. Efter talet bjöd Socialdemokrater för tro och solidaritet in till allmänpolitiskt samtal med Ulf Bjereld i Folkets Hus i Alingsås. Det blev fullt i rummet och vi konstaterar med AK:s ordförande Simon Waern att mötet var en succé och ett styrkebesked för STS inför Lilla valrörelsen.

Här finns Ulf Bjerelds tal att läsa i sin helhet.

Vänner, kamrater!

Jag är hedrad och glad för att tillsammans med er få fira arbetarrörelsens högtidsdag, 1 maj, här i Alingsås! Låt oss vara stolta över våra framgångar, låt oss fundera över motgångar och bakslag. Men låt oss framför allt blicka framåt, och samla kraft till de viktiga uppgifter som ligger framför oss.

Och det är, i sanning, viktiga uppgifter vi har framför oss. Om bara fyra månader är det val, och det är ett val vars utgång är kanske mer osäkert än någonsin. Det är jämnt mellan blocken, och utgången av detta val blir oerhört viktigt när det gäller att forma vårt lands framtid.

Och det är ju ett alldeles fantastiskt land vars framtid vi har att forma. Sverige. I nästan alla internationella undersökningar som görs över livskvalitet eller hur bra ett land är hamnar Sverige i topp. Det kan gälla välstånd. Det kan gälla jämställdhet. Det kan gälla utbildningsnivå, jämlikhet, den mellanmänskliga tilliten eller individens frihet och rättigheter. Och det gäller faktiskt också integration och inställning till invandring. Inte i något annat europeiskt land är inställningen till invandring och till att ta emot flyktingar så positiv som den är i Sverige. (Jag läste till och med i Aftonbladet i förra veckan om en ny ranking, där Sverige kom ut som det land som bidrar mest till hela mänskligheten, särskilt med avseende på hälsa, välstånd och jämställdhet.) Jag är stolt och glad att bo i ett land som är så fantastiskt bra, och jag är stolt och glad att tillhöra ett parti vars politik präglat bygget av detta underbara land. Och därför är jag också angelägen om att vi alla hjälps åt på vägen till en socialdemokratisk valseger i höstens val!

Det finns många som smutskastar Sverige. Som hatar Sverige och det svenska. De hatar vår öppenhet, de hatar vår jämställdhet, dom hatar vår frihetlighet och dom hatar vår vilja att ta emot och hjälpa människor i nöd. Och det värsta är att de försöker dölja sitt hat mot det svenska genom att kalla sig för ”Sverigevänner”. Men Sverigedemokraterna och olika högerextrema och främlingsfientliga grupper är inga Sverigevänner, de är förklädda Sverigehatare. De riktiga Sverigevännerna, det är vi från demokratiska partier, vi som står här i dag. Låt oss därför hjälpas åt att bekämpa högerextremismen och att placera Sverigedemokraterna på historiens sophög, där de hör hemma.

Visst finns det problem i Sverige. Visst finns det orättvisor och tillkortakommanden. Sjukvårdsköerna är för långa och samordningen inom vård- och omsorg måste bli bättre. Det är svårt att rekrytera tillräckligt med personal till sjukvården, till skolan och till polisen. Även om arbetslösheten är den lägsta på tio år är den ändå för hög, inte minst bland utlandsfödda. Fortfarande tjänar män mer än kvinnor. Stödet och servicen till funktionshindrade måste utvecklas, inte skäras ner. Den gröna omställningen borde gå fortare och det gröna folkhemmet byggas starkare. Gängkriminaliteten, narkotikabrottsligheten och mäns våld mot kvinnor är ett gift i samhällskroppen som måste bekämpas.

Så det saknas inte utmaningar. Men dessa utmaningar måste mötas med en politik baserad på frihet och jämlikhet, och på principen om alla människors lika värde. Låt oss aldrig ställa svaga grupper mot varandra. Låt oss i stället utnyttja vår rikedom och vårt välstånd till att bygga samhällsgemenskapen ännu starkare.

Jag har en dröm, sa Martin Luther King, den amerikanske medborgarrättskämpen som mördades för 50 år sedan i år, i april 1968. Vi har alla våra drömmar. Jag bär på drömmen om ett fritt och öppet samhälle, där alla människors lika värde utgör grunden för samhällsgemenskapen, där ingen ställs åt sidan utan alla får vara med. Och jag tänker tillsammans med er ägna valrörelsen åt att kämpa för en politik som kan förverkliga denna dröm, och där Sverige även fortsättningsvis kommer att vara ett internationellt föregångsland, när det gäller välstånd, social rättvisa, hållbar utveckling och vilja att ta emot och ge skydd åt utsatta människor på flykt från andra länder. I dessa frågor kan en trovärdig socialdemokrati aldrig kompromissa, och en sådan socialdemokrati vill jag vara en del av hela vägen fram till en valseger 2018.

Sverige tog under 2015 emot nära 170 000 människor på flykt. Jag är så stolt över att vi gjorde det, och jag är så stolt över att så många människor av de som kom har fått möjlighet att stanna kvar i Sverige, vårt växande hem. Jag ser också med glädje på det rödgröna lagförslaget som kommer att ge 9 000 unga ensamkommande en ny chans att få stanna i Sverige, i stället för att utvisas till krigets och terrorns Afghanistan. Centerpartiet har ju beslutat att stödja förslaget i riksdagen och därför kommer det också att bli verklighet. Jag är tacksam mot Centerpartiet för det. Det här förslaget har inte kommit till av sig självt, förslaget har formats i en politisk kamp och av en genuin folkrörelse, där så många människor deltagit och där vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet också har spelat en aktiv roll. Jag vill rikta ett stort tack till alla som varit med och kämpat och skapat denna möjlighet för de unga att få stanna i Sverige.

Varje enskild människa på flykt är en medmänniska i nöd. Glädjen över att Sverige tog emot så många medmänniskor kombineras med en vrede över att så många andra stater i Europa svek. EU och FN måste skärpa kraven på andra stater i Europa att också ta emot fler hjälpsökande människor. Samtidigt måste vi gå vi vidare i arbetet med att skapa en humanitär och generös flyktingpolitik, baserad på permanenta uppehållstillstånd och en underlättad anhöriginvandring. Dessa åtgärder lindrar inte bara det mänskliga lidandet, nej, permanenta uppehållstillstånd och anhöriginvandring underlättar också integrationen. Så skapar vi ordning och reda i svensk migrationspolitik!

Vi lever i turbulenta tider. I USA är Donald Trump president, en president som gjort lögn och falska nyheter – Fake News – till sitt kännemärke. I Ryssland skärps repressionen och Rysslands agerande i världspolitiken inger stark oro. I dessa turbulenta tider är jag glad att vi har en regering som under utrikesminister Margot Wallströms ledning bedriver en radikal och feministisk utrikespolitik. Det behövs. Det grymma kriget i Syrien är inne på sitt ofattbara sjunde år, och civilbefolkningen i landet utsattes för bara några veckor sedan för en avskyvärd gasattack, sannolikt initierad av den syriska regimen – mot sitt eget folk. Kristna och andra minoritetsgrupper utsätts för ohyggliga förföljelser. Även i Jemen härjar krigets fasor. Våldet i Syrien – och i andra delar av Mellanöstern – måste få ett slut.

Jag är glad att Sverige tog en tätplats i den internationella diplomatin genom att som första EU-land erkänna staten Palestina. Israels ockupation av Palestina och dess olagliga bosättningar måste upphöra. Folkrätten måste värnas, allt folkrättsstridigt och olagligt våld i området stoppas och blockaden av Gaza brytas. Endast så kan freden vinnas, endast så kan Israel få varaktig säkerhet, endast så kan staten Palestina äntligen upprättas.

I dessa turbulenta tider råder det stor osäkerhet om USA:s och Donald Trumps internationella ledarskap. I detta i högsta grad osäkra läge vill de fyra borgerliga partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet – att Sverige ska avsäga sig sin militära alliansfrihet – en politik som framgångsrikt värnat Sveriges fred och säkerhet under så många år – för att i stället gå med i Nato, med just Donald Trumps USA som den överlägset starkaste makten.

Jag begriper faktiskt inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år. Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka svensk säkerhet och bidra till avspänning i norra Europa. Därför säger vi nej till Nato och ja till fortsatt militär alliansfrihet!

Och för att tala om att bidra till avspänningen i världen. Riksdagen har nyligen antagit en ny lag om svensk vapenexport. I den lagen skärps visserligen skrivningarna om svensk vapenexport till diktaturer, men något reellt förbud är det inte fråga om. Det tycker jag är synd. Det finns inga goda skäl till att Sverige ska sälja vapen till diktaturer som Iran, Saudiarabien eller Förenade Arabemiraten. Därför är det viktigt att nu hålla ögonen på hur lagen kommer att tolkas och praxis utvecklas. Nu gäller det att gå från ord till handling. Jag säger: Sätt stopp för svensk vapenexport till länder som inte är demokratier eller som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna – och sätt stopp för det nu!

Sverige gör just nu förtjänstfulla insatser i FN:s säkerhetsråd. Sverige bör också utnyttja handlingsfrihet som vår militära alliansfrihet ger till att så starkt som möjligt bidra till den internationella kampen mot kärnvapen. redan i höst underteckna FN:s avtal om att förbjuda kärnvapen. En kärnvapenfri värld är en bättre och säkrare värld. Därför bör vi stödja utrikesminister Margot Wallström i hennes strävan att se till att Sverige redan i höst underteckna1 FN:s avtal om kärnvapenbud! Nej till kärnvapen – ja till en aktiv svensk nedrustningspolitik!

Jag talade tidigare om Sveriges feministiska utrikespolitik. Och den feministiska kampen är nödvändig, i Sverige och på alla andra håll i världen. Rörelsen #metoo visade med all önskvärd tydlighet att även om vi kommit längre än de flesta länder med att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor så återstår väldigt mycket att göra. Vi ska bekämpa de patriarkala förtryckande strukturerna varhelst vi återfinner dem, i samhället, på jobbet, i skolan, i våra egna organisationer, i familjelivet och inte minst hos oss själva. Socialdemokratin är en frihetsrörelse och kvinnans rätt till samma frihet som mannen är en av dagens viktigaste frihetsfrågor.

För att vi ska kunna åstadkomma allt detta, för att vi ska kunna bygga ett samhälle präglat av frihet, jämlikhet och solidaritet med dessa våra minsta är det viktigt att valet i höst går riktigt bra för Socialdemokraterna. Om det inte gör det riskerar vi att få en moderatledd regering. Och en sådan vill vi inte ha. Varför vill vi inte det? Nej, därför att en moderatledd regering kommer att prioritera skattesänkningar framför satsningar på välfärden. En moderatledd regering vill införa specifika låglönejobb, vilket riskerar att sänka löneutvecklingen på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Lagen om anställningsskydd –LAS – skulle urholkas, införande av marknadshyror skulle tvinga människor att flytta från sina hem. Vinstjakten i skola och sjukvård skulle få fortsätta. Gränserna till omvärlden riskerar att stängas ännu mer än vad som nu är fallet. Och moderatledaren Ulf Kristerson har sagt att han är beredd att bilda en regering även om Alliansen blir mindre än de rödgröna partierna, vilket i praktiken innebär att Ulf Kristersson skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning i riksdagen i fyra års tid. Ni kan ju själva tänka er vad det skulle innebära för jämlikheten och för friheten, för jämställdheten mellan män och kvinnor, för bygget av det gröna folkhemmet och för de människor i nöd som säker sig en tillflykt till Sverige. Vi kan vara arga på vårt eget parti. Vi kan vara dystra, vi kan vara rosenrasande. Men låt oss inte för ett ögonblick tro att det skulle bli bättre med en moderatledd borgerlig regering!

I stället vill jag se en socialdemokrati som går till val på att utveckla vårt underbara Sverige till ett än mer jämlikt, frihetligt och öppet land, med hållbar utveckling, jämställdhet och ett fortsatt internationellt föredöme för omvärlden. Ett land där politikerna lyssnar till de enskilda människornas förhoppningar och drömmar. Till de drömmar och visioner som finns i den myllrande folkmassan, hos den enskilda människan, bland skolelever och bland industriarbetare. Bland lärare och bland sjukvårdsanställda. Bland arbetslösa, bland företagare och bland pensionärer. Bland asylsökande, bland restaurang- och handelsanställda. Bland kulturarbetare, bland bönder, bland idrottare, bland städare, bland ensamkommande unga och bland ingenjörer. Bland alla dessa fantastiska människor som tillsammans är vårt älskade Sverige – vårt växande hem! och Vi ska politiskt ta striden mot dem som vill dra samhället isär igen. Vi ska stå upp för människors lika värde rätt. Mot främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.

Nu går vi ut i valrörelsen. Vi gör det med högburna huvuden, med insikten att Sverige i dag är ett ännu bättre land än vad det var för fyra år sedan. Vi bygger tillsammans vidare på ett samhälle för alla. På ett Alingsås för alla. Ett Sverige för alla. Vi bygger landet, vi bygger framtiden. Det gör vi alla tillsammans. Tillsammans för Sverige, för Sverige – i världen!
Tack för ordet – låt oss nu gå vidare mot valseger och tillsammans bygga Sverige ännu bättre!

by

Till stöd för en optimistisk socialdemokrati

Det blåser full storm om de så kallade integrationsfrågorna, och vi måste som parti vara beredda att parera kastvindarna för att inte tappa kursen. För att det ska vara möjligt krävs ett ideologiskt tydligt grepp om frågan. Det är omöjligt att berätta om det progressiva socialdemokratiska samhällsbygget och samtidigt föra en retorik om invandring och integration som riskerar att uppfattas som ideologiskt oförankrad, visionslös eller auktoritär.

”Integration” får heller aldrig bli ett förtäckt sätt att i sken av nationell sammanhållning tvinga på minoriteter majoritetens kultur och seder. Det vore att reducera frågan till att bara handla om kulturkrockar och attityder, till symboliskt laddade uppdelningar i ”vi och dem”.

Det är ekonomisk och social utsatthet som bidrar till otrygghet och kriminalitet, och minskar tilliten till samhället. Om Sverige dras isär så är det för att Sverige har blivit orättvist. Sverige är fortfarande ett av världens tryggaste länder, inte på grund av en lång historia av hårdför repressiv kriminalpolitik utan tack vare en historiskt oöverträffad social reformpolitik som lyft de mest utsatta grupperna in i samhället.

Socialdemokraterna ska vara tydliga med att vi vill bygga det nya Sverige, inte återskapa det gamla. Men vi vill ta med oss det bästa av det som har bidragit till att göra vårt växande hem fantastiskt: En vård som det går att lita på, ett rättvist skatte- och bidragssystem, en arbetsmarknad som bygger på samförstånd och gemensamt framåtsträvande, en utbildning i världsklass, en tydlig politik för jämställdhet i både det privata och det offentliga, och en utrikespolitik som sätter freden och solidariteten i centrum. Det är genom att Socialdemokraterna gör det vi redan är bra på som vi löser de problem med segregationen som vi ser idag, och återställer den tillit och optimism som ska känneteckna ett progressivt demokratiskt samhälle.

Ingen människa som just kommit hit kan hållas ansvarig för att klyftorna började skena iväg och välfärden urholkas redan för tio-tjugo år sedan. Ändå framställs en kraftigt förenklad krav- och förbudspolitik alltför ofta i debatten som ett svar på just frågor om integration och otrygghet. Sådana utspel spär istället på den misstänksamhet mellan grupper, den oro som är en fundamental del av problemet i debatten idag.

En alltför ensidig ordning- och redapolitik har aldrig legat den socialdemokratiska grundhållningen särskilt nära. Vi är som mest trovärdiga och engagerande när vi förankrar trygghetsfrågorna i de sociala investeringar som återfinns i hjärtat på vår människo- och samhällsoptimistiska ideologi: Att varje människa som lyfts ur utsatthet och isolering blir en tillgång för samhället i dess helhet.

Om vi tillsammans lyckas med detta har vi goda möjligheter att mobilisera valarbetare och partimedlemmar. Men om valarbetarna sviker riskerar det bereda vägen för fyra förlorade år med borgerlig politik som återigen fokuserar på att minska statens intäkter och krympa det offentliga istället för att satsa på de grundläggande strukturer vi behöver för att vårt hem ska fortsätta att växa.

Det bästa måttet på lyckad integration är att alla som bor i Sverige känner att de hör hemma här. Integration förutsätter därför rättvisa livsvillkor för alla som bor i Sverige. De ska känna att det är här som de har sin framtid.

Sverige är vårt gemensamma växande hem. Hur vi vårdar och bygger det hemmet är vad Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att valrörelsen ska handla om.

Styrelsen för Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Framtidsforum – mer hjärta i politiken!

Inom kort finns livesändningen av Framtidsforum – mer hjärta i politiken att se på Youtube. Texten uppdateras!

Framtidsforumet Mer hjärta i politiken är en mötesplats och ett forum för dig som vill se en lite rödare och lite grönare politik, till vänster om mitten! En hel dag med idédebatt, samtal, paneler, seminarier, boktorg och mingel!

Tid: 14 oktober, 09.00 – 16.30

Plats: Socialdemokraternas hus, Sveavägen 68, Stockholm

Fritt inträde! MEN, obligatorisk föranmälan: Anmäl dig här!

***

PROGRAM

Keynotes

Parties, Participation and Democracy (kl 09.00)

Daraka Larimore Hall, vice ordförande för Demokratiska partiet i Kalifornien

Framtidens folkrörelse – hur ser den ut, hur mobiliserar vi? Behövs det nya slags partier? (kl 09.35 – 10.20)

Ulf Bjereld -ordf. Socialdemokrater för tro och solidaritet,
Daraka Larimore Hall, vice ordförande för Demokratiska partiet i Kalifornien
Stina Oscarsson, dramatiker och samhällsdebattör
Moderator: Lina Stenberg, Tankesmedjan Tiden

Högerextremismen – att motverka hot och bygga demokrati (kl 11.30 – 12.15)

Panel: Mattias Gardell – professor i religionsvetenskap, Bilan Osman – utbildare Expo, Kenneth Persson – ordf. arbetsmarknads- & socialnämnden Borlänge, Martin Schibbye – Project Blank Spot, Mariam Osman Sherifay – rektor Kista folkhögskola
Moderator: Lukas Romson, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Från krigsoffer till klimatflyktingar – flyktingkrisernas många ansikten (kl 14.30 – 15.00)

Carl Söderbergh, policychef Minority Rights Group

 

Ämnen i övriga programmet:

Rätten till marken – miljö, natur och exploatering i Sápmi (kl 10.30 – 11.15)

Josefine Skerk, ledamot i sametinget för Jakt- och fiskesamerna.

 

Ickevåld, internationell rätt och verktyg för en rättvis fred i Palestinakonflikten (kl 10.30 – 11.15)

Panel: Ulf Bjereld – ordf STS, Anna Karin Hammar – präst och teol dr, Thomas Hammarberg – Europarådets fd kommissionär för mänskliga rättigheter, Evin Incir – Olof Palme Internationella Center
Moderator: Ulf Carmesund, internationell sekreterare för STS

 

Utanför och innanför – uteslutningsmekanismer, analys och lösningar (kl 10.30 – 11.15)

Panel: Jonas Nygren – delegationen mot segregation, Nathan Hamelberg – Män för jämställdhet, UlrikaVedin – LO, Aisha Mussa Gaas – Kvinnojouren Somaya
Moderator: Victor Bernhardtz – Katalys

 

Muslim och kvinna – talar kvinnorörelsen om eller med oss? (kl 13-15 – 14.00)

Panel: Amne Ali – fd ordf SSU Stockholm, Sara Kukka-Salam – kommunalråd Solna, Zainab Marrakchi – ordf Muslimska Kvinnoföreningen i Sverige, Aya Mohammad – styrelseledamot Hjärta – troende S i Stockholm, Zaynab Ouhabi – strategisk rådgivare ABF
Moderator: Anna Ardin – Hjärta – troende S i Stockholm, STS

 

Efter samkönade äktenskap och tvångssteriliseringar – nu då? (kl 13-15 – 14.00)

Panel: Sören Juvas – Ordf. Hbts, Suzann Larsdotter – RFSL, Ulrika Westerlund – utredare transpersoners livsvillkor.
Moderator: Lukas Romson – STS

 

Hur kan vi i tider av faktaresistens kommunicera kring klimatfrågan så den berör? (kl 15.15 – 16.00)

Samtal mellan Gró Einarsdóttir, doktorand psykologi och Sara Gunnerud – språkkonsult och socialdemokrat

 

Delaktighet i samhället –bara för vissa? (kl 15.15 – 16.00)

Samtal med Christine Bylund, doktorand i etnologi och Susanne Berg – funkisaktivistisk veteran och samhällsdebattör

 

***

Konferencier för dagen är Hans Josefsson, , förbundssekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Matiga lunchmackor och hembakat fika finns att köpa, vinsten går till Unga Örnars internationella projekt!

Välkomna!

by

Kongressmaterialet gör oss glada och stolta! Men…

Snart är det partikongress och vi är taggade och stolta över innehållet i kongresshandlingarna, men det finns utrymme för förbättring. Vi vill se att vårt parti formulerar en mer offensiv politik som respekterar mänskliga rättigheter, inte minst asylrätten, och som inte försvårar för människor som tigger i Sverige. Socialdemokratin bör också utveckla en modern politik för mångkultur och religionsfrihet.

Vi tror också att det behövs balans när det kommer till att ställa krav på medborgarna. Vi ska inte bara ställa krav neråt, utan även uppåt. Och få krav är viktigare än de som ställs på vår vapenexport. Vi menar att vi behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter.

Läs hela Tro och solidaritets kongressmaterial här!

by

Det är era egna medlemmar ni exkluderar, LO

lo-fackPå torsdagen publicerade LO en stor och omdiskuterad debattartikel i DN. LO vill peka ut en linje för att bygga Sverige starkare, visa på var och hur landet behöver byta riktning. Artikeln fick rubriken ”Sverige måste återgå till en reglerad invandring”, vilket förstås  sätter tonen för läsningen. Det var visserligen DN som satte rubriken, men i själva artikeltexten slås också fast: ”Sverige måste återgå till den både reglerade och solidariska invandringspolitik som Socialdemokraterna historiskt har stått för.”

Kritiken lät inte vänta på sig. Har alltså Sverige ingen reglerad invandring? Har vi inte haft? Expos och Tillsammanskapets Alex Bengtsson gick så långt som att undra om LO-ledningen är dumma i huvudet.

Nå, så långt ska vi inte sträcka oss – det finns självklart också många bra poänger i artikeln. Men sant är att LO med sitt utspel gör två saker:

Dels bekräftar man indirekt den världsbild som säger att det är flyktingars fel att vissa i Sverige har det dåligt, trots att landets ekonomi går bra. LO bidrar med sina formuleringar till detta förödande blame game.

Dels riskerar man att splittra arbetarklassen ytterligare, när man inte kan uttrycka sig på ett sätt som omfattar alla sina medlemmar och hela Sverige.

I bästa fall har man använt sig av klumpiga formuleringar, i sämsta har man gjort ett medvetet val där ett populistiskt pekfinger i luften vägt tyngre än den egna värdegrunden och ideologin.

Många människor, självklart även LO-medlemmar, far illa av samhällets invandringskritiska och rasistiska strömningar. Strömningar som inte sällan göds av idén om att invandring och flyktingpolitik är grunden till alla orättvisor vi kan se. En vitt spridd myt är att invandringen är oreglerad, kaosartad och helt okontrollerad. Något som förstås aldrig varit fallet.

De som vanligen står för denna idé och myt, om flyktingars fel och massinvandring, bortser från sådant som LO egentligen vill tala om: Hur djupt orättvist ojämlik fördelningen av makt och resurser ännu är, att klyftorna ökar, att borgerliga skattesänkningar dränerat välfärden och att storfinansen fortfarande cashar in, medan skola, vård och pensionärer kämpar med knappa resurser. Hur vi måste göra något åt allt detta. Nu! LO kan inte bortse från detta.

Det är därför synd att LO skymmer sin egen sikt. LOs utspel får helt enkelt fel fokus.

Artikelförfattarna säger sig föra medlemmars talan och vill svara upp mot deras oro. Samtidigt struntar man alltså i, eller rentav underbygger, den oro som många andra medlemmar tvingas leva med, en oro för ökad polarisering och rädsla för rasism och hatbrott.

I Studio ett (Sveriges radios P1, torsdag 15/12) medger Karl-Petter Thorwaldsson att artikelns formulering om reglerad invandring kanske var olycklig. Flera gånger säger han att det de egentligen menar är att LO vill se permanenta och inte tillfälliga uppehållstillstånd, eftersom det får fler i arbete. Det vill jag också. Just därför är det riktigt synd att inte just det står någonstans i artikeltexten, en text som ju har långt större räckvidd än radioinslaget.

Radioinslaget bekräftar också delvis en bakomliggande orsak till artikelns formuleringar i punkten om invandring. Thorwaldsson vill slå ifrån sig kritiken från bl a Lisa Pelling med orden ”det är också våra arbetskamrater”. Nej, Karl-Petter, det är inte ”vi” och ”dem” – dina medlemmar och deras kamrater vi talar om – det är VI, det är OSS, det är DINA medlemmar du talar om.

LO-medlemmar har idag sina rötter i Sverige men också i länder som Somalia, Irak, Syrien, Iran, Kurdistan och Afghanistan. Det borde Karl-Petter Thorwaldsson förstås inte bara känna till, utan också känna.

Sverige och världen ser inte längre ut som den gjorde på Palmes, Ingvar Carlssons eller ens Göran Perssons tid – den tid som LO-chefen refererar till som föredöme för flykting- och migrationspolitik. Det är andra tider. Och de kräver, precis som LOs analys gör gällande, en ny riktning för att göra Sverige starkare.

Men att medvetet eller inte stryka invandrings- och flyktingfientliga strömningar medhårs gör inte Sverige starkare. Det är precis tvärtom. Idag behövs en långt mer inkluderande analys än den LO ger uttryck för här. Synd som sagt på så rara ärtor – LO är en oerhört viktig aktör vars klokskaper behövs både i samhället och i (S-)politiken.

by

Sara Karlsson: Hållbarhet är målet. Ur antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid.  Här på bloggen bjuder vi på några textutdrag ur boken.

JULKLAPPSTIPS! Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet.

Sara Karlsson (foto riksdagen)SARA KARLSSON (f 1985) är sedan 2010 ledamot av Sveriges riksdag. Är utbildad socionom. I riksdagen är hon ordinarie ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet, Skatteutskottet samt i Riksdagens överklagandenämnd. Hon sitter även i Nordiska rådets svenska delegation. I Framtidsarvet skriver hon om hur  Hållbarhet är målet:

Klimatkrisen och andra stora miljöproblem är brännande frågor. Oavsett på vilken nivå en verkar behöver en förhålla sig till och agera utifrån påverkan på utsläpp av växthusgaser, kemikaliespridning och utarmning av biologisk mångfald. Det gäller i högsta grad också utrikespolitiken. Det är dock svårt att skriva om hur utrikespolitiken bör behandla miljöfrågorna utan att ta avstamp i en större helhet.

Så länge jag kan minnas har ett dominerande tema i många olika politiska frågor varit globaliseringen. Den har flitigt använts som förklaring till eller argument för olika förändringar, som en diffus men obönhörlig variabel i all samhällsförändring. Men många av de frågor som ställts dessa decennier är fortfarande obesvarade, och det som präglar socialdemokratins hållning till globaliseringen kan nog bäst beskrivas som ambivalens och räddhågsenhet. Detta är dock inte bara utmärkande för socialdemokratin utan snarare något som alla traditionella partier mer eller mindre brottas med.

Sensommaren 2015, när detta skrivs, är den internationella flyktingkris som uppkommit i spåren av kriget i Syrien och era andra konflikter och oroshärdar den dominerande frågan i den offentliga debatten. Överhuvudtaget har migration varit ett underliggande tema i samhällsdebatten under flera år och polariseringen är påtaglig. Men den konflikt som dras upp mellan SD och ”alla andra” om huruvida vi ska ge skydd åt människor på flykt är förenklad. Konflikten går egentligen djupare än så, just om hur vi förhåller oss till nationen och världen. Vi står liksom och väger mellan då- och framtid, mellan nationalstatens föreställda bekymmerslöshet och globaliseringens skrämmande ovisshet. En konfliktdimension som varit tämligen frånvarande i svensk politik under lång tid. Och en konflikt – mellan kosmopoliter och nationalister – som skär mer på tvärsen i det politiska landskapet än det riktigt är bekvämt att erkänna.

Kosmopolitism, alltså hållningen att världen ska betraktas som ett samfund med likaberättigade medborgare, är på intet sätt någon ny idé. Den har rötterna betydligt längre tillbaka än nationalismen som uppkom med bildandet av nationalstaterna under 1700- och 1800-talets Europa. Den har däremot varit ordentligt tillbakatryckt under lång tid. De förändringar som världen genomgått de senaste decennierna, framför allt den ekonomiska integrationen, för dock kosmopolitismen tillbaka upp på bordet. Nationalstaten blir som konstruktion allt mer apart. Och, som en naturlig följd av reella förändringar, skönjer vi också stora värderingsförskjutningar och nya, eller nygamla, sätt att se på världen.

Den tidiga arbetarrörelsen var till sin natur präglad av kosmopolitiska, eller internationalistiska, ideal – ”arbetare i alla länder, förenen eder”. Nationen som projekt står i bjärt kontrast till den gemensamma klasskampen. Det var en fråga som också splittrade den tidiga svenska socialdemokratin. Men nationalstaten var då den arena som fanns att verka på, för den som via parlamentariskt arbete och politiska reformer ville förändra samhället. Det gjorde också många socialdemokratiska partier med framgång.

Men idag, drygt hundra år senare, är förutsättningarna för gemensam kamp – eller politik om man så vill – förändrade. Nationalstaten är i många fall snarare en begränsning än en tillgång för progression, eftersom kapitalet definitivt inte känner några gränser och kan kryssa mellan olika jurisdiktioner för att ställa arbetare mot varandra och undvika reglering och beskattning. Ändå tycks den vänster som vill riva gränser och driva kosmopolitik avfärdas som nyttiga idioter förförda av nyliberaler som vill använda internationalisering för att montera ner välfärden och öka klyftorna. Det är givetvis sant att denna dimension i politiken driver fram nya allianser som innebär att delar av vänstern och många liberaler landar i gemensamma ståndpunkter, till exempel vad rör migration, men det betyder inte mer än just att vi delar uppfattning i några centrala principiella frågor. Precis som när liberaler och socialdemokrater kring förra sekelskiftet stred tillsammans för allmän rösträtt. Det var just utgångspunkten som var gemensam, inte det politiska programmet.

Det jag förespråkar är dock inte nedrivna stater, anarki och kaos. Jag tror att staterna kommer spela stor roll även framöver, dock med mindre suveränitet. Och vi har redan kommit en bit på väg, vår suveränitet är inskränkt i och med folkrätten och framför allt genom EU-inträdet. Det mest utmanande är kanske den omdefiniering av medborgarskapet som vi gradvis måste gå igenom, och redan gör, där den enskildes rättigheter uppvärderas på bekostnad av nationers.

I boken Kosmopolitism: ideal och verklighet gör den brittiske statsvetaren David Held, som länge intresserat sig för dessa frågor, en genomgång av kosmopolitism som idé samt analyserar nuvarande politiska nivåer och uppnådda kosmopolitisering.1 Han skisserar en väg framåt för att lösa ”vår tids politiska paradox”: att våra stora problem är gränsöverskridande men att beslutsfattandet sker nationellt och lokalt. Förslaget är inte alls så revolutionerande som man kan föreställa sig. I korthet handlar det om att bygga på de strukturer som finns och skapa en ”skiktad” styrning från global till lokal nivå, med stater och större regionala strukturer som viktiga beståndsdelar.

Held är dock långt ifrån ensam om att fundera över global styrning. Sedan 2007 pågår en kampanj för inrättandet av ett världsparlament knutet till FN-systemet, UNPA Campaign (Campaign for the Establishment of a United Nations Parliamentary Assembly). Kampanjen stöds av närmare fyrahundra NGO:er runt om i världen och många nationella parlamentariker har undertecknat petitionen. Även andra initiativ har tagits av kampanjer eller begynnande internationella organisationer. De är värda att ta på allvar och diskuteras.

Att förändra världsordningen är naturligtvis ett stort och långsiktigt åtagande, men den ambitionen bör re ekteras i utrikespolitiken och vara det som ligger till grund för våra vägval och prioriteringar. Det är dock i sammanhanget också viktigt att framhålla skillnaden mellan svenska staten och socialdemokratin. Som parlamentariker och inte minst regeringsföreträdare representerar vi Sverige i olika internationella organ, där vi har möjlighet att agera och driva förändring. Men en strategi för demokratisering bortom nationalstaten och byggandet av nya normer och institutioner måste även inbegripa gemensam politik och integration med våra systerpartier. Detta gäller i synnerhet också fackföreningsrörelsen, som har allt att vinna på att stärka fackföreningarnas ömsesidiga förtroende och minska ytorna på vilka arbetare kan ställas mot varandra. Miljöpolitiken är ett exempel på viktiga frågor att samla oss kring, i utrikespolitiken såväl som i vår rörelse.

***

Hållbarhet är målet. Klimatfrågan är den fråga som allt som oftast dominerar miljödebatten. Det är ingen idé att lägga någon större vikt vid att rangordna olika miljöproblem men jag vill ändå framhålla det problematiska i att isolera klimatfrågan. Kommunikativt och strategiskt är det högst förståeligt, men det medför att klimatfrågans oundvikliga avhängighet av andra skeenden i biologiska och biofysiska system undervärderas. Idén om att gå från en ”brun” till en ”grön” ekonomi bara genom att byta från kol och olja till förnyelsebar energi är bedräglig, eftersom förutsättningarna för förnyelsebar energi också har fysiska begränsningar i form av tillgång till mark och andra ändliga resurser. Klimatförändringarna påskyndar dessutom utarmningen av ekosystem och havsförsurning, och vi vet att även om vi når ”målet” om maximalt två graders uppvärmning så kommer det att få stora effekter.

Det vetenskapliga konceptet om ”planetära gränser” som togs fram under ledning av Johan Rockström, professor i miljövetenskap, ger en pedagogisk bild av miljöproblemen.2 Det går helt enkelt ut på att definiera en gräns för hur mycket mänsklig påverkan jorden ”tål” på ett antal områden, innan den medför irreversibla konsekvenser. Forskargruppen har identifierat nio områden och med hjälp av data och modellerande försöker de fastställa hur läget är i förhållande till det planetära livsutrymmet. Det handlar givetvis inte om en knivskarp gräns mellan frid och fröjd å ena sidan och apokalyps å den andra, utan om ett längre osäkerhets-/riskintervall. För fyra av dessa områden är gränsen för risk/stor risk nådd: klimatförändringar, artutrotning, markanvändning samt utsläpp av kväve och fosfor. Vad gäller färskvattenanvändning, havsförsurning och skyddande ozonskikt befinner vi oss under gränsen och för resterande områden, kemikalieflöden och aerosolutsläpp, finns ännu inga kvantifierade gränsvärden.

Budskapet är alltså det enkla, och svåra, att planeten har gränser. Men idag lever vi som att dessa gränser inte existerade. För att skapa hållbarhet krävs ett paradigmskifte i synen på samhällsekonomin. Utan ett stabilt klimat och fungerande ekosystem som vi är beroende av är förutsättningarna dåliga, för att inte säga obe ntliga, för ekonomisk aktivitet. Att vårda naturen är därför helt grundläggande för den mänskliga väl- stånds- och välfärdsutvecklingen. Vi behöver vända på det som idag är miljöpolitikens förutsättning – att prioritera (kortsiktig) ekonomisk tillväxt för att först därefter syssla med miljöpolitik – och istället låta andra mål styra de politiska prioriteringarna. Därför är inriktningen på den nya FN-agendan för hållbarhet, post millenniemålen, mycket hoppfull. I skrivande stund är ramverket inte helt färdigt men riktningen fastslagen. Det är ett bredare tag, och målen är universella och omfattar alla länder. Utifrån det ramverket kan ett internationellt, nationellt och lokalt arbete formas som bygger hållbarhet och knyter världen lite närmare.

***

Institutioner: osexigt men livsviktigt. Miljöfrågor är ett synner- ligen relevant område för globala regleringar. Som nämndes ovan är FN:s nya hållbarhetsmål lovande, vilka innehåller era miljömål. Det finns också sedan tidigare en rad överenskommelser och konventioner på området, som fastslår viktiga principer också om rättvis fördelning inom ramen för den internationella miljöpolitiken. Men, problemet är ofta att det saknas mekanismer och institutionell kapacitet och tyngd för uppföljning och ansvarsutkrävande.

Under ett antal år har en kampanj pågått för att föra in ”ecocide” (ekomord) jämsides med folkmord i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen. Det är ett intressant initiativ men möjligen väl teatraliskt och missriktat. Snarare finns rimliga skäl att skapa en egen rättsordning för miljöfrågorna som är anpassad för att hantera just dem, och inspiration bör kanske hellre hämtas från Europadomstolen (för de mänskliga rättigheterna) eller Internationella havrättsdomstolen (som bevakar havrättskonventionen och förvisso är en tämligen liten verksamhet). Dessa domstolar fungerar närmast som kontrollorgan visavi domstolarna (och lagstiftarna) i medlemsländerna och kan inte ändra beslut fattade av nationella domstolar eller myndigheter, även om den kan inhibera beslut i väntan på prövning samt utdöma skadestånd till klagande. En domstol med denna konstruktion skulle alltså inte fånga in det stra rättsliga som ecocide-kampanjen tar sikte på, mer än indirekt om en medlemsstat får ett visst utslag emot sig. Däremot borde en sådan konstruktion ha potential att ge betydligt större resultat vad gäller harmonisering av centrala principer för den nationella miljörätten i olika stater samt mellan- och överstatliga samarbeten som EU. Men det skulle också kunna gripa in i andra områden som regleras internationellt, i exempelvis WTO:s principer för handelsavtal, där grundläggande skydd för miljön (och arbetstagares rättigheter) ofta spelas bort.

Det nns dock ofta en instinktiv skepsis hos socialdemo- kratin för denna typ av tilltag. Det vi uppfattar som ökat expertstyre och juridi ering går emot vår ryggrad och den svenska författningstraditionen. Hur rädda behöver vi vara för juristerna? Tja, jag vet inte, men kanske inte mer än för kapitalisterna. Dagens situation, med bristande regleringar och konventioner och avtal som inte följs upp och efterlevs, är knappast ideal. Om vi vill skapa internationella regleringar, vilket verkar nödvändigt även på er områden, så är en domstol som följer upp nationell lagstiftning utifrån gemensamt beslutade konventioner att föredra framför någon form av ”världsregering” som utfärdar diktat, vilket ibland förespråkas.

Inför och under FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2012 (Rio+20) uppmärksammades den relativa svaghet som de FN-organ som handhar miljöfrågor har i relation till andra. På mötet beslutade stats- och regeringscheferna att uppgradera miljöprogrammet UNEP till ett permanent organ, vilket sedan fick stöd i generalförsamlingen. Arbetet fortgår med att stärka den institutionella kapaciteten och legitimiteten. En av de större utmaningarna för FN-systemet, såväl klimatarbetet som arbetet med de nya hållbarhetsmålen, kommer dock att vara nansieringsfrågorna. I olika internationella förhandlingar ingår oftast utfästelser om resurser som ska gå från de rika till de fattiga länderna, något förenklat. I klimatförhandlingarna har hundra miljarder dollar om året ut- lovats från och med 2020, och i arbetet med hållbarhetsmålen har siffror mellan 3 300 och 4 500 miljarder dollar diskuterats. Pengarna kommer dock inte bara att komma från de rika ländernas statsbudgetar, även privata pengar är en nyckel. Men det behövs också ny gemensam nansiering. Diskussioner har pågått ett tag och kommer att fortsätta om globala skatter, på flyg- och fartygstrafik eller på finansiella transaktioner till exempel. Även detta kräver väl fungerande institutioner.

Detta är några exempel på institutionsbyggande som Sverige har varit med i, men som behöver intensifieras och där Sverige kan spela en viktig roll. Både i att bistå med engagemang och kompetens och att verka för att förbättra förutsättningarna för deltagande från utvecklingsländerna. Det behövs mer samordning och effektivitet, men också legitimitet, för att fungera. Det är ett arbete som inte rymmer några stora möjligheter att plocka inrikespolitiska poänger, men är nog så viktigt.

***

Staten och kapitalet. Ett av de stora problemen med miljödebat- ten är bristen på analys av ekonomi och makt. Fokus tenderar ofta att ganska ensidigt hamna på konsumtionsmönster, och då individers beteenden. Det påverkar i sin tur de politiska förslagen mot mer av pekpinnar istället för strukturomvandling. I miljörörelsen nns också en stark civilisationskritik som riskerar att föda konservativa politiska ideal. Socialdemokra- tins uppgift som en progressiv och i grunden antikapitalistisk rörelse måste vara att driva en systemkritisk miljöpolitik. Olika organisationer och opinionsbildare väljer ibland att lyfta fram exempelvis de stora oljebolagen och peka på ansvaret för utsläppen av växthusgaser, och därmed ansvaret för omställning. Det är ibland befriande i debatten, att kunna peka ut skurkar som inte är bilberoende landsbygdsbor. Men det blir lätt missvisande och otillräckligt. Givetvis bär vissa företag ett större ansvar än andra, och företagen är uppenbart i olika grad intresserade av ansvarstagande även inom mer miljöskadliga branscher. Men det är inte det mest intressanta. Kapitalismen som system och produktionsmodell drivs inte av värderingar, ”ondska” eller ”godhet”, utan av vinstintresse. Och så länge miljöförstöring lönar sig bättre än miljöförbättring kommer vi att dras med dessa problem. Därför behövs politik, i form av offentliga investeringar, forskning och utveckling, lagregleringar och ekonomiska styrmedel. Men, och detta är viktigt, statlig inblandning i ekonomin är också en stor källa till problem. Då syftar jag inte på den statliga inblandning som primärt handlar om miljöstyrning, utan den som har andra egentliga syften.

I regel handlar det om olika o entliga insatser som syftar till att skapa eller upprätthålla arbetstillfällen på ett visst geografiskt område. Inte enbart protektionistiskt utifrån nationella intressen utan lika gärna som en del av regionalpolitiken eller mer generellt för att ”boosta” den ekonomiska tillväxten. Denna typ av inblandning skapar en korporativism som förhindrar strukturomvandling och därmed utveckling som vore gynnsam för miljön.

Det tydligaste exemplet är de subventioner till fossila bränslen som enligt IEA (International Energy Agency) uppgick till 532 miljarder dollar 2011, ca sex gånger så mycket som till förnybar energi som ofta beskrivs som översubventionerat.3 Men det nns också en rad exempel på subventioner som indirekt gynnar miljöskadlig produktion, samt indirekta subventioner som har samma effekt. EU:s jordbruks- och fiskeripolitik är exempel på det första, som håller ohållbar produktion under armarna och dessutom bidrar till att slå ut produktion i utvecklingsländer. Olika undantag från skatter för vissa branscher är exempel på det senare. Att vi inte, som vi kommit överens om internationellt, tillämpar principen om att förorenaren betalar fullt ut, eller ens i närheten, ligger inom samma sfär. Det är inte att betrakta som subventioner i samma bemärkelse som aktiva politiska beslut, men är likväl kostnader för miljöför- störing och hälsoskador som andra (i regel skattekollektivet som helhet) får bära.

Frågan om utfasning av miljöskadliga subventioner har varit uppe för diskussion i internationella sammanhang, framför allt fossilbränslesubventionerna som är så direkt miljöskadliga och tydligt knutna till klimatfrågan. Det är en fråga som Sverige bör driva hårt. Men, som med allt annat, ska det göras med trovärdighet så måste det inhemska arbetet med frågan förstärkas. En del av de undantag från koldioxidskatten som nns tas nu successivt bort, vilket är bra, men det behöver finnas en mer genomgående fortsatt planering. Ett slående exempel är hur den svenska politiken med hjälp av skatteundantag och riktat stöd gynnar gruvdrift framför återvinning av metall, som nyligen lyfts fram av forskaren Linus Johansson vid Linköpings universitet.4 Stick i stäv med de miljöpolitiska ambitioner vi har och en direkt bromskloss för en mer cirkulär ekonomi.

Ett annat område som i sammanhanget bör nämnas är im- materialrätten, som är en tvistefråga också på miljöområdet, om än något i bakgrunden. All ny miljöteknik patenteras inte, det nns era exempel på innovatörer som vill sprida sin teknik. Biltillverkaren Tesla är ett, som valt att öppna sina patent för att driva utvecklingen mot mer hållbarhet i tra ksektorn istället för att bromsa den. Oavsett skäl, altruistiska eller varumärkesstrategiska, är det positivt. Men alla aktörer i de olika branscher som behöver ställas om arbetar inte på det sättet och det har skapat problem. Och konflikter. Utvecklingsländer och tillväxtekonomier har i klimatförhandlingarna krävt att klimatvänlig teknik helt ska undantas från patent, och att det ska byggas upp pooler för delande av teknik. Som lekman är det å ena sidan lätt att se att immaterialrätten förhindrar spridning av viktig teknik, å andra sidan svårt att föreslå hur immaterialrätten skulle kunna reformeras. Men det är en angelägen fråga att arbeta med för att de länder som, till skillnad från västvärlden, står i kast med att bygga upp och ut infrastruktur som energi och tra k inte ska behöva återupprepa de misstag som västvärlden gjort och som skapat de problem vi nu försöker lösa.

Det jag försöker argumentera för är alltså inte att lämna marknaden ifred. Det behövs regleringar och styrning men det behöver ske på rätt sätt. Stora strukturella förändringar behövs i ekonomin och politiken behöver hitta rätt roll i det. Där är vi långt ifrån idag.

***

Det goda exemplet. En av de frågor jag tampats mest med under de åren jag sysslat med miljöpolitik är att den ofta betraktas som fri från värderingar och politiska vägval utöver de som rör själva (den ekologiska) hållbarhetsdimensionen. Givetvis är det inte så. Socialdemokratin måste bygga miljöpolitiken på samma värderingsbas som annan politik: frihet, jämlikhet och solidaritet. Och förutom hållbarhetsdimensionen måste också den globala dimensionen hela tiden finnas närvarande. Miljöpolitiken är i stor utsträckning en fråga om fördelning av makt och resurser.

Om alla i världen levde så som vi svenskar gör idag skulle det krävas 3,7 jordklot. Att minska vår miljöpåverkan är därför i sig en solidaritetshandling, eftersom det företrädesvis är andra – fattigare människor som inte varit med och bidragit till miljöproblemen – som får bära konsekvenserna.

Vi ska inte heller underskatta betydelsen av goda exempel. Vi är på era sätt ett sånt, och vi ska fortsätta vara det. För att det kan ge effekt. Men också för att det är gott i sig. Det känns extra viktigt just nu, när godhet närmast blivit ett skällsord i debatten och kärvhet en dygd. Vi ska göra gott, för att det är rätt. Och vi ska bära det med värdighet och stolthet, men inte självtillräcklighet. Att göra vår del är ju faktiskt inte mer än just det. Men det är också så vi bygger trovärdighet i det internationella arbetet.

 

NOTER:

1 Held, David (2010), Kosmopolitism: ideal och verklighet, Daidalos.

2 Mer information om forskningen tillgänglig via www. stockholmresilience.org.

3 IEA (2013), Redrawing the energy-climate map:World energy outlook special report.

4 Monica Westman Svenselius, ”Politiken missgynnar återvinning”, 9 maj 2014, på www.liu.se.

by

På andra sidan Trump finns en ljus framtid: Organisera er!

President Trump. När vi precis börjat öva på att säga ”Madame President”, får vi börja om. För precis där slog tydligen USA i glastaket alla talat om. En lögnaktig, sexistisk, brutal, oberäknelig och politiskt omeriterad vit man har av det amerikanska folket valts framför den kanske mest politiskt erfarna presidentkandidaten någonsin – en kvinna. Efter åtta år med en svart president var manegen krattad för den första kvinnliga presidenten i världens mäktigaste land. Så blev det inte. Om omvärlden möjligen var redo, så var USA det tydligen inte.

Ingen svart president, ingen kvinnlig. Nej, en vit man som slåss för vita mäns privilegier. Som helt öppet vänder sig mot kvinnor och minoriteter.

Det är hotfullt att denne omvittnat hetlevrade och lättkränkte man nu har makten över världens starkaste armé. Om inte förr borde de som nyss slagits för ett svenskt Nato-medlemskap tänka om. Donald Trumps hand på kärnvapenknappen är inte trygg.

Vi kan inte räkna med att ett amerikanskt ledarskap är vad som kommer att ge världen säkerhet framöver. Trump är isolationistisk och vill hellre kalla hem amerikanska soldater än sända dem till krigshärdar i länder han inte förstår sig på och inte bryr sig om.

Det kan nog till och med vara en av de långsamma förändringar som lett fram till dagens resultat: Regular Joe tröttnade på att lägga pengar på krig långt bort, få hem söner och bröder i body bags och samtidigt uppleva det som att deras eget liv försämras utan att politiker gör något. Trump lovade att öppna plånboken för dem istället.

Trots att han är en stenrik affärsman och borde vara själva definitionen av ”etablissemang” och ”elit”, så har Donald Trump lyckats med konststycket att slå sig fram som etablissemangets motpart. En roll som populistpartier och nyfascistiska politiker i många länder just nu lyckas ta.

I en av Trumps senaste kampanjfilmer får tre judiska personer symbolisera just ”etablissemanget”. Det är inte heller första gången Donald Trump förknippas med mer eller mindre uttalad antisemitism. Idag den 9 november är det minnesdagen av Kristallnatten. En av de händelser som förebådade och inledde Förintelsen av miljontals judar. En upprinnelse var som bekant att judar blev syndabock för allt man upplevde gått snett; judar var människor det blev mer och mer socialt accepterat att angripa. Från ord och enklare handlingar till mer och mer våld. Trump-anhängare ser precis som sverigedemokrater och andra nationalistiska partier syndabockar överallt.

Dessa vågor som Trump surfar på är farligare än honom själv.

Vad händer när Trump inte kommer att kunna leverera? Vad händer när besvikna människor blir besvikna igen? Stora grupper i samhället känner ilska mot det upplevda etablissemanget och mot minoriteter, som de upplever skyddas mer än dem själva. Ilska och motstånd är lättare att framkalla än solidaritet. Instinkten är direkt och aggressiv, allt annat kostar eftertanke och tid.

När Donald Trump lovar att öppna gårdagens miljö- och hälsofarliga kolgruvor och ge trygga jobb till alla landsbygdens män, vet han själv att han inte kan. Men det spelar ingen roll. Orden är allt. Och han vinner.

Kanske har vi som vet att de trygga jobben inte alltid finns som de fanns igår – men som ändå tror på en bättre värld – något att lära precis där: Vilka löften ger vi om ett bättre liv för alla?

Vårt misslyckande ger också en väg framåt. Lyckas vi mer övertygande berätta om att världen blir bättre, hur samhället blir bättre, så lyckas vi också överrösta hat och hot om undergång. Världen går att förändra! Förbättra. Framtiden är inte skriven i sten. Trots framgångarna för en politik vi ogillar och ser farorna med. Nu är vi kanske uppgivna, men vi kan alla förändra. I det lilla, på väg mot det stora.

Vår demokratiska politik måste bygga på mer jämlikhet, mer känsla av egenmakt till fler och på lyhörd respekt för alla.

Någon sade att när det skymmer är det viktigt att vi alla håller lyktor som kan lysa upp vägen vi måste gå, vägen framåt.

Ett ljus i mörkret är att de unga i USA tycks ha röstat emot Trump. Liksom de yngre röstade emot Brexit i Storbritannien. Den unga generationen står för helt andra värden. Precis där ligger vår framtid. Både faktiskt och politiskt. Det ser ljust ut i framtiden. Vi måste bara gå dit först.

Sörj inte, organisera er! sade Joe Hill. Börja vägen framåt hos oss – bli medlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet och slåss tillsammans för internationell solidaritet och ett samhälle för alla.

joe-hill-don-t-mourn-organize-t-shirt-4

by

Monica Pourshahidi: Hatet ska inte följa oss längre. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

monica-pourshahidi2015foto-aurora-pirrakuMONICA FUNDIN POURSHAHIDI är politisk sekreterare hos Socialdemokrater för tro och solidaritet. I antologin Framtidsarvet skriver hon om rasism, antirasism, feminism, migration – och om sin morfar och sig själv, ’Hatet ska inte följa oss längre’:

 

Mina första riktiga minnen av Olof Palme, mer än någon vag koll på att han var statsminister, är klistermärkena. Affischerna på stan. Klistermärkena på bakrutan på bilar.

Jag minns att de var så skrämmande, trots att jag förstod att de var tänkta att vara roliga. Roliga för någon. Inte för Palme förstås. Olof Palme avbildad med en enorm krokig karikerad näsa. Jag reagerade för precis en sådan näsa hade min mamma, min syster, min bror, min morfar – ja, jag.

”Det föds en Palme varje dag – använd kondom”. Skratten som liksom var elaka. Dockan som skulle föreställa Palme som sparkades, stampades på. En löpsedel för en kvällstidning – eller vad var det? – med Palmes ansikte som en piltavla. Man skulle kasta pil på Olof Palmes ansikte.

I mitt minne satte någon i min familj upp den, på skämt. Min familj var inte socialdemokrater. Jag tyckte det var olustigt, piltavlan. Den där karikatyren. Näsan. Den krokiga. För vi hade ju också den där näsan? Och hatet skrämde mig. Redan då.

***

Varför hatades denna man så mycket? Vad var det de hotades av, de som hatade?

Någon hatade tillräckligt mycket för att ta fram pistolen den där februarikvällen 1986. Då var jag fjorton år. Mamma väckte mig och syskonen. Vi lyssnade på radio. Vi väntade på att rapporter skulle komma. Det spelades sorglig musik medan vi väntade. Hela svenska folket väntade. Sedan kom pratet. En allvarlig röst. Vi minns det alla. Statsministern var död.

Många år senare dök de upp, männen som säkert hade de där dekalerna då för länge sen. Eller deras pappor och bröder. Systrar kanske. Mammor? Nu är de män som för fem-sex år sedan sjöng ”Olof Palme gick på bio, shalalalala. Han kom ut strax efter tio, tra la la la laa, tra lal lal laa. Skottet brann, blodet rann, Olof Palme – han försvann.” De sjöng den och någon filmade. Det var riksdagsmän och partiledare som sjöng sången. Kommunpolitiker. Det var Moderata ungdomsförbundet som 30 år tidigare stampade på Palme-dockan. På en scen. Med partiledaren i rummet. Det filmades det också.

Vad hände däremellan?

Mellan dekalerna med nidbilderna av Palme och hatsången om honom? Mellan männen som körde bilar med kondomdekaler på 80-talet och männen som sjunger Palme-nidsånger och ”jimmie ååååkesson – sha la la la la” idag?

Hans motståndare, de hatiska, uppfattade Olof Palme som allt från judisk konspiratör till rysk infiltratör. Lögner spreds. Rasistiska lögner och påhittade historier. Som nu. Men nu är det andra som drabbas. Och nu sprids de rasistiska och påhittade hathistorierna med vindens hastighet. Fortare. Och längre.

Hatet följer oss.

Hatet mot socialdemokratin. Sossehatet når kanske sin vidriga kulmen när Anders Behring Breivik utför sitt fasansfulla terrordåd. När han kallblodigt mördar socialdemokratiska barn och ungdomar. För att han hatar deras sätt att se på världen. För att de var socialdemokrater. För att de som socialdemokrater stod upp för alla människors lika rätt och värde. För att de som socialdemokrater stod upp för internationell solidaritet. För mångfald. För ett mångkulturellt samhälle. Det Breivik hatade mest av allt. Det som socialdemokratin kom att symbolisera.

Hatet följer oss och sprider sig.

***

Jag skriver detta när sommaren 2015 just passerat. Den brukar kallas the summer of love, sommaren 1967. Nästan femtio år senare upplevde vi något av the summer of hate. Troligen har hatet aldrig tidigare varit så intensivt och kunnat färdas så långt. Den digitala revolutionen innebar en kommunikations- revolution. Kanske överraskade det oss alla att den till så stor del innebar en helt ny vid värld att hata och sprida sitt hat i.

Samma sommar som antalet döda, drunknade, flyende från krig och terror chockade en yrvaken europeisk allmänhet – samma sommar firade näthatet nya triumfer. Massivt och oresonligt hat riktades mot människor på flykt, mot de fattiga migranter som tigger i våra gathörn, mot de som slåss för asylrätt och mänskliga rättigheter, mot de journalister som vill berätta om hatet och hoten.

Konspiratoriska och apokalyptiska idéer formligen flödar på nätet. Ofta under täckmantel av yttrandefrihet. En tolkning av yttrandefriheten som skadar densamma. De digitala hoten leder inte sällan till fysiska hot, särskilt mot offentliga personer och journalister som tvingas ändra sina livsmönster. Det digitala hatet matar en utbredd misstro, cynism och egoism.

Tusentals har dött för att det har saknats lagliga vägar att ta sig in i Europa, men hatet har fortsatt. Misstro, hetsande och förakt har spritts. Rasistiska lögner och påhittade konspirationer. De når långt.

Samhällsdebatten förändras fort nu. Opinionen svängde synbart efter en peripeti under någon enda septembervecka 2015. Nu ville fler än någonsin hjälpa människor på flykt, välkomna asylsökande, ta emot ensamkommande i sina hem, vara faddrar, ge pengar, samla in kläder, skor, sovsäckar till människor förtvivlat strandade i Östeuropa eller till flyktingläger i Grekland.

När hatets apostlar så fick färre öron som lyssnade, färre huvuden som nickade instämmande, triggades vissa att vara ännu mer öppna med sitt hat. När resten av samhället enades i medkänsla för människor bakom stängsel, kallade andra samma människor för lyxflyktingar. När en hel värld sörjde en treårig drunknad kurdisk pojke på en strand, hånade andra ”en mindre att försörja”.

Rasismen göds av okunskap. Av egoism. Av rädsla. Av lögner, rykten, vantolkningar, misstänksamhet, missunnsamhet. Av nationalism.

För ett par decennier sedan var det vanligt med ”lyxflyktingar” – det vill säga de som flyttade från Sverige för att slippa betala den skatt Sverige krävde av dem, till vår gemensamma välfärd. Idag flyttar vi härifrån främst för att få jobb. Och för att slippa Sveriges kalla klimat.

Just nu emigrerar så många människor från Sverige att det bara kan mätas med åren då en tredjedel av landets befolkning lämnade för nya liv i Amerika och Australien.

Idag emigrerar sannolikt ingen enda från Sverige på grund av svält eller armod. Som man gjorde då, vid artonhundratalets slut och nittonhundratalets första år. Idag är vi välfärdsemigranter. Lyxemigranter om vi så vill. Vi flyttar till Thailand (20 000 svenskar bor där), till Spanien, Storbritannien och Norge (90 000 svenskar vardera) och till USA (där det idag bor cirka 150 000 svenska medborgare).

Under den stora emigrationsvågen då 1,5 miljoner människor lämnade landet var orsakerna fattigdom, klassklyftor, konservativ politik som inte gav alla rösträtt, bristande framtidstro, religiös förföljelse och drömmen om ett bättre liv.

***

Min morfar, Eric Albert Forsberg (han som liksom Palme hade en stor tjusig krokig näsa) föddes 1901 i Värmland, nära norska gränsen. Hans bröder reste alla till Amerika. De bosatte sig som så många svenskar före dem i USA:s nordvästra hörn, i trakterna kring Seattle. Eric Albert var på väg även han. For till Göteborg för att stiga på fartyget från Amerikakajen, ungefär där Nordstan ligger idag. Han var nyss fyllda 17 år. Han höll på att dö redan innan han klev på någon båt. Våren 1918 hade nämligen spanska sjukan kommit till Göteborg, från England, med ångfartyget Thorsten sägs det.

Nära 38 000 svenskar beräknas ha dött i spanska sjukan under de två år den härjade. Eric Albert, min morfar, var nära att bli en av dem. I ett litet hyrt rum i Göteborgs hamnkvarter låg han ensam i flera dygn och svettades ut sjukdomen. När han tillfrisknade, ännu utmärglad, lade han i ren förskräckelse Amerika på hyllan. Eric Albert, min morfar, flyttade istället till södraste Östergötland för att bli traktens första omnibussägare. Jag tror inte att han någonsin ångrade sig. Eric Alberts lika värmländska bröder stannade i Washington, USA.

Tre generationer. Mer än så behöver vi alltså inte färdas i tiden för att hamna i svenska emigrantöden. Tre generationer. Min familj har fler berättelser om att byta land. Andras flykt, andras emigration. I denna generation. Flykt från krig i Iran och Irak. Emigration för att undkomma förföljelse. Emigration för att undkomma när pest blev kolera efter revolutionen i Iran. Emigration för att undkomma förtryck. Emigration för att livet blev omöjligt att leva. Emigration för att ge säkerhet och skapa bättre livsförutsättningar för barn och barnbarn. Flykt över bergen till Turkiet. Tacksamheten över det land familjen råkade hamna i och välkomnades av – Sverige. Mina barns far kom från Iran till Sverige samma år som Olof Palme sköts till döds, 1986.

Vad hände däremellan?

Mellan svensk massutvandring och den påstådda ”massinvandringen” till samma land? Mellan Värmland-USA och Iran-Sverige?

I samband med andra världskriget tog vi emot ett stort antal människor i behov av säkerhet, däribland runt 70 000 ensamkommande flyktingbarn och 100 000 lapplänningar bara från Finland. Nu beräknas antal asylsökande bli rekordstort, men om vi ser till invånarantalet var omfattningen större då. Strax därpå kom arbetskraftsinvandringen och från 1980-talet började asylsökande komma. Iran-Irak-kriget. Balkankriget på 90-talet. Krig i Irak och Afghanistan på 00-talet. Krig och förtryck på Afrikas horn. 2010-talets krig i Syrien.

Idag kan människor inte längre komma i flygplan och bilar. Idag flyr människor i båtar som inte för dem till säkerhet, utan till död. Idag emigrerar människor i desperation på jakt efter ett bättre liv, i båtar som inte för dem till det förlovade landet utan till döden. Idag fastnar människor som vill bort – från fattigdom, från förtryck, från förföljelse, från krig – i taggtråd.

År 1986 kunde en mor och en far någon gång ta sin minderåriga son och med hjärtat konstant i halsgropen, men ändå, ta sig från Iran till Sverige utan att resa med någon båt alls. Och i medmänsklighet få stanna här.

Vad hände däremellan?

Mellan möjligheten att resa mellan Teheran och Göteborg och omöjligheten att ta sig någonstans från Mellanöstern till någonstans i Europa?

Hatet följer oss.

***

Fem år efter mordet på statsministern, 1991, skjuter den så kallade Lasermannen sitt första offer. Det skulle komma att bli ytterligare tio innan han greps. Alla med det gemensamt att de hade svart hår och mörkare hy än vad blonda människor har.

Vi vet att Lasermannen – en av vår tids värsta seriemördare i Sverige – var påverkad av de nationalistiska och främlingsfientliga strömningar som fanns under den här tiden. Det tidiga 1990-talet var en tid då en moderat var statsminister och då rasismen flödade.

Lasermannen säger själv att han var som förblindad av hat. Hat mot invandrare, mot alla med mörkare hår än hans eget förvisso ganska mörka. Lasermannen säger själv att han var influerad av samma man som idag driver asylboenden – Bert Karlsson och hans parti Ny Demokrati. Han säger själv att han var influerad av jimmie-åkesson-sha-lalalala och hans Sverigedemokraterna.

Lasermannen influerades i sitt hat, i sitt mördande, av samma parti som idag sitter i riksdagen och i många kommunhus. Sverigedemokraterna med sina då tydliga kopplingar till bland annat Bevara Sverige Svenskt, en rörelse som var som kanske allra mest aktiv vid tiden för Palmes död.

Våren 1986 går jag ut åttan. En svår tid. Pubertet och adolescens och betyg och osäkerhet. BSS – Bevara Sverige svenskt – står det klottrat i min skolas korridorer. Överallt. På klassfotot från åttan har jag rosa och lila tröja med tryck, blont tuperat hår, nästan inget smink men ljuslila läppstift och ett osäkert leende. Det var 80-tal och jag försökte smälta in, vara som de andra, se ut som tjejerna i pastellfärgade kläder. Det gick sådär.

Redan året därpå hade jag accepterat att andra ändå såg mig som annorlunda, så jag bejakade det udda istället. Klädde mig i helsvart, i 20-30-talskläder från second hand, morfar Eric Alberts gamla gubbkavajer, mycket svart smink och tunga halsband. På skolfotot från nionde klass har jag en trasig svart frackjacka, massa svart smink och en svart hög hatt.

Det som då sågs som provocerande – ja, jag fick inte komma in i vissa butiker, delar av omgivningen var öppna med sitt förakt och det hände att unga killar spottade på mig på stan (vilket förstås bara stärkte mig i mitt självpåtagna utanförskap) – precis det blev några år senare ett mode som andra. Helsvarta kläder den nya normala outfiten för medelklassens akademiker. Och ingen alls provoceras längre av ungdomarna som idag hänger runt i sina stora svarta kängor, svarta kläder och vitmålade ansikten med svartsotade ögon.

Vad som provocerar oss varierar. Men en sak verkar hålla över tid. Vissa säger att det rentav är genetiskt betingat: vårt förakt för det annorlunda. För den som kan ses som svag. Eller stark på ett eget vis, inte på gruppens. Föraktet mot det som bryter normerna.

Men normerna varierar förstås.

Då i åttan, nian bodde jag i Linköping. Där var nazi-skinsen ett vanligt och obehagligt inslag i stadsbilden. De var väldigt unga, de klottrade BSS på väggarna, de söp, de stökade, de bar bomberjackor, doctor marten-kängor och fanor med hakkors, De var självklart själva högst normbrytande, såg långt ifrån ut som tidens andra pastellfärgade unga. Ändå var det de som allra högst och allra mest hatade de normbrytande. Sådana som mig, svartklädda. Några år senare bodde jag i Göteborg, där fick jag flera gånger springa ifrån nazi-skinsens vilja att slå ihjäl mig.

Men allra mest hatade nazi-skinsen förstås invandrare, alla svarthåriga, alla med mörkare hy än filmjölk och alla bögar. Alla de som inte själva valt att stå utanför normerna. Det är de som aldrig kunnat välja hur andra skulle kunna uppfatta dem, det är de som då liksom nu möter det största hatet.

Man kan kalla nazi-skinheadsen för en marginell grupp, men de var ändå en stark subkulturell grupp. Framför allt var de spjutspetsen för tidens hat. Att de överhuvudtaget existerade var ett uttryck för att det fanns utbredda tankar i samma vegetation. Även om skinheadsen var det enda som syntes ovan jord.

John Hron mördas 1995 utanför Kungälv av samma sorts unga män. Unga män med ett glödande hat mot invandrare, alla med mörkare hår än de själva, mot socialister. Ett glödande hat mot egentligen alla som inte delar deras hat. John Hron blev bara fjorton år.

Hatet följer oss.

***

Våren 2014 attackerades en ung antirasist och feminist av samma sorts män som mördade John Hron. Nynazister knivhögg och slog så när ihjäl Showan Shattak. Men han överlevde. Hans skalle krossades, men Showan Shattak överlevde och blev under sin tid i koma en symbol för en kamp mot nazism, rasism, hat. När Showan Shattak senare fick pris av Malmö stad var hans egentligen enda uppmaning att stadens politiker måste fördela resurserna rättvist.

Vad hände däremellan? Mellan en ung människas kamp för sitt liv och en annans? Showan Shattak föddes två år efter mordet på Palme. John Hron bara fem år tidigare. De hade i en annan värld kunnat vara vänner.

Rasism föds inte i ett vakuum. Rasismen göds av politiken. Tydliga politiska högergirar och borgerligt regeringsinnehav föregick både 1990-talets framgångar för invandrar entliga Ny Demokrati och 2010-talets muslimhatande Sverigedemokrater. De kunde båda tacka borgerliga nedskärningar av välfärden för sina framgångar.

Palmes död sammanföll grovt sett med den nyliberala omsvängningen i Sverige och i världen. I Sverige började det från slutet på 80-talet att avregleras och privatiseras. Mycket av det var en absolut nödvändighet – att betala 102 procent i skatt är väl till exempel inte rimligt att begära ens av Astrid Lindgren, som skrev en uppmärksammad berättelse om att hon gjorde just detta. Få av oss tycker väl heller idag att det är en bra idé att ha statliga hotell och hamburgerkedjor. Eller att enbart ha tillgång till två statligt stödda tv-kanaler.

Men under samma period – från 80-talet och framåt – har de ekonomiska klyftorna också ökat, för att under det åtta år långa alliansstyret öka snabbare än i något annat OECD-land. Fattiga har idag blivit fattigare och rika mycket rikare.

”Fördela resurserna rättvist”, var Shattaks uppmaning för att förhindra rasism. Inget urholkar solidariteten och humanismen så mycket som ökade klassklyftor.

***

I takt med ökad immigration och ökade skillnader mellan rik och fattig kan klassklyftorna sägas ha etnifierats. Med en grov förenkling är den rika idag blond och den fattiga svarthårig. Makt och resurser har samtidigt centraliserats: I centrum bor de resursstarka, i småorter och i förorten de resurssvaga.

Problem som uppstår där resurser saknas, när det är fattigt och maktsvagt, kan istället för att skyllas på ett ojämlikt samhälle, skyllas på ”invandrarna”, på förortsborna. Den som helt saknar maktanalys och klassperspektiv kan bekvämt landa i ”kulturskillnader” som förklaringsmodell. Parat med rasistiska myter blir det en farlig cocktail.

Hatet följer oss.

***

Sommaren 2015 satt en magsur tidigare DN-journalist i en stuga i skogen utanför den välbärgade lilla staden Vaxholm och spydde galla över det ”mångkulturella samhället”, ”invandrare”, politiker och etablerad media – eller ”eliten”. Under pseudonymen Julia Ceasar nådde hennes hat en stor skara anhängare. Det nns en stark symbolik i att hon själv suttit i sin slutna internet-bubbla på landsorten och klagat så högljutt på livet i storstädernas förorter.

Vaxholm är idag en av landets sämsta kommuner när det kommer till att ta ansvar för asylsökande. Trots att Julia Ceasar därmed svårligen kan ha haft daglig kontakt med yktingar och andra invandrade återkom hon till sina påstådda insikter om orter där normen är långt mörkhårigare än Vaxholms. Julia Ceasars djupt rasistiska och konspiratoriska texter delas itigt av nätets arméer av hatare.

I en bubbla av likasinnade föder hatet mer hat. Männis- kan och samhället utvecklas först i mötet med andra, aldrig i slutenhet.

***

För mer än tjugo år sedan blev Sverige medlem i den Europeiska unionen. I september 2003 stod Sverige inför folkomröstning om vi skulle ta nästa steg, om vi även skulle ingå i EU:s gemen- samma valutaunion. Jag jobbade då på Kulturdepartementet.

Tidigt på morgonen den 11 september, bara dagar före omröstningen, möter jag en av mina chefer på gatan utanför vårt kontor. Hon var vän till utrikesminister Anna Lindh. Nu är hon vit i ansiktet, rusar framåt och upprepar chockat ”Hon dog. Hon dog. Anna är död, Anna är död…” Kvällen innan hade Sveriges utrikesminister stuckits ner med kniv på ett varuhus. Vi var många som hoppades och tog för självklart att hon skulle överleva. Vi fick fel.

Hatet följer oss.

Anna Lindh ville föra Sverige närmre omvärlden, närmre den europeiska unionen. Få oss att fortsätta utveckla vårt land i mötet med andra EU-länder. Hon ck betala med sitt liv. Som ansiktet utåt för den stundande folkomröstningens Ja- sida, på a scher över hela landet, blev hon en måltavla för sin mördare.

Vad hände däremellan?

Vad hände mellan begravningen av statsminister Olof Palme – där SSU-ordföranden Anna Lindh fäller de ofta citerade orden om att man kan mörda en människa, men aldrig hennes idéer – och begravningen av utrikesministern Anna Lindh?

En människas idéer kan inte mördas. Det är sant. Tolv år efter Anna Lindhs död är Sverige ett öppnare land. Vi gick inte med i eurosamarbetet som Anna Lindh ville, men landet fortsatte att internationaliseras.

År 2045 beräknas var fjärde svensk vara stockholmare. Stockholmaren är redan nu oftast någon som velat eller tvingats möta en ny verklighet och vardag. Stockholmaren har flyttat in från Linköping, från Göteborg, Tidaholm, Arvidsjaur, Storfors eller Bromölla. Stockholmaren kommer från Iran, Serbien, Irak, Afghanistan, Somalia och Syrien. Precis som svensken i gemen.

Aldrig har våra städer, vårt land varit så internationellt. Trots det tycks intresset märkligt svagt för internationella frågor. Utrikespolitiken är aldrig med på topp fem-listor över områden väljarna lägger störst vikt vid. Kanske var det utrikespolitiska intresset större på Palmes tid. Kanske har en ökad individualism, ett nyliberalare samhällssystem, även påverkat synen på världen – som i tanken ”det har inte med oss, det har inte med mig att göra”.

I eftermälet efter Palme vill vi gärna lyfta den stora inverkan Palme hade på utrikespolitiken. Och hur det påverkade hemmaopinionen. Utrikespolitiken är inrikespolitik. Palmes utrikespolitiska engagemang och mod stärkte ideologisk glöd hos generationer av socialdemokrater. ”Satans mördare”, ”Diktaturens kreatur”. USA:s bombningar av Hanoi som Guernica.

Sex år innan jag föddes höll Olof Palme tal på Socialdemokrater för tro och solidaritets kongress i Gävle. (Eller, ja, Broderskapsrörelsens kongress). Temat för talet var, med Palmes egna ord efteråt: ”att vi måste ha förståelse för de fattiga folkens strävan till nationell och social frigörelse”. Västmakternas påverkan på fattigare länder. Han säger att västvärldens syndaregister i Asiens och Afrikas länder sträcker sig långt tillbaka i tiden, att friheten i västliga länder drevs fram på bekostnad av ett förtryck någon annanstans.

Genom att tala om drivkrafter och strävan efter utopier byter Olof Palme inför Broderskaps kongress geografisk till tidsmässig jämförelse och glider elegant över på samtidens inrikespolitik. Strävan efter ett bättre liv som universell.

Utrikespolitiken är inrikespolitik. 1965 och idag mer än kanske någonsin. Sverige och världen sammansvetsas med många fogar.

Emigrationen. Immigrationen. Migrationen. Vi rör oss. Allt rör sig. Men vi är inte gränslösa. Vi har så många gränser. Allt flyter inte. Massdöden i Medelhavet chockade Europa. Båt på båt som sjönk. Lastbilar med kvävda människor i låsta lastutrymmen. Drunknade barn på våra stränder.

Både mängden flyktingar och mängden död chockade trots att ett brutalt krig utspelats hos vår granne i Syrien under många år. Trots att västlig invasion av Irak bidrog till att skapa monstret IS. Trots att EU mycket medvetet lagt sten på sten i sin försvarsmur runt kontinenten.

Välkommen att få asyl i vår europeiska gemenskap. Men bara om du kan. Lämna krig och terror och kom hit! Men simma först över våra hav, klättra först över våra murar, kryp först under vår taggtråd. Vi bjuder in till kalas, men låser dörren när gästerna kommer. Fort Europa. Medelhavet, Europas evigt älskade Medelhav, blev ett dödens hav.

***

Under hösten 2015 stod Stefan Löfven bredvid Tysklands Angela Merkel i fronten för en human flyktingpolitik. Sverige lovade asyl och uppehållstillstånd för alla flyktingar från krigets Syrien. Så blev utrikespolitiken inrikespolitik – och domen mot denna medmänsklighet är hård. Domen mot internationellt solidarisk, socialdemokratisk politik allra hårdast.

För hatet följer oss.

På sociala medier får statsminister Löfven betala genom att mordhotas om och om igen av hatets predikanter. Bilder på palmemördaren Christer Pettersson med ord som ”Ni vet vad vi måste göra” eller ”Christer, kom tillbaka!”.

Utrikespolitiken är inrikespolitisk. En generös flyktingpolitik används som en ny hävstång för en gammal rasism. Svartskallarna tog våra kvinnor, våra jobb – nu tar de inga jobb, bara våra bidrag. De våldtar och mördar våra kvinnor och tar våra pensionärers pengar. Europa har gränser, men hatet är gränslöst. Högerextremerna har mobiliserat under åratal i hela Europa, så ock i Sverige.

Ingen vinner val på en bra utrikespolitik, men alla kan förlora på en dålig. För den ger också en dålig inrikespolitik.

Vi som är unga behöver tro på framtiden, sade Anna Lindh, SSU-ordföranden, på Olof Palmes begravning. Vi behöver visioner, sade hon. Olof Palme hade på Anna Lindhs begravning kunnat säga något om hur Anna Lindh tog vidare hans vilja till ett öppet och fritt Sverige, utan rasism och främlingsfientlighet.

Socialdemokratin är vävd av många människors trådar. De tvinnas i varandra.

***

När Margot Wallström blev utrikesminister hösten 2014 var det som en liten vink genom tiden från hennes goda vän Anna Lindh. Elva år tidigare talade Margot Wallström till sin väns söner på minnesstunden för deras mamma, den mördade utrikesministern. Margot Wallström sade att hon trodde Anna Lindh skulle sagt att framtiden skapar vi tillsammans, att det goda måste vinna inom oss och dela med oss av. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan, avslutade Margot Wallström sitt tal, har vi känt så mycket kärlek.

De var något av en socialdemokratins supertrio. En kvinnlig supertrio. Anna Lindh. Margot Wallström. Mona Sahlin.

En fjärde stark kvinnlig socialdemokrat ur samma generation som Anna, Mona, Margot är Marita Ulvskog. Jag är några generationer yngre än dem. I olika tidsepoker var dessa fyra kvinnliga sossar förebilder för mig, också långt innan jag själv blev partimedlem. Som politiker. Som kvinnor. Som feminister. Jag gick med i partiet först när jag jobbade som tjänsteman för Marita Ulvskog och hade Grupp 8-feministen Gunilla Thorgren som statssekreterare.

Jag gick inte med i Socialdemokraterna, jag gick med i Olof Palme, sade Mona Sahlin. Liksom Anna Lindh har hon fört vidare hans vaksamhet mot rasism.

Mona Sahlin har själv sagt att hon är den politiker som blivit hårdast ansatt i sverigedemokratiskt anknutna kanaler. Under valrörelsen 2010 markerade hon benhårt mot sverigedemokrater och rasistiska fördomar. Hon har tydliggjort sambandet mellan rasism och klass och hon tillsatte som minister en stor utredning om strukturell diskriminering. Få har förknippats så mycket med socialdemokratisk vilja till ett öppet och ”mångkulturellt” samhälle som Mona Sahlin. Men kanske var hennes kön till syvende och sist ändå den allra största provokationen.

Inte ens på 2010-talet verkar Sverige ha varit redo för vare sig sin första kvinnliga socialdemokratiska partiledare eller för landets första kvinnliga statsminister. Många, om inte alla, politiker gör mänskliga misstag. Mona Sahlin fick betala oerhört dyrt för sina. Även om skälen till Mona Sahlins fall varit många är det tveklöst så att det faktum att hon är kvinna och slagits för jämlikhet och jämställdhet tycks ha inverkat negativt. Mona Sahlin har hatats, hotats, bombhotats – men överlevt. Både som människa och som offentlig person.

När Mona Sahlin nu är regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism är det en stor ironi i att de svenska näthatarna och den mordiska sekten IS/Daish hatar precis samma sak: kvinnors rättigheter och feminism.

***

Margot Wallström mötte jubel när hon direkt efter valvinsten 2014 lanserade begreppet ”feministisk utrikespolitik”. Målen ska vara att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor och därigenom bidra till fred och utveckling.

Samma år, 2014, tilldelades Malala Yousafzai Nobels fredspris, för hennes kamp för flickors rättigheter. Den tidigare brittiska utrikesministern William Hague argumenterade för att ”det främsta strategiska målet under 2000-talet är att försäkra oss om att överallt öka kvinnors ekonomiska, sociala, och politiska makt”. Hillary Clinton, möjligen Amerikas nästa president, uttryckte att kvinnors rättigheter och deltagande är en strategiskt mycket viktig fråga.

Åratal av feministisk forskning och kamp tycks alltså äntligen ha slagit ordentlig rot bland makthavare.

Kvinnor drabbas hårdast, proportionerligt sett, av både krig, klimatförändringar och katastrofer. Kvinnor deltar trots det nästan aldrig i fredsförhandlingar eller i återuppbyggnad efter krig. Vi kan se kvinnors rätt som värdemätare för ett samhälles mänskliga rättighetsstatus överlag – att stå upp för kvinnors rätt är att stå upp för allas rätt.

En feministisk utrikespolitik betyder inte en ”mjukare” politik, utan handlar om att genderperspektiv inte bara ger en mer jämlik, utan också en säkrare värld.

Att Socialdemokraternas Sverige är det land som vill gå längst och 2015 utropar sin regering till ”världens första feministiska regering” är kanske inte förvånande. Här finns vår långa tradition av kamp för kvinnors rättigheter och för jämställdhet. Men det krävdes en Margot Wallström, som varit FNs särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, för att komma dit.

Det krävdes en Margot, Mona, Anna. Inte en Olof, inte en Ingvar, inte en Göran, definitivt inte en Fredrik och inte heller en Stefan.

Margot Wallström har nåtts av applåder från hela världen för sin rättframhet och sitt utmanande av patriarkala makter. Margot Wallström har inte varit okontroversiell, men har ändå lyckats hålla vågskålen med kärlek tyngre än hatets. Hon avslutade sitt tal till Anna Lindhs söner med att de veckan efter mordet känt så mycket kärlek.

Margot Wallström kommer aldrig att bli en piltavla, inte en docka att trampa på, aldrig ett klistermärke som skrämmer små barn.

Kanske är det delvis för att hennes politiska gärning till största del varit utanför Sverige. Svensken är som sagt inte så bekymrad om utrikespolitik eller utrikisk inrikespolitik, ens den i vår egen europeiska union.

Men att stå upp för människors lika värde, för medmänsklighet och solidaritet med människor som flytt länder långt från vårt, det har idag blivit en ny slags folkrörelse. Överallt syns engagemanget för att hjälpa människorna i vår tids folkvandringar. Flyktens. Desperationens. Fattigdomens. Förföljelsens.

Svenskar fullständigt utrymde landet mot Amerika. Finländare kom i hundratusentalet över gränsen mellan Torneå och Haparanda. Nu kommer irakier, eritreaner, syrier in över våra gränser. Och så många vill hjälpa.

Människors lika värde manifesteras i utrikespolitiken, syns i inrikespolitiken.

***

I Göteborg samlades år 2001 EU:s ledare för ett toppmöte som kantades av kravaller. Svenska Attac-rörelsen som startat och vuxit lavinartat samma år förknippades med kravallerna och dog sotdöden kort därefter. Attac ville mobilisera människor för att internationellt samla alternativa ekonomiska lösningar.

När USA invaderade Irak 2003 skedde troligen de största demonstrationerna västvärlden skådat. Tio miljoner människor tågade världen över för fred. I Sverige samlades fler än under Vietnamkriget.

Tio år senare blev den sömniga stockholmsstadsdelen Kärrtorp en ort på allas läppar, när närmare 15 000 personer reagerade mot nazistiska anfall på en tidigare väldigt liten antirasistisk demonstration och mot rasism. Sommaren därpå, 2014, blev en antirasistisk sommar när tiotusentals markerade mot Sverigedemokraternas framgångar och nationella valturné. När vi nått 2015 slås rekordet i Kärrtorp av samlingarna landet runt under parollen ”Refugees welcome”, flyktingar är välkomna.

Kanske kommer hatet att sluta följa oss nu.

1968-rörelsen satte avtryck. Den ledde till något av en ny världsordning, med kvinnors frigörelse som den kanske största synbara effekten. Även om det tog lång tid. Vi har fortfarande att upptäcka och se effekterna av samtidens folkliga rörelser. För fred, för jämlikhet, för solidaritet och för mänskliga rättigheter.

Folket drar politiken framåt.

Intrycken och impulserna av situationen i världen är många, de skiftar snabbt som mönstren i ett kaleidoskop, sade Palme där i Gävle på Broderskapsrörelsens kongress. Ja, intrycken och impulserna och hela världens situation och kaleidoskopen och mönstren finns varje dag här nu, på Sveriges gator och torg.

Frågan är hur politiken kan samspela med det. Hur politiken svarar. Det finns mycket kvar att bevisa. Och Stefan Löfven har mycket riktigt sagt att regeringen ännu bara börjat resan mot ett samhälle som håller ihop.

Fördela resurserna rättvist, sade Showan Shattak. Palme sade att hans tids stora dilemma var att försöka förena fred och social frigörelse, utan att det sker på den sociala rättvisans bekostnad. Därför att just fattigdomen och missförhållandena är en så väsentlig orsak till oron i världen.

Så vad har hänt däremellan? Mellan Palmes 60-tal och Shattaks 10-tal? Mellan Broderskap i Gävle och den feministiska utrikespolitiken, mellan fredsaktivisterna och den antirasistiska folkrörelsen? Allt och inget. Strävan efter ett bättre liv är universell.

Margot Wallström sade för länge sedan och vi lyssnar än: Framtiden skapar vi tillsammans. Det meningslösa våldet ska aldrig segra och kärleken är det som vinner över allt. Och den senaste veckan har vi känt så mycket kärlek.

Den senaste tiden har vi känt så mycket kärlek. Hatet ska inte följa oss mer.

 

 

 

 

 

 

by

Lennart Hallengren: Visa att minoriteterna är en viktig del av Sverige

Lennart HallengrenSkånedistriktets ordförande Lennart Hallengren menar här att ordet integration ofta missförstås och att landets minoriteter borde uppmärksammas mer:

Integration har varit ett populärt begrepp i den politiska diskussionen de senaste åren oavsett politisk kulör. Frågan är om alla förstår ordets innebörd. Integration innebär att vi alla möts och att våra kulturer och erfarenheter leder fram till en ny kultur och nya erfarenheter.

Något annat än assimilation som innebär att en minoritet helt suddar ut sin kultur och identitet.

Det bästa sättet att integreras i ett samhälle är självklart att lära sig språket i det nya landet, studera, börja arbeta och möta nya människor. Studier och arbete leder sannolikt till möten med människor med annan bakgrund och andra erfarenheter.

För att skapa arbete och studieplatser krävs en medveten politik och det måste vara det viktigaste socialdemokraterna ska genomföra i regeringsställning. Regeringen har börjat med bra satsningar i den riktningen men det krävs betydligt mer av politiska reformer som utjämnar klasskillnader. För det är klasskillnader det i huvudsak handlar om. Men det handlar också om viljan hos nyanlända att lära sig svenska och möta andra människor.

Utöver att bedriva en politik som leder till fler jobb och studieplatser vore det rätt att på andra sätt uppmärksamma minoriteterna i Sverige. Ett sätt kan vara fira minoritetsgruppers högtidsdagar.

Muslimer är en stor minoritet i Sverige och en av de största högtiderna är Eid al-fitr. Sedan har vi de fem nationella minoriteterna, judar, romer, samer, tornedalingar och sverigefinnar. Lagen om de nationella minoriteternas rättigheter finns sedan 2010. Den syftar till att skydda och stödja de nationella minoriteterna och deras språk och kultur.

För judar är Chanuka och Jom kipur viktiga högtider. Samer firar Samefolkens dag och romerna har sin nationaldag.

Varför inte göra dessa högtidsdagar till allmänna helgdagar eller på annat sätt uppmärksamma dessa dagar på starkare sätt? Det skulle vara en viktig symbolhandling för att visa att minoriteterna är en viktig del av Sverige.

Lennart Hallengren

ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i Skåne

 

 

 

by

Johan Öberg: En fråga om komplexitet och politik – Olof Palme och Sovjetunionen. Från antologin Framtidsarvet

Socialdemokrater för tro och solidaritet gav i våras ut en antologi, Framtidsarvet. Trettio år efter Olof Palmes död. I den låter vi olika skribenter reflektera över hur framtidens socialdemokratiska utrikespolitik kan och borde se ut. I Olof Palmes anda, men för en ny tid. 

Framtidsarvet: Den 28 februari 2016 var det trettio år sedan Olof Palme togs ur tiden. Under de trettio år som gått har världen förändrats. Det kalla kriget mellan väst och öst har tagit slut, Sovjetunionen är upplöst och Berlinmuren finns inte mer. De flesta konflikter idag äger rum inom nationalstatens ram och flyktingströmmar känner inga gränser. Även den svenska utrikespolitiken har förändrats. Sverige är medlem av EU och samordnar sin utrikespolitik med övriga EU-stater. Den militära alliansfriheten består, men ordet ”neutralitet” används inte längre för att beteckna den svenska säkerhetspolitiken.

Boken Framtidsarvet – svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död kan köpas genom att maila din beställning till info@trosolidaritet.se, eller här socialdemokraterna.se/framtidsarvet. Här på bloggen bjuder vi på textutdrag ur boken.

http://akademinvaland.gu.se/digitalAssets/1437/1437125_johanoberg220px.jpg

Johan Öberg. (Foto: Göteborgs universitet)

JOHAN ÖBERG var under åren 1994-2000 kulturråd vid Sveriges ambassad i Moskva. Verksam inom Göteborgs universitet som forskningskoordinator och rådgivare inom fr. a. de konstnärliga områdena. Leder sedan 2014 arbetet med att bygga ett nytt universitetsområde för konst och humaniora. Utgav 2015 översättningar av den ryske konceptpoeten Lev Rubinsteins Ryska dagsedlar (Ersatz) och den franske konst- teoretikern Georges Didi-Hubermans Gruvgas (Daidalos). Här skriver Johan Öberg om ”En fråga om komplexitet och politik – Olof Palme och Sovjetunionen”:

Det är som om vi för att förstå vårt eget förgångna måste rekonfigurera nuet genom ett anakronistiskt om-montage, där oron för Framtiden grundas i ett Då och i den specifika kunskap som är inneboende i handlingen att känna faran.1

Man kan börja var som helst. Så varför inte på Nordpolen?2 En sommar för några år sedan kom ett email från en författare ombord på isbrytaren Oden som befann sig på Nordpolsexpedition. Brevet berörde den ryske naturforskaren, polarforskaren och poeten Michail Lomonosovs (1711-1765) berömda dikt om norrskenets väsen. Författaren skrev: ”Och medan vi stod där på isen drev Nordpolen bort från oss. Flera hundra meter.”

Expeditionen hade kanske en politisk avsikt, i likhet med mycket av det som berör Arktis idag. Den bildade en dansk- svensk vetenskaplig och kulturell närvaro i en situation av ett slags ”fara” som utgörs av de ryska ambitionerna i Arktis, som ju blir allt mer omfattande. Den bottnar i en etablerad rysk geografisk doktrin och i en monolog som går ut på att undervattensområdena under Nordpolen egentligen är en del av Ryssland, en utlöpare till Uralbergen och en del av den eurasiska kontinenten: Lomonosovryggen. Och Danmark betraktar Norra Ishavets undervattensgeografi ur ett grönländskt perspektiv och Kanada har ett parallellt perspektiv.

Den ryska militariseringen av Norra ishavet sätter natur- resurser och handelsvägar i fokus, men är också en del i ett försök av Ryssland att omdefiniera den geopolitiska kontexten för samtalen mellan Ryssland och Väst om hur världen ser ut och bör se ut.

Reglerna för umgänget öst-väst är oklara idag. Spelet flyttar runt, och flyter runt. De spelregler som utformades 1945 och därefter i samband med ESK (Europeiska Säkerhetskonferensen) i Helsingfors 1975 tycks inte gälla längre. Vi lever i en tid av trial and error och reconnaissance operations.

Moderniteten är således ytande, Michail Bachtin skulle från sin himmel kalla den ”karnevaliserad modernitet”, säkerhetspolitiken är agonistisk och Ryssland sätter en ”polyfon” strategi (”hybridkriget”) i verket för att stärka sina krav på överinseende över sina forna undersåtar och sina nya grannländers politiska utveckling.

Om det hårda men kalla och samtidigt ytande Nordpolen är en metafor för vad Zygmunt Bauman betecknar som ”flytande modernitet”, där hårdheten i den egna fasta positionen är så hård för att den är så bräcklig, så är den också en möjlig metafor för vad som har skett med våra föreställningar om Europa sommaren 2015, då Sverige mer än någonsin har flutit fram och tillbaka mellan andra flytande poler som Washing- ton, Bryssel och Moskva.

Ja, och Nordpolen ligger därtill i ett slags förhandlings- korg, precis som Syrien och IS, Kina och mycket annat, för samtal som Ryssland allt intensivare önskar föra om en ny ”Jaltaöverenskommelse”, ett Jalta II. Och man bör då också minnas att den ursprungliga Jaltaöverenskommelsen, och vad man i Ryssland kallar ”Potsdamfreden”, då de en gång ingicks, ingalunda tilldelade Sovjetunionen några särskilda rättigheter i förhållande till sina östeuropeiska grannar.

I själva verket bröt Sovjetunionen relativt snart mot den första Jaltaöverenskommelsen i och med kuppen i Prag 1948 och vid många andra tillfällen under det kalla kriget. Det är givetvis möjligheten också av en sådan upprepning som ligger i idén om ett ”Jalta II”.

Just kuppen i Prag var en av Olof Palmes första utrikespolitiska erfarenheter. Men problemet är, att ju mer vi närmar oss frågan om Palme och Sovjetunionen – och finner likheter i vår egen tid med hans, desto längre riskerar vi också att driva bort från honom i andra avseenden, eftersom dagens sociala och politiska kontext är så fundamentalt olik den då Palme inledde sin bana. Samtidigt är Olof Palme också som ”kalla- krigare” nödvändig att förstå om man vill vinna insikt just i hans tvetydiga försök under 1980-talet att få slut på det kalla kriget.

En samtida kontext för varje text som föresätter sig att tänka över frågan om Olof Palme och Sovjetunionen är frågan huruvida Sverige bör gå med i Nato. Den styr, medvetet eller omedvetet, de flesta försöken att reflektera över minnet av utrikespolitikern Olof Palme och det svenska dubbelspelet eller trippelspelet under det kalla kriget. Men även om också den här texten definieras av samtidens kontext leder den inte fram till något ställningstagande i Nato-frågan.

Syftet är tvärtom att visa att frågan om medlemskap i Nato riskerar att bli lika problematisk för den politiska diskussionen som frågan om neutraliteten var under det kalla kriget, det vill säga ett slagträ eller en säkerhetspolitisk postilla med föga förankring i verkligheten, samtidigt som Sverige i kraft av sin position och sin historia redan håller på att glida in i en för landet traditionell buffertposition av formell oklarhet, tydlig tillhörighet till Europa-USA och relativt förmånliga säkerhetspolitiska förutsättningar.

Föga änglalika har vi backat in i framtiden till en position som har föreskrivits oss av en slagskugga av förutsättningar som egen militär förmåga, geografi , historia och tradition. Frågan är vad denna ”givenhet” innebär i form av ”uppgifter” för oss – för att tala som en nykantian. Och svaren är ju på en nivå ganska enkla: upprustning, Natosamarbete, nordiskt samarbete och arbete för avspänning och nedrustning parade med en fortsatt tydlig attityd i den politiska och säkerhetspolitiska kritiken av Rysslands aggressiva politik både mot den egna befolkningen och mot sina grannar.

Men antagligen också ett mer solidariskt samhälle, vilket är den bästa säkerhetsgaranti ett land kan ha. Det är en lärdom man kan dra av den komplexa, visionära och pragmatiska politikern Olof Palme. Och kanske ett smartare internationellt samarbete?

Och Sverige borde naturligtvis vara med i Nato. Det är där landet hör hemma ideologiskt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt. Sverige saknar ju idag ändå en socioekonomisk eller utrikespolitisk agenda som avviker från den internationella normen på ett sätt som skulle omöjliggöras av ett Nato- medlemskap. Men detta betyder inte att vi bör gå med i Nato nu.

Om Sverige skulle ha gått med borde det rimligen ha skett under 1990-talet, då Nato och Ryssland stod varandra relativt nära. Att Sverige inte i gick med i Nato vid denna tid var en biprodukt av den fråga som den här texten berör. Av vårt sätt att minnas Olof Palme som politiker och utrikespolitiker.

Så låt oss försöka göra det då.

***

Min ingång i frågan om ”Palme och Sovjetunionen” har jag, som läsaren möjligen redan hunnit märka, hämtat från Walter Benjamin.

I första hand från hans ”historiefilosofiska teser”. Jag tänker mig att de är synnerligen relevanta för att närma sig Olof Palme. Och det av minst tre skäl.

Det första har att göra med frågan om varför och på vilka villkor man närmar sig det förflutna, ja, att kontexten för närmandet till det förflutna alltid är ”en fara”, att det är ”fara på färde”. Lyckliga folk har som bekant ingen historia. Historikerns uppgift är då inte att ta reda på ”hur det egentligen var”, utan istället att ”i farans stund” betrakta historien som ett dynamiskt förlopp som pekar ut oss som aktiva subjekt och liksom vänder oss mot framtiden. Historieskrivningen kan avslöja hur vi, i likhet med ”historiens ängel”, Angelus novus hos Paul Klee, i själva verket backar in i historien, drivna bakåt/framåt in i historien av en storm från ”paradiset” (här spelas paradisets roll av fiktionen ”Olof Palmes Sverige”, eller fiktionen ”Sverige under 1970-talet”).

Det betyder också att det enda ”hopp” som historieskrivningen, eller för den delen ”politiken” kan skänka – de är två sidor av samma sak hos Benjamin – hänger samman med en gestaltning av ett värdecentrum som gått förlorat, det vill säga av ett förgånget av vilket en värdefull hågkomst framträder i ”farans ögonblick”. Konsten att ärva är en politisk konst. Liksom frågan om vad vi definierar som värdecentrum.

Benjamin talar alltså både om historia och om politik (och förvisso, med tanke på att teserna skrevs ned strax före hans påtvingade självmord, om en blandning av marxism, extrem utsatthet, eskatologi och kanske också om mystik).

Men just det politiska är det självklara andra skälet till Benjamins relevans här: Olof Palme var just en sådan politiker som i kraft av en känsla för såväl fara som för historia förmådde formulera och inge hopp, i ”farans stund”. Och vi minns till exempel Palmes berömda tal om bombningarna av Hanoi julen 1972:

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men efter- världens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

I sitt sätt att tänka och att tala kunde han med vad som har betecknats som en förpliktigande komplexitet förhålla sig till det förgångna, nuet och framtiden, till det lokala, där både det förgångnas ”paradis” och ”den andres ondska” oundvikligen är belägna, men också till det globala, där framtiden alltid är belägen, en framtid, det vill säga vår eftervärld, dit vi alltså drivs baklänges av vinden från paradiset och som om vi bara ville (och vågade) skulle kunna bli en plats för ”gemensam”, ”solidarisk” ”befrielse”.

Henrik Berggren refererar i sin bok en intressant tanke av dåvarande socialministern Sven Aspling som berör Palmes förmåga till komplext tänkande och till hur man kan göra saker med språket: Palme kombinerade, menade Aspling ”aspekterna framåt och bakåt i tiden på ett för alla uppfordrande sätt. Man förstod och sa: Karln har ju rätt, karln har ju rätt.”3

Denna agens hos det politiska språket och det politiska tänkandet var något som Olof Palme på ett självklart sätt praktiserade också som utrikespolitiker. Det är för övrigt intressant att jämföra Asplings kommentar med en politisk motståndare, som förefaller vara lika drabbad som socialministern, men inte står ut med tanken och i enlighet med tidens sed diaboliserar Palme, nämligen moderatledaren Gösta Bohman: ”Jag rycks med och jag räds. Framför allt över förmågan att bortse från verkligheten och sanningen samt att vädja till känslor och un- dermedvetna stämningar, av både medkänsla och motvilja”.4

Det tredje skälet till att bjuda in Walter Benjamin till det här samtalet om Olof Palme är just det som Benjamin hävdar i de ovan refererade teserna, att historikerns uppgift inte är att med Ranke beskriva hur någonting ”egentligen var”. Men det är lätt att se att mycket av nyare litteratur om Sveriges alliansfrihet och dolda allianser under det kalla kriget är inriktad just på detta: wie es eigentlich gewesen. Det är i och för sig inte så konstigt, med tanke på det rådande hemlighetsmakeriet då men också nu. Och på många sätt framstår svagheterna i de här texterna också som en teoretisk och en empirisk fälla som har konstruerats inte så mycket av hemlighetsmakarna själva som av dem som litade på dem, och som fortfarande litar på dem i den meningen att de tror på att det som hemlighölls kan ge något slags djupare förståelse för ett skeende om det publiceras. Men så är det naturligtvis inte, förståelsen kommer först sedan det nya materialet har satts in i en bredare historisk ram för dialog med historien och nuet. Och stundtals tränger en bitterhet fram i den här litteraturen som uppenbarligen är rotad i en upplevelse av att ha varit utsatt för ett bedrägeri, ett bedrägeri av den värsta sorten, som innebär att man också har bedragit sig själv genom att ha trott på den o entliga lögnen.

Med allt detta i minne nns det antagligen en rad lärdomar att hämta från Olof Palmes långvariga gärning som utrikespolitiker (det gäller också de djupare skikt som underbyggde hans pragmatiska inställning till Sovjetunionen) när vi idag ska förhålla oss till ytande och föränderliga storheter som Ryska federationen, Nordpolen, Nato, IS, Kina – och nuvarande och kommande migrationer.

Palme framstår, initialt, i relation till dagens säkerhetspolitiska tänkare som så mycket bredare både i kraft av sina historiska och filosofiska referenser, men också i kraft av sin insiktsfullhet ifråga om ekonomiska, socialpolitiska, industriella och andra realiteter, det vill säga sådant som vi historiskt förknippar med kärnan i arbetarrörelsens politik. Därför öppnar han också för ett postumt samtal.

Men om vi ska kunna avlocka Olof Palmes insatser någonting användbart så måste vi antagligen klä av honom, eller klä på honom, den politiska kontext där han verkade. Och vi måste konfrontera den gamla kontexten med de nya, samtida förutsättningarna, och dessutom företa en avancerad ”översättningsövning” från ett tid-rum ”efter katastrofen”, efter andra världskriget och holocaust, till ett tid-rum som beklagligtvis inte kan kallas för något annat än ”före katastrofen”, det vill säga försöka de niera den ”fara” som utgör grunden för begäret efter det grumligt förgångna, och för somliga ”paradisiskt förgångna”, som vi fakultativt kan beteckna som ”Olof Palme och Sovjetunionen under folkhemmets tid”.

Om det komplexa politiska tänkandet är den ena av de in- tressanta egenskaper som kännetecknade Palme och som skulle kunna ”ärvas” in en ny tid, eller kanske måste ärvas, så är den andra egenskapen retoriskt-litterär.

I Olof Palmes egen biografi föregår det litterära engage- manget det politiska. Skönlitteraturen hade varit hans väg till politiken, hade han förklarat för Vilgot Sjöman.5 Man skulle rentav kunna säga att Palme arbetar medvetet/omedvetet med ktion, utsägningsrum och utsagoposition som en dimension av sitt politiska arbete.

Mot slutet av hans liv kommer den retoriska ktion som Palme skapade att råka i konflikt med det svenska och amerikanska säkerhetsetablissemangets fiktioner och regler. Han försöker då berätta en ny historia, skapa ett nytt utsägningsrum (”Palmekommissionen”) om ”gemensam säkerhet”. Om den fiktionen hade fått goda recensioner, då skulle det radikalt ha kunnat förändra spelreglerna i det internationella umgänget.

Men någonting hände, eller hade hänt, och händer fortfarande, som omöjliggjorde detta.

***

Så låt oss då börja från början. Olof Palmes insats och inrikt- ning i svensk utrikespolitik måste ha bestämts av hans egen självständiga tolkning och förståelse av de villkor och möjlig- heter som rådde ”efter katastrofen” i Europa och världen under 1940- och 50-talen.

I villkoren ingick den komplexa roll som Sverige hade spelat i världskriget, Förenta Nationernas tillkomst, USA som den nya ledande stormakten, Sovjetunionens och Kinas roller som uppstigande världsmakter, Frankrikes och Storbritanniens re- lativa tillbakagång och det kalla krig som utbröt på grund av allt detta.

Vad som då kan uppfattas som intressant med Olof Palme är hans dokumenterade initiala insikt om komplexa samband, och om det smala näset mellan rättvisa och välfärd, försvarsvilja, avkolonisering, solidaritet och nedrustning som tiden erbjöd.

Här fanns förvisso också en försiktighetsprincip, som Palme möjligen bibringats i USA, till exempel vid läsningen av Friedrich Hayek, men också av sin konservativa ursprungsmiljö i Sverige. Denna var uppenbarligen parad med en optimistisk insikt, förvärvad i USA, om den potential som fanns också i det svenska samhället för fortsatta demokratiska reformer och rationaliseringar, av mänsklig växt och tillväxt på alla plan. I Sverige fanns en stark potentiell framtid och framtidstro som replikerade de amerikanska förhållandena.

Det är alltså genom en komplex syn på politikens helhet, på dynamiken i samhällsutvecklingen och ett komplext modus operandi som Olof Palme framstår som en intressant röst i dagens säkerhetspolitiska debatt, som stundtals lider av idémässig tvinsot, oavsett om man förespråkar en anslutning till Nato eller motsätter sig en sådan. Detta förhållande, parat med en svag minneskultur, och ett socialt allt mindre solidariskt samhälle, utgör sammantaget i sig ett slags svårkalkylerbar säkerhetspolitisk fara.

Palme däremot, ser med utgångspunkt i sina amerikanska intryck just sambanden mellan välfärdens utveckling, den ökade resursstyrkan, de säkerhetspolitiska förhållandena och möjligheterna att uppnå andra betydelsefulla, politiska och ideologiska mål såväl nationellt som internationellt.

Denna förmåga till komplext tänkande befruktades utan tvivel av en positiv kontakt med den svenska arbetarrörelsens erfarenheter av att driva fram samhällsförändring. Denna komplexitet är förmodligen också vad som kan vara intressant att ”ärva” från Olof Palme.

Möjlighetsbetingelserna för detta tänkande klingade förvisso av under 1980-talet, handlingsfriheten minskade, säkerhetspolitiken blev just säkerhetspolitik och kunde inte längre relateras till en idé om ”ökad jämlikhet” eller radikala reformer. Därmed upphörde också relevansen för just detta modus operandi. Men inte för principen om en bred och komplex syn på säkerhetspolitik.

I en artikel i studenttidningen e Advocate våren 1948 gör Palme sitt första o entliga påstående om Sveriges förhållande till Sovjetunionen. Han beskriver här egentligen ingångs- värdena för sin senare kommande utrikespolitiska gärning, liksom de objektiva gränserna för en sådan gärning – eller ”vilja” –, gränser som han i sitt konkreta handlande mot slutet möjligen vägrade att respektera eller överskred.

Det neutrala Sverige var inte omedelbart hotat av Sovjet- unionen, förklarade Palme 1948. Det svenska samhällsbygget hade till exempel reducerat grogrunden för det kommunistiska partiet. Ett hot mot Sverige skulle emellertid kunna uppstå om den västerländska säkerhetsarkitekturen fallerade, till exempel på grund av en ekonomisk kris i USA eller Storbritannien.

Sverige var, om man hårdrog det hela, å ena sidan ohotat såsom alliansfritt, det var mer och mer harmoniskt, välmå- ende och stabilt. Å andra sidan var det uppenbarligen helt beroende av västmakterna för att kunna föra sin alliansfria politik. I historiens ljus kan dessa påståenden te sig para- doxala, lika paradoxala som den svenska utrikespolitik som hade just dessa utgångspunkter under åtminstone fyra decen- nier. Och samtidigt ter sig dessa betingningar som den unge Olof Palme beskriver ännu frapperande aktuella. De bildar rentav en slagskugga som sträcker sig också framom och utö- ver dagens diskussion. Den maktpolitiska komplexiteten har inte minskat, den har tvärtom ökat, men samtidigt har den politiska diskussionen om rättvisefrågor och deras relation till försvarsviljan, som var en given dimension av Palmes och socialdemokratins alliansfria politik, förtvinat helt i den säkerhetspolitiska debatten.

För att förstå möjlighetsbetingelserna för hur en sådan paradox kunde fungera som en doxa (som när det i dag, när våra politiker med lika osäker som rituell högtidlighet upp- repar att ”alliansfriheten har tjänat oss väl”, låter så fruktans- värt tomt), är det av betydelse att förstå parallelliteten mellan den växande välfärden, den starka solidariteten i det svenska samhället och den starkt upplevda fara som behärskade de år då Palme formade och praktiserade sin politiska världsbild.

Fruktan för ett tredje världskrig dikterade människors val av ideologi och engagemang. Det lilla landets önskan om att ytterligare en gång frälsas från en världskris var utan tvekan vad som – tillsammans med Undéns kategoriella och juri- diska tänkande (som alltid förutsatte att det fanns en domstol någonstans) – vad som kunde underbygga den så kallade kålsuparteorin – att Väst och Sovjetblocket var lika oacceptabla modeller för Sverige och bägge förtjänade ”kritik”.

Skräcken var (och är) en stark drivkraft i kulturen och den överdeterminerade hur människor kom att verka intellektuellt och politiskt för att försöka undvika det värsta. I sin bok om Palme pekar Henrik Berggren på just denna paradox i tiden: ”optimism och hotet om total undergång levde sida vid sida”.6

Denna anda framträder också i de möjligen redan övertolkade kommentarer som Palme 1947, på Kenyon college, gör till Hayeks Vägen till träldom: det gäller att ”undvika extrema positioner”.

Men en liknande rädsla, fara och osäkerhet präglar oss också idag, då vi, bland mycket annat, ägnar oss åt att försöka tolka Palmes insatser och undersöka validiteten i hans position i förhållande till Sovjetunionen för att söka oss bakåt efter ett ”hopp”.

Den politiska kontexten för dagens ställningstagande i förhållande till Nato och Ryssland är en postkolonial, individualiserad och globaliserad värld, präglad av klimatproblem och tilltagande migrationer och därmed fundamentalt annorlunda än den var på Palmes tid.

Att uppnå en stark integration och stark disciplinering, det vill säga en försvarsvilja av ”folkhemsk” typ, som hade uppkommit under andra världskriget och var stark under det kalla kriget, är idag otänkbart. Den komplexa balans mellan inrikespolitik och utrikespolitik som kunde bedrivas av Erlander och Palme saknar förutsättningar idag i och med att klassklyftorna undan för undan blir större, utan att någon försöker, eller kan, göra något åt det, de sociala och etniska kon ikterna tenderar att öka och möjligheterna att lansera en svensk modell för kon iktlösning i internationell skala avtar.

Den tidens möjligheter såg alltså annorlunda ut. Så här skrev Östen Undén i slutet av sina Minnesanteckningar:

En annan stor omvälvning i andra världskrigets spår är av politisk och social natur. Den gäller de beroende folkens frigörelse från kolonialt och imperialistiskt förtryck. I förbindelse härmed står den ökade insikten om nödvändigheten av hjälp till de underutvecklade folken såsom en form av socialpolitik i mondial skala. Perspektivet på den framtida internationella politiken visar som alltid både ljus och skuggor.7

Det förelåg således en stark tro på att en förening av svensk internationalism och alliansfrihet i förening med stärkt biståndspolitik i partnerskap med FN skulle vara det bästa sättet att dämpa den internationella spänningen och leda mänskligheten ut ur det kalla kriget.

Det svenska exemplet hade ju visat, och fortsatte under några decennier att visa, att en välfärdspolitik och ökande social rättvisa hade kunnat minska kon ikter och spänningar i ett land som Sverige som ännu under 1930-talet hade präglats av starka motsättningar och destruktiva inre kon ikter.

I Palmes medvetande överensstämde troligen också den övertygelse han hade erhållit under sina studier av förhål- landena i USA om att de öppna, demokratiska och jämlika länderna alltid till slut kunde besegra orättvisa och förtryck, och hade förmått besegra nazismen, med den idé han så små- ningom ska ade sig om socialdemokratins roll och mission i det svenska samhället. Detta blev en bas som kunde under- bygga hans internationella engagemang.

Komplexiteten i situationen innebar emellertid att motsat- ser skulle och kunde hanteras: ett relativt utanförskap och ett starkt internationellt engagemang; en stark ”neutralitetsvakt” som inte var mindre starkt beroende av säkerhetsgarantier från makter med betydligt större militära och ekonomiska musk- ler än Sveriges, demokratiska friheter skulle förenas med ett system för hemlig övervakning av kommunister och andra vänsteraktivister i samverkan mellan svensk och utländsk sä- kerhetstjänst och svenska fackföreningar.

Det var en mycket krävande uppgift att hantera denna på många sätt omöjliga men ändå då under det kalla kriget kanske enda möjliga inrikespolitiska och säkerhetspolitiska plattform.

Kompetensen att hantera den hade formats under världs- kriget, och precis som då genererade den också tigande och tystnad och illusioner om viktiga delar av det lilla landet Sveriges försvars- och utrikespolitik, illusioner som åtminstone rent principiellt kan ha varit skadliga för det demokratiska systemet och den folkliga kontrollen av politik och myndigheter.

Olof Palmes utrikespolitiska gärning hade sin utgångspunkt och legitimitet här: Han var beroende av dessa ingångsvärden, men han ville förmodligen också undanröja dem och trodde uppenbarligen under 1980-talet att detta hade blivit möjligt fullt ut. Det vill säga att en europeisk allians mellan social- demokratiskt styrda stater i Europa skulle vara bättre ägnad att bringa avspänning än den upprustning i regionen som Nato och USA inledde vid denna tid.

I det slutande 1950-talet drev de nämnda determinismerna i den svenska positionen Palme och Erlander in på tankar att ska a svenska atomvapen. En intensiv debatt fördes då inom socialdemokratin om detta. Atomvapen skulle ha kunnat un- derbygga den neutralistiska positionen på ett helt annat och mycket mer trovärdigt sätt än vad den dittills förda försvars- politiken förmådde.

Såväl Erlander som Palme förefaller ha varit förespråkare för en sådan lösning, medan Östen Undén var en uttalad motstån- dare. Berggren påpekar i sin Palmebiogra hur exotiskt och främmande det ter sig att socialdemokratin i Sverige, och inte minst den försiktige Erlander, sekunderad av sin medarbetare Olof Palme, skulle ha kunnat vara förespråkare för svenska kärnvapen.8

Men legitimeringsprincipen är hela tiden densamma: att utan atomvapen var den svenska regeringens påståenden om en stark neutralitetsvakt, utom i den egna befolkningens ögon, egentligen bara en ktion. Egna atomvapen däremot skulle ha kunnat göra den amerikanska bakdörren mindre betydelsefull.

Argumentationen de byggde var dessutom mer o ensiv än så: svenska kärnvapen skulle i förlängningen också kunna tvinga kärnvapenmakterna till nedrustning och på så sätt vara befordrande för det svenska oberoendet.

Tanken att ska a sig atomvapen baserade sig på synnerligen realistiska kalkyler som handlade om kompetens, utrustning och material: det skulle utan problem gå att ska a sig atomvapen i Sverige. En utgift som dock måste ställas mot andra militära utgifter och behov.

Men utvecklingen tog alltså en annan väg – den aktiva utrikespolitikens – och under ”strömkantringens år” i mitten av 1960-talet bedrev Sverige en ny variant av den neutralitetspolitik som ”sedan andra världskriget lämnat en obehaglig bismak i munnen”. Den kunde nu ”också sammanställas med positiva begrepp som solidaritet, självständighet och mod”.9

Ett av Palmes bästa redskap för att hantera komplexiteten och formulera en väg genom det minerade utrikespolitiska landskapet var politikerns och vältalarens, den ljudande och viljande människans. Den makt som tillkommer den som kan göra saker med ord. Och göra saker genom att tiga. Nu handlade det om att utveckla former av internationell solidaritet med den nya värld som växte fram i avkoloniseringens spår. Här skriver också Palmes och Sveriges engagemang för den alliansfria rörelsen in sig.

Under den socialdemokratiska partikongressen 1969 då Olof Palme valdes till partiordförande fanns på plats i Stock- holm ett tiotal representanter för nationella befrielserörelser – bland annat Frelimo, ANC och FNL. I oktober 1970 talade Palme i FN:s generalförsamling och kritiserade stormakterna – och fick applåder från så djupt olika statschefer som Nicolae Ceaucescu, Kenneth Kaunda och Indira Gandhi.

Men det handlade också, mindre retoriskt storslaget, om nya samverkansformer i närområdet. 1970 försöker Palme skala upp den neutralistiska idén i nordisk skala genom att lansera den ekonomiska samarbetsorganisationen Nordek som han betraktade som ”en nordisk oavhängighetsförklaring gent- emot de båda maktblocken”.10

Och i början av 1970-talet hoppas Palme uppenbarligen att ett svenskt medlemskap i EEC skulle kunna spela samma roll att främja svensk oavhängighet.

Den internationella plattform som Palme skapade tillsam- mans med Erlander, och sedan ärvde från Erlander, utvecklades och konsoliderades under 1960-talets ”rekordår”. Den skulle också, som ovan antytts, kunna betecknas som ett mycket sär- skilt politiskt utsägningsrum som skapade en internationell mobilisering och skapades av denna mobilisering.

Denna plattform gjorde det möjligt att i ett litet land med ett starkt internationellt nätverk att (i vad som djupast sett låg också i USA:s eget intresse) argumentera mot dess inbland- ning i Indokina. Här ser Palme ”runt hörnet”. Han accepterar inte dominoteorin och Vietnam som en bricka i spelet mellan Sovjetunionen och USA, utan har en mer komplex och his- toriskt förankrad och egentligen mer politisk syn: det är det nationella självbestämmandet som form för social frigörelse som står i fokus, han ser redan 1965 styrkan i den nationella befrielsekampen i Vietnam, och kan med sitt stöd till Vietnams folk hävda också andra små nationers – och Sveriges – rätt till självbestämmande och på så sätt stärka också det svenska utrikespolitiska ”utsägningsrummet”.

Som man kan se ligger denna strategi relativt långt från den på många sätt kompensatoriska och bisarra ideologin om ”den moraliska stormakten” Sverige. Den minns fel. Det handlar snarare om politiskt och nationellt oberoende i en komplicerad tid. Å andra sidan var naturligtvis kriget i Vietnam en del av kon ikten mellan USA/Nato och Sovjetunionen och Nord- vietnams och FNL:s seger var också en seger för Sovjetunionen på den indokinesiska arenan. Men det skulle av olika skäl visa sig vara en Pyrrhus-seger för Sovjetunionen. Det viktiga här är att historien i denna fråga inte är mer entydig än Olof Palmes politik. Den är komplex och endast tillgänglig genom en medveten minnespolitik, i ett nytt politiskt utsägningsrum, som det ännu återstår att skapa.

Och det som är viktigt att se i relation till denna plats är att just språkets performativa kraft – to do things with words, opinionsbildningen, opinionsyttringen, deltagandet i demon- strationer osv. – blir en del av stärkandet av diplomatins effektivitet och stärkandet av positionen. Politiken medialiseras dessa år. Den litteräre Palme får genom sitt sätt att säga sådant som många vet och tycker, tillgång till viktiga internationella medieplattformar framför allt inom amerikansk media.

I den utrikespolitiska linje som skapades under Undén- Erlander-Palme fanns alltså det amerikanska ledarskapet av världen med som en tyst förutsättning, tillsammans med en hel rad andra tysta och uttalade förutsättningar.

Den Bildtska utrikespolitik som vi därefter har fått se, i opposition eller i regeringsställning, under de gångna decen- nierna, har kanske inte inneburit så mycket mer än ett öppet erkännande och ett bejakande av ett tidigare förtiget geostra- tegiskt faktum: att utrikespolitik för små länder också handlar om att liera sig med större länder.

Denna politik saknar ännu en långsiktig aktiv och strategisk relationsbyggande dimension, framför allt med sådana ”partners” som i princip och genom hela sin historia alltid har brustit i förståelse för just ”de små nationernas rätt”. Men också med en bredare grupp av länder. En sådan dimension är givetvis lika viktig vare sig Sverige går med i Nato eller väljer att ställa sig utanför. Men samtidigt rymmer den Bildtska utmaningen en relevant, indirekt varning för att den värld av små självbestämmande nationer som Palme förespråkade i så många sammanhang, men inte i alla (han ville till exempel gå med i EEC 1970) har många problematiska likheter med den multipolära värld som sedan 1998 är ett av den ryska diplomatins glansnummer.

Med detta inte alls sagt att det är särskilt troligt att Palme med sin komplexa och långsiktiga syn på historiska skeenden, idag skulle ha varit en principiell förespråkare för små neutrala nationalstater.

För Palme var frågan om modernisering och om möjligheten att driva en (social-)demokratisk politik, sannolikt överordnad frågan om nationsgränser (så som den hade varit överordnad frågan om huruvida Sverige borde skaffa sig ”atomvapen” under 1950-talet, eller frågan om ett gå med i EEC kring 1970), om det skulle visa sig att dessa gränser inte längre förmådde understödja den ekonomiska och demokratiska infrastruktur som behövdes för att förverkliga ett demokratiskt program.

Det kan också här vara värt att påminna om att det var i samband med Olof Palmes återkomst till makten, med Kjell Olof Feldt som nansminister, som era av de tidigare restriktionerna för in- och utförsel av kapital avskaffades och Sverige på allvar blev en del av den globaliserade ekonomin. De begränsade förutsättningar vi idag har att driva en självständig ekonomisk politik gavs i hög grad av de beslut som fattades av Palmes regeringar under 1980-talet.

Däremot är det väl troligt att en internationalist som Olof Palme idag skulle ha engagerat sig för en mycket starkare roll för ett förnyat FN-system.

Det som möjligen är viktigt att ta till sig av den Palmeska utrikespolitiken är alltså dess bejakande av en komplexitet, dess relativa förutsättningslöshet, dess explicita försök att mot- verka skadliga geopolitiska betingningar. Utrikespolitiken, det vill säga alliansfriheten, användes således alltså också för att hävda rätten att driva och forma en oberoende ekonomisk politik och socialpolitik.

Men Olof Palme är inte Alexis Tsipras. Den oerhört framgångsrika ”inrikespolitiken” (som ju också skulle kunna synas i sömmarna, men en annan gång) används här för att hävda ett nationellt oberoende, och vice versa. I botten ligger ett modernistiskt projekt som behöver rörelsefrihet och internationell uppbackning. Men det är ett moderniseringsprojekt som ännu är lika internationalistiskt som det är nationellt: det handlar också därför, för att återigen använda sig av Undéns ord, om en socialpolitik i ”mondial skala”.

Vid 1980-talets ingång försvinner marken under fötterna för denna politik.

***

I samband med den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 hade Palme påpekat att ”Det var i Tjeckoslovakien som jag personligen först såg stalinismens terror på nära håll”.11 Det fanns givetvis också en tydlig koppling mellan Vietnam och Tjeckoslovakien. Sverige var ”en liten nation som för en fast och konsekvent neutralitetspolitik”.12 Neutraliteten innebar alltid en förpliktelse att ”hävda de små nationernas rätt till nationellt oberoende, deras rätt att utan inblandning från främmande länder forma sin politik och sin framtid”.13 Protes- ten mot invasionen av Tjeckoslovakien var stark, trovärdig och välformulerad. Den var fullt i nivå med den kritik som riktades mot USA:s krig i Vietnam.

Men Olof Palme var ändå ovillig att formulera en ”anti- sovjetisk” diskurs av den typ som var dominerande i USA och inom delar av den svenska borgerligheten. Vid något tillfälle, inför ett besök i Moskva, uttalar han också att ”vi” inte ska ”vara antisovjetiska”. Ändå var ”antikommunismen” en självklarhet för honom, som ju också tillhörde det svenska säkerhetsetablissemanget och på sitt sätt hade tagit aktiv del i övervakningen av ”kommunistiska element” i studentrörelsen, samtidigt som han hade nära band till ledningen för IB. Det rådde alltså inget tvivel om hans åsikter om sovjetsystemet.

Men för Palme som politiker och som retoriker, var och förblev relationen till Sovjetunionen och östblocket en svag punkt, där det strategiska intresset att skapa avspänning i Östersjöområdet och garantera ett gott samtalsklimat med den stora grannen, lade sordin på såväl hans historiska som visionära tänkande och agitatoriska kraft. Denna hållning var säkert produktiv på många sätt, men den försvagade samtidigt Palmes och Sveriges trovärdighet som oberoende aktör för mänskliga rättigheter.

På denna punkt har Palme med rätta ifrågasatts. Och hans, och hans rådgivares, position som utrikespolitiker kom att utsättas för en allt starkare, ja bittrare misstro både från svenska intellektuella och demokratiaktivister och från borgerliga politiker under den två sista regeringsperioderna på 1980-talet, de som följde på arbetet i Palmekommissionen för gemensam säkerhet.

Hur förvaltar vi denna uppenbara problematik kring Olof Palme in i framtiden? ”I farans stund?” Genom att överkompensera för det som fallerade i Sveriges beteende under det kalla kriget? Kanske inte så? Genom att låtsas att det är möjligt att återgå till denna politik? Inte det heller. Den har i likhet med isen över Nordpolen drivit iväg någonstans långt, långt bort.

År 1986, det år då Palme mördades, dominerade emeller- tid ännu en dubbel ktion, fredsstiftandets och realpolitikens, relationen till Sovjetunionen (”Sverige som neutral medlare”) och det var välbekant att Palme i mars 1986 skulle företa en resa till Moskva både för att diskutera fortsatt avspänning och gemensam säkerhet i regionen och gränsdragningar i Östersjön mellan Ryssland och Sverige.

1970-talet hade varit var en tid då kritiken av de totalitära regimerna i Östeuropa – av en rad olika skäl – fick en oerhörd kraft. Symboliskt hängde detta samman med publiceringen av Alexander Solzjenitsyns böcker och med hans nobelpris, med den nya franska loso n och sist men absolut inte minst, med att demokratirörelserna i länder som Ungern, Polen och Tjeckoslovakien och till och med i Sovjetunionen blev mycket starkare än tidigare och fick kraftfulla talespersoner i personer som Adam Michnik, Vaclav Havel, Andrej Sacharov och många er.

Det blir som antytts av era skäl svårt för den svenska utri- kespolitiken under Olof Palme att knyta an till dessa rörelser och därmed till framtiden. Ett av skälen var förstås det känsliga förhållandet till Sovjetunionen – men ett annat skäl var naturligtvis också att ”kritiken” mot den kommunistiska ideologin också innebar en grundläggande kritik mot socialismens idéer och därför också i viss utsträckning innebar ett slag mot ”den svenska socialismen” av socialdemokratisk typ, hur orättvist och orättfärdigt detta än kunde te sig.

Detta var en politisk strid som socialdemokratin uppen- barligen hade svårt att vinna, trots den på era sätt liberala ekonomiska politik som den socialdemokratiska regeringen de facto började föra i och med återkomsten till makten 1982.

Det är svårt att veta något exakt om Olof Palmes bevekelse- grunder för att inte anamma kampen mot den totalitarismen som en del av ett förnyat socialdemokratiskt program, men det är väl ganska självklart att hans omdöme styrdes av en fundamental, nedärvd pessimism om de spelregler som ytterst gäller för umgänget med Ryssland och dess vasaller.

Men kanske handlade det också om en mer eller mindre naturlig men ändå självklar rollfördelning, om en planerad eller oplanerad ”polyfon” strategi från de västliga demokra- tierna i deras agerande mot Sovjetunionen för att å ena sidan knu a fram förändringar och å andra sidan lämna säkerheter för att helt enkelt undvika väpnade kon ikter under vad som uppfattades som ett känsligt och instabilt läge.

Ett slags ofrivillig men funktionell ”polyfoni” mellan ”makt” och ”paradis” alltså, mellan Reagans USA (”Mars”) och Palmes, Brandts, Kreiskys och Mitterrands Europa (”Venus”).

En verkande orsak måste dessutom ha varit att Olof Palme, i samband med sin återkomst till regeringsmakten 1982 ansåg sig ha en process färdig för att tillsammans med sina europeiska partners på några års sikt både minska spänningarna i vår del av världen och bidra till en demokratisk förändring i Sovjet- unionen i form av resultaten av arbetet i Palmekommissionen för gemensam säkerhet i Europa.

Det är – givet det benjaminska perspektivet – bara alltför självklart att relatera den tidens strid kring Palmekommissio- nens rapport till dagens diskussion om Sverige, neutraliteten och Nato, och indirekt till den starka politik för mänskliga rättigheter i Östeuropa som Sverige har bedrivit som en del av sin utrikespolitik alltsedan murens fall då frågan egentligen upphörde att vara kontroversiell och kunde mainstreamas (och därmed byråkratiseras) som en offciell del av UD:s och Sidas uppdrag.

Frågan blir emellertid kontroversiell på nytt idag då Sverige på ett eller annat sätt måste nna en väg att samarbeta och lugna den stora grannen i öster med någon form av policy för just gemensam säkerhet i en situation då i stort sett alla kontrollinstanser i det internationella systemet, inklusive FN, förefaller stå maktlösa inför den hotfulla utvecklingen.

Det problematiska i Sveriges förhållande till Sovjetunionen hade alltså blivit än mer problematiskt efter Helsingforskonferensen 1975, då det demokratiska motståndet mot de totalitära diktaturerna i Östeuropa utvecklades, delvis med stöd just av resultaten av samma konferens, vars slutdokument i artikel 10 betonade ”respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro”.

Även om man skulle påstå att Palmekommissionens slutdokument, på samma sätt som det neutrala Sveriges försiktiga strategi mot Sovjetunionen hjälpte till att lugna ner situationen i Europa under en tid av upprustning, så ska man inte heller bortse från de moraliska och därmed politiska dilemman detta handlingssätt rymde.

Ur ett sovjetiskt perspektiv kom rapporten naturligtvis synnerligen lämpligt. Den sovjetiska politiken var – precis som den ryska är idag – inriktad på att splittra USA och Europa och skapa konflikter också mellan de demokratiska europeiska staterna.

Ur detta perspektiv var Palmekommissionens rapport – precis som segern i Vietnam och Vietnamrörelsen och andra projekt som antydde en tredje väg till avspänning – naturligtvis en framgång.

Men den innebar också en framgång för de krafter i Sovjet- unionen som insåg att man i realiteten hade förlorat det kalla kriget och den teknologiska och ekonomiska kapplöpningen med väst, det vill säga att spelet förr eller senare skulle ta slut. Den innebar en utväg: om de militära och politiska förhållandena i Europa nu ändå var på väg mot avspänning, så kunde slutet för Sovjetunionen bli mindre blodigt och kaotiskt än om en avspänning inte var för handen.

Men Socialdemokraterna i Sverige hade som tidigare nämnts, i likhet med sina tyska kolleger, stora problem med att hantera och förhålla sig till den politiska oppositionen i Östeuropa, vilket blev särskilt tydligt ifråga om Polen, med dess stora oberoende fackförening Solidarnosc. Förmodligen ansåg sig Sverige vara bundet också till en annan artikel i slutdokumentet från Helsingforskonferensen, som hävdade ”icke intervention i interna angelägenheter”.

Den gemensamma europeiska säkerheten prioriterades de facto framför kraven på och stöd till aktivismen för mänskliga rättigheter. Det ska sägas att Olof Palme vid era tillfällen klargjorde på vilken sida han stod i Polenfrågan, men han gick aldrig över den gräns där dessa frågor skulle kunna bli ett hot mot utvecklingen mot en kollektiv säkerhet och han förblev solidarisk med Brandt, Bahr och Kreisky och deras relativa tigande ifråga om mänskliga och politiska rättigheter i Östeuropa.

Henrik Berggren kommenterar detta med all den nyansrikedom det kräver i sin Palmebok:

Varken Vaclav Havel, Adam Michnik eller andra medborgarrättskämpar i Östeuropa önskade ett kärnvapenkrig. Men ur deras perspektiv erbjöd inte de engagerade kvinnorna vid Greenham common något större hopp om frihet. Olof Palme var inte likgiltig, men situationen var komplicerad. Tidigare hade han prioriterat nationell självständighet och social förändring framför internationell stabilitet. Nu, inför hotet om ett kärnvapenkrig, ansåg han att kollektiv säkerhet var viktigare än allt annat. Tanken var att avspänningen skulle bana väg för ökad tillit och mer kontakter mellan öst och väst. På sikt skulle detta gynna en demokratiseringsprocess.

Om man betraktar det hela litet djupare ska man alltså finna att här finns logik och konsekvens. Avspänningspolitiken och den aktiva neutralismen hade den amerikanska militära, politiska och ekonomiska styrkan som förutsättning. Avspänningspolitiken förblev objektivt sett en bu ert. Spelet var känsligt och insatserna höga, men det var också ett spel som gjorde det möjligt att upprätthålla en dialog mellan öst och väst, och eventuellt lugna ner spänningen i Europa. Sverige och den svenska socialismen blev populära i Sovjetunionen. Det är inte alltid lätt att vara ett litet land. Palme fick en gata och ett minnesmärke i Moskva.

Det är av många skäl svårt att i dagens läge utvärdera hur stort hotet om kärnvapenkrig i Europa var i början och mitten av 1980-talet. Vi vet inte vad Palme och den svenska regering- en visste, det vill säga vilket underrättelsematerial de förfogade över, rörande sovjetiska militära avsikter eller de stundande ekonomiska katastroferna i Östeuropa, det vill säga om sammanbrottet för de socialistiska ekonomierna.

Vi känner egentligen inte heller till vilken roll Palmekommissionens arbete med att skapa avspänning faktiskt spelade för skeendet under 1980-talets första del. Vad vi vet är emellertid att någon reell omsvängning i Sovjetunionen aldrig ägde rum, trots de skenbara förändringar som inträffade kring 1990. Vi vet att det säkerhetsetablissemang som idag har kontrollen i Ryssland är detsamma som styrde Sovjetunionen på Palmes tid.

Vad vi vet är också att historien inte tog slut 1991 och att ju mer den utvecklas, desto mer kommer vi att få anledning att omvärdera Palmekommissionen för gemensam säkerhet. Och att den form av komplext politiskt tänkande som Palme utvecklade under 1960- och 70-talen visade sig svårare att utöva under 1980-talet och knappast går att förvandla till någon utrikespolitisk ”app” idag. Men att komplexiteten ännu nns där, i form av ett antal kravfyllda betingelser för reflektion och politisk handling.

Framtidsarvet poster[1](bild)

Fotnoter:

1 Georges Didi-Huberman, Sentir le grisou, Paris 2014, s 21 (min övers.).

2 För min generation var Olof Palme en ständig referens och nästan en personlig bekant, vars åsikter man inte alltid delade, och som man ibland stördes av eller irriterades på, just för att man delade referenser: till exempel socialismen, arbetarrörelsen, arbetet mot kolonialismen och fascismen i Europa. Den här texten syftar i första hand till att göra detta välbekanta mindre välbekant. Den följer i stort sett Henrik Berggrens stora monogra Underbara dagar framför oss (Stockholm, 2012). Beträ ande avsnittet om 1980-talet och relationerna till Sovjetunionen och Nato är Robert Dalsjös Life-line Lost (Stockholm, 2006) huvudkällan. Jag saknar yrkesmässig kännedom om de konkreta förhållanden som här diskuteras. Min kompetens för att förstå relationerna mellan Sovjetunionen, Ryssland och Sverige nns framför allt på det litterära och kulturella området.

3 Henrik Berggren (2012), Underbara dagar framför oss, Norstedt, s 282.

4 A a, s 277.

5 A a, s 277.

6 A a, s 192.

7 Östen Undén (1966), Minnesanteckningar, Bonniers, s 170.

8 Berggren, s 270.

9 A a, s 357. 10 A a, s 446.

11 Berggren s 407. 12 Ibid.
13 Ibid.

14 A a, s 598.

Bli medlem - klicka här!