Jag vaknade strax före fem i morse av att böneutroparen i den lokala moskén tillkännagav att det är dags att samlas till bön för att möta en ny dag. Moskéerna i Erbil i norra Irak är minst lika talrika som kyrkorna i Stockholm och böneutropen kan mäta sig med kyrkklockorna.
Självklart finns det kyrkklockor också i Erbil. De ringer flitigt i de kristna kvarteren i stadsdelen Ainkawa.
Däremot har vi ännu inga böneutrop i Stockholm. Men den s-styrda kommunen Botkyrka har börjat driva frågan och nyligen beslöt byggnadsnämnden i kommunen att riva upp den bestämmelse i detaljplanen som gjordes inför moskébygget i Fittja 1994 om att inga böneutrop får ske i minareten.
Alla utom KD stod bakom beslutet, vilket rymmer en särskild tragedi. Ett parti som formats utifrån frikyrkliga religionsfrihetskrav, visar sig vara det mest religionsfrihetsfientliga när det handlar om någon annan än dem själva. Dock ska sägas att KD:s partiledare inte delar det lokala motståndet.
Men böneutropen i Fittja kommer inte att drastiskt förändra kulturmiljön, och inte att väcka Botkyrkaborna i soluppgången. Det mest radikala förslaget handlar om utrop i samband med fredagsbönen. Men det kan också handla om första fredagen varje månad eller två gånger per år.
Jag hoppas att Botkyrka vågar ta det mest radikala steget och att fler kommuner kan följa efter. Allt som kan hjälpa svenska muslimer att ta och hitta en naturlig plats i det svenska samhället är en hjälp för integration.
Det är inte första gången Botkyrka plogar i integrationsfrågor. Om tio år kommer förhoppningsvis böneutrop i Stockholm vara minst lika vanliga som kyrkklockor i Erbil.