Close

Author Archive for: trosolidaritet

by

Tro och solidaritet – ett stolt förbund för socialdemokrater ur alla trosriktningar

De senaste dagarna har det florerat rykten om hemliga avtal och samröre mellan Tro och solidaritet och ”islamister”. Det har efterfrågats transparens från vår sida. Det vill vi gärna ge. Vi har verkligen ingenting att dölja. Vi är stolta över vårt arbete och vår historia. Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, har med grund i vår politik och vår tro alltid arbetat för ett inkluderande samhälle där alla kan delta, ett Sverige för alla. Alla som delar våra värderingar där jämlikhet, social rättvisa och global solidaritet står i fokus är välkomna i vårt förbund – oavsett religiös tro, etnicitet, kön, sexuell läggning osv.

I mitten på 1990-talet hette landets integrationsminister Leif ”Blomman” Blomberg. Tillsammans med honom inledde vårt förbund ett arbete för att bättre inkludera minoritetsgrupper med socialdemokratiska värderingar i det politiska arbetet. En uppmaning hade dessförinnan skickats från svenska muslimer till alla politiska partier om att få möjlighet till deltagande i politiken. Socialdemokraterna och Miljöpartiet var de enda som den gången svarade på denna rimliga önskan om öppenhet och lika villkor.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har ända sedan dess arbetat målmedvetet för att samarbeta och ge plats åt fler, för en breddning av vårt förbund. För snart tre år sedan ledde detta fram till att vi bytte namn och delvis inriktning. Från att tidigare varit en kristen socialdemokratisk organisation är vi nu ett förbund som välkomnar alla socialdemokrater, ur alla trosriktningar. En lång process ledde fram till det beslutet; traditioner tar tid att förändra. Förbundskongressen 2003 var ett steg på den vägen. Det samlade arbetet från 1994 och framåt – kring idén att låta även muslimska socialdemokrater få mer plats i offentlighet och politiken – har varit och är öppet och diskuterades under kongressen.

Förbundsstyrelsens skrivelse till kongressen 2003 kan du läsa här och rapport  här.

Vi är stolta över den religiösa och kulturella mångfald våra medlemmar står för. Vi har t.ex. många muslimska medlemmar vilket vi gläds åt, men också tar för självklart. Vi är lika stolta över att som ett av få politiska förbund samarbeta brett med dialog som metod, för att nå större enighet och politiska resultat. Religionsfrihetsfrågor är en viktig fråga för oss. Inte minst därför för vi samtal och dialog med så gott som alla religiösa samfund i landet. Sveriges muslimska råd är ett.

Däremot samarbetar vi inte med islamister. Vi har heller inga islamister som medlemmar. Som islamist är man nämligen inte socialdemokrat. Lika lite som en kristdemokrat skulle vilja eller kunna bli medlem hos Socialdemokrater för tro och solidaritet, lika lite kan alltså en islamist bli det.

Vi vill som förbund skapa ett Sverige för, av och med alla. Att så split och misstro mellan människor och grupper kan aldrig vara en väg framåt. Vi verkar för ett socialdemokratiskt samhälle byggt på rättvisa och solidaritet, respekt och gemenskap. Att ett sådant samhälle är helare, tryggare och friare – för alla – det är vår gemensamma tro och politiska ambition.

 

by

Hägg sprider osanna rykten

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg, i Jönköpings län, har just nu i nomineringsprocessen till riksdagen flyttats ned till plats sex på riksdagslistan. Hon hamnar sannolikt på en icke valbar plats. Hon säger idag att det beror på hennes kritik av Omar Mustafa. Jag har ingen insyn i partidistriktets överväganden och om hennes öppet starka aggressivitet mot muslimer har påverkat partidistriktets förtroende kan jag inte uttala mig om alls.

Vad som gör situationen särskilt besvärlig är dock att hon påstår att det skulle finnas ett hemligt avtal mellan Socialdemokrater för tro och solidaritet och Islamiska förbundet i Sverige och att detta har fått islamister att påverka utfallet i nomineringsprocessen.

Detta är naturligtvis rent nonsens. Vårt förbund skulle självklart aldrig gå in och försöka påverka en nomineringsprocess. Allra minst med ”hemliga avtal” eller diskussioner bakom enskildas ryggar. Jag oroas av att Carina Hägg sprider rykten som riskerar att skapa misstro mot muslimer i Sverige – och mot oss som förbund.

Socialdemokrater för tro och solidaritet organiserar individer som vill engagera sig i ett progressivt politiskt arbete med just tro och solidaritet som grund. Vi har normala och öppna relationer till alla trossamfund i Sverige – muslimska som kristna, judiska och andra – eftersom vi arbetar med frågor som berör dessa, inte minst religionsfrihetsfrågor.

En socialdemokrat engagerar sig i ett brett och sekulärt parti för att tillsammans med politiskt likasinnade förändra samhället. Det gäller kristna, judar, muslimer, buddister, likväl som ateister och andra.

Svensk, liksom europisk, politik i stort påverkas negativt av en växande främlingsrädsla där islamofobin är det utpräglade uttrycket för närvarande. Enskilda medlemmar ur alla partier kan influeras av dessa strömningar, men varje parti har ett ansvar att motverka dem.

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har ett särskilt ansvar, utifrån vår historia, vårt mandat och vår medlemskrets, att visa på vikten av ett positivt samspel mellan olika kulturer och motverka alla former av rasism. Därför har vi tagit ett särskilt ansvar för att jobba med frågor om främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.

Vi vill särskilt verka för att föra dialog mellan religioner, som en väg till ett helare och mer jämlikt samhälle.

Peter Weiderud

förbundsordförande

 

Se bl.a.:

Tis 3 dec

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5722624

Ons 4 dec

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5723035

by

Utsatta troende hjälps inte av förenklad världsuppfattning

Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner, konstaterar Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Dagens nyheters ledarsida beskyller oss i synnerhet och vänstern i allmänhet för att förminska våldet mot kristna i Mellanöstern. Socialdemokrater för tro och solidaritet deltar i kväll i en manifestation i Stockholm för utsatta troende.

I kväll arrangerar Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet en manifestation i Stockholm för utsatta troende. Riksdagsledamot Jonas Gunnarsson kommer att tala för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Det är klokt av de kristna ekumeniska organen att tala om utsatta troende, även om det omedelbara skälet till manifestationen just nu är att uppmärksamma de kristnas situation i Pakistan och Mellanöstern.

Det har nyligen kommit flera rapporter som visar på de kristnas stora utsatthet i Egypten, Syrien, Irak och även på andra håll i världen. Det har också fått Dagens Nyheters ledarsida, som genom sin medarbetare Erik Helmerson har ett stort engagemang i frågan, att åter lyfta fram det fruktansvärda våld som drabbar och hotar den kristna närvaron där den funnits i två tusen år.

När Helmerson för två år sedan lyfte fram övergreppen som den muslimska majoriteten utfört mot den kristna minoriteten såg jag anledning att varna för att denna förenklade beskrivning spelar extremisterna i händerna. Våld måste fördömas på sina egna meriter och kriminella ställas till svars för att de är kriminella. Att koppla övergrepp som resultat av religionstillhörighet riskerar att späda på en oförsonlighetens spiral.

Därför noterar jag att Helmerson i söndagens ledare (13 oktober 2013) tydligt gör distinktionen mellan kriminella och muslimer när han på nytt tar upp frågan. Han är dock fortfarande störd av vår tidigare diskussion och beskyller nu mig och Socialdemokrater för tro och solidaritet för att inte tillräckligt tydligt ta ställning för offren och vänstern i allmänhet för att problematisera genom att blanda in historia och storpolitiska skeenden.

Under mina år som utrikespolitisk chef för Kyrkornas världsråd ägnade jag en mycket stor del av min energi till att bistå utsatta medlemskyrkor och dess medlemmar – i Palestina, Pakistan eller någon annan del av världen.

Jag lärde mig mycket genom att stå i nära dialog med ledare i dessa kyrkor. Först och främst vikten av att vara tydlig och precis i kritiken och basera den på principer i MR-konventioner om religionsfrihet och existerande lagrum. Det är kriminella som ska lagföras, inte religioner. Här noterar jag att DN:s ledarsida rört sig framåt.

För det andra att inte falla i den fälla Samuel Huntington kallat spänningar mellan civilisationer. De kristna i Mellanöstern lever och vill leva i Mellanöstern. Det finns fanatiker som vill betrakta dem som västerländska medlöpare, vilket ökar deras utsatthet.

Därför var förmodligen den största insats jag gjorde under mina år i Kyrkornas världsråd när jag fick samtliga 345 medlemskyrkor – även de i USA och Storbritannien – att entydigt ta avstånd från den folkrättsstridiga USA-ledda invasionen av Irak 2003. Det stoppade inte kriget, men det skickade signalen till regionen att detta inte var ett kristenhetens krig mot islam. Här hade jag gärna sett DN:s ledarsida på samma barrikad.

För det tredje vikten av att religiösa ledare – över religionsgränserna – talar med varandra och gemensamt agerar mot alla försöka att legitimera våld i Guds namn. När övergrepp sker – vare sig det är kristna som ger sig på en moské, muslimer eller hinduer som ger sig på en kyrka – i ett sammanhang där det finns ett inter-religiöst samarbete, finns redskapen att desarmera den kulturella bomben. Här har jag gott hopp att kunna bli överens med DN:s ledarsida om vi får samtala vidare.

För det fjärde vikten av att vi i västerlandet är konsekventa i vårt agerande vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Israels, USAs och senare EUs vägran att godkänna den valda Palestinska regeringen efter valet 2006, trots att valen betraktades som fria och rättvisa, skapade djup frustration i hela Mellanösternregionen och bidrog mer än något annat till radikalisering av Hamas. Här är det långt till samsyn med DN:s ledarsida.

För det femte är det viktigt att inte sätta religiösa etiketter på politiska problem. De palestinska kristna var vid staten Israels grundande 20 procent av den palestinska befolkningen. Idag är de nere i cirka två. De palestinska kristna är dock tydliga med att de är utsatta för att de är palestinier, och att det är Israels ockupation som är grundproblemet. Att de kristna minskat så kraftigt beror främst på att de genom bättre utbildning och internationella kontakter haft lättare att flytta. Det finns gott hopp att nå samsyn med DN:s ledarsida och andra i principfrågan, men inte lika enkelt i insikten om den arab-israeliska konfliktens betydelse i sammanhanget.

För det sjätte är det viktigt att Europa tillämpar det goda exemplets princip för den religionsfrihet och behandling av minoriteter vi vill se i Mellanöstern också i våra sammanhang. Muhammedkarikatyrer, förbud mot slöjor och minareter eller andra åtgärder som försvårar livet för religiösa minoriteter i Europa ger näring till intolerans i andra delar av världen.

Det är i dessa sammanhang som historiska erfarenheter av korståg och kolonialism och mer samtida insatser i ”kriget mot terrorism” alltjämt spelar in. Europeisk provinsialism eller arrogans tar sig idag betydligt mindre våldsamma uttryck än historiskt sett, men det bästa sättet att vaccinera mot dem är att stå stadigt på principer av folkrätt och mänskliga rättigheter. Här får jag också acceptera att det finns anledning att fortsätta dialogen med DN:s ledarsida.

Att vi behöver problematisera våldet mot kristna, för att nå de hållbara lösningarna av mänsklig samlevnad, får dock aldrig hindra oss från att solidarisera oss med offren och kraftigt agera mot övergreppen var helst de sker.

Irak har efter invasionen 2003 kraftigt dränerats på sina historiska kristna. I både Pakistan och Egypten uttrycks ett våld mot kristna med tydliga rötter i religiös fanatism, och där myndigheter väljer att se mellan fingrarna. Orsakerna bakom fanatism kan ofta vara en svår utsatthet i nutid där fanatiska aktioner legitimeras med stöd av historiska motiv.

Brott mot mänskliga rättigheter måste alltid beivras och kriminella ställas till ansvar. Detta är en första nödvändighet för att bryta oförsonlighetens spiral. Och här är det bra att vi är överens med DN:s ledarsida.

Peter Weiderud, förbundsordförande

OBS: Ett kort genmäle i samma ärende publicerades i DN 16 oktober 2013, på vilket DN ledare också svarade.

by

Intoleransen slår mot redan utsatta grupper

Konflikter som den kring omskärelse av pojkar måste hanteras med stor varsamhet, och kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten, skriver Sven-Bernhard Fast, biskop i Visby, och Peter Weiderud , förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Vi är inte omskurna. Vi har heller inte låtit omskära våra söner. Det gör oss väl anpassade till den svenska normen.

Men i många länder – i Nordamerika, Mellanöstern eller delar av Afrika – skulle vi utgöra en minoritet. WHO beräknar att cirka 35 procent av världens manliga befolkning är omskuren.

Skälen varierar. Det kan vara religiösa, kulturella, sociala, medicinska eller hygieniska. För judar, muslimer och vissa ortodoxa kristna är omskärelsen en del av den religiösa seden, och görs neonatalt. Hos flera grupper i östra och södra Afrika är det en del av den manliga initiationsriten och görs i tonåren. I USA och andra länder har det främst handlat om hygeniska, medicinska och sociala skäl. Här har antalet omskurna skiftat över generationer och har ingen koppling till förändring i religiös tillhörighet.

Religion inte bara tro

Religion är inte bara tro, utan rymmer också identitet och riter, inte minst i livets viktiga skeden. En grundläggande rit i judisk tro är omskärelse av pojkar – b´rit milah. Då namnges pojken och omskärelsen bekräftar judisk identitet och samhörighet med sin familj. Det finns judiska grupper som söker förnyelse i frågan om omskärelse, men för många är detta att se som obligatoriskt.

Även inom islam och hos vissa orientala ortodoxa kristna är omskärelse ett tecken på religiös tillhörighet. Det finns självklart olika uppfattningar, men för stora grupper är detta, om inte obligatoriskt, så i alla fall en stark rekommendation.

Det är inte orimligt att läkare och vårdorganisationer för en debatt om detta oåterkalleliga ingrepps medicinska konsekvenser, som nu sker i DN. Men den debatten måste ske med stor varsamhet. Att kräva förbud i svensk lag, kommer i sig inte att förändra mångtusenåriga traditioner som har stor betydelse för människors identitet och grupptillhörighet. Det kommer bara leda till att omskärelsen förpassas till för barnet mycket riskfyllda operationer, utanför professionell medicinsk kontroll. Här finns tydliga paralleller till diskussionen om förbud av aborter.

Manlig omskärelse strider inte mot konvention

Mer problematiskt är att barnombudsmannen gör sig till tolk av att omskärelse av pojkar strider mot Barnkonventionen.  FN:s Barnrättskommitté, som måste ses som den viktigaste riktningsgivaren för uttolkning av konventionen, har inte gett uttryck för att manlig omskärelse skulle strida mot konventionen, förutsatt att den sker på ett medicinskt betryggande sätt.

Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet definieras i Barnkonventionens artikel 14. Det är en rättighet där barnet är beroende av föräldrar stöd och ledning och som successivt barnet får större eget ansvar för.  I artikel 20 berörs frågan om religiös och kulturell fostran där det stipuleras att minoriteter inte får förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha ett eget kulturliv och utöva sin religion. Det finns alltså inget i Barnkonventionen som stöder att religionsutövning enbart hör vuxenlivet till.

Artikel 24 uppdrar bl a åt konventionsstaterna att vidta åtgärder för att avskaffa sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. I förarbetena och i Barnrättskommittén har dessa preciserats till kvinnlig könsstympning, att föredra pojkar framför flickor vid barnafödande samt barnäktenskap.

FN:s särskilda rapportör för religions- och övertygelsefrihet har också berört frågan om omskärelse av pojkar och vänder sig emot att vissa länder hindrat föräldrar att utföra riter som omskärelse av pojkar.

Riskerar att undergräva rättigheter

Enligt Barnkonventionen har barnet rätt till en religion och att utöva den. Föräldrar som vill leda sitt barn in i sin egen religion har rätt att göra detta. Att beröva barnet dess tillhörighet är att frånta dem en väsentlig trygghetsfaktor och en mänsklig rättighet.

Det innebär inte att vi bortser från att det finns en konflikt mellan religionsfriheten och, en måhända snäv tolkning av, individens frihet. Men sådana konflikter måste hanteras med stor varsamhet, dialog med de berörda och kulturell känslighet. De kan inte lösas med domstolsutslag eller att en ombudsman sätter ner foten.

Även om vi är djupt bekymrade över barnombudsmannens ställningstagande, tvingas vi konstatera att hans agerande inte är unikt i ett europeiskt perspektiv. I tyska Köln kom nyligen en domstol till en liknande slutsats, vilket skapade bestörtning i judiska och muslimska grupper, fick läkare att stoppa ingreppet av rädsla för repressalier och ledde till stor förvirring i de politiska partierna.

Båda ställningstaganden är ett resultat av ett förändrat politiskt klimat, som riskerar att allvarligt undergräva judars och muslimers rättigheter i både vårt eget land och Europa. Det politiska klimatet är influerat av en allt mer sekulär vänster, som i ett mångkulturellt samhälle får allt svårare att förstå vad religion är. En alltmer individorienterad liberalism, som bortser från betydelse av kollektiv identitet. Och en växande islamofobi från höger.

Även om dessa grupper inte är överens i andra frågor, finns en risk i att man finner varandra i en majoritet av intolerans som slår mycket hårt på redan utsatta grupper.

Sven-Bernhard Fast, biskop i Visby

Peter Weiderud, förbundsordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

 

Artikeln är införd i DN debatt 3 oktober 2013, som replik på Barnombudsmannen m.fl. 

by

Protest mot gasattacken i Syrien

På morgonen den 21 augusti dödades upp till 1000 civila i en förort till Damaskus, Syrien. Allt tyder på att de dog i en gasattack. Såväl användning som innehav av kemiska vapen är förbjudet enligt folkrätten.  Socialdemokrater för tro och solidaritet samt S-Studenter riktar en skarp kritik mot den eller de som bär ansvar för denna fruktansvärda attack.  I söndags kom FNs inspektörer för kemiska vapen till Syrien, under ledning av svensken Åke Sellström. Det är nu avgörande att FN:s inspektörer bereds möjlighet att arbeta, så att klarhet kan skapas, förövarna kan ställas till ansvar och folkrättens kemivapenförbud kan upprätthållas.

freedom-for-all_129697157FN har tidigare sagt att det finns anledning att tro att kemiska vapen har använts i konflikten i Syrien och både rebellerna och regimen har anklagat motståndarsidan för att ha använt sådana. Svaret på frågan om nervgas har betydelse inte bara för de tragiska offren i går, utan har också adresserats i krav från USA och NATO där de hotar med repressalier.  I december 2012 varnade President Barack Obama president Bashar al-Assad för att använda kemiska vapen mot sitt folk: Det får konsekvenser och ni blir ansvarig, sade Obama.

Konflikten har internationella intressenter och konsekvenser och påverkas i hög grad av aktörer i regionen som Iran och Saudiarabien, samt även av Ryssland och USA. Omvärlden har ett tungt ansvar för att hindra en upptrappning.  Men det finns inga skäl att mildra kritiken av Bashar el Assads diktatur. Konfliktens lösning ligger i att Bashar el Assad accepterar att landet blir en demokrati. Oppositionen i Syrien har rätt att kräva demokrati, men regimen har inte rätt att slå ned på sin befolkning med det övervåld den visat vid upprepade tillfällen.

Vi kräver att:

  • Sverige och EU lägger tyngd bakom att Syriens regim skall samarbeta med FN:s inspektörer för att få omedelbar klarhet i ansvarsfrågan runt gasattacken.
  • Sverige och EU ska klargöra för båda parter att det inte finns en militär lösning på denna konflikt. En politisk lösning förutsätter FNs aktiva roll och ett omedelbart eld upphör.
  • Att Sverige aktivt söker en roll som dialogpartner i relation till samtliga aktörer, i och utanför Syrien, till stöd för en förhandlingslösning.

 

Talla Alkurdi, ordförande i S-studenter

Peter Weiderud, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet

by

Bara kompromisser kan rädda Egypten från avgrunden

Den arabiska våren hjälpte Egyptens folk att göra upp med decennier av totalitärt styre, avsätta Hosni Mubarak och nå sina första demokratiska val. Mellanöstern behöver ett starkt och demokratiskt Egypten. Men en levande demokrati kräver också tålamod, kompromissvilja och respekt för politiska meningsmotståndare. Frånvaro av en kultur för politisk reformism, där istället varje politisk aktör söker agera utifrån den egna kortsiktiga agendan, har nu fört Egypten till avgrundens rand.

Tahrir Sq 8 mars 2011Den demokratiskt utsedde presidenten Mursi sökte använda sin majoritet till att köra över oppositionen och snabbt trumfa igenom en ofärdig grundlag, istället för att samla landet och lägga grundstenarna för demokrati.

De demonstrerade massorna hade inte tålamod att använda de demokratiska instrument som den folkliga revolutionen åstadkommit, utan ropade istället på ny revolution och militär. Militären valde inte bara att avsätta den förste folkvalde presidenten, utan har också använt oproportionerligt våld mot president Mursis anhängare, som demonstrerade mot detta.

Den tidigare oppositionen, däribland vårt eget systerparti i de egyptiska socialdemokraterna som nu innehar den tillförordnade premiärministerposten, agerar revanschistiskt och ger sitt okritiska stöd till militärens agerande. Premiärminister Hazem el-Beblawis förslag om att upplösa det Muslimska brödraskapet provocerar moståndarna och minskar ytterligare utrymmet för förhandlingar.

Pendeln slår allt häftigare fram och tillbaka, samtidigt som hundratals människor dör, Egyptens ekonomi kollapsar och den sköra demokratin kapsejsar.

Egyptens skiljelinje går inte mellan religion och sekulärt, även om spänningarna mellan det muslimska brödraskapet och den av militären stödda sekulära oppositionen ger ett sådant intryck. Skiljelinjen, i Egypten, såväl som på andra platser, går mellan höger och vänster, i synen på demokrati, mänskliga rättigheter och social jämlikhet.

Egyptens väg bort från avgrunden handlar om inkluderande snarare än exkluderande politiska processor. Det handlar om dialog snarare än konfrontation. Det handlar om reformism snarare än absolutism.

Militären har tillsammans med interimsregeringen huvudansvaret för att den nuvarande våldsspiralen bryts. Militären måste genast upphöra med våldet mot civila. Interimsregeringen måste skapa en verklig dialog där muslimska brödraskapet får en tydlig och självklar plats. Muslimska brödraskapet måste gå in i dialogen med en ödmjukhet framväxt ur insikten att man missbrukade det mandat man fick i senaste valet. Dess ledarskap måste sätta stopp för de provokationer och det våld som dess anhängare gör sig skyldiga till i demonstrationerna, och i synnerhet värna den utsatta koptiska minoriteten.

Omvärldens, i första hand EU:s, stöd, i form av bistånd, handel, politisk dialog och påtryckningar måste inriktas på att stödja processer där alla relevanta aktörer finns med. I en demokrati är det legitimt att politiska partier har olika politiska mål. Och i en demokrati kan ledaren förlora makten utan att hamna i fängelse.  Egyptens väg framåt går via den grå vardagens demokratiska reformism, i form av förhandlingar, kompromisser och samarbete. Detta kan ena och stärka Egypten.

Peter Weiderud

by

Kungen står stadigt i Mellanösternfrågan

Enligt DN har kungen och drottningen hamnat i blåsväder för att de visat sig iförda Palestinasjalar i samband med ett besök i Härnösand. Sjalarna påstås haft texten ”Vår Aqsa och inte deras tempel”, vilket fått föreningen Svensk Israelinformation att gå i taket.

Om detta var budskapet, var det inte så begåvat. Jerusalem är en helig stad för alla de tre monoteistiska religionerna – judendom, islam och kristendom – och Tempelberget – Haram al-Sharif – är lika viktigt för muslimer som för judar. Därför är alla anspråk på exklusivitet orimliga, okloka och oriktiga. I verkligheten på marken är det dock staten Israel som mer än någon annan ensidigt driver sina egna agendor i allt tydligare riktning mot exklusivitet. I jämförelse med den realiteten är sjalens budskap att betrakta som banalt snarare än som ett politiskt hot.

Jerusalem. Foto: Jan Gillegård
Jerusalem. Foto: Jan Gillegård

Men det främsta skälet till att Svensk Israelinformation reagerar så starkt är att man vill försöka klämma ut kungen för hans subtila, men ändå förhållandevis tydliga, hållning i den arab-isrealiska konflikten. Kungens politiska utrymme är inte, och ska inte vara, stort. I denna fråga har dock kungen, och hela familjen, mycket starka egna erfarenheter och känslor. Den israeliska Stern-ligan mördade nämligen kungens farbror Folke Bernadotte, när han var i Jerusalem som FN-sändebud 1948. Detta terrorattentat godkändes av den senare israeliska premiärministern Yitzhak Shamir. Detta har inte kungen  glömt och han har därför inte haft några problem att på sitt subtila sätt ge stöd till en klassisk svensk Mellanösternpolitik som den kom att formas från Olof Palme och framåt. Han har ibland gjort det genom att inte besöka eller ta emot besök från Israel. Eller i samband med besök se till att programmet inte negligerar hans farbrors öde.

Därför är reaktionen från Svensk Israelinformation förutsägbar. De har länge letat efter en möjlighet att ge sig på kungen. Här fick de chansen genom det stolligt formulerade budskapet  på arabiska, i vilket kungen, och även hans språkbegåvade hustru, har begränsade kunskaper i. Ett misstag, som vi bör ha överseende med. Kungen har i denna frågan, genom åren, visat prov på både personligt engagemang, kunskap och fingertoppskänsla. Svensk Israelinformation är ute i ogjort väder.

 Peter Weiderud

 

 

Läs om detta också i Aftonbladet, Expressen, Allehanda.

by

Försvarsdebatten behöver förnyas rejält

Efter att ha varit på ett dussin seminarier i Visby om försvars- och säkerhetspolitik slår det mig, kalla kriget är slut sedan länge, men inte kalla krigets tänkande.

Efter Överbefälhavarens utspel i vintras om att militären bara kan försvara Sverige i en vecka, om anfallet kommer i bara en riktning har debatten rasat. Och det är i huvudsak tre åsikter som dominerar.

DSCN28541) Militären behöver mer pengar

Partierna tävlar om vem som vill höja anslagen mest och under Almedalsveckan gav sig även Vänsterpartiet in i budgivningen. Frågan är dock, om 42 miljarder ger en militär som kan försvara Sverige i en vecka, vad får vi då för ytterligare 21 miljarder, en och en halv vecka? Även om anslaget minskat som andel av BNP får militären fortfarande mer pengar än såväl rättsväsendet som det internationella biståndet.

Försvarsberedningen pekar ut en rad hot som ekonomisk kris, politisk och religiös extremism, pandemier, cyberhot och klimatförändringarna, men ser inga militära hot inom överskådlig tid. Militärens 42 miljarder kan också jämföras med budgeten på 1 miljard för MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, vars uppgift är att förbereda Sverige för andra kriser än just militära.

2) Värnplikten bör återinföras

Hur 2010-tal är det att tvinga unga män och kvinnor att delta i något som kan innebära att behöva döda en medmänniska? En yrkesarmé är inte bra, men vi kan inte gå tillbaka till en reform med rötter från tidigt 1800-tal (beväring). Modern krigföring handlar inte längre om massarméer utan snarare om högteknologiska vapen kompletterat med snabba och avancerade insatser som kräver omfattande utbildning och erfarenhet. Vi har också blivit allt mer medvetna om svårigheterna med att lösa konflikter militärt, läs Irak och Afghanistan där överlägsna styrkor har svårt att bidra till fred. Vi behöver tänka nytt och annorlunda.

3) Vi behöver gå med i NATO

Frågan är dock varför. Försvarsberedningen ser inget militärt hot i närtid. Förvisso rustar Ryssland upp, men det är från en låg nivå och det är svårt att se varför de skulle vilja anfalla Sverige. Till skillnad från Georgien finns här inga olösta tvister om gränser eller resurser.

Det är snarare så att vi genom ett medlemskap i Rysslands gamla fiende NATO skulle öka risken att dras med i en eventuell konflikt. Ett medlemskap är heller inte gratis, dels blir det en medlemsavgift, men framför allt en förväntan att ha en stark militär som kan ta ett ansvar för säkerheten kring Östersjön.

Det finns dock de som tänker annorlunda. Ett antal organisationer från det civila samhället, bland annat Diakonia, Greenpeace, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds har gjort en skuggberedning till Försvarsberedningen. Flera av dessa organisationer är också med i nätverket Fredsagenda 2014 som tagit fram skriften ”Fred, säkerhet, försvar” som ger mycket kunskap historiskt om svenskt försvar, men också om alternativa sätt att hantera konflikter.

Båda dessa är obligatorisk sommarläsning för oss som tycker att debatten om fred och säkerhet behöver förnyas rejält. Det är dags att lämna det kalla krigets tänkande med hotbilder om att ”ryssen kommer” och att svaret är en bataljon på Gotland.

 Klas Corbelius

by

Almedalen 2013

Förbundet är traditionsenligt på plats under Almedalsveckan. Vi genomförde 2013 fyra seminarier.

Program

Torsdag den 4 juli

kl 16.00 Vem kan representera socialdemokraterna?

Medverkande:

Cecilia Dalman Eek, riksdagsledamot (S) och vice ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Lars-Olof Pettersson, ordförande för Småföretagarnas s-förening

Maryam Osman Sherify, fd ledamot av partistyrelsen (S)

Daniel Johansson, vice ordförande, S-studenter

Moderator: Peter Weiderud, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Se hela seminariet här! 

 

Fredag den 5 juli

kl 17.00 Efter Bildt – En ny (S)äkerhetspolitik

Efter Bildt – ny (S)äkerhetspolitik för 2010-talet

Medverkande:

Peter Weiderud, Ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Talla Akkurdi, Ordförande, S-studenter

Carina Ohlsson, vice ordförande, S-kvinnor

Alexander Gabelic, FN-förbundet

Milosz Kusz, Kristna Fredsrörelsen

Moderator: Klas Corbelius, Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Se hela seminariet här!

 

kl 20.00 Har politiken givit upp om alkoholpolitiken?

Medverkande:

Anna Carlstedt, Ordförande IOGT-NTO

Peter Weiderud, Ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Medarrangör: IOGT-NTO

 

Lördag den 6 juli

kl 11.00 Den arabiska våren kräver ny svensk politik

Medverkande:

Ulf Bjereld, internationellt ansvarig,Socialdemokrater för tro och solidaritet, professor i Statskunskap

Kenneth G Forslund, biståndspolitisk talesperson (S)

Ellinor Eriksson, förbundssekreterare, SSU

Moderator: Ulf Carmesund, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Se hela seminariet här!

 

Alla seminarier och arrangemang äger rum i Vårdklockans kyrka (fd Metodistkyrkan), Adelsgatan 43

 

by

Samhälle, religion och rasism

Samhälle, religion och rasism” är ett folkbildningsprojekt som bottnar i arbetarrörelsens grundläggande värderingar och vill skapa en öppnare, rakare och mindre fördomsfull dialog i ett Sverige i förändring.

Det syftar till att fördjupa arbetarrörelsens förståelse för frågor kring samhälle, religion och rasism, och göra medlemmar och företrädare mer rustade att föra diskussioner kring dessa frågeställningar som bottnar i tanken om alla människors lika värde.

Basen i projektet är ett antal filmade kunskapsföreläsningar, som tillgängliggörs genom en hemsida där projektet beskrivs i sin helhet tillsammans med pedagogiska anvisningar hur man kan använda sig av föreläsningarna i samtal kring samhälle, religion och rasism. Sidan innehåller filmerna med diskussionsfrågor, litteraturlista samt länkar till artiklar, bloggar med mera med åsikter som vi inte nödvändigtvis delar, men som vi diskuterar. Där finns även tips på föreläsare att bjuda in för att diskutera dessa frågeställningar.

Man kan ta del av detta folkbildningsprojekt i tre olika former:

  • Small: En person tittar på en föreläsning på nätet.
  • Medium: En grupp tittar på en föreläsning och diskuterar den tillsammans.
  • Large: En grupp tittar på en eller flera föreläsningar tillsammans och fortsätter fördjupa sig i frågorna med hjälp av den föreslagna litteraturlistan.

 

Läs mer på www.abf.se/trosolidaritet

Först ut var Mohammed Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala Universitet som vars föreläsning om Islamofobi och antisemitism visar på strukturella likheter mellan antisemitismen på 1900-talets början och islamofobi i vår tid. Se föreläsningen här: (http://www.abfplay.se/Video/Player/1884/)

Bli medlem - klicka här!