Author Archive for: PeterWeiderud

Jag hade i fredags förmånen att få delta i minnesgudstjänsten i Storkyrkan för offren i det armeniska folkmordet. Det var en mycket stark ekumenisk manifestation för att högtidlighålla hundraårsminnet av den enskilda händelse 24 april 1915 – när en större grupp armeniska intellektuella fängslades i Konstantinopel – som senare ledde till fördrivning, massaker och dödande av cirka 1,5 miljoner kristna i det Ottomanska rikets sönderfall.

Storkyrkan får enligt brandmyndigheten maximalt rymma 1200 personer. De ansvarige fick förmodligen släppa till ytterligare 300. Här fanns alla Sveriges kristna ledare. Många svenska civilsamhällesledare. Men framför allt åtminstone 1000 svenskarmenier, förmodligen fler än som samlats i ett och samma rum någon gång tidigare.

Regeringen företrädd av Ibrahim Baylan, själv ättling till de som drabbades. Det var bra att regeringen var ordentligt representerad. Speciellt eftersom det funnits en kritik att regeringen inte tydligt följt det löfte både socialdemokraterna och miljöpartiet gett att regeringen ska följa riksdagens beslut om erkännande från 2010.

Jag var som ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet en av de drivande vid partikongressen 2009 där partiet fattade beslut om att verka för ett erkännande av folkmordet på armenier och andra kristna vid det ottomanska rikets sönderfall. Självklart skulle jag gärna sett ett tydligare agerande från regeringen inför 100-årsminnet. Det är alltid olyckligt när politiken kommer efter i mogna ögonblick.

Samtidigt är det viktiga idag att den svenska regeringen arbetar på att få en rörelse hos Turkiet i frågan. Att Turkiet når ett erkännande och att det är möjligt att inleda en försoningsprocess både i relation till staten Armenien, men främst till ättlingar till de drabbade.

Deklarationer är viktiga. Samtidigt har riksdagen sagt sitt. Det är den viktigaste politiska deklarationen. Statsministern har markerat att han avser följa riksdagens beslut. Forum för Levande Historia, som är regeringens organ för folkmordsfrågor, har under många år, även innan riksdagen fattade sitt beslut, betraktat det armeniska folkmordet som just folkmord.

Detta kan inte regeringen krypa tillbaka från. Det handlar om hur man förvaltar ansvaret och ser till att föra frågan framåt, med diplomati, dialog och deklarationer och med rätt politisk timing. I slutändan är det resultatet som räknas.

Men resultat kommer inte avsig självt.

 

 

Så har nu Kristdemokraterna samlats kring att kröna Ebba Busch Thor till sin partiledare. Det kommer att innebära en förnyelse för det av opinionssiffror så stressade Kd. Till skillnad från sina företrädare är hon ung, kvinna och inte från Kd:s kärnområde runt Jönköping.

Till skillnad från Alf Svensson och Göran Hägglund har hon inte heller rötterna i pingströrelsen. Den förändringen är väsentlig. Under drygt 50 år har mycket av Kd:s inre drivkraft handlat om att bistå delar av pingströrelsen att komma ur det man upplevt som en politisk marginalisering.

Det har också varit ett skäl varför det inte alltid – i synnerhet inte de första 30 åren – gått att klockrent placera in Kd på en höger-vänsterskala. I samband med att Göran Hägglund meddelade sin avgång skrev P O Enqvist i Expressen en intressant berättelse som han utelämnat från sin bok Lewis resa.

Hans källa var Stanley Sjöberg som själv var med vid bildandet av Kds 1964 när man diskuterade vilken politisk inriktning det nya partiet skulle ha. Efter en stund diskussion satte Lewi Petrus ner foten och förklarade att man skulle anta den socialdemokratiska ekonomiska politiken i sin helhet, men tillföra kristna värderingar.

Vi kan så här i efterhand fundera över varför inte Broderskapsrörelsen förekom tydligare på Lewis radar, men mina tidiga möten både med Kdu och Kds bekräftar att partiet då inte var alldeles enkelt att placera in på den traditionella höger-vänsterskalan.

Under 1980-talet, när jag var generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen fanns det många aktiva medlemmar från Kdu. Med Sara Skyttedal som ordförande är detta svårt att föreställa sig idag. Jag hade under dessa år också ett utmärkt samarbete med Alf Svensson – som då satt i riksdagen genom valteknisk samverkan med Centerpartiet – och hans kansli i frågor om vapenexport, bistånd och säkerhetspolitik. Under ett gemensamt besök till Moskva 1987 försökte Alf t o m värva mig och erbjuda ett särskilt ansvar för Kd:s Rysslandskontakter. Jag talade dock om var jag hörde hemma och han nöjde sig med det.

Kd:s successiva definiering högerut har delvis varit kopplad till partiets sekularisering och identifiering som del av den europeiska kristdemokratiska traditionen. Men den har också varit kopplad till ett mindrevärdeskomplex som växt i mötet med socialdemokratin i de olika sammanhang där företrädare mötts.

Svenska kristdemokrater har engagerat sig i politiken i avsikt att göra gott. De har i kommun- eller landstingspolitiska sammanhang sett konkreta problem som de vill lösa, en ideell förening som saknar lokal eller en handikappad som kommit i kläm mellan vårdsystem.

De driver sin fråga med stort engagemang och välvilja, men ofta utan att tänka på helheter eller konsekvenser. Det har gjort att de ofta och ganska brutalt blivit tillrättavisade av starka socialdemokrater som istället tänker i helheter och system. I detta möte mellan olja och vatten var kristdemokrater länge utan egentligt inflytande. Att inte få utlopp för sitt engagemang och goda vilja närde en frustration, men också aversion, gentemot socialdemokratin. Det emulgeringsmedel som ibland kunde få dessa diametralt olika synsätt att kommunicera, bestod inte sällan av broderskapare.

När Kd genom samarbetet i alliansen fick verkligt inflytande och fortsatte att driva enskildheter utan att tänka på helheter har de också kunna sätta avtryck. Avskaffande av fastighetskatten rätade upp omedelbara problem för låginkomsttagare i högt värderade hus, men rev samtidigt sönder ett av de viktigaste fördelningspolitiska instrumenten och skapade ett hål på 30 miljarder i statskassan. Det är intressant att Göran Hägglund beskriver detta som sin viktigaste seger.

Vårdnadsbidraget har lindrat frustrationen hos några som inte velat använda kommunal barnomsorg, men motverkat en utveckling av jämställdhet, i synnerhet för invandrarkvinnor. Om Kd fått gehör för kravet på bensinskattesänkning hade det underlättat för låginkomsttagare i glesbygd, men underminerat klimatmålen.

Att värna individen på bekostnad av helheten är självklart höger, även om det är mindre bemedlade som varit utgångspunkten för Kd:s engagemang. Samtidigt har det funnits frågor där kd profilerat sig mer till vänster även under senare år.

Dit hör försvaret av enprocentmålet i biståndet, sociala frågor och värnande av civilsamhället. Under Stefan Attefall som civilminister har religionsfrihetspolitiken utvecklats från ett värnande av pingströrelsens intressen till ett principiellt förhållningssätt för likabehandling i ett mångkulturellt samhälle. Det har funnits en tydlig strävan hos partiledningen att hålla den kristna högerflanken i partiet på plats.

Och det var Göran Hägglund som tog ett ledaransvar i Alliansen för att nå fram till decemberöverenskommelsen. Här är jag glad att vi kunde bidra på marginalen med hjälp av mina erfarenheter och relationer från 1980-talet.

Denna balansgång har varit nödvändig för att kunna nå de historiska kärnväljarna i frikyrkorörelsen. Den kristna högern är nämligen mycket marginell i Sverige. Visst finns det konservativa drag, men i huvudsak är Lewi Petrus insikt från 1964 alltjämt relevant. Troende människor i Sverige vill ha ett jämlikt samhälle som håller ihop.

Därför är de kristdemokratiska medlemmarnas samling kring Ebba Busch Thor, mot de profiler som stått i ledningen under senare år, intressant.

Hon sätter den heteronormativa familjen först. ”Staten kan inte kompensera för fallerade familjer”. Hon vill ha nollvision mot aborter och samvetsfrihet, men problematiserar inte att samvetsfriheten inte kan vara överordnad kvinnors rätt till hälsa.

Hon vill bygga en gemensam värdegrund i landet och ha en mer ”ansvarsfull” invandringspolitik, i betydelsen minskade volymer av flyktingar.

Pensionssystem och föräldraförsäkring ska byggas på familjen inte individen. Hon vill införa barnomsorgspeng. Hon vill låta KD bli partiet som motarbetar ”ovanifrånlösningar” om t ex jämställdhet, familj o arbetsmarknad. Hon är stark motståndare till politiska lösningar inom dessa områden, t ex kvotering.

Hon vill inte kalla sig antirasist, liberal eller värdekonservativ. ”Jag är kristdemokrat”. Hon vill sänka fler skatter. Hon önskar en översyn av kapitalbeskattning för att underlätta för investeringar i små företag.

Hon vill stärka försvaret och gå med i Nato. Hon har poserat på ett syriskt stridsfordon i Israel och uttalat sig gillande om den tidigare vicepresidentkandidaten Sarah Palin i USA.

Med valet av Ebba Busch Thor kommer Kd att ta ut det steg till höger som man tvekat att ta sedan Lewi Petrus tog ställning mot det 1964. Frågan är vilka konsekvenser det kommer att få för svensk politik?

För Socialdemokrater för Tro och Solidaritet blir det politiska livet enklare. Kd är vår huvudmotståndare i dialogen med kristna väljarna. Här bli kontrasten tydligare och vi kommer att ha lättare att visa på vägvalet. Den överströmning från Kd till S som vi haft under senare år kommer att fortsätta och förstärkas.

De väljare som Kd kan vinna med Ebba Busch Thor kommer i första hand komma från Moderaterna och Sverigedemokraterna. Ett mer rumsrent nationalkonservativt parti kan självklart på kort sikt minska Sverigedemokraternas inflytande. Kanske kan det också bidra till att bryta upp alliansen.

Med all säkerhet kommer det att bidra till att minska Kd:s inflytande. Den pragmatism som styrt den tidigare partiledningen har gett Kd ett oproportionerligt stort inflytande. En konservativ aktivism kommer att tillfredsställa självbilden hos delar av medlemmarna, på bekostnad av resultatet.

För svensk politik som helhet kan det kanske vara bra. Efter några år med två låsta block och omfattande triangulering väljer nu Kd en egen väg. Om det bidrar till tydligare vägval kan det vitalisera politiken.

Men jag förstår oron hos många av de pragmatiska kristdemokrater som tänker ungefär som Lewi Petrus gjorde vid grundandet för 51 år sedan. Några av dessa kan vi också behöva förbereda oss att välkomna som medlemmar i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, trots att vi vant oss att stå på olika barrikader.

Jag läser Fredrik Malms debattartikel i Expressen (http://www.expressen.se/debatt/svenska-vanstern-ar-ingen-charlie-hebdo/) vid ett besök i egyptiska Alexandria. I en stad som en gång representerade mångkulturell samlevnad, men där unga idag inte får visum för att besöka Europa, fått sina drömmar om demokrati kidnappade av det muslimska brödraskapet och nedslagna av militären, klingar Malms budskap om isolering, polarisering och ammunition mer absurt än om jag läst Expressen på hemmaplan.

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet vilar på en envis tradition om att föra dialog för att nå politisk förändring och för att försöka förstå de bakomliggande orsakerna till de samhällsproblem vi behöver lösa, i såväl den internationella miljön som på hemmaplan.

Därför ansåg vi det fel att terrorstämpla Hamas och vägra tala med den palestinska regeringen efter det palestinska valet 2006. Som socialdemokrater är vi Hamas politiska motståndare, men de företrädde efter valet en stor del av det palestinska folket och vi hade ett ansvar att med politiskt samtal och kritik medverka till att de erkänner Israels rätt att existera inom 1967 års gränser och ta avstånd från våld mot civila. Annars finns det inte förutsättningar för en tvåstatslösning och fred.

Därför har vi fört samtal med de företrädare som vi bedömt har möjlighet att bidra till en konstruktiv hållning. Det tänker vi fortsätta med oavsett vad Malm tycker.

Malm är också bekymrad över att det svenska publicistiska klimatet inte är tillräckligt generöst för att fritt häckla muslimer. Jag har envist försvarat även Lars Vilks rätt till konstnärlig och publicistisk frihet. Samtidigt förbehåller jag mig rätten att tycka att hans rasistiska och islamfobiska karikatyrer är osmakliga, fördomsfulla och destruktiva.

Yttrandefriheten är fundamental för vår demokrati, vilket inte minst märks i Alexandria. Men den måste hanteras under ansvar av oss som värnar den. Satir är effektiv, viktig och befriande när den avslöjar och häcklar makt. Men den blir plump när den riktar sig mot redan utsatta grupper.

Många muslimer, både i Sverige och Alexandria, upplever politiskt utanförskap, ekonomisk marginalisering och kulturell isolering. För många är tron det man sätter sin tro och lit till. Om man lagt huvuddelen av sina ägg i trons korg, finns risken att man blir besviken när någon trampar i den. De flesta biter ihop i sin tystnad. Men några reagerar. Och ett fåtal kriminella kan också söka legitimitet i dessa reaktioner för våldshandlingar. Detta måste med all kraft stävjas, men på ett sätt där vi också försöka komma tillrätta med delar av de underliggande problemen.

Jag delar Malms uppfattning att terrorgruppen ISIS framfart måste hanteras också militärt. Våld är ofrånkomligt när det handlar om nödvärn. Men det gäller att använda våld med största möjliga försiktighet, framsynhet och folkrättsliga medvetenhet.

Att ISIS fått den spridning, det uttryck och de resurser de nu har, är inte bara resultat av några fanatiker, utan också en konsekvens av USAs agerande i den folkrättstridiga invasionen av Irak 2003, där den irakiska militären och de samhällsbärande strukturerna slogs sönder och förnedrades. Känsliga etniska och politiska motsättningar som kräver lång, framsynt och varsam lösning släpptes loss ett sekteristiskt våld som nu nått förödande uttryck.

Folkpartiet stödde USAs invasion. Vi socialdemokrater gjorde det inte. Det berodde inte på att vi då kunde se alla dagens konsekvenser. Det berodde på en grundläggande insikt om vikten av att värna folkrätten och en envis tro på att politiska lösningar är överlägsna militära.

Det är samma hållning som ska vägleda oss nu, i mötet med de ökande motsättningarna både i Sverige och i Mellanöstern.

De manifestationer och kärleksbombningar till stöd för religionsfriheten och i solidaritet med Sveriges muslimer som genomfördes igår var överlag mycket framgångsrika. De svenska muslimska organisationerna hade på kort tid mobiliserat en bred uppslutning från kristna, judar och sekulära organisationer som samlat uttryckte ett massivt stöd för allas rätt att få vara sig själva och i den gemenskap som behövs.

Ett av skälen till den breda manifestationen var att förmå politiker, och främst regeringen, att ta frågan på allvar. Även detta måste beskrivas som en stor framgång. De uttalanden som gjorts från statsministern, civilministern, kulturministern, justitieministern och inrikesministern har alla varit tydliga, klara och ansvarstagande.

Det gäller i synnerhet i fråga om det principiella stödet för religionsfriheten och vikten av att polisen tar hatbrott mot moskéer på större allvar. Samtidigt är problemet bredare än så, och därför var beskedet från kulturministern om en nationell strategi mot islamofobi så viktigt.

Det är, vid sidan av att upprätthålla lagen och lagföra dess överträdare, framför allt i det förebyggande arbetet och i utvecklingen av en svensk islam – med allt vad det innebär – som det behövs mera insatser. Det är också här som regeringen har en viss uppförsbacke, efter den olyckliga annonseringen i samband med budgetarbetet om en 40 procentig neddragning av anslagen till trossamfunden.

Detta är pengar, cirka 30 miljoner, som är viktiga, främst för de muslimska och kristna invandrarsamfunden, i utvecklingen av ett starkt civilsamhälle och en fungerande integration. Nu är denna budget, som bekant och på de flesta andra områden med mycket negativa konsekvenser, att betrakta som en historisk parantes. Därför kan jul- och nyårshelgernas attacker och nyväckta politiska insikter öppna en möjlighet för regeringen att också på denna punkt göra om och göra rätt.

Vi vet inte om attackerna mot moskéerna i Eskilstuna, Eslöv och Uppsala varit riktade mot islam som religion, eller om det är ett utslag för en allmän främlingsfientlighet där moskéerna blir en symbol att ge sig på.

Men det vi vet är vikten av att moskéerna bättre behöver bli en integrerad del av det svenska samhället, precis som de bönehus som sågs på med misstänksamhet för 150 år sedan.

Jag har de senaste 20 åren besökte rätt många moskéer i vårt land – några stora, de flesta små och inrymda i källarlokaler. Några, framför allt i våra större städer, har funnit en stark och naturlig plats i sina lokala sammanhang. Andra lever ett liv på undantag, med begränsad plats i sitt lokala sammanhang.

I denna marginalisering skapas ett utrymme för fördomar och mytbilder. Moskén representerar det okända, det konstiga, det besynnerliga. I synnerhet efter 11 september 2001 har moskéer och mulsimska organisationer misstänkliggjorts för att vara rekryteringsbaser för religiös extremism och våldsverkare. En misstänksamhet som kan ha tilltagit med ISIS framfart i Syrien och norra Irak under det gångna året.

Självklart kan det finnas enstaka imamer med konstiga åsikter. Precis som det går att hitta enstaka präster eller socialdemokratiska ledare som halkat till i sin självuppfattning. Men i grunden så är detta en djupt felaktig mytbildning, som dessvärre kan få förödande konsekvenser.

Den mest detaljerade och omfattande studien av rekrytering till våldsbejakande islamism genomfördes 2008 av den beteendevetenskapliga enheten vid den brittiska spionorganisationen MI5. De genomförde djupstudier på några hundra individer som varit inblandade i det som kan beskrivas som religiöst kopplad extremism.

De kunde konstatera att det inte gick att hitta några särskilda mönster vad gäller religiös inriktning, demografisk profil eller geografisk bakgrund. De som hamnat snett kunde vara första, andra eller tredje generationen, konvertiteter, infödda eller migranter.

Det mönster man hittade, var detsamma som gäller för all övrig kriminalitet. Rekrytering sker från individ till individ, ofta i fängelser. Det fanns en överrepresentation bland dem som hastigt mist en nära anhörig och bland dem som migrerat ensamma.

Man konstaterade vidare att den religiösa grunden hos extremisterna var oftast grund och nyfunnen. Rekrytering skedde inte genom moskéer och det muslimska civilsamhället. Dessa hade snarare än förhindrande inverkan. Imamer och lokala muslimska ledare hade i tid möjlighet att identifiera oroande tendenser till radikalisering, och kunde kväva problemen i sin linda. På samma tema konstaterade man att det inte fanns något samband mellan religiös hängivenhet och våldsam radikalism. Däremot fann man en högra grad av avståndstagande från våld bland gruppen praktiserande muslimer, jämfört med den sekulära gruppen.

Den svenska regeringens företrädare har efterlyst kraftigare möjligheter att lagföra både dem som begår våld på moskéer och dem som deltar i krigsbrott i Syrien och Irak. Detta är nödvändigt och viktigt.

Men det riktigt effektiva sättet att förhindra båda typerna av terror är förebyggande. Och förebyggande handlar i detta fall om att stärka det muslimska civilsamhället. Att stödja moskéerna i deras arbete med att ta hand om vilsna individer och att samtidigt finna en god integration i det svenska samhället.

Därför finns det nu en unik möjlighet för regeringen att söka ett långsiktigt perspektiv och bygga bort förutsättningarna för de kränkningar vi upplevt under helgerna.

För tre veckor sedan såg det ut som att den stora majoriteten i Sveriges riksdag höll på att repetera riskerna från Weimarrepubliken i 1930-talets Tyskland. Där var socialdemokratin och högern fast i sina klassiska motsättningar och klarade inte av att se vad som var stort och smått för landet och demokratin.

Man tog inte hotet från den växande fascismen på allvar, utan hoppades att folket skulle lösa upp den knut man inte själva rådde på. Men extravalen visade sig bara gynna fascismen, fram till den punkt då det gick för långt.

Det är självklart alldeles orimligt att jämföra den desperation, arbetslöshet och politiska förvirring som rådde i 1930-talets Tyskland, med det upplysta Sverige drygt 80 år senare. Men en parallell är tydlig. Det enda parti som idag är besviket, är det högerextrema partiet Sverigedemokraterna.

De försökte få ett extraval att bli en folkomröstning om invandringspolitiken. Det hade kunnat öppna för frestelser inom de etablerade partierna att, enligt dansk modell, ryckas med i den förfelade, förenklande och fördummande populism som Sverigedemokraterna anammat, vilket jag skrev om i SvD dagen för julafton: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/pressade-politiker-kan-ga-sds-arenden_4211001.svd.

Göran Hägglund gjorde ett försök, och fick en viss bekräftelse på detta enligt flera opinionsinstitut. Han bör dock betänka att priset för denna typ av utspel riskerar att komma som ölet från min hemstad Arboga – efter. Eller som den konservativa poeten T.S. Eliot så eftertänksamt uttryckte det: ”Den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.”

Men Göran Hägglund ska samtidigt, tillsammans med övriga partiledare i den decemberöverenskommelse som nåddes i elfte timman, ha ett erkännande för att när det verkligen gällde tagit sig samman och förmått skilja stort från smått.

Ett extraval hade med största sannolikhet inte i sig lett till ytterligare parlamentarisk klarhet.  Svenska folket sade sitt för tre månader sedan. Nu är det de demokratiska politiska partierna som har ett ansvar att tolka folkviljan och söka vägen framåt.

I detta ansvar ryms inte Sverigedemokraterna av det enkla skälet att de inte är demokratiska. De accepterar inte den grundläggande principen om alla människors lika värde och har ett program som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. De utgör en populistisk, förvriden och förvirrad historisk parantes som det politiska Sverige måste hantera, men utan att låta sig påverkas av.

Dagens överenskommelse är resultatet av en kompromissvilja från alla parter.  Den är inte perfekt. En bättre lösning hade självklart vara att en gång för alla säga farväl till den blockpolitik som är en viktig orsak till att Sverigedemokraterna har vuxit sig starka.

Men det är ett politiskt handslag som gör det möjligt att samlas när det verkligen behövs, och utan att göra ingrepp i riksdagsordningen och söka manipulera demokratin. Och det gör det möjligt att skapa politiska kontraster där detta är viktigt, så att inte vardagspolitiken lamslås och den grundläggande kontrasten mellan höger och vänster – mellan mer eller mindre jämlikhet – suddas ut. Därför är överenskommelsen ett styrkebesked för svensk demokrati.

Det politiska Sverige har de senaste veckorna stått inför den allvarligaste krisen under den tid jag kan överblicka. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, som med stor envishet tror på dialog och vikten av att tala med fienden, har mellan hopp och förtvivlan sökt bidra där vi har kunnat för att överbrygga låsningarna. Vi gratulerar dem som offrat stora delar av julhelgen till framgångsrika förhandlingar.

Demokratin och svenska folket är de stora vinnarna. Populismen och cynismen drog denna gång det kortare strået.

Juldagen 2014 har varit en smärtsam och allvarsam högtid för kristna i Mellanösternregionen. I synnerhet i Irak återstår bara en spillra av den kristna närvaron som funnits där i princip sedan den första juldagen. Det sekteristiska våld som släpptes loss efter den USA-ledda invasionen 2003 eskalerade under det gångna året med IS fördrivning av kristna från i synnerhet Mosul och nordvästra Irak. Jämfört med före invasionen, återstår idag mindre än en tredjedel av de kristna i Irak.

Inte heller Sverige är förskonat från det sekteristiska våldet. På Juldagen nådde det också Eskilstuna och mitt gamla bostadsområde Nyfors, där den somaliska moskén attackerades med en brandbomb.

Polisen har rubricerat brottet som grov mordbrand. Vi vet inte orsaken till att någon försökt elda upp moskén, men det är dessvärre en händelse som är del av ett mönster. Hatbrotten mot både muslimer och judar har ökat under det gångna året, och den här gången var det nära att det slutade med dödsoffer.

Det är också en attack på religionsfriheten. Somalierna i Eskilstuna saknar nu gudstjänstlokal. Här hoppas jag att samfunden i samarbete med Eskilstuna kommun kan bistå snabbt, för att visa att rättigheterna står starka. Lördagen 3 januari är Profetens födelsedag. Till dess bör det finnas en plats för församlingen att samlas.

Det som inträffat är uttryck för våld mot oskyldiga civila, av allt att döma för politiska syften. Det är den gängse definitionen på terrorism. Därför är det viktigt att polisen tar attacken i Eskilstuna på största möjliga allvar.

(Anförande av förbundsordförande Peter Weiderud vid Utrikespolitiska Institutets seminarium 10 december 2014 ”Hur kan Sverige främja säkerhet i vår del av världen?”)

För många i min generation var risken för kärnvapenkrig och konfrontation mellan kalla krigets supermakter det som fick oss att engagera oss politiskt.

Det var naturligt att vi då såg på säkerhet framför allt i termer av militära hot även mot vårt eget land.

Det fick oss att dra vissa slutsatser, som alltjämt är viktiga att komma ihåg:

1. Utrikespolitiken är vår första försvarslinje och det militära territoriella försvaret den sista. Vi måste använda alla tänkbara politiska och diplomatiska redskap för att förhindra krig och säkra en fredlig utveckling.
2. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Bara så kan vi få full handlingsfrihet att använda de utrikespolitiska redskapen och det är bästa sättet att undvika att dras in i militära konflikter mot vår vilja.
3. Försvaret ska vara robust för att kunna hävda vår territoriella integritet, men också strikt defensivt. Det får aldrig finnas skäl för motståndaren att uppleva sig som militärt utmanad, eftersom det är rustningsdrivande och ökar risken för konflikt.

Med kalla krigets slut fick vi möjlighet att vidga vår syn på säkerhet att rymma också civila hot – naturkatastrofer, miljöförstöring, cyberhot, flyktingströmmar, politisk extremism, ekonomisk kris och samhällets sårbarhet. Vi började tala om mänsklig säkerhet.

Samtidigt ökade möjligheterna dramatiskt att bygga hållbar mänsklig säkerhet även i vårt närområde, med stärkande av demokrati och mänskliga rättigheter. Ökad handel och politiskt samarbete. Vi stärkte redskapen för att förebygga konflikter utifrån samma logik som att det är bättre att bygga brandsäkra bostäder än att enbart vara duktig på att släcka bränder.

Militärallianser blev omoderna. Warszawa-pakten kapsejsade och NATO ställde om mot militärkrishantering, en utveckling som Sverige i hög grad medverkade till på ett självklart sätt.

Den militära komponenten av vår säkerhetspolitik är som jag ser det tydligt kopplad till FN-stadgans absoluta våldsförbud, som bara medför två undantag, vid självförsvar enligt artikel 51 eller när FN:s säkerhetsråd beslutar om insatser med hänvisning till hot mot internationell fred och säkerhet, enligt kapitel sju.

Det första undantaget – försvaret av svenskt territorium – sköter vi strikt på egen hand. Men för det andra samarbetar vi med andra. Att möjligheterna till samarbete i krishantering ökade är bra och inget problem, så länge vi är klara över den här folkrättsliga rågången.

Men många av länderna i Central- och Östeuropa hade historiska erfarenheter som gjorde att den gamla rollen hos NATO kom att leva kvar och i viss mening stärkas. Det är begripligt och varje land har rätt att välja sin egen säkerhetspolitiska linje.

Vi kan i historiens ljus konstatera att vi skulle behövt göra ännu mer på det förebyggande och civila området och integrationen av Ryssland till de europiska institutionerna. Den polarisering som byggdes in gör uppgiften idag större och svårare.

De redskap som jag främst ser är följande (själva och inom EU):

1. Undvik svensk NATO-anslutning vilket skulle öka spänningarna i regionen och även minska vår egen säkerhet och handlingsfrihet.
2. Undvik offensiva inslag i den svenska försvarsstrukturen, t ex långdistansrobotar för markmålsbekämpning.
3. Initiera dialog om rustningsbegränsningar och kontroll i Östersjöområdet, inte minst för att få bort de taktiska kärnvapnen i området.
4. Ökat samarbete med Ryssland i FN kring internationell fred och säkerhet – vi såg ett exempel i den framgångsrika avrustningen av Syriens kemvapen.
5. Använd de Europiska institutionerna mer. Både där Ryssland är medlem och få EU att se Ryssland som en del av det europeiska fredsprojektet.
6. Öka dialogen med och kapacitetsstöd till Ryssland om mänskliga rättigheter, demokratisk samhällsstyrning och mänsklig säkerhet.
7. Ökat utbyte med vänorter, civilsamhälle, kyrka, turism etc med Ryssland.
8. Främja handel och investeringar åt båda håll och gör diplomatiska förstärkningar.
9. Ökat samarbete inom en rad områden – kustbevakning, forskning, kultur, utbildning
10. Särskilt stöd till integrering och demokratisk delaktighet av rysktalande befolkningar i fd sovjetstater.

”Fred är möjlig när människor kan leva i trygghet, under rättvisa och effektiva lagar och kan delta när beslut skapas, ha en rimlig levnadsstandard och säkra livsförhållanden.”  (International Alert)

Ett modernt säkerhetspolitiskt tänkande kräver därför att vi ser och kan hantera samspelet mellan alla de olika faktorer som ytterst ger säkerhet. Jag tror det är viktigt att hålla några principer framför sig för att nå ett konfliktförebyggande perspektiv. Mina exempel är hämtade från personlig erfarenhet av arbete i den östra Medelhavsregionen, men har bäring också på vårt närområde:

1. Ekonomisk otrygghet och orättvisor leder till konflikt – i stort och smått
2. Skapa tillit till politiska lösningar för konflikter
3. Förstå den andres utgångspunkt och intressen
4. Tala med fienden, med den oliktänkande, med den som bestämmer
5. Stärk mänskliga rättigheter
6. Samspela med och stärk civilsamhället
7. Slarva inte med begreppet terrorism

Till sist vill jag ge några mer dagsaktuella politiska reflektioner utifrån sambandet mellan yttre och inre hot.

Nazismen och högerextremismen i Europa och Sverige är idag starkare, arrogantare och våldsammare än den varit sedan andra världskrigets slut för snart 70 år sedan.

I den studie om Våldsam politisk extremism som SÄPO och Brottsförebyggande rådet gjort för perioden 1999-2009 konstaterar man att det begåtts 14 politiska mord. Alla har utförts av högerextrema förövare.

Sedan 2009 har våldet eskalerat och drabbade söndags den filmvisning som RFSU arrangerade kring aborträtt som attackerades med en rökgranat, några kvarter härifrån.

Det som hände stämmer på den gängse definitionen av terror. Våld mot oskyldiga civila för politiska syften. Men jag vill inte kalla det terrorism, för det bidrar ytterligare till polarisering.

Rasismen och nazismen har två ansikten, både i Sverige och i resten av Europa. Det ena är det direkta, brutala och våldsamma som vi såg exempel på mot RFSU i söndags. Det andra är det kostymklädda, normaliserade och anpassade ansiktet som tar plats i politiska församlingar och även regeringar. De behöver varandra.

Det är inte lätt att veta hur vi politiskt ska hantera en framväxande högerextremism.

Vi har sett två tydliga vägar som inte fungerar.

Det ena är Weimarrepubliken där den normalt ansvarstagande högern och vänstern var upptagna med att upprätthålla sina klassiska motsättningar och sökte ignorera det växande hotet även genom att utlysa flera extraval.

Det andra är det man provat i Danmark och Norge genom att ta in extremismen i regeringsvärmen i hopp om att ökat ansvar gör det extrema mindre extremt. Det har istället förändrat samhällena.

Den tredje vägen är att söka det samarbete som är möjligt för att kunna ta tag i de grundorsaker som gör att extremismen växer.

Det kan vara bra att påminna sig om den gamle krigsherren Machiavellis ord att man behöver skilja på hur man politiskt hanterar behovet av befrielse respektive frihet. För att nå befrielse måste man samla makt. För att nå frihet måste man distribuera makt.

Modern säkerhetspolitik handlar därför om att med integritet kunna analysera från vad vi behöver befrielse och när och hur vi söker frihet.

Det gäller både i utrikespolitiken och i inrikespolitiken.