Close

by

Är det vi som är ”dumskallarna”?

Kulturministern talade vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg.

Kvällen före Förintelsens minnesdag bjöd Centrum för marxistiska samhällsstudier in till en diskussion om vänstern och antisemitismen på teater Tribunalen i Stockholm. Titeln för samtalet var en av vänstern flitigt använd sentens för att ta avstånd från antisemitismen inom den egna rörelsen: ”Dårarnas socialism”. Bland paneldeltagarna fanns den judiska debattören Jackie Haikui Mhitaryan och historikerna Rasmus Fleischer och Olof Bortz.

Kvällen började med en översiktlig genomgång av antisemitismen från 1800-talet fram till idag. Som kritik av ett missriktat hat mot kapitalet har kanske begreppet ”dårarnas socialism” sina förtjänster, men andra problem ger sig till känna när man avfärdar antisemitismen inom vänstern som egentligen något slags tankevurpa, ett misstag som begås av i grunden välvilliga personer.

Inte minst skyls spänningen mellan nationalism och internationalism inom vänstern över: Under 1800-talet drevs de antisemitiska stämningarna på av konservativa krafter som såg judiskheten som ett hot mot den kristna nationalstaten. Tydligast märktes de antisemitiska strömningarna inom den fascistiska höger som växte fram under 1900-talets början, men de möjliggjordes i de breda folklagren av vänsterns fundamentala misslyckande att rota ut judehatet ur de egna sympatisörernas led. Projektet att skydda den judiska minoriteten sattes alltid i andra rummet.

Kvällen utvecklades till ett verkligt intressant samtal först när människor med judiska erfarenheter själva fick tala, och historielektionen förankrades i samtiden. Som Jackie Haikui Mhitaryan påpekade så hade själva samtalet stor bäring på den judiska minoriteten i Sverige, men det var förlagt till fredagskvällen, det vill säga till precis den tid då shabaten börjar. Många som iakttar judisk tro blir alltså utestängda från att komma.

Jackie satte därmed fingret på något som skavde med hela kvällens resonemang, nämligen att antisemitismen alltid utpekas som något exceptionellt. Den diskuteras i termer av attityder, hatisk retorik och hatiska stereotyper. Men när diskuterar vi de samhällsstrukturer som går ut över det judiska livet i Sverige? Normaliteten är ju bara neutral för dem som omfattas av den. När resonerar majoriteten självkritiskt om det sätt varigenom exempelvis en sekulär debatt, med ett till synes neutralt språkbruk, kan ge upphov till situationer som kringskär livet för judar i Sverige och bidrar till att skapa utsatthet på sätt som kanske inte ens marginella men högljudda antisemiter kan lyckas med?

Det går att peka ut en majoritetens tondövhet inför judisk historia och vikten av en judisk identitet, och inte minst inom vänstern en viss form av israelkritik som oavsett sakfrågans legitimitet visar på en fundamental likgiltighet inför den judiska situationen. Dessa vittnesbörd bar flera i publiken med sig in i samtalet, och laddade det med en politisk spänning som gjorde det angeläget. Historien klev in i samtiden.

Är det tolerant att bedriva raljant debatt om kosherslakt och omskärelse av pojkar? Att efter århundraden av judisk närvaro inte ha stiftat lagar som underlättar firandet av judiska högtider? Som del av vänsterrörelsen måste vi ställa oss frågan om det inte alltid i visionen om folkrörelserna har funnits en underförstådd homogenitet: ni är välkomna i vårt samhällsbygge, så länge som ni är som vi. En sådan mentalitet kan bäst beskrivas med sociologen och filosofen Herbert Marcuses myntade begrepp ”repressiv tolerans”.

I den mån som vi som vänsterrörelse har misslyckats med att skapa en rörelse som på allvar är för alla, och som tar alla på allvar, så är det kanske i själva verket vi som är de ”socialistiska dumskallarna”? Är det inte så man bäst känner igen en dumskalle? På att det är personen som är omedveten om sin egen dårskap?

Idag är det Förintelsens minnesdag, och vi påminns om att dessa frågor ännu ropar efter svar. Vi återupprepar som ett mantra att vi inte får glömma. Att säga ”vi visste inte” är inte en giltig ursäkt. Okunskapen är barn av likgiltigheten, och likgiltigheten är, med förintelseöverlevaren Livia Fränkels ord, farligare än ondskan själv.

Mattias Irving
Politisk sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Comments

comments

Bli medlem - klicka här!