Torsdagsrörelsen Syrien, som arrangeras av Föreningen Syrien Sverige, har hållit möte på Sergels torg i Stockholm varje torsdag kl 17.00 sedan slutet av juli 2016 och kommer enligt uppgift att fortsätta med det. Mot Assads och Putins bombningar och belägring av Aleppo, för frihet, värdighet och demokrati åt Syrien. Torsdagen den 20 oktober deltog Socialdemokrater för tro och solidaritet genom sin politiske sekreterare Monica Fundin Pourshahidi. Här är hennes anförande. (Det talade ordet gäller.)
”The massacre in Syria continues but the world is silent. Why why why?” Så stod det på en liten pojkes plakat på SSUs Syrien-manifestation i helgen.
Why why why? Varför så tyst om kriget i Syrien? Att vara här, med er, är mitt lilla sätt att bidra till att bryta tystnaden, den som så många känner.
Jag heter Monica Fundin Pourshahidi. Jag kommer från Socialdemokrater för tro och solidaritet.
Jag vet, precis som ni alla vet, att Aleppo är belägrat som på medeltiden. Jag vet, precis som vi alla vet, att bomberna faller. Om och om. Alla vet att människor plågas. Alla vet att människor dör. Alla vet att civila dör, att barn dör. Alla vet att hus och sjukhus och hjälpkonvojer med mat och mediciner bombas. Alla vet att ingen går säker. Massmord, svält och ofattbart lidande. ”Aleppo är värre än ett slakthus” sade FNs Ban Ki Moon.
Alla vet det. Ändå är det tystnaden vi hör. Visst hörs protester, men Europa, världen, är ändå alldeles för tyst. The massacre continues, but the world is silent – why? Ja, varför? Nog nu.
Alla vi som vet, alla vi som kan, vi MÅSTE prata, tala, skriva – om Syrien, om Aleppo. Bomberna får inte falla tyst! Bomberna får inte falla alls.
Även om inte just vi, just här, just nu, kan få Putins och Assads bomber att sluta falla, så kan vi ändå envist höja våra röster – och kräva fred och frihet för Aleppo. För hela Syrien.
Vi kan höja våra röster – för att bryta tystnaden. Att tala är att visa vårt stöd för demokrati. Att tala är att visa vårt motstånd. Mot Assads och Putins bomber och förtryck. För tystnaden: Tystnaden är ett tyst stöd åt Assad, åt Putin.
Men många här i Sverige törs inte tala. De törs inte ta ställning. Många verkar tycka att situationen i Syrien är så komplicerad, att de inte törs säga något alls. De är rädda att stödja fel part, att hålla på fel sida.
Men hur skulle det kunna finnas något som helst ”rätt” med attacker mot civila?!
Det är inte ett dugg svårt att ta ställning mot den mordiska diktatorn Assad. Det är inte ett dugg svårt att ta ställning mot Putin, och hans ryska bunkerbomber som regnar över Aleppo. Det är LÄTT att vara emot förtryck, belägring och bomber.
Ryssland hjälper diktatorn al Assad att mörda sin egen befolkning. Alla vet det. Så hur skulle det NÅGONSIN kunna vara FEL, att vara emot mördande av barn och bomber mot sjukhus?!
Men många här verkar också tänka att, ”usch vad hemskt det är, men det där angår inte riktigt mig – jag har ju ingen släkt från Syrien, ingen familj där”.
Men, vänner, jag vet och ni vet att man inte behöver ha sin egen bakgrund eller familj på en särskild plats, för att vara emot klusterbomber och krig – och för fred, frihet och demokrati. Det behövs bara att man är en medmänniska.
Det här måste vi säga om och om igen. Det här är vad vi alla kan göra. Försöka påverka fler att vara medmänniskor. Påverka fler att vara för fred, frihet och demokrati. Det borde inte vara svårt!
Vad kan då Sverige som land göra? Regeringen? Sverige gör redan mycket. Nära två miljarder kronor har getts i humanitärt stöd och bistånd till det syriska folket. Statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström sade häromdagen, att de nu ska göra allt för att finna vägar till fredsförhandlingar. Det är förstås bra.
Snart tar Sverige plats i FNs säkerhetsråd och då har regeringen extra möjligheter att påverka. En förhoppning är att kunna hindra Ryssland från att använda sitt veto för att skydda Assad-regimen.
Ja, göra allt, sade de. Och det behövs verkligen nu att ALLT görs, för att öka trycket på Bashar al Assad och hans regim:
Trycket på vapenvila. Trycket på att strypa krigets ekonomi. Trycket på att både Assad och Putin kan ställas inför rätta för krigsbrott – inte minst för attackerna mot sjukhus i Aleppo, som helt klart strider mot all internationell rätt.
Jag hoppas förstås att regeringens ”göra allt vi kan” också innebär att genast skrota den nya flyktingpolitiken. Den som gör att syrier som lyckats fly inte får återförenas med sina familjer, här, i säkerhet.
Och så detta: Till helgen reser statsminister Stefan Löfven till Saudiarabien. En av punkterna på dagordningen är samtal om situationen i Syrien. Men det är också uppenbart en resa som ska främja svensk handel med Saudi.
Jag hoppas innerligt att mänskliga rättigheter ändå är det som får stå i fokus. Saudi, Syrien, Jemen. Saudiarabien är ju en nyckelspelare i hela regionen på många sätt – och inte alltid en särskilt trevlig sådan…
Margot Wallström påminde Saudiarabien häromåret om de mänskliga rättigheterna. De blev förbannade och jag tror att det nog behöver bli påminda igen… Så Stefan, jag litar på dig: Mänskliga rättigheter är såklart alltid viktigare än pengar!
Nu behövs mod och styrka. Nu behövs Sveriges röst i världen. För fred, frihet och demokrati.
Vår röst behövs också! Alla vi som kan, måste fortsätta att prata, tala, skriva – om Syrien, om Aleppo. Att tala är att visa vårt stöd för fred, frihet och demokrati. Tystnaden är tyst stöd åt Assads och Rysslands bomber mot civila.
Vi måste prata, tala, skriva HÖGT – bomberna får inte falla tyst. Bomberna ska inte falla alls. Vi måste bryta tystnaden.
Så tack för att ni är här och försöker. Tack Föreningen Syrien Sverige för att ni här varje vecka och försöker. Och stort tack för att ni har lyssnat på mig!
/Om du vill se och höra Monica Pourshahidis tal finns en youtubelänk här.
Foton: Atila Atuntas